torsdag 27 november 2008

Hunger hotell


Eldkvarn är ett av de band som har präglat mig mest. Mina föräldrar har alltid varit hängivna Eldkvarn-fans och under min uppväxt har jag tvingats lyssna mer på Eldkvarn än vad någon människa ska behöva. När jag var yngre och fortfarande bodde hemma tyckte jag mest att Eldkvarn var jobbiga och jag var väldigt trött på deras musik. När jag lämnade Norrköping och flyttade till Uppsala ändrade jag dock uppfattning. Det finns så mycket Norrköpingsromantik i Eldkvarns texter och deras musik känns mer ”hemma” än någon annan musik vilket gör att den hjälper mot den hemlängtan jag ibland kan känna. Dessutom är Eldkvarn faktiskt ett riktigt bra band. De är de enda av sitt slag i Sverige, och även om jag kan bli trött på allt skitsnack om att ”göra en Plura”, går det inte att inte imponeras av dem. Eldkvarn är nästan mer produktiva än Kanye West och spottar ur sig ny musik hela tiden. Nu är de tillbaka (igen) med det nya albumet Hunger hotell.

Håkan Hellström brukar ofta prata om att han inspireras mycket av Eldkvarns musik och det är förmodligen ömsesidigt. Musiken på Hunger hotell är nervig gubbrock som inte skulle kunna ha producerats någon annanstans än i Sverige. Låtarna har titlar som Be-Bop-A-Lula-Land, Söder om midnatt, c/o himmelen och Ta det för vad det är. Plura har lyssnat på Håkan Hellström och hävt i sig mängder av sprit och resultatet blev Hunger Hotell. Det är en bra skiva. Låtarna är korta och intensiva och nödrimmen sitter där de ska. Eldkvarn låter yngre här än vad de har gjort på många år.

Plura står alltid i centrum av Eldkvarn men personligen tycker jag att brorsan och gitarristen Carla är mer intressant. Under hela Eldkvarns karriär har han stått i skuggan av Plura och fått bära upp det vrak som Plura faktiskt är. Intrycket man får av Carla är att han alltid har varit en schysst kille som har fått stå ut med mycket skit genom åren. När jag läste Pluras bok ”Resa genom ensamheten” i somras insåg jag hur synd det faktiskt är om Carla. På Hunger hotell sjunger Carla en låt med titeln Lilla Sofie och det är då skivan är som bäst. Jag skulle gärna se att Carla fick göra fler låtar till nästan Eldkvarnskiva.

På lördag ska jag se Eldkvarn på Katalin i Uppsala. På söndag kommer du att hitta en recension av spelningen här.


Läs också Malena Rydells träffsäkra recension av Hunger hotell!

2 kommentarer:

Hugoelle sa...

Håller med dig, Carla är en utomordentlig sångare och musiker.
Jag får se bandet på fredag kväll och hoppas att Carla drar fler egna låtar än Lilla Sofie.
Fridens

LIV sa...

Det var en träffsäker recension av Eldkvarn och Hunger hotell!

Jag tycker inte synd om Carla, för det tror jag kan kännas kränkande för alla människor om omgivningen börjar tycka synd om en...

Däremot tycker jag att Carla är en lika skicklig musiker och poet som brorsan Plura, fast med sin egna ersonliga stil, och jag litar på att de fullvuxna bröderna är helt på det klara med och rörande överens om uppdelningen av sina musikaliska prestationer, liksom i samspelet med hela bandet Eldkvarn. Att Eldkvarn fortfarande brinner så levande trots alla år på nacken är väl ett bevis för att bandmedlemmarna är överens...eller? Självklart grälar de ibland som alla välmående familjer måste göra för att må bra och stå ut med varandra i längden! *L*

Jag anar att Carla skulle få spela många fler låtar LIVE om han själv skulle vilja det...?

Mina tidigare Carla-favoriter är 7:e våningen, Konfettiregn, Min ängel och Kungsholmskopplet, och nu även Lilla Sofie som är en mycket vacker sorglig kärlekssång som Carlas sköra/blygsamma stämma uttrycker med den starkaste inlevelse jag någonsin har hört...

Varför har Carla inte varit gift lika många gånger som Plura...undrar jag? Är hjärtat ockuperat av en gammal olycklig kärlek för all framtid... det låter nästan så...