Lily Allen slår tillbaka

När Lily Allen släppte sitt debutalbum Alright Still för snart tre år sedan var det början på något stort. Hon nämnde The Clash som en av sina stora inspirationskällor och hennes musik var en blandning av radiopop och ska. Texterna var smarta och insiktsfulla och jag föll rätt hårt för Lily. Låten Alfie som var en kärleksförklaring till hennes misslyckade lillebror påminde skrämmande mycket om min egen lillebror och jag nynnade dagligen på LDN och Smile. Hennes genomslag var startskottet för den unga Londonscenen som är det mest intressanta som hänt rockmusiken under 2000-talet, och banade vägen för Jamie T och Kate Nash. Sedan genombrottet har Lily Allen blivit en paparazzifavorit och hon dyker upp på Aftonbladets skvallersidor flera gånger i veckan. De flesta vet inte att hon är kapabel att göra grym pop och efter alla ”skandalösa” rubriker väntar sig ingen att hon ska göra bra musik. Många gillar när det går dåligt för kändisar och skrattar gärna skadeglatt när det går åt helvete för Britney Spears och andra offer för den skamlösa fulmedian. Därför är det väldigt skönt att det nya albumet, It’s Not Me, It’s You, inte är någon besvikelse.

Det finns många som inte förstår Lily Allen. Musiken låter radiovänlig och hon syns på skvallersidorna och kan därför inte göra intressant popmusik. Eller? Jag tycker alltid det har varit uppenbart att Lily Allen har djup och substans. Även om ytan på It’s Not Me, It’s You är glättigare än tidigare är texterna och melodierna onekligen smarta. Den sköna ska- och reggaemusiken som var basen på många av låtarna på debuten har här bytts mot mer elektriska och dansgolvsvänliga ljud. Till en början tycker jag att det nya soundet är lite tråkigt och kyligt, men efter några lyssningar fastnar jag för de nya låtarna. Det här är musik som säljer och några av låtarna kommer definitivt spelas ofta på radio, men till skillnad från den mesta musiken i den kategorin får man här ett budskap och riktig attityd.

Lily Allen ger – genom sin musik - intrycket av ett vara en trevlig tjej med en sund världsbild. Trots alla ”skandaler” känns hon som en bra och stark förebild för unga kvinnor. Bortom de medryckande poprefrängerna och lättlyssnade melodierna finns det samhällskritik och bitterhet. Låten 22 är som en treminutersversion av den hyllade Mike Leigh-filmen Happy-Go-Lucky om en tjej som närmar sig 30 och är helt vilsen i livet. Lily Allen är mer insiktsfull än de flesta poptjejer. Hon sjunger bra och har otroligt mycket attityd. Singeln The Fear och Fuck You är starka låtar med mer attityd än gangstarapparen The Game. Dessutom finns det några obligatoriska låtar om kärlek och krossade hjärtan som kommer spelas varma i alla världens flickrum (och i mitt studentrum). En del av låtarna har vi kunnat höra tidigare på Lilys MySpace och Who’d Have Known har varit en favorit sedan flera månader tillbaka. Den inledande Everyone’s At It handlar om hur alla knarkar och hycklar med sitt drogbruk. Lily Allen har uppenbart knarkat en del själv, och verkar inte skämmas för det. I en intervju som publicerades i fredagens DN berättar hon om sin syn på knark och medias bild av henne. Det framgår att hon hellre hade velat vara som Duffy, och mina sympatier för henne blir bara starkare. It’s Not Me, It’s You är en käftsmäll åt alla som inte trodde på Lily Allen, och jag är övertygad om att hon kommer fortsätta briljera.


Lyssna på It’s Not Me, It’s You på Spotify!



DN, SvD