Stress och fem bra skivor

När man åker på utbyte förväntar man sig kanske inte att man ska behöva jobba särskilt hårt i skolan. Snarare förväntar man sig ett roligt år där man får slappa och lära känna en annan kultur. Och visst, sådana stunder finns också, men de senaste veckorna har det bara varit studier som gällt. Jag spenderar större delen av mina dagar på ett tråkigt bibliotek. Det som gör tillvaron dräglig är all grym musik som jag lyssnar på när jag pluggar. iPoden går på högvarv och jag lyssnar kanske mer på musik nu än någonsin tidigare. Jag har inte tröttnat på Markus Krunegårds nya skivor än, men de har fått lite konkurrens från fem andra skivor den senaste veckan. De finns alla på Spotify och här följer kortfattade recensioner.

Daniel Johnston – Is and Always Was
Innan dokumentären The Devil and Daniel Johnston hade jag aldrig hört talas om Daniel Johnston. Det var en väldigt rörande och intressant film, och jag blev väldigt fascinerad av den plågade artisten. Men jag har aldrig riktigt fastnat för hans musik. Jag uppskattar den, och förstår storheten, men det är ändå något som fattas. Personen Daniel Johnston är på många sätt mer intressant än musiken. Hans nya skiva Is and Always Was kan vara det bästa han har gjort. Det är ganska långt från den brusiga lo-fi som jag förknippar med Daniel Johnston. Produktionen är snygg och imponerande, men ändå väldigt präglad av Daniels galenskap och genialitet. Han har en röst som ingen annan, och ibland blir det väldigt drabbande. Några låtar på Is and Always Was – High Horse, Fake Records of Rock n Roll och I had lost my mind – är fantastiska rocklåtar som jag inte kan få nog av. Det finns inga tvivel om Daniel Johnston är sinnessjuk, men ibland krävs det en galning för att se – och sjunga – sanningen.

The Hidden Cameras – Origin:Orphan
Innan jag kom till Kanada hade jag inte hört så mycket kanadensisk musik. Och den jag hade hört var inte särskilt spännande. Den kanadensiska indiescenen verkade ytlig och pretentiös. Det är en uppfattning som jag fortfarande har. Ett av få kanadensiska band som är hyfsat kända hemma i Sverige - och som jag faktiskt gillar - är The Hidden Cameras. Jag blev rätt förvånad när jag såg att de ska spela här i Kingston. På fredag ska jag se dem på en liten klubb som ligger på campusområdet. Lokalen rymmer knappt hundra åskådare, och efter att ha lyssnat en hel del på bandets nya album Origin: Orphan förväntar jag mig inget annat än ett intimt stordåd. The Hidden Cameras är ett roligt band. De känns aldrig särskilt seriösa men gör ändå storslagen och dramatisk musik. Höjdpunkterna från den nya skivan är låtarna In The NA och Walk On. Om spelningen är så bra som jag hoppas lär jag återkomma med någon slags recension.

Friska Viljor – For New Beginnings
Som alla andra svenskar hade jag medvetet ignorerat Friska Viljor. Jag vet inte riktigt varför. De låtar som jag hade hört var inte dåliga och deras ryktbarhet i utlandet var väldigt fascinerande. Men kanske var det också därför som jag inte tog dem på allvar. Det måste var något mystiskt med ett svenskt band – med ett så genomsvenskt namn - som har sin största publik utomlands. Deras nya album, For New Beginnings, släpptes nyligen och det är inte längre möjligt att förneka deras existens. Det är mer än en New Beginning - det är jävligt bra. Soundet är typiskt svenskt och de flesta av låtarna är ganska svårmodiga. Friska Viljor gör helsvensk pop, med brustna röster och schysst sväng. Jag förstår varför de attraherar en utländsk publik. Deras musik är inte särskilt originell men som en inblick i vad svensk pop har handlat om de senaste tio åren är det inget annat än lysande. Lyssna på låtarna If I Die Now, Hey You och People Are Getting Old för att bli övertygad om att det som behövs i dessa tider är Friska Viljor.

Brothers of End – The End
Brothers of End bjuder på mer svenskt vemod. Det låter väldigt bra. The End är ett väldigt imponerande album med mäktiga arrangemang och en perfekt ljudbild. Stundtals låter det väldigt amerikanskt, men samtidigt hade den här skivan inte kunnat göras av några andra än en grupp svenskar. De tre svenskarna bakom bandet är Mattias Areskog, Bengt Lagerberg och Lars-Olof Johansson Ståle. Det är tre män med imponerande bedrifter bakom sig. De har erfarenhet och det hörs. Brothers of End känns proffsiga. Ibland är de kanske för proffsiga. Risken finns att själen i musiken går förlorad när allt blir perfekt. Men det händer ganska sällan och The End är ett album som jag kommer återkomma till många gånger den här hösten.

Boris och The Jeltsins – Låt det blöda
Min pappa har koll. Häromdagen fick jag ett mail från gubben där han rekommenderade Stockholmsbandet Boris och The Jeltsins. Han jämförde dem med Florence Valentin. Jag är väldigt förtjust i Love Antell och hans Florence Valentin och lyssnar fortfarande på Spring Ricco så fort jag behöver lite energi. I början tyckte jag att Boris och The Jeltsins lät lite trevande. Men efter några lyssningar är jag övertygad om att de är riktigt bra. Jämförelsen med Florence Valentin känns vettig. De gör samma typ av politiskt laddade poppunk. På bandets MySpace kan man läsa ”Ur askan i elden kommer BORIS & THE JELTSINS, ett band enat av en gemensam frustration och ett förakt mot offentliga lögner, falska fasader och systemet som maktapparat.” Jag tycker Boris och The Jeltsins är väldigt uppfriskande. Deras socialrealistiska och starkt samhällskritiska texter är precis vad jag behöver. Kanada är snuskigt kapitalistiskt och för varje dag som går blir jag bara mer och mer övertygad om att socialism är det enda rätta. Kanske borde jag sända bud efter Boris och The Jeltsins?