Red Riding imponerar på alla sätt

Britterna gillar tydligen svenska deckare. Den engelska TV-versionen av Wallander är väldigt populär, och britterna tycker att Sverige är mer spännande och exotiskt än deras eget land. I ett avsnitt av Kobra som visades för några veckor sedan motiverades britternas stora intresse för svenska deckare med att de ser Sverige som ett fallet paradis, något som kunde ha varit. Ser man Sverige på det sättet är det onekligen ett intressant - och kyligt – land vi lever i. Men mitt intresse är fortfarande större för brittiska deckare. Medan vi i Sverige fortsätter att traggla med skittråkiga Beckfilmer händer det stora saker med kriminal-TV i Storbritannien. Visst produceras det mycket uselt där också (Morden i Midsomer, någon?) men de gör också mycket nyskapande inom genren. De senaste åren har det producerats många grymma miniserier, som Five Days och Unforgiven, som har fått mig att se annorlunda på kriminalserier. Den senaste brittiska miniserien om poliser, brott och misär som har gjort mig väldigt imponerad heter Red Riding. Det är en av de mest ambitiösa TV-produktioner jag har sett på länge.

Red Riding bygger på fyra kriminalromaner skrivna av David Peace. De utspelar sig under 1970- och 80-talen i Yorkshire-trakten. Det är norra England där polisen följer sina egna lagar och regler. Historierna bygger på riktiga fall, och det är väldigt mörkt och otäckt. Man blir inte sugen på att åka till Yorkshire på semester. Serien består av tre långfilmslånga avsnitt. Huvudpersonerna är olika i varje avsnitt, men händelser och människor binder samman de tre avsnitten till en imponerande helhet. Några av bifigurernas roller och betydelser blir inte uppenbara förrän de sista minuterna av det sista avsnittet. Varje avsnitt är regisserat av olika regissörer, vilket känns väldigt spännande. De olika regissörerna har olika stil, men allt sitter ändå ihop på ett väldigt snyggt sätt.

Yorkshire på 70-talet är ett grått och tråkigt ställe. Klassklyftorna är enorma och många människor lever i extrem fattigdom i slitna områden. Red Riding börjar (In the Year of Our Lord) 1974. En ung journalist - spelad av den lysande Andrew Garfield (bilden ovan) – återvänder till Yorkshire. Han börjar jobba på lokaltidningen och skriver om brott. Flera unga flickor har försvunnit och han börjar rota i fallen. Det dröjer inte länge innan han inser att något inte stämmer, och polisen försöker stoppa honom från att få reda på mer. Det andra avsnittet utspelar sig 1980 och handlar om de kända Yorkshire Ripper-morden. Det tredje och avslutande avsnittet utspelar sig 1983 och binder ihop alla lösa trådar från de två tidigare avsnitten.

Red Riding är en otroligt välgjord serie. Den är väldigt snyggt filmad och skådespelarna är genomgående fantastiska. Det är sällan man stöter på TV-produktioner av den här kvaliteten, och det finns inget här som inte är imponerande. Red Riding är mer än en vanlig kriminalserie, och ger tittaren mycket mer än spännande mordgåtor. Samtidigt som det är en spännande serie om människor som är ute efter sanningen och slåss mot motståndare som det är omöjligt att vinna över, är det också ett gripande drama. Red Riding är engagerande socialrealism som tvingar tittaren att reflektera över rätt och fel. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan Red Riding visas på svensk TV. Det borde vara ett givet inköp för SVT, och jag tycker att det är en serie som ingen borde missa.

Red Riding är en kriminalserie som tar sig vissa friheter. Den känns betydligt mer konstnärlig än andra kriminalserier, och ibland får man inga tydliga svar. Man tvingas tänka själv. Och dessutom är det en av de mest brutala serier jag har sett de senaste åren. Det är en väldigt obehaglig och otäck serie, där våldet hela tiden är närvarande och väldigt påtagligt. Poliserna är galet korrupta, och polisvåldet slår det mesta. Poliserna går längre än vad de flesta gangsters skulle göra, och de fula knepen tar aldrig slut. Här sitter de oskyldiga och svaga i fängelse för brott de aldrig skulle kunna begå, medan de skyldiga går fria. Allt för att poliserna ska bli lite rikare. Det här är norra England, och här är det vi som bestämmer. Tro inget annat.

Spring Ricco!

Jag måste erkänna att jag till en början hade problem med Florence Valentin. Som den Clashnörd jag är kändes det lite fel att deras Pokerkväll i Vårby gård var så uppenbart Clashinfluerad. Det kändes inte som att de hade åstadkommit något själva utan bara snott en klassisk låt och skrivit en halvdan svensk text till den. Nu har jag äntligen lyckats släppa den känslan, och istället insett att Love Antell också är ett stort Clashfan. Jag gillar honom. Han känns extremt sympatisk och han är faktiskt en riktigt skicklig musiker och en grym textförfattare. Jag inser också att om jag också hade sysslat med rock så hade jag förmodligen snott mer än lovligt från The Clash. Precis som The Clash snodde från band de gillade. Det är så man visar respekt för sina hjältar.

Florence Valentins nya skiva heter alltså Spring Ricco. Det är en fantastisk albumtitel, och så Clashdoftande att jag inte kan låta bli att le. Singeln med samma namn har spelats många gånger hos mig de senaste veckorna och nu när hela albumet har landat lär det också få en hel del rotation. Florence Valentin har hjärtat på rätta stället och därför finns självklart hela albumet på deras MySpace.

Florence Valentin är ett band som lånar riff och sound från andra band. De har alltid visat att de har en grym musiksmak, och de egna låtarna berikas av influenserna. Den här gången tänker jag främst på Glasvegas och Håkan Hellström, men faktum är att Florence Valentin känns roligare och mer angelägna än vad Glasvegas någonsin gjorde. De ger samma typ av rapporter från en grå värld av betong och misär inramade med snygga poparrangemang. Det låter fantastiskt bra och Love Antells engagemang hörs i vartenda ord han sjunger. Love står på rätt sida, och han formulerar på ett lysande sätt allt som är fel i Sverige idag. Det är äkta, hårt och smart. Spring Ricco är en ganska kort skiva med bara nio låtar, men de känns alla slagkraftiga och viktiga. Förutom just Spring Ricco är min favoritlåt Såld är såld. Det är en fantastisk låt, med grym text och schysst new wave-sound. Liksom många andra av bandets låtar känns den väldigt Clashig. Jag har äntligen fattat storheten med Love Antell och hans Florence Valentin. Nu slutar jag aldrig lyssna.



SvD, DN

Bob Dylan på Globen

Jag har sett Bob Dylan. Det känns stort. Men samtidigt känns det overkligt och lite konstigt. Vad var det egentligen jag såg? Jag har skrivit om Bob Dylan och hans musik många gånger på den här bloggen. Som ni säkert har förstått tycker jag att han är tidernas största textförfattare, och hans musik betyder otroligt mycket för mig. När jag ser Bob Dylan ser jag alltså mer än en legend. Det var inte bara en artist att ”bocka av” utan en viktig och stor upplevelse.

Det här var första gången jag såg Bob Dylan. Jag hade inte köat för biljetter och köpte min biljett för bara en månad sedan. Det här var också första gången jag var på en spelning i Globen. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, mer än att det skulle vara galet mycket folk där och att min sittplats förmodligen inte skulle vara särskilt bra. Mitt antagande om antalet människor visade sig förstås stämma. Jag tror aldrig att jag har sett så många människor på samma plats. Och alla var där för att se Bob Dylan. Det känns häftigt. Först blev jag ganska besviken på min plats. Den var belägen väldigt nära scenen - men vid sidan om den - och jag trodde inte att jag skulle få se något alls. Jag vet inte om det beror på att jag hade min turtia i fickan eller något annat, men när Bob Dylan och hans band äntrade scenen visade det sig att min plats inte kunde ha varit mycket bättre. De är inte som andra band som tornar upp sig framme vid scenkanten och vänder sig mot publiken. Dylan och bandet står istället långt bak på scenen och Dylan själv stod vänd mot mig under större delen av spelningen. Man kan nog inte ha sett mycket bättre. Vilket förstås gjorde upplevelsen roligare. Det fanns inga storbildsskärmar och för de som satt långt från scenen måste det ha varit ganska frustrerande då de inte kan ha sett mycket mer än några streckgubbar iklädda hatt.

Den spelning som Bob Dylan bjöd på igår var motsatsen till en sellout. Det är självklart coolt, och Dylan känns grymt värdig och hans integritet är total. Han körde oväntat mycket gammalt material, vilket säkert skulle kunna ses som publikfrieri om det hade varit ett annat band. Jag antar att Dylan är medveten om att han aldrig kommer kunna matcha de fantastiska studioversionerna, och därför gör han något helt annorlunda. Texterna är i princip det enda som finns kvar. Allt det andra är sönderslaget. Arrangemangen är annorlunda, melodierna är ändrade och Dylan sjunger ofta på ett mumlande sätt så att det ibland tar ett tag innan man identifierar vilken låt som spelas. Jag tror man måste ha rätt bra koll på Dylan och hans låtkatalog för att fullt kunna uppskatta den här spelningen. Och lyckligtvis har jag det. Han öppnar upp med Rainy Day Women # 12 & 35, men trots att det är en låt som jag har hört säkert hundra gånger dröjer det ett tag innan jag fattar vilken låt det är. Han fortsätter med många av sina mest klassiska låtar och till min stora glädje många låtar från Highway 61 Revisited. Jag hade sett fram emot att få höra Señor (Tales of yankee power) och Blind Willie McTell som han hade spelat på söndagens spelning på Berns, men gårdagens spellista var märkbart annorlunda. Låtar som Like a rolling stone och All along the watchtower låter helt fantastiska live, och i de fallen känns det till och med som de nya arrangemangen tillför originalversionerna något.

Dylan stod och softade bakom sin orgel under större delen av spelningen. Ibland greppade han sin gitarr eller munspel och begav sig fram till centrum av scenen. Publiken jublar. Han backas upp av ett otroligt skickligt band som hela tiden får till ett perfekt groove. Det låter galet laid back och härligt. Soundet påminner mycket om det på de senaste skivorna och det är bara låtarna från de albumen som låter som studioversionerna. Därför blir också några av de låtarna till konsertens höjdpunkter. En av de finaste stunderna är när Dylan kör en otroligt tajt Love Sick. Då blixtrar det till och man inser vilket geni man faktiskt har framför sig. Andra stunder känns det tyvärr lite ospännande. Det är oavbrutet bra och engagerande, men jag måste erkänna att jag ibland försvinner i andra tankar. Trots att jag sitter nära bandet kan jag inte se dem på nära håll och den overkliga känslan blir vissa stunder väldigt stark och påtaglig. Jag kan inte riktigt förstå att jag sitter och tittar på Bob Dylan, tidernas största artist. Det känns som att något viktigt försvinner när man ser ett band på en arena, sittandes tillsammans med tusentals människor. Samtidigt var det en fantastisk upplevelse, och helt klart det största jag har varit med om i år. Dylan är helt enkelt bäst, och även om han drog ut på inklappningen för extranummer mer än någon annan gav han ett otroligt älskvärt intryck. Snart kommer en ny skiva. Den kommer garanterat att vara fantastisk. Samtidigt fortsätter det att komma nya avsnitt av det lysande radioprogrammet Theme Time Radio Hour. Dylan fortsätter att fascinera och hans livespelningar gör myten starkare.



SvD, Aftonbladet

Imorgon: Bob Dylan

Imorgon är det dags. Lite svårt att fatta och greppa. Det känns lite overkligt, men imorgon ska jag – tillsammans med tusentals andra människor – se Bob Dylan i Globen. Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det ska förstås bli väldigt spännande att se Dylan. Jag har aldrig sett honom tidigare, men om man bortser från The Clash finns det ingen musik som jag lyssnat mer på än den som spelats in av Bob Dylan. Bortsett från några snedsteg på 80-talet gillar jag allt som han har gjort. Hans låtar betyder mycket, och det finns ingen som har skrivit så fantastiska låttexter. Dylan fascinerar, förbryllar och berör. Jag tvekade inte en sekund på att punga upp 700 spänn för biljetten, trots att ingen ville följa med. Det känns som det är värt mycket att få se Dylan live. Hade biljetten kostat flera tusentals kronor hade det självklart svidit, men Dylan och pengar hör inte riktigt ihop. Han är värd mer än så.

Som ni förstår känns det väldigt stort för mig att få se Bob Dylan. Ändå har jag inga egentliga förväntningar. Jag ska få se Bob Dylan. Och det räcker så. Jag har inte några förhoppningar om att det här ska bli den bästa spelningen jag har varit på, för så kommer det förmodligen inte att bli. Det är klart jag skulle bli besviken om det visade sig var fruktansvärt dåligt, men förmodligen blir det inte så heller. Jag tror många gör misstaget att förvänta sig en Dylankonsert som de var på 60- och 70-talet, med en magisk Dylan som framför sina klassiker med total inlevelse och mycket energi. Men det här kommer inte alls vara som en konsert från Rolling Thunder Revue-turnén eller de där spelningarna i Royal Albert Hall. Dylan har förändrats mycket sedan dess. Han är annorlunda, och hans scenperson är en helt annan. I Heinrich Deterings bok Bob Dylan skriver han smart och insiktsfullt om den moderna Dylan och hans syn på konserter där hela bandet är lika viktigt. Dylan sitter på kanten av scenen och är sällan i centrum. Bandet är en helhet där varje komponent är lika viktig för att maskineriet ska fungera.

Det finns ingen artist i hela världen som har samma integritet som Bob Dylan, och det beundrar jag honom för. Han kommer aldrig sälja sig, och inte ens när han gör Pepsi-reklam känns det fel. Jag tror att morgondagens konsert kommer bli väldigt lågmäld. Förhoppningsvis ligger fokus på de senaste albumen. Modern Times är en fantastisk skiva och alla låtarna från det albumet skulle göra sig utmärkta live. Det skulle också vara kul att höra något från den senaste Bootleg-skivan. Jag lyssnar på Dylans radioprogram varje vecka där han ofta är väldigt rolig och charmig. Därför skulle det också vara kul med lite trevligt mellansnack. Dylan lär ha mycket att berätta. Två otippade låtar som jag just nu känner skulle vara otroligt kul att höra live är Dear Landlord och Señor (Tales Of Yankee Power), men det lär ju inte hända. Jag blir nog glad vad han än spelar. Kom tillbaks på tisdag och läs min recension av spelningen!

What’s going on?

Jag är fascinerad av tanken på det perfekta albumet. Ett album som bara innehåller fantastiska låtar där helheten är mindblowing. Finns det något perfekt album? Jag tror att jag har upptäckt några sådana album; London Calling, Born to Run, Pet Sounds, Astral Weeks, Marquee Moon och några till. Skivor man kan lyssna på hur många gånger som helst men som ändå fortsätter att fascinera och beröra. En av de där skivorna som alltid brukar vara med när världens bästa album ska rankas är Marvin Gayes What’s Going On. Jag har lyssnat på albumet flera gånger och titelspåret är onekligen fantastiskt. Men jag hade aldrig förstått storheten med albumet förrän förra veckan. Jag satt hemma och tentapluggade och lät albumet gå på repeat. Nu när jag har ”fattat grejen” kan jag inte sluta lyssna. Jag förstår precis varför det här albumet var så banbrytande och varför det fortfarande är ett av världens bästa album.

För att greppa What’s Going On tror jag det är nödvändigt att lyssna på albumet från början till slut. Man inser då hur allt hänger samman, hur sångerna går in i varandra och lånar från varandra. Hela albumet känns som en väldigt fascinerande cykel av samma låt. Arrangemangen och melodierna är avancerade och medryckande. Det är lugnt och nästan meditativt, och det låter helt olikt allt som tidigare hade spelats in på Motown. Bossarna på Motown var inte glada över Marvin Gayes experimentlusta och ickedansanta musik. Ännu mindre glada var de över de frågor som albumet ställde. "What’s going on?" kan vara en obekväm fråga. Särskilt om man är ute efter att tjäna pengar på något så enkelt som musik.

I början av 70-talet dog en av Marvin Gayes närmaste vänner och samarbetspartners, Tammi Terrell, och Marvin blev väldigt deprimerad. Han slutade göra musik och försökte sig på en karriär som fotbollsspelare. Det gick inte särskilt bra, och han återvände till musiken. Men han vände sig bort från den radiovänliga musik som han hade gjort tidigare, och försökte göra något nytt och ”medvetet”. What’s Going On är Marvin Gayes mästerverk. Han gjorde något helt nytt, och han kom aldrig i närheten av att göra något lika storartat igen.

Vad som gör What’s Going On till ett fantastiskt album är, förutom den spännande musiken, de insiktsfulla texterna. Marvins brorsa tjänstgjorde i Vietnam och de brev som han skickade till Marvin fick honom att öppna ögonen för vad som händer i världen. Han ställde sig den kanske viktigaste frågan som man kan ställa sig själv, och skapade utifrån den frågan det här albumet. Alla sånger på albumet är skrivna ur perspektivet från en soldat som har återvänt från Vietnamkriget. Han ser ett land av fattigdom och orättvisor. Det är ett intressant tema, och den röda tråden löper genom alla låtar. Låtarna känns beroende av varandra. Helheten är fantastisk, och albumet skulle nästan kunna jämföras med en roman i sin uppbyggnad. What’s Going On känns hela tiden som ett engagerat och angeläget album. Man hör att Marvin Gaye verkligen brinner för sitt budskap. Frågorna han tar upp är minst lika aktuella idag. Albumomslaget är ett av de snyggaste någonsin, och bilden på Marvin Gaye är i sin enkelhet ikonisk och symbolisk. När jag har lyssnat klart sätter jag på albumet igen. Vad händer på andra sidan gatan?

The Inbetweeners

Du går i skolan. Du är inte tillräckligt cool för att accepteras av det coola gänget men du är inte töntig nog för att passa in med de töntiga kidsen. Du är en inbetweener, och den perfekta TV-serien för dig är den brittiska serien The Inbetweeners. Efter Skins och Sugar Rush vet vi att brittiska ungdomsserier skiljer sig mycket från de amerikanska motsvarigheterna. De är ärligare, grövre och coolare. Och ofta mycket bättre. The Inbetweeners hade premiär förra våren och hittills har en säsong med sex avsnitt visats. Men det kommer garanterat mer. The Inbetweeners är en hit.

Will har nyss börjat på en ny skola. Han kommer dit med portfölj och iklädd kostym. Will jobbar hårt för att bli accepterad men det visar sig vara väldigt svårt. Han tvingar sig in i ett gäng av inbetweeners och tillsammans ägnar de sig åt typiska ungdomsaktiviteter. De super, skolkar, går på skolfester och åker på sunkig camping. De kommer aldrig någonsin bli populära, men de ger inte upp tankarna på att få de snyggaste och mest populära tjejerna och det mesta de gör slutar i total katastrof. Det är speedat, galet och genomfört med mycket charm. Avsnitten är lika korta som de flesta amerikanska komediserier, drygt 20 minuter per avsnitt, och att se hela serien tar bara drygt två timmar. Det är det värt.

The Inbetweeners påminner om några av de bättre amerikanska high school-komedier som har gjorts de senaste åren. Men ungdomarna skriker ”Wanker!” till varandra, vilket gör upplevelsen till något nytt och spännande. Som soundtrack används korta snuttar från låtar med bland annat Jamie T och Lily Allen. Det känns helt enkelt väldigt hemtrevligt. Humorn ligger hela tiden på gränsen till billig och dålig, men så länge de inte passerar gränsen (vilket de inte gör) är det väldigt underhållande. Förra året vann The Inbetweeners pris för Best New British Television Comedy på British Comedy Awards, och det verkar som att britterna är väldigt förtjusta i serien. Skådespelarna är hyfsat duktiga och ungdomarna känns trovärdiga. The Inbetweeners är helt klart en sevärd serie. Den andra säsongen av The Inbetweeners kommer börja sändas i början av april. Det ser jag fram emot.



Jag tackar Stekspaden för tipset om den här serien. Om du också vill tipsa om något är det bara att höra av sig. Jag blir bara glad.

Mannen i mörkret – Paul Auster

För några år sedan var jag besatt av Paul Austers böcker. Det började med att jag fick tag i Illusionernas bok och fastnade för Austers sätt att skriva och berätta. Det fortsatte med New York-trilogin som fortfarande är en av mina favoritböcker. Under några månader läste jag allt jag kunde få tag på ur Austers ganska omfattande katalog. Efter ett tiotal liknande romaner mättades mitt intresse. Auster har de senaste 20 åren skrivit ungefär samma bok väldigt många gånger. De första böckerna jag läste av honom tedde sig fantastiska och fascinerande, men när man har fått samma historia berättad några gånger för mycket tröttnar man. Efter Auster hittade jag Haruki Murakami. Deras böcker, och författarskap, påminner mycket om varandra men Murakami är bättre på alla områden. Medan Paul Austers böcker blir sämre har Murakami förfinat sin form, och även om han också berättar samma historia om och om igen blir det bättre och bättre. För ett drygt år sedan läste jag Austerromanen Resor i Skriptoriet och där dog mitt intresse för Paul Auster. Den var tråkig och kändes väldigt omotiverad. Nyligen kom den senaste boken av Auster, Man in the Dark, på svenska med den självklara titeln Mannen i mörkret. Jag hade först inte tänkt läsa den, men det var så pass länge sedan som jag läste något av Auster att jag delvis hade återfått mitt intresse. Men förväntningar var väldigt låga. Jag väntade mig samma Austerhistoria som vanligt, och dessutom sämre berättad än i hans bästa böcker. Mannen i mörkret är inte Paul Austers återkomst, men den är flera gånger bättre än vad jag hade väntat mig.

Huvudpersonen i Mannen i mörkret är en författare (det menar du inte?) och boken har samma metaupplägg som de flesta av Paul Austers böcker. När Paul Auster är som bäst skriver han de historier som Charlie Kaufman alltid velat skriva men aldrig kommer skriva. Men den här boken hade även Kaufman kunnat skriva. Författaren heter August Brill och är 72 år gammal. Han bor tillsammans med sin dotter och dotterdotter i dotterns ensliga villa i Vermont. De är alla sorgsna, ensamma och isolerade människor som måste hantera olika sorters saknad. Nätterna är särskilt ensamma och särskilt för August som inte kan sova. Han är mannen i mörkret. För att slippa tänka på jobbiga saker spenderar han nätterna med att fantisera ihop olika historier. Den första halvan av boken kretsar kring en av dessa historier, och den är väldigt fascinerande.

Med Watchmen i färskt minne finner jag det alternativa USA anno 2007 som finns i August Brills fantasi som en väldigt intressant utgångspunkt för en historia. I det USA som hans berättelse handlar om står fortfarande World Trade Center kvar och USA invaderade aldrig Irak. Istället råder fullt inbördeskrig mellan olika stater. Det är ett helt annat land. Något som kunde ha varit. Där hamnar berättelsens huvudperson, som kommer från vår verklighet. Han är en yrkestrollkarl och förstår inte varför han har hamnat i den alternativa verkligheten. Det visar sig att han är utvald och att han har en uppgift att genomföra. Ett uppdrag som kommer ända kriget. Det är väldigt spännande och fascinerande. Men Auster har en ovana att avsluta sina berättelser när de är som mest spännande och innan man har fått några svar. Jag brukar kunna hantera det rätt bra, men här blir jag förbannad. Jag förstår inte varför Auster var tvungen att avsluta historien så abrupt och plötsligt, och varför han bröt den på ett så uselt sätt. Det började lovande och hade kunnat bli bra, men det bestående minnet blir istället att det var en meningslös historia. Därefter ändrar boken riktning, och August Brill tvingas konfrontera sina jobbiga minnen. Till en början är jag besviken att jag inte fick mer av det alternativa USA men snart blir det intressant igen. Men aldrig så intressant som det kunde ha varit.

Mannen i mörkret är en kort bok. Bara 200 sidor lång och väldigt liten i formatet. Varför Paul Austers böcker ges ut som inbundna pockets är en intressant frågeställning, som jag inte tänker gå in på här. Boken innehåller en del bra passager, och även några direkt dåliga. Jag gillar inte de filmanalyser som tar upp ganska mycket plats. Jag tycker inte att de fyller någon som helst funktion, mer än att tråka ut läsaren, och får Auster att framstå som mer pretentiös än vad han egentligen är. För Mannen i mörkret är inte någon av Austers svårare böcker. Det är lätt att förstå vad han vill ha sagt, och med ett övertydligt slut lämnar han inte mycket åt fantasin. Paul Auster skriver fortfarande bra och han är onekligen duktig på att konstruera den här typen av berättelser. Trots en del besvikelser tycker jag att Mannen i mörkret är en läsvärd bok. Har du inte läst något av Paul Auster tidigare är det här dock inget att börja med. Den kan nog avskräcka snarare än locka till mer läsning. Jag tror det skulle vara bra för Auster att tänka över sin roll som författare och vad han vill berätta. Och varför? Han har mycket att ge, men det skulle vara kul att se honom göra något annat än sämre versioner av en 20 år gammal trilogi.


Läs också min lista över de fem bästa Paul Auster-romanerna!

DN, SvD

Tove Janssons Muminserier

Att jag älskar Tove Jansson kanske inte kommer som en nyhet. Om man bortser från min mamma måste Tove vara den mest fantastiska kvinnan som någonsin har levt. Jag har läst hennes böcker om Mumintrollen och de andra figurerna många gånger, och deras melankoliska men ändå glada leverne har färgat mig mycket. Ändå har jag aldrig läst hennes egna muminserier från 50-talet. När jag var liten prenumererade vi på en serietidning med muminserier men de var baserade på den japanska animerade TV-serien – som var mitt första möte med mumintrollen – och ganska barnsliga i tonen. Tove Janssons böcker var mycket allvarligare och smartare, och hennes serier är ännu mer vuxna i tilltalet. Nu har Tove Janssons serier om mumintrollen börjat ges ut på svenska och vi som inte var med när det begav sig kan äntligen njuta av de här fantastiskt snygga serierna. Jag läser mycket serier, men det var länge sedan jag läste serier som var så här snygga och fantasieggande.

1954 började den engelska dagstidningen The Evening News - som då var världens största dagstidning - att publicera Tove Janssons muminserier. För Tove var det ett mycket bra jobb, och det ganska otrygga konstnärslivet blev genast bättre med regelbunden inkomst. Efter några år tröttnade hon på alla krav om dagliga prestationer och överlät arbetet till sin bror, Lars Jansson. Serien publicerades som mest i totalt 120 tidningar och hade en stor publik. Serierna tecknades i strippformat i svartvitt och utgjorde längre historier (som ju kan vara ganska jobbiga att läsa i strippformat, tänk bara på de vansinniga Fantomenföljetongerna i svenska dagstidningar) som alla vara olika långa. Muminserierna var barnvänliga, men riktade sig kanske främst till en vuxen publik. Även om karaktärerna är de samma som man har lärt känna via böckerna med sina speciella karaktärsdrag, är det mycket som skiljer sig. Tonen är mer samhällskritisk och allvarlig, och humorn är mer påtaglig. Här är det inget konstigt med att Mumintrollet är självmordsbenägen eller att familjen tar en tripp till den franska Rivieran (eller ”plagen” som mumintrollen kallar det). Mumintrollen rör sig i en större värld, som inte alls är lika isolerad från vår verklighet som Mumindalen brukade vara. Serien befolkas av många karaktärer, varav många är riktigt bra och genomtänkta. Den klassiska muminfiguren Stinky (du vet, den där håriga och charmigt elaka bråkstaken) skapades till serierna och dök aldrig upp i muminböckerna. Ändå är det många som har svårt att tänka sig Mumindalen utan Stinky. En av mina nya favoritfigurer är det lilla djuret Sofus. Han är med i nästan varje serieruta och gör alltid lustiga saker. Ändå dröjer det flera hundra strippar innan Mumintrollet uppmärksammar honom. När Sofus väl blir sedd blir han väldigt, väldigt glad.

Jag gillar muminserierna väldigt mycket. De är lustiga och bisarra. Och väldigt underhållande. Men framförallt är allt otroligt snyggt. Varje serieruta är en teckning som helt klart kan mäta sig med de klassiska svartvita tuschteckningarna från muminböckerna. Det är enkelt, men samtidigt väldigt detaljerat. Rutorna är befolkade med en mängd olika djur och varelser, och alla är tecknade på ett fantasifullt och säkert sätt. Inget ser konstigt eller malplacerat ut. Även den talande helikoptern känns som en självklar del av Tove Janssons muminvärld. Mumintrollen passar utmärkt i serieformat och det är sällan jag kommer över serier som är tecknade på samma självklara sätt. Det finns ingen som kan imitera Tove Janssons stil, och trots att det hänt mycket med seriemediet på de 55 år som har gått sedan de här serierna publicerades står de sig väldigt bra. De känns tidlösa på samma sätt som Tintin.

Serierna är samlade i en otroligt vacker bok. Den är så snygg och imponerande att även jag, som sällan känner att jag måste äga något, var tvungen att köpa den på stört. Det är en väldigt stor bok med snygg tygrygg och vackert omslag. Serierna är tryckta på tjockt och trevligt papper. Det är den finaste bok jag hittills har haft i mina händer det här året. Jag älskar den. På engelska finns serien redan utgiven i flera volymer och det är i samma fantastiska format. Vi kan alltså se fram emot mer av de här underbara serierna. Tove gjorde serien under fem år och det borde åtminstone räcka till fem volymer.

”Jag vill bara leva i frid och ro och plantera äppelträd och samla snäckskal!”


Följande behöver du bara läsa om du är lika nördig som jag:
Jag har varit entusiastisk över Arabias muminmuggar länge, och till min stora glädje hittar jag många av motiven på muggarna i den här boken. Flera av serierutorna har blivit muggmotiv med väldigt små ändringar. Det är kul när man inser att man har sett just den där illustrationen tidigare någonstans. Vi kan kalla det för en skattjakt för extrema muminnördar.

Det finns ingen som Thåström

Det är snart tio år sedan jag var tolv år och upptäckte Thåström. Det var i samband med att han gjorde comeback med Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal (en fantastisk skivtitel som blev ett motto för mig under hela tonårstiden). Jag hade lyssnat mycket på musik och fastnat för olika band tidigare, men det var med Thåström som jag för första gången snöade in på något. Jag minns En vacker död stad som ett uppvaknande, en kram och samtidigt en spark i magen. Jag hade aldrig berörts av musik på samma sätt. Det visade sig att Thåström hade spelat in mycket material under åren och de följande två åren var det bara Ebba Grön, Imperiet och soloskivorna som gällde för mig. För första gången började jag spendera mina egna pengar på skivor och musik. Sommaren efter att Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal hade släppts såg jag Thåström live i Linköping. Det är fortfarande den bästa livespelning som jag någonsin har sett. Jag har sett honom två gånger efter den spelningen, men det har aldrig varit som den där första gången då Thåström var klädd i röda arbetskläder och stickad mössa. Via Thåström hittade jag The Clash, och efter det kunde jag inte lyssna på Thåström med samma öron. The Clash var de nya kungarna, och när Mannen som blev en gris kom blev jag oerhört besviken. Därefter blev det inte mycket Thåström under några år. Sen kom Skebokvarnsv. 209 och jag knockades igen. Det var en fantastisk skiva med flera lysande låtar. Jag har lyssnat på Skebokvarnsv. 209 ett oräkneligt antal gånger och jag har inte tröttnat än. Jag har väntat länge på den nya skivan, Kärlek är för dom, och singeln med samma namn har spelats många gånger den senaste månaden. Nu är äntligen albumet här och jag kan konstatera att Thåström fortfarande är en av de största.

Det finns ingen som Thåström. Han är en unik artist och det finns ingen svensk sångare som kan mäta sig med honom. Jag älskar hans integritet och är övertygad om att han aldrig skulle sälja sig. Istället vänder han framgången ryggen, och varje gång som han blir omfamnad av en stor publik försöker han överge publiken genom att göra mindre lättlyssnade skivor. För Thåström har musik aldrig handlat om att bli stor, rik och älskad av alla. Och det är säkert därför så många älskar honom. Han ger inga intervjuer och med den nya skivan manifesterar han återigen sin roll som utanförskapets fanbärare. Singeln Kärlek är för dom talade för att det nya albumet inte skulle ha några catchy refränger och lättlyssnade melodier. Det är mörkt och ödsligt.

Kärlek är för dom har inte fått något varmt mottagande av landets kritiker. De verkar tycka att det är en tråkig och menlös skiva. Jag läste den ena oroande recension efter den andra, och mina förväntningar sjönk under veckan. Men efter att ha lyssnat på Kärlek är för dom ett tiotal gånger undrar jag om vi har lyssnat på samma skiva. Den vansinniga "recensionen" i SvD, skriven på katastrofal och osammanhängande svenska, måste helt enkelt bygga på en annan skiva. För Kärlek är för dom är en bra skiva. Mycket bra.

Med Skebokvarnsv. 209 tog Thåström en ny riktning. Han började minnas och reflektera över sitt liv och enstaka händelser som betytt mycket för honom. Det var stillsamt, nostalgiskt och jävligt bra. Han fortsätter på samma sätt på Kärlek är för dom. Thåström ger inga intervjuer och jag förstår varför. Vad skulle han säga i intervjuerna? Hans musik fyller ju samma funktion, och vill man veta något om Thåström som person och musiker är det bästa man kan göra att lyssna på hans två senaste skivor. Thåström kommer alltid var mystisk. Han är den enda riktiga svenska rockikonen, och kommer aldrig avslöja allt om sig själv. Men på Kärlek är för dom svarar han på många frågor om sig själv. Ställda av sig själv. Det är intressant och gripande, och om man har det minsta intresse för Joakim Thåström som person förstår jag inte hur man inte kan gilla den här skivan.

Soundet på Kärlek för dom är mörkare och enklare än på Skebokvarnsv. 209. Thåström rör sig i ett ödsligt och kargt musiklandskap. Ljudbilden påminner lite om den musik han gjorde med Sällskapet. Soundet skiljer sig mycket från det jag brukar lyssna på, och kanske är det därför jag tycker det är så intressant. Det låter lite som minimalistisk postpunk från 80-talet. Thåströms sköna röst dominerar alla låtar. Det finns inga utpräglade rocklåtar på albumet, utan Thåström sjunger lugnt med en nästan mässande ton. Förhoppningsvis leder det till trevligare konserter där inte fotbollshuliganerna som aldrig har förstått musiken kan stå längst framme vid scenen och överrösta bandet. Samtidigt tror jag att många av låtarna på skivan lätt kan bli vilda rocknummer som rockar sönder det mesta. Ökar du tempot i Kärlek är för dom har du en huliganklassiker, och det samma gäller för flera av låtarna på skivan.

Det låter onekligen som att Thåström försöker reda ut sig själv. Att han försöker minnas och förstå. Det finns olika slags nostalgi, och i de flesta fall kan jag tycka att nostalgi är tråkigt. Men Thåström är nostalgisk på ett annat sätt än de flesta. Han verkar inte längta tillbaks. Han minns och accepterar. Om det han sjunger om faktiskt är sant vet jag inte, men det känns onekligen så. Man får en bild av hur Thåström är idag, och han är ju faktiskt en av Sveriges mest intressanta personer. Det finns låtar på Kärlek för dom som är starkare än andra. Det är ett lite ojämnt album, och de låtar som Thåström inte har skrivet själv – Dan Andersson/Black Jim-tolkningen Den druckne matrosens sång och Nationalteaterns Dylancover på svenska Men bara om min älskade väntar – känns inte lika angelägna som de han har skrivit själv. Min favoritlåt är Långtbort som förstärks av en riktigt grym – och ganska lågmäld – manskör som mässar ordet ”Långbort”. Som tåg av längtan är också en väldigt bra och medryckande låt, med sin suggestiva text och Thåströms fantastiska sång. Det känns inte som Thåström lämnar så mycket att analysera. Kärlek är för dom är inte ett särskilt svårt eller mystiskt album. Thåström skriver om sig själv och gör låtar som kanske inte riktigt låter som det hans publik vill ha. Det ska han ha respekt för. På den inledande Kort biografi med litet testamente droppar han många minnesbilder och sjunger att "Jag såg The Clash på stora hotellet i Örebro. Sen blev det aldrig bättre än så." Jag kan inte ifrågasätta en man som har sett The Clash och sen insett att det aldrig kommer bli bättre än så. För det känns som att det är precis så det är. Thåström vet vad han snackar om.

Lyssna på Kärlek är för dom på Spotify!




DN, Aftonbladet

Finpop watches the Watchmen

Oscar Wao hade dött av lycka. Tyvärr dog han för flera år sedan, och jag får glädjas i hans ställe. Årets stora nördhändelse har inträffat. Filmatiseringen av Watchmen har haft premiär och alla geeks kan andas ut. Det blev bra. Jag är galet entusiastisk, och känner mig faktiskt lycklig. Ungefär som när man hade sett Star Wars när man var liten. Så har upprymd och lycklig var jag aldrig över den litterära förlagan, men samtidigt tror jag att det är en förutsättning att man har läst serien för att man ska kunna uppskatta filmen fullt ut.

Till att börja med: 1) Jag gillar inte Allan Moore. Han har alltid verkat otäck och galen, och hans serier har aldrig fått samma kärlek som jag gett till Spidde eller Tintin. 2) Jag gillar inte Zack Snyder. 300 var en hjärndöd film, och att han skulle göra något vettigt av Watchmen kändes enormt osannolikt. 3) Jag är inget Watchmen-fan. Jag har läst serien flera gånger och även om jag förstår storheten har jag aldrig kunnat älska den. Därför hade jag inga höga förväntningar på Watchmen-filmatiseringen. Jag vet att många nördar har kissat på sig av upphetsning dagligen i flera månader. Marknadsföringen av filmen har varit väldigt smart och snygg. Sakta men säkert började jag också påverkas av hypen och jag kände jag mig mer och mer sugen på filmen. De senaste dagarna har jag också känt av den där nördiga upphetsningen. Efter att ha sett trailern ett tiotal gånger var jag övertygad om att Watchmen skulle bli en hyfsad film. Åtminstone skulle den vara kul att se. Jag kunde inte bärga mig och jag fixade en biljett till den allra första visningen. Salongen fylldes av förväntansfulla nördar och jag kände för att skrika ”Geek power!”. Men jag lät bli. Efter några trailers blev duken gul och en DC Comics-logga syntes. Sen blev jag slagen i ansiktet. Hårt. Lika hårt som Rorschach slår. Alla tvivel sköljdes bort och jag följde med på årets skönaste joy ride.

Har du läst Wathmen-serien kommer du bli sjukt upphetsad av den här filmen. Zack Snyder har varit förlagan otroligt trogen. Vinklarna, kläderna och färgerna stämmer helt överrens med serierna. Det är som om seriefigurerna hade fått liv. Jag blir väldigt rörd. Jag hade väntat mig att man inte skulle få se Dr. Manhattans penis men den svajar fritt i de flesta av hans scener. Även om filmen är ganska lång har Snyder inte lyckats klämma in hela serien i filmen. Hade han gjort det hade filmen nog blivit väldigt rörig. Till exempel är inte sjörövarberättelsen med, men grabben som läser sjörövarserien dyker upp i bild några gånger. Jag tror att den förlängda DVD-versionen av filmen kommer bjuda på mycket mer, men samtidigt känns det som man får i bioversionen väldigt lagom. Man måste nog vara en ganska stor nörd för att förstå den glädje och upphetsning jag känner över att en man har fört över en serietidning till en film. En del har säkert invändningar mot Snyder och tycker inte att han har tillfört serien något och att han inte har gjort något själv. Men jag är istället otroligt imponerad av hans prestation. Att Watchmen ens fungerar som film är mer än vad jag hade vågat hoppas på. En stor del av den lycka jag känner över Watchmen bottnar i att jag har läst serien innan och den sensationskänsla jag får av att se gamla teckningar komma till liv. Har man läst serien är filmens tempo och alla tillbakablickar inte heller någon överraskning. Och man vet hur filmen kommer sluta. I den här filmens fall är det faktiskt en stor fördel. Jag tror att jag kan njuta mer av filmen än de som inte har läst förlagan, även om jag alltid vet vad som kommer hända härnäst.

Inte nog med Zack Snyder är trogen serien. Hans film är också extremt snygg. Han har omvandlat serierutorna till film på ett fantastiskt sätt. Effekterna är snygga och miljöerna är riktigt trevliga. Som väntat är filmen väldigt våldsam. Den är ju trots allt regisserad av samma kille som gjorde 300. Serien Watchmen är också våldsam, men inte på samma sätt. Men jag har inget problem med våldet. Underhållningsvåld kan vara väldigt kul, om det är genomfört på rätt sätt. Och det är det här. Blodet sprutar och ljudeffekterna måste vara de mest brutala på länge. Scenerna där de The Comedian och Rorschach sysslar med våldsamheter är otroligt snygga och vackert koreograferade, på ett grovhugget TV-spelssätt. Watchmen är en film som ska ses på bio. Den kommer garanterat inte komma till sin fulla rätt på TV. Även om TVn är stor. Watchmen är inte bara snygg utan Snyder har lyckats bevara känslan från serien på ett bra sätt, även om domedagskänslan av att allt kommer gå åt helvete aldrig hinner infinna sig på samma sätt.

Watchmen är en film med många montage och soundtracket fyller en viktig funktion. Därför är det kul att soundtracket innehåller så mycket bra musik, och att musiken används på ett fantastiskt sätt. Filmen öppnar upp med Bob Dylans superklassiker The Times They Are A-Changin' och med låten i bakgrunden får publiken hela bakgrunden till den alternativa verkligheten som de får ta del av i filmen. Det är otroligt snyggt gjort. Totalt är tre Dylanlåtar i olika tappningar med i filmen. Jimi Hendrix fantastiska version av All Along the Watchtower är med i en väldigt snygg scen och i eftertexterna spelas en punkversion av Desolation Row med emokungarna My Chemical Romance. Den covern är kanske inte bra, men småkul och passande i sammanhanget. När Silk Spectre och Nite Owl ligger med varandra till tonerna av Leonard Cohens Hallelujah tycker säkert många i publiken att det är väldigt pinsamt. Jag tycker istället att det känns helt rätt. Utöver dessa låtar får man också höra Simon and Garfunkel, Janis Joplin med flera. Man skulle kunna säga att låtvalen känns förutsägbara, men det går inte att neka till att de fungerar väldigt bra i sammanhanget och integreras på ett utsökt sätt i filmen.

Finns det något som inte funkar då? Jag hade väntat mig katastrofala skådespelarinsatser, men de flesta gör bra ifrån sig. Att inte ha några stora namn i rollistan visade sig var ett smart val. Bäst är Billy Crudup (som också var bra i trevliga Dedication)som Dr. Manhattan och Jackie Earle Haley som Rorschach, även om båda döljer sina ansikten under större delen av filmen . De är de mest intressanta karaktärerna i både serien och filmen. Alla svenskar tycker säkert att det är extra kul att Malin Åkerman gör en av de stora rollerna. Jag tycker hon är oväntat bra, men det kanske mest beror på den galet tajta latexdräkt hon har på sig. Vi kommer garanterat få se mycket av henne i framtiden.

Det här är den bästa seriebaserade filmen jag har sett på flera år. Den är många gånger bättre än The Dark Knight. Och dessutom slipper vi jobbiga uppföljare. Zack Snyder gjorde det omöjliga. Och han gjorde det bra. Fan, att du inte kan vara här idag Oscar.




SvD, DN, Aftonbladet