onsdag 13 oktober 2010

2 Steg Från Paradise

Den senaste tiden har allt varit skit. Jag har tappat livslusten och har ingen lust att gå upp på morgnarna. Livet är tungt, slitigt och grått och framtiden lovar bara mer av samma sak. Ljuset i tunneln har dock varit 2 steg från Paradise. Jag har längtat och räknat dagar och nu när den äntligen är här känner jag faktiskt hur stegen har blivit lite lättare. Som så många gånger tidigare är Håkans musik det som behövs för att jag ska orka med. Jag är oförmögen att säga något dåligt om Håkan Hellström. Han verkar genomsympatisk, snäll och modig. Hans musik är den bästa som finns och den har styrkan att rädda liv. Håkan är Sveriges starkast lysande stjärna och inte ens han själv kan ändra på det. Det finns ingen musik som får mig att känna på samma sätt som Håkans. Som får mig att känna lika starkt och lika mycket.

Egentligen är det sällan som jag verkligen lyssnar på musik. Ofta gör jag något annat medan jag lyssnar. Men med Håkan är det annorlunda. När jag lyssnar på 2 steg från Paradise släpper jag verkligen allt och sveps med av musiken. Fullständigt. Texterna och Håkans sätt att sjunga kräver det, och bandets fantastiska groove gör det omöjligt att göra något annat samtidigt. Jag blir absorberad och fängslad. Och väldigt berörd. Jämfört med Håkans tidigare album är 2 steg från Paradise mer enhetligt och jag vill helst höra hela albumet i ett svep.

Håkan har kickstartat alla sina album. Både Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss drog igång med två otroligt starka och gripande låtar som kändes väldigt filmiska. 2 steg från Paradise börjar inte riktigt lika starkt, men Det här är min tid känns nästan mer filmisk. Man känner omedelbart att det är början på något stort. Melodin är fantastisk och tvärflöjten som snart dyker upp bjuder in till både äventyr och misär. Jag vet inte om Håkan verkligen tycker att det här är hans tid. Något får mig att tro att han också hellre hade levt på 60-talet. Låten sätter stämningen för 2 steg från Paradise på ett utmärkt sätt. Det är en melankolisk låt om vänner som försvunnit och ett liv som redan har hänt. Och sen kommer Saknade Te Havs – en fantastiskt gubbrockig poplåt med stort hjärta. Håkan har ofta legat nära Eldkvarn i sina texter men det här kunde nästan ha varit en regelrätt Eldkvarnlåt.
Jag älskar den och fortsätter hoppas på det stora samarbetet mellan Håkan och Plura.

Det tredje spåret, Shelley, fortsätter lite på samma bana. Det är en nervig rocklåt om att vara trasig och förlorad. Vad jag älskar hos Håkan är att hans låtar nästan alltid är sorgsna och uppgivna, men att hoppet alltid finns där trots allt. Han har alltid haft något att säga och Shelley är en sådan låt som kommer lyfta mig de pissigaste av pissiga dagar. Därefter kommer River en vacker dröm som är en ganska märklig låt. Den är fantastisk på alla sätt och raden ”en vän är en vän hur taskigt livet än gått” kommer alltid stanna hos mig, men den ger en intressant bild av Håkan – och hans självbild. Vi har alla hört historien om hur han gjorde låten enkom för Way Out West men sen inte kunde lägga den åt sidan. ”Den var för viktig”. I låten sjunger han om sitt tveksamma förhållande till sig själv och artistlivet. Man får intrycket av att han är väldigt ödmjuk och visserligen är det väl bra att han inte har blivit ett uppblåst svin efter tio år på stjärnhimmelen. Men både han och vi vet att han kommer stanna för alltid. Det finns inga haters som kan få Håkan att gå av scenen.

Titelspåret 2 steg från Paradise är en av Håkans svängigaste låtar någonsin. Det är omöjligt att sitta still när man lyssnar på den. Texten är fantastisk men det är framförallt groovet och Håkans sätt att sjunga den som griper tag och gör det här till en av skivans starkaste låtar. När den sinnessjuka tvärflöjten dyker upp igen är jag i himmelen. 2 steg från Paradise är en fantastisk fras och en underbar titel på albumet. Det finns ingen annan än Håkan som hade kunnat komma på en sådan titel. Därefter kommer Jag vet vilken dy hon varit som var den låt som träffade mig hårdast första gången jag lyssnade igenom albumet. Det känns som att Håkan alltid menar varje ord han sjunger, men här blir det nästan läskigt påträngande och nära. Jag blir otroligt berörd varje gång jag lyssnar på den här låten. Den är fantastisk, vacker och kommer nog aldrig släppa taget. Genomgående känns texterna på 2 steg från Paradise otroligt välarbetade och Håkan säkrar återigen sin position som vår starkaste författare av poptexter. Inte ens Thåström eller Plura kommer i närheten här.

Dom där jag kommer ifrån är helt otrolig. Håkan har nämnt Stone Roses och Madchestertrummor som influenser för det här albumet och det är framförallt på den här låten som de gör sig påminda. Beatet träffar där det ska, men starkast av allt är texten. Den här låten skulle kunna få mig att lämna det äckliga Uppsala för Götet. Min favoritrad är den om white trash-familjen. Håkan har min respekt för evigt. ”Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd.” Dom där jag kommer ifrån är en ny Klubbland och vi kommer alla få höra den till förbannelse. Det ska jag se till.

Det dom aldrig nämner är en lite klurig låt – inte bara i det att den är skriven som en gåta. Det var först efter några lyssningar som den gjorde något större intryck på mig. Men då slog den till hårt. Jag har läst och sett många intervjuer med Håkan den senaste tiden, och tillsammans med den fantastiska PSL-intervjun där Håkan går igenom albumet låt efter låt är det Nöjesguiden-intervjun som har gjort starkast intryck på mig. Där poängteras att Håkan, som för många framstår som någon som står utanför allt vad politik heter, tar ett tydligt politiskt ställningstagande i många av sina låtar. Håkan tar alltid parti för de svaga och det är egentligen det enda ställningstagande som behövs – Det dom aldrig nämner (och alla andra låtar på albumet) känns som ett bra exempel på det. Därefter kommer Vid protesfabrikens stängsel. Jag älskar verkligen titeln. Hade det varit någon annan än Håkan hade det lätt kunnat bli krystat och pretentiöst – men det är två ord som aldrig kommer kunna användas om honom. Vid protesfabrikens stängsel är en tårdrypande vacker låt och den ”nedlagda hamnstaden, full av misstro och ohållbarhet” kunde lika gärna ha varit Norrköping. Och det är trots allt där han möter sin kärlek.

I den näst sista låten bjuder Håkan på sanningarnas sanning: Man måste dö några gånger innan man kan leva. Jag känner mig som killen med solglasögonen varje dag, och varje dag blir det allt mer uppenbart att man faktiskt måste falla och slå sig – riktigt hårt – emellanåt för att livet ens ska vara värt att leva. Mörkret är därför inte bara dåligt och destruktivt, utan nödvändigt. Den avslutande låten Du är snart där tillhör det bästa som Håkan har skrivit och knyter ihop albumet på ett fantastiskt sätt. Jag vill så gärna tro att det bästa inte har hänt än. För att leva måste man ändå hoppas på det – och de fantastiska Free Bird-gitarrerna gör att hoppet växer sig starkare. Oavsett om man är 36 eller 23 har man lång tid kvar. Vi kan inte ha peakat än. Håkan har flera fantastiska album kvar att göra, och jag har ett liv ett leva. Ljug för mig.

Det där var alltså mina tankar om 2 steg från Paradise. Men de kommer säkert förändras. Håkans musik har alltid haft en förmåga att bli bättre ju mer man lyssnar på den. 2 steg från Paradise känns som en tydlig fortsättning på Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss, Håkans två starkaste album, och tillsammans utgör de tre skivorna en fantastisk trilogi och ett trollbindande porträtt av den största artist som det här landet har sett. Jag kommer lyssna på 2 steg från Paradise flera gånger i veckan tills nästa album kommer. Det ska bli otroligt kul att höra de här låtarna live – vi ses om en månad på Hovet!

Min yngsta lillebror var mer besatt av Håkan än jag när det begav sig. Då när mamma tagit med sig den nyutgivna Känn ingen sorg-singeln hem var det han som älskade Håkan mest. Jag blir lite avundssjuk när han berättar om hur han som åttaåring gick till en folktom skivsignering där Håkan satt själv. Håkan uppmuntrade honom tydligen att fortsätta spela klarinett. Den där klarinetten ligger nedpackad i sitt fodral sedan många år tillbaka och med Håkan har det hänt mycket. Han har blivit Sveriges genom tiderna största rockstjärna och fått det svenska folket att ta till sig låtar om knarkare och losers. Han är störst och samtidigt mest osannolik och kreddig. Det går en röd tråd genom alla hans skivor. Håkan har aldrig spelat in något dåligt och han kommer aldrig tillåta sig att släppa en dålig skiva. Han är här för att stanna och jag kommer aldrig släppa taget om hans musik.



DN, SvD, Aftonbladet

7 kommentarer:

PJ sa...

Jag känner ungefär likadant ang. livet. Hoppas att skivan dyker upp på Spotify snart!

Henrik Valentin sa...

"Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"

Önskar att jag kunde säga att det blir bättre sen, men det vet jag inget om. Lyckligtvis finns det bra musik, film och litteratur att fly tillsammans med. Håkan gör allt lite bättre. Skivan är värd varje öre, men om du inte orkar vänta på Spotify-release är jag övertygad om att du kan hitta den via alla vanliga kanaler :)

kajsal_95 sa...

fy i helvete vad bra skrivet, jag grät när jag läste. Håkan är kärlek <3

PJ sa...

Äsch! Jag går och köper den imorgon!

Jo, det känns lite som... om det inte vore för konsten vet jag inte riktigt om jag skulle "orka" (vilja) leva. Vet inte om det låter "patetiskt" eller så, men det är så det känns.

Henrik Valentin sa...

Det finns fler som känner så, och med alla bra låtar och böcker som har skrivits med utgångspunkt i de känslorna kan det ju omöjligt vara patetiskt :)

"Fortsätt å fortsätt å va rebell, fortsätt å fortsätt å va dej själv"

PJ sa...

Jo, i och för sig :)

Rickard sa...

Det står skrivet i stjärnorna: Håkan Hellström är det största musikunder som någonsin har drabbat Sverige, och vi ska vara jävligt glada att han föddes just här, och inte i exempelvis Gambia.

Här är mitt foto-reportage från den magiska spelningen på Way Out West:
http://therickardnilsson.blogspot.com/2010/08/hakan-hellstrom.html