Januaripop

Musikåret 2011 har börjat bra, med riktigt skön pop som får mitt pophjärta att slå dubbla volter. Jag gör min sista termin på universitet och ägnar dagarna åt ensamarbete där popmusiken blir mitt främsta sällskap. Då är det viktigt med bra skivor. Och det verkar som att 2011 inte kommer göra mig besviken på den fronten. Den här veckan är det framförallt två skivor som har gjort mig glad.

The Decemberists – The King Is Dead
Ibland inser man inte hur mycket man har saknat någon förrän man återförenas. Sedan jag låg på min säng och lyssnade på The Hazards of Love våren 2009 har jag inte ägnat The Decemberists många tankar. Men nu är de tillbaka, och efter en vecka tillsammans med den nya skivan The King Is Dead inser jag hur mycket jag verkligen älskar The Decemberists. Det känns riktigt bra att ha Colin Meloys fantastiska röst tillbaka i mitt liv. Rockoperan The Hazards of Love var en väldigt bra skiva och jag imponerades verkligen av hur bra albumet höll ihop. Det var en skön skiva att lyssna på. Men att The Decemberists nya skiva är ett klassiskt rockalbum gör mig faktiskt gladare än vad jag hade blivit om bandet bestämt sig för att göra ännu ett temaalbum. På The King Is Dead satsar Colin och de andra på att göra riktigt starka låtar. Det finns verkligen inga svaga spår och det sjungs och spelas med en ovanlig intensitet och glöd. The Decemberists musik har alltid känts väldigt levande, och för mig är det omöjligt att inte ryckas med fullständigt i de här nya låtarna. Det är tveksamt om The Decemberists någonsin har låtit bättre. Att January Hymn är månadens låt borde vara uppenbart för alla.

Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns har med Dye It Blonde gjort en skiva som få kommer kunna bräcka det här året. Det låter så sjukt jävla bra att det känns som att det är de här låtarna som borde definiera begreppet ”bra musik”. Förra gången Smith Westerns var i farten brydde jag mig inte särskilt mycket. Den självbetitlade debuten innehöll skramlig lo-fi som inte kändes överdrivet intressant. Bandmedlemmarna var alla yngre än kidsen i The xx och jag tror inte att det fanns någon som kunde ana vad bandet skulle prestera bara ett år senare. Dye It Blonde är en helt fantastisk skiva, med en förvånansvärt ren ljudbild. Smith Westerns har tydligen haft möjligheten att spela in ett mycket dyrare album än senast och de bevisar det vi alla redan visste – att lo-fimusiker har förstått meningen med musik bättre än några andra. Varenda låt är helt fantastisk. Det är rockigt storslaget, men samtidigt inåtvänt och reflekterande, och hela tiden oerhört gripande. All bra rock och pop som någonsin har gjorts finns samlad i bandets uttryck men samtidigt känns det som att de gör något nytt. Jag tycker att de står över alla jämförelser och istället för att söka tråkiga liknelser rekommenderar jag dig helt enkelt att lyssna istället. Smith Westerns får mig att tro på varje ord i låttexterna och jag kan inte sluta lyssna. Just nu känns det som att det här är ett av de absolut bästa rockalbum som har släppts de senaste åren. Om Dye It Blonde inte får en topplacering på årsbästalistorna i december kommer 2011 ha varit tidernas bästa musikår. För mycket bättre än så här blir det inte. Årets bästa album är alltså redan här.

Strychnine Dandelion

Jag konsumerar enorma mängder populärkultur. Det är nya filmer, skivor, böcker och TV-serier som ska tillgodogöras hela tiden. Emellanåt blir jag dock trött på Allting. Det känns som att jag har sett varje film och hört varje låt många gånger tidigare. Jag får känslan av att det inte finns några nya berättelser att berätta. Ändå fortsätter jag, lite halvhjärtat, att leta efter ny pop. December och januari är bra månader för eftertanke för alla popnördar, mest för att det i princip inte kommer några nya grejer. Jag sitter och tittar på gamla Cassavetesfilmer, tar mig igenom småroliga An Idiot Abroad och lyssnar på de skivor som jag missade förra året. Bandet The Parting Gifts får mig att inse vad jag egentligen gillar med musik. Utan att egentligen göra något revolutionerande. Deras första skiva Strychnine Dandelion gavs ut lite anonymt i slutet av 2010 och överskuggades ganska ordentligt av alla årsbästalistor. Jag brukar vanligtvis inte lyssna på musik från det föregående året redan i januari – ”ut med det gamla, in med det nya!” – men det finns flera anledningar att lyssna på The Parting Gifts.

The Parting Gifts musik är så långt bort från Kanye West och uschliga Robyn som man kan komma. Och det känns rätt befriande att få börja 2011 på det sättet. The Parting Gifts är ett destillat av den bästa pop- och rockmusiken från 60-talet. Låtarna är korta, raka och effektiva. Speltiden sträcker sig sällan längre än två minuter och texterna är lika enkla som självklara. Jag hör ekon av såväl Rolling Stones som Shangri-Las. Några av spåren får mig att tänka på The Hives i deras nervigaste stunder. Det är helt enkelt riktigt trevlig musik. Stark och fri från pretentioner. Att bandet dessutom har både en manlig och kvinnlig röst - Greg Cartwright och Coco Hames – som klarar av hela rockspektrumet gör det hela ännu bättre. Strychnine Dandelions blir aldrig en tråkig skiva och den enkla musiken känns alltid tillräckligt varierad. De 15 låtarna sträcker sig över 35 mysiga minuter och de känns alla väl avvägda och snärtiga. Det är uppfriskande att börja musikåret med lite klassisk rockmusik i sällsynt fin tappning. Om man gillar The Parting Gifts finns det dessutom mycket mer att upptäcka. Både Greg Cartwright och Coco Hames har gjort grym musik tidigare. Greg har bland annat frontat det rockigare Reigning Sound och han hjälpte Shangri-Las-sångerskan (!) Mary Weiss med hennes comebackalbum Dangerous Game. Och Coco sjunger i det supertrevliga bandet The Ettes. Det känns som att det finns bra musik från de här två att lyssna på i flera veckor. Jag har ingen aning om hur 2011 kommer låta – även om jag misstänker att mycket kommer bli Kanyemäktigt, pampigt och elektroniskt – men att tillbringa några timmar i Greg Cartwright och Coco Hames fina sällskap är ett bra sätt att nollställa sig själv och sina förväntningar. Lita på att Finpop kommer fortsätta rapportera om den senaste och bästa pop- och rockmusiken även 2011.

Finpop tar en titt på det tidiga filmåret

Med risk att låta tjatig måste jag än en gång konstatera att 2010 var ett hemskt filmår. Ett år med få ljusglimtar och förmodligen det sämsta sedan jag på allvar började intressera mig för film. Men nu är vi alltså inne på 2011 som förhoppningsvis blir bättre. Tyvärr kan vi inte lägga 2010 bakom oss än eftersom vi har alla stora filmgalor kvar. Som vanligt går många av de mest intressanta filmerna upp på bio vid slutet av året i USA för att de ska vara färska i minnet när Oscarssnacket drar igång. I Sverige får vi alltid se filmerna några månader senare (eller ett halvår, ett år eller inte alls). De senaste åren har det dock varit lätt att få tag på de här filmerna då det alltid brukar dyka upp ”screeners” av varierande kvalitet omkring årsskiftet. ”For award considerations only”. När Oscarsgalan går av stapeln är det inte sällan man har sett de flesta av de nominerade filmerna, vare sig de har gått upp på svensk bio eller inte. Jag tänkte börja bloggåret med fyra korta recensioner på filmer som vi förmodligen kommer höra mycket om de kommande månaderna. De fyra filmerna är alla mycket sevärda och du hittar dem där du vanligtvis hittar film.

True Grit
Jag har svårt för bröderna Coen. Jävligt svårt. De har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, The Big Lebowski, men annars tycker jag att de väldigt sällan har varit övertygande i sitt filmskapande. Deras två senaste filmer Burn After Reading och A Serious Man var inte några bra filmer. Inte alls. De är lika produktiva som Woody Allen och bajsar ut filmer nästan varje år. Kanske borde de tänka efter lite innan de gör sina filmer? Det var alltså inte med några stora förväntningar som jag satte mig för att se brödernas nya film True Grit. Filmen är en filmatisering av en westernroman från 60-talet som har filmatiserats tidigare med John Wayne i en av de stora rollerna. Jag har inte sett den gamla filmen men det känns inte som att man tittar på en remake när man ser True Grit, och det är åtminstone positivt. Storyn är förvånansvärt enkel och rak. En 14-årig flicka anställer en ovanligt hård Jeff Bridges med ögonlapp för att leta upp hennes pappas mördare. De ger sig ut i vildmarken och vi får också träffa Matt Damon och Josh Brolin i fulsköna frisyrer och med dåliga tänder. Skådespelet övertygar och eftersom storyn är så simpel gör det inte mycket att man knappt hör vad någon säger, det gör bara filmen roligare. True Grit är en brutal och snygg film och för en gångs skull tycker jag att bröderna Coen gör något imponerande. Den här gången gör de inte några tråkiga utsvävningar utan håller sig istället till genrens ganska strikta ramar. True Grit är en westernfilm av den gamla skolan: småseg och mäktig. Jag kommer garanterat gå och se den när den går upp på de svenska biograferna, inte för att storyn är särskilt bra eller gripande, utan för att filmen är så pass snygg och vacker. Bröderna Coen har inte utnyttjat naturen på samma sätt sedan de gjorde Fargo och True Grit är en film som förtjänar att ses på en så stor duk som möjligt.

The Fighter
Boxning är en sport som är laddad med symbolik. Jag gillar inte sporten i sig, utan tycker mest att det känns obehagligt och onödigt brutalt när jag ser en boxningsmatch, men jag måste säga att jag uppskattar symbolismen. Det går att göra riktigt bra underdogfilmer om boxare, vilket det finns flera klassiska exempel på. Det är något speciellt med boxare och när det gäller boxare på film kommer de nästan alltid från den absoluta botten. Jag kan inte föreställa mig en boxningsfilm som skildrar en boxare från överklassen, då skulle all symbolism i sporten gå förlorad. The Fighter tar också avstamp från botten. Filmen, som förstås bygger på verkliga händelser, handlar om två bröder från den irländsk-amerikanska arbetarklassen. Den ena av bröderna, lysande gestaltad av Christian Bale i en av sina bästa roller, misslyckades med sin boxarkarriär och lever nu som crackmissbrukare. Den andra brodern, som spelas av en övertygande Mark Wahlberg, har länge levt i brorsans skugga men är också en lovande boxare. Filmen skildrar brödernas relation till varandra, och på sina ställen blir den riktigt rörande. Den främsta anledningen att se filmen är det imponerande skådespelet, för storyn som sådan känns varken ny eller särskilt spännande. En annan anledning att se filmen är de ruffigt snygga miljöerna och eftersom filmen utspelar sig på 80-talet får man också ta del av autentiskt fula 80-talsfrisyrer och riktigt fula kläder. Det är sådana småsaker som livar upp den mörka crackmisären.

Rabbit Hole
Av de fyra filmer som jag skriver om här är Rabbit Hole den som jag gillar mest. Det är en av de bästa filmerna som jag såg under 2010 och jag hoppas verkligen att den får den uppmärksamhet som den förtjänar. Men risken är stor att den försvinner bland de andra filmerna som jag skriver om här. Trots att den är bättre. Handlingen är enkel och drabbande. Nicole Kidman och Aaron Eckhart har förlorat sin fyraåriga son och filmen handlar om hur de hanterar sorgen. Regissören John Cameron Mitchell har tidigare gjort två filmer som jag verkligen avskyr, Shortbus och Hedwig and the Angry Inch, men med Rabbit Hole knockar han mig totalt. Han jobbar med små och enkla medel och låter skådespelarna briljera. Jag har haft svårt för Nicole Kidman de senaste åren, men i Rabbit Hole är hon verkligen fantastisk. Hon gör rollen som den förstörda mamman på ett väldigt övertygande och gripande sätt. Ingen skådespelerska har varit i närheten av en sådan rolltolkning under 2010. Om Kidman inte får en Oscar kommer jag att bojkotta Oscarsgalan en gång för alla. Aaron Eckhart gör också han en riktigt bra roll, och dessutom gör Dianne West och det unga stjärnskottet Miles Teller starka insatser. En bra film helt enkelt.


Black Swan
Med sin senaste film The Wrestler fick Darren Aronofsky mig att ändra uppfattning om honom som regissör. The Wrestler var rak, ärlig och gripande, till skillnad från Aronofskys tidigare prettofilmer. Hans nya film Black Swan påminner inte mycket om det råa och enkla i The Wrestler utan är mer konstnärlig och svår. Natalie Portman spelar en balettdansös med överdrivna ambitioner och en skitjobbig morsa. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig och blev därför extremt rädd. Black Swan är en psykiskt jobbig filmupplevelse och jag har inte varit så rädd sedan jag såg The Shining och Repulsion. Jag satt och vred på mig hela tiden jag såg filmen och väntade mest på att lidandet skulle upphöra. Det var nästan så jobbigt att det började göra fysiskt ont också. Black Swan är alltså en film som berör. Visserligen på ett jobbigt sätt, men ändå, det är inte många filmer som alls har berört under 2010. Det är också en mycket snygg film. Aronofsky gör ett bra jobb med regin. Hans största bedrift är att han för första gången får Natalie Portman att kännas som en otäck person. Annars brukar hon alltid vara söt och beskedlig. En drömtjej för de intellektuella. Men i Black Swan känns hon aldrig attraktiv. Bara otäck. Hon gör en strålande prestation och även om handlingen i Black Swan inte är särskilt intressant är den värd att se bara därför att Natalie Portman gör något som hon aldrig har gjort tidigare. Aronofskys nästa jobb blir att regissera filmatiseringen av de Wolverineserier där Järven går loss i Japan. Det kommer förmodligen bli en lysande superhjältefilm.

Min kamp – Karl Ove Knausgård

Helvete vad bra han skriver, Karl Ove Knausgård. När jag med viss tveksamhet började läsa Min kamp häromdagen förväntade jag mig inte att jag skulle se storheten i boken. Den har hyllats överallt och omslaget på den svenska utgåvan är prytt av tungt respektingivande ord från eliten av de manliga svenska litteraturkritikerna. För om det är något som står klart från första sidan är det att Min kamp är en manlig bok. Den handlar om hur det är att vara man, och om hur man blir en man. Inte under några som helst omständigheter hade den kunnat skrivas av en kvinna, och det är tveksamt om den ens är ämnad för kvinnor. Det börjar bra, kanske lite högtravande, men väldigt starkt och träffande. Men som alltid, när det gäller en unisont hyllad bok, känns det som att man ska bli besviken. Två dagar senare, när jag precis har lagt ifrån mig Min Kamp, känns det dock som att jag har varit med om en stor läsupplevlese. Min Kamp är en fantastisk bok, en framtida klassiker, och Karl Ove Knaussgård skriver bättre än alla andra. Språket är rakt och direkt med ett sanslöst flyt. Det här är bara den första av sex volymer av Min kamp och det inger en viss trygghet att det finns så mycket kvar. För även om det som den första boken handlar om är sorgligt och jobbigt känns det som att Knausgård har mer att säga än de flesta nutida författare. Jag är otroligt sugen på att få läsa fortsättningen.

Min kamp är omskriven. I Norge verkar det som att boken har skapat en otrolig mängd rubriker, men även i Sverige har det gått att läsa om den i tidningarna. Knausgård skriver nästan uteslutande om sig själv. Han skriver om sitt liv och om hur han blev den han är idag. Han förskönar ingenting och är ärlig och rak i skildringen av sina närstående. Många av hans släktingar har blivit upprörda och man kan diskutera om det är okej att på ett så öppet och naket sätt skriva om verkliga människor. Men Knausgård är knappast ödmjuk mot sig själv och vägrar att försköna sina mindre vackra sidor. Och det gör allt ännu mer komplicerat. Själv väljer jag att inte bry mig om det där. Min kamp är kanske en självbiografi, men den är skriven som en roman, och det är som en roman jag läser den.

Den första volymen handlar mycket om Knausgårds förhållande till den döda fadern och är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om Knausgårds tonår. Det är en otroligt träffande och rörande ungdomsskildring, inte helt olik Torbjörn Flygts mästerverk Underdog. Det är inte en glad skildring av tonåren, och jag kan relatera starkt till det mesta som Knausgård skriver. Särskilt ett stycke där den 16-åriga Knausgård och hans bästa kompis ska fira nyårsafton, med allt vad det innebär, slår mig väldigt hårt. Den andra delen handlar om hur den vuxne Knausgård och hans bror städar upp efter sin döde far, som nyss dött av sitt alkolholmissbruk. Det är jobbig läsning och Knausgård är väldigt duktig på att få fram det vidriga, äckliga och ovärdiga i situationen. Det var länge sedan en bok väckte samma obehagskänslor hos mig. Samtidigt är sorgen efter fadern skildrad på ett så lysande sätt, kanske bland det bästa som jag någonsin läst, att det är omöjligt att inte bli berörd på djupet. Knausgårds pappa är den viktigaste figuren i den första volymen och även om Knausgård skriver om sig själv på ett väldigt ingående sätt, som vissa säkert skulle kalla självupptaget, är det farsan som dominerar boken totalt. Flera gånger går mina tankar till Thåströms Skebokvarnsv. 209 och när jag efter att ha läst den sista sidan tittar på författarfotot tycker jag att Knausgård plötsligt är väldigt lik Joakim Thåström. Min kamp är en riktigt bra bok. Jag väntar hungrigt på att nästa volym ska komma på svenska. I väntan på den ska jag ta mig an Knausgårds tidigare roman en Tid för allt. Om du har några som helst tvivel om Knausgård eller Min kamp gör du bästa i att släppa dem. Det här är utan tvekan en av vår tids bästa romaner och om man är det minsta intresserad av litteratur tycker jag att man ska läsa den. Om inte annat för att Knausgård skriver så jävla bra.

Aaron Neville – En kärleksförklaring

Det är jul igen. Förra julen tillbringade jag i New Orleans, och det känns inte riktigt som att en klassisk jul med den dysfunktionella Norrköpingsfamiljen kan leva upp till de fantastiska galenskaper som hände där. Nu sitter jag här och lyssnar på Aaron Neville och försöker komma tillbaka till NOLA i tankarna. Det har varit mycket Aaron de senaste månaderna. Hans låt Hercules, som utan tvekan är en av de skönaste r’n’b-låtarna som någonsin har spelats in i New Orleans, fick mig att vilja lyssna på mer av honom. Inte helt oväntat visade det sig att Aaron spelat in vansinniga mängder grymma låtar genom åren, och några av de största musikkickarna som jag har fått under hösten har varit från hans gamla 60-talsinspelningar. Aaron håller fortfarande på med musik, 69 år gammal, men man kan ganska lugnt konstatera att han storhetstid var under 60-talet. På 70-talet bildade han och brorsorna Art och Cyril det smått legendariska The Neville Brothers, som också gjorde en hel del sköna låtar. Det kommersiella musikklimatet på 80-talet gjorde att Aaron kunde tjäna feta pengar på sin fantastiska röst, men som med så många andra stora artister förstörde 80-talet hans sound och alla hans särdrag. När man vet vad Aaron är kapabel till blir man nästan gråtfärdig när man lyssnar på de Lugna favoriter-hits som han kom att spela in. Men det verkar som att Aaron har kommit in på rätt spår igen de senaste åren. Det glädjer mig. Det här blogginlägget är tänkt som en liten introduktion till dig som är obekant med Aaron och hans musik. Jag kommer berätta varför jag gillar honom och avsluta med en liten lista på hans mest fantastiska låtar.

Aaron Nevilles gestalt kan vara lite avskräckande. Hans högra ögonbryn pryds av det största födelsemärke som jag har sett utanför cancerkliniken och hans kropp är enorm. Redan på det fysiska planet fascineras jag av Aaron. Han är kul att titta på. Aaron Neville föddes 1941 i New Orleans. Han är en svart NOLA-kille med indianblod i ådrorna som belönades med en av världens skönaste röster. Skivdebuten kom 1965 med klassikern Tell It Like It Is som gjorde Aaron till en stor stjärna i r’n’b-världen. Det är en av de bästa låtar som jag någonsin har hört. Aaron Neville fick dock aldrig det där stora genombrottet som han förtjänade och skivkatalogen ekar oroväckande tom mellan det sena 60- och det tidiga 90-talet. Under 60-talet spelade han dock in många odödliga låtar. R’n’b-scenen i New Orleans blomstrade under 60-talet och ingen fick till lika schyssta låtar som Aaron Neville. Många av hans låtar från den tiden har belönats med coola texter, fantastisk sång, perfekta basgångar och enastående blås. Tillsammans med soundet på London Calling och Exile on Main Street har jag nog aldrig hört något som låter skönare, coolare och bättre än Hercules. Grejen med Aaron Neville är att han inte enbart har spelat in bra material, även på 60-talet spelade han in många halvdana låtar, men om man letar runt ett tag hittar man till slut några av den amerikanska söderns bästa låtar. Här kommer min lista över Aarons fem skönaste låtar, med en kort motivering för varje låt. Jag har samlat ihop låtarna på Spotify och om du vill ha mer rekommenderar jag att du tar en titt på samlingsskivan Hercules.

1. Tell It Like It Is
Den här låten är fantastisk på alla sätt. Den är oändligt vacker och det är tveksamt om någon, någonsin, har sjungit bättre än Aaron här. Ibland får låten mig att tänka på Håkan Hellströms mest storslagna låtar, och det finns onekligen vissa gemensamma drag mellan Aaron och Håkan.

2. Hercules
Inget låter coolare än Hercules. Den där basgången som drar igång låten är oslagbar och när Aaron börjar sjunga känns det som att han är häftigast i hela New Orleans. Det här är en av de bästa håll-huvudet-högt-låtar som någonsin har skrivits. ”Talk about me if you please but I must be Hercules”

3. How Could I Help But Love You
Aaron Neville har den perfekta rösten för kärlekslåtar. Han har så mycket attityd och feeling att varje ord låter sant, och det är omöjligt att inte bli berörd. How Could I Help But Love You är en av de finaste kärlekslåtar som jag har hört.

4. I’m Waiting At The Station
Det finns många grymma låtar om tåg och tågstationer. Så många att jag borde ägna ett blogginlägg åt tåglåtar. Då skulle den här fantastiska låten definitivt få vara med. Som de andra låtarna på listan har den ett skönt sound, en bra text och en fantastisk sångprestation från mr Neville.

5. The Greatest Love
Egentligen talar alla de här låtarna för sig själva. The Greatest Love är helt enkelt en jävligt bra låt. Den är väldigt medryckande och fin. Och whoandet i refrängen är det bästa någonsin.

Sunset Park – Paul Auster

Min dator kraschade förra veckan. Tidigare har jag alltid lyckats återuppliva den, men nu verkar det inte bättre än att den är död. Utan dator blev Uppsalatillvaron radikalt annorlunda. Samtidigt som det har varit frustrerande att inte kunna kolla mailen och ladda ned den dagliga skörden av TV-serier och filmer känns datorns frånvaro som en befrielse. Jag har kunnat strunta i Facebook och bloggar, och därmed känt mig lite mer avslappnad än vanligt. I helgen läste jag Paul Austers senaste bok, Sunset Park, och insåg återigen hur mycket jag älskar honom och hans böcker. Det är tur att Auster är så produktiv. Det är bara han och Joyce Carol Oates som klarar av att spotta ur sig grymma böcker i samma sinnessjuka takt. Det var inte längesen jag skrev om Austers näst senaste bok Invisible, som nyligen utkom på svenska. För att vara en Austerbok var den ovanligt jordnära och väldigt spännande. Jag älskade den. Sunset Park är kanske inte lika bra och tillfredsställande som Invisible, men än mer jordnära och vardaglig. Kanske har Auster tröttnat på sina eviga mindfucks?

Paul Auster älskar sitt New York, och särskilt gillar han Brooklyn. Sunset Park är ett halvfattigt område i västra Brooklyn som gränsar till den enorma Green-Woodkyrkogården. I ett utdömt hus har några fattiga, men intellektuella och begåvade, unga människor bosatt sig. Dit kommer bokens huvudperson, efter många år på flykt från sig själv och sin familj. Han känner sig skyldig över sin halvbrors tragiska död tolv år tidigare och har aldrig riktigt kunna släppa sina skuldkänslor. Olika omständigheter tvingar honom till slut tillbaka till New York och försiktigt börjar han ta kontakt med sina föräldrar. Sunset Park är en nedtonad och eftertänksam Austerroman. Mest påminner den om hans tidigare roman Dårskaper i Brooklyn (The Brooklyn Follies) och precis som den boken skulle Sunset Park kunna bli världens bästa indiefilm. Karaktärerna är starka och Auster får mycket vettigt sagt om skuld, relationer och kärlek. Han har samma flyt i språket som vanligt och Sunset Park är en mycket angenäm läsupplevelse. Austers storhet är att han kan skriva om svåra, jobbiga och konstiga saker på ett självklart och lättläst sätt. Jag har aldrig upplevt honom som pretentiös, bara som otroligt smart och intressant. I Sunset Park undviker han konstiga och oförklarliga händelser, men låter små sammanträffanden ha en viktig roll. Skildringen av Sunset Park och närliggande Brooklynområden är också mycket fin och Auster får mig att längta tillbaka till New York. Jag ser redan fram emot Austers nästa roman.

Årets bästa skivor

Under det här året har jag ofta påstått att det är ett ovanligt bra musikår som vi har att göra med. Det känns som att det alltid har funnits nya grymma skivor att lyssna på. Men när jag nu i december sitter och tänker tillbaka på de senaste tolv månaderna känns det ändå rätt svårt att minnas vad som egentligen var så bra. Den senaste veckan har jag rotat i mina minnen, lyssnat på gamla Spotifylistor och undersökt min last.fm-statistik. Efter mycket hårt tänkande har jag lyckats göra en lista med de tio skivor som jag har haft mest utbyte av under året. Det här är skivorna som jag inte vill glömma bort, och som jag kommer kunna plocka upp om några år och fortfarande förstå deras storhet. Jag har recenserat samtliga album på listan tidigare, klicka på skivtitlarna för att läsa vad jag tyckte och kände då, och självklart har jag slängt in Spotifylänkar till alla album som finns att lyssna på där.

1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Jag trodde att Håkan Hellström hade gjort årets bästa album. Det kändes så självklart. Ingen skulle kunna toppa det han gjorde på 2 steg från paradise. Men sen slog Kanye West till med sitt första renodlade hiphopalbum sedan han tog examen för dryga tre år sedan. My Beautiful Dark Twisted Fantasy överskuggar allt annat som har släppts det här året. Oavsett vilken genre man snackar om. Även om musiken kategoriseras som hiphop finns det ingen större rockstjärna än Kanye. Hans texter, melodier och refränger är bättre än någon annans. Kanye övertygar på alla sätt. För honom är det lika självklart att spela in årets tyngsta låtar som att göra en halvtimmeslång abstrakt konstmusikvideo. Han jobbar med både Rihanna och Bon Iver och får allt att kännas naturligt. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är utan tvekan årets starkaste album. Ett mästerverk som fascinerar, förbryllar och rycker tag.

Spotify

2. Håkan Hellström - 2 steg från paradise
Håkan får alltså nöja sig med andra platsen på listan, men det kan han nog leva med. 2 steg från paradise är ett fantastiskt album som uppfyllde allt som jag hade hoppats på. Jag fick tag i skivan sent på kvällen dagen innan releasen och stannade uppe hela natten för att lyssna på låtarna om och om igen. Så fortsatte det hela dagen och på kvällen skrev jag ett lyriskt blogginlägg om skivan. Håkan Hellström är den artist som jag har lyssnat allra mest på under 2010. I våras var jag fortfarande på utbyte i Kanada och borta från Sverige fick den svenska musiken plötsligt en enorm plats och betydelse. Jag lyssnade på Håkan dag och natt och drömde om den nya skivan. 2 steg från paradise är inte Håkans bästa album, men kanske hans jämnaste. Alla låtarna är helgjutna. Texterna är otroligt välskrivna och Håkan sjunger fantastiskt. Jag kommer aldrig sluta lyssna på Håkans musik. Den fyller en allt för viktig funktion för att jag skulle kunna klara mig utan den.

Spotify

3. Janelle Monae - The ArchAndroid (Suites II and III of IV)
Janelle Monae har gjort årets bästa debutalbum. Dessutom är hon årets coolaste artist. Tyvärr är det ingen i Sverige som vill hålla med. Medan albumet hyllades i USA fick Janelle svala recensioner av de svenska kritikerna som mest verkade tycka att det var ”svårlyssnat”. Därmed slutade jag bry mig om vad svenska kritiker har att säga annat än om svenska artister. När det gäller utländsk musik finns det så många andra betydligt bättre kritiker. The ArchAndroid är en fantastisk skiva. Jag skulle kalla det för en Sgt. Pepper för alla som har växt upp med radio-r’n’b. Som konceptskiva fungerar den utmärkt och inte ens Gorillaz lyckades vara lika lekfulla och uppfinningsrika som Janelle det här året. Att lyssna på The ArchAndroid är roligt, spännande och rörande. Jag har aldrig brytt mig om storyn, men ändå känns det här som årets mest gripande album. Jag väntar spänt på fortsättningen.

Spotify

4. Woods – At Echo Lake
Ända sedan Tove Jansson lärde mig ordet ”melankoliskt” har det varit ett ord som jag ofta använder mig av i olika sammanhang. För mig är det melankoliska något ytterst positivt när det kommer till musik, film och litteratur. En småledsen och inåtvänd låtskrivare har i de flesta fall oändligt mycket mer att säga än en glad och lycklig person. 2010 lyckades ingen vara mer melankolisk än Jeremy Earl som till slut hittade hem med sitt Woods och gjorde ett fulländat album. På At Echo Lake fick Woods till den perfekta ljudbilden. Ljudmässigt är det årets bästa skiva. Det är lagom skramligt, Jeremy Earl sjunger fantastiskt med sin säregna röst och gitarrerna och trummorna låter otroligt bra. Dessutom är texterna fantastiskt bra och de säger väldigt mycket. Den totala speltiden är inte ens en halvtimme men få band lyckas få mig lika känslomässigt berörd som Woods.

Spotify

5. Wavves – King of the Beach
Ingen trodde väl att Wavves skulle existera någon längre tid. Nathan Williams första album som kom förra året lät så otroligt självdestruktivt och skramligt att man inte trodde att han skulle överleva den kommande natten. När han spektakulärt kraschade sin första turné i Barcelona var jag övertygad om att det var det sista som jag skulle få höra från honom. Men ett halvår senare var Nathan tillbaka – med årets bästa rockalbum. Borta var det allra skramligaste lofi-bruset och istället satsade Wavves på raka och effektiva rocklåtar. Och det lät sinnessjukt bra. Nathan Williams musik är essensen av rock på samma sätt som den unge Springsteen eller tidiga The Clash. Jag har lyssnat på King of the Beach varje gång jag känt mig lite nere och behövt den där extra energikicken för att klara av dagen. Förra månaden var jag i Stockholm och såg Wavves spela live. Nathan Williams lät lika intelligensbefriad live som han gör på skiva och succén var ett faktum.

Spotify

6. Best Coast – Crazy For You
Till en början var jag tveksam. Jag tyckte att hon lät lite väl naiv och det kändes som att samma låt spelades på repeat. Men sen lossnade det. Det började kännas som att låtarna om jobbig kärlek, tristess och weed hade en mycket större betydelse än vad jag först hade trott. Förälskelsen var ett faktum. Bethany Cosentino har årets häftigaste röst och hennes förrädiskt enkla rock gjorde Crazy For You till ett av årets mest uppfriskande album. Jag älskar Best Coast och deras sound och det är tveksamt om jag någonsin kommer tröttna. Missa inte heller julsången som Best Coast har gjort tillsammans med Wavves!

Spotify

7. MGMT - Congratulations
MGMTs framgångar bygger på några dansgolvsvänliga poplåtar som alla kan nynna och dansa till. Samtidigt har de där låtarna gjort att nästan alla har fått en felaktig uppfattning av bandet. På Congratulations finns det inga dansvänliga låtar och MGMT vågar äntligen löpa linan ut med skön psykedelisk pop i rakt nedstigande led från Television Personalities. Det är ett otroligt starkt album, och medan de flesta nya album läggs åt sidan för något annat har Congratulations fått följa med hela sommaren och hösten. Det var när jag bodde i det Brooklynhus där bandet startades som jag ändrade uppfattning om MGMT, och det är jag väldigt tacksam för. Congratulations är årets mest avslappnande album, samtidigt som det är lekfullt, smart och spännande.

Spotify

8. Laura Marling – I Speak Because I Can
Det var nära att jag glömde bort Laura Marling. När det kommer så mycket bra musik som det har gjort det här året är det lätt att man lägger allt annat åt sidan så fort som det kommer något nytt. Laura Marling tappades bort någon gång innan sommaren och det var först när jag började gå igenom gamla blogginlägg som jag mindes hur fantastiskt bra hennes andra album I Speak Because I Can faktiskt är. Jag knockades av Laura när jag såg henne live förra våren men trots att jag visste hur grym hon är blev jag ändå överraskad av kraften i hennes nya låtar. Laura Marling är bara 20 år gammal men överskuggar alla andra singer-songwriters som har släppt nya album i år. Hennes musik är storslagen, känslosam och otroligt gripande. Hon påminner mig om den unge Leonard Cohen. Jag är övertygad om att hon kommer utvecklas till något ännu större – som om hon inte vore stor nog. Lyssna på låten Alpha Shallows för att förstå vad jag pratar om.

Spotify

9. Dum Dum Girls – I Will Be
Det är svårt att inte älska Dum Dum Girls. En grupp tjejer som gör skramlig garagerock och nämner Iggy Pop, Ramones och Patti Smith som sina främsta influenser. Precis som Wavves fångar Dum Dum Girls essensen av rock. Deras låtar är korta, enkla och självklara. De låter väldigt övertygande och låter sig inte hindras av att de är tjejer. Bandets frontfigur Dee Dee är årets snyggaste rockstjärna, alltid iklädd världens coolaste strumpbyxor. Jag skulle hemskt gärna se Dum Dum Girls live. De lär låta fantastiskt och är enhetligt klädda i klassiskt svarta rockkläder. Det finns inget snyggare band. Deras musikvideor är också ruskigt snygga. Jag trodde att I Will Be skulle vara en skiva som jag skulle tröttna på ganska fort, men den har fått följa med genom hela året och har förgyllt många tråkiga dagar. Den avslutande Chercovern Baby Don’t Go kan vara årets vackraste låt.

10. Joel Alme - Waiting for the Bells
Svensk musik har aldrig mått bättre. Det finns otroligt många band och artister i det här landet som gör fantastisk musik. Ungefär en tredjedel av den musik som jag lyssnar på är svensk och det här året har det kommit nya svenska skivor varje vecka. Den ena bättre än den andra. Om jag ville skulle jag med behållning kunna lyssna uteslutande på svensk musik. Ändå är inte svensk musik representerad särskilt mycket på den här listan. Kanske för att den helt enkelt inte står sig om man ska jämföra med all annan västerländsk pop- och rockmusik. Men Joel Alme var ändå tvungen att få vara med på listan. Hans andra album Waiting for the Bells är kanske inte lika bra som den fulländade debuten A Master of Ceremonies, men Joel säkrade ändå sin plats som en av Sveriges starkast lysande artister. Han verkar vara otroligt sympatisk och hans musik innehåller många stora känslor, utan rädsla för att verka patetisk. Waiting for the Bells är årets mest storslagna svenska album. Joel Almes röst är en av de finaste jag vet och han skriver väldigt vackra låttexter. Till skillnad från Håkan tror jag att han kan fortsätta för evigt.

Spotify


2010 var som sagt ett riktigt bra musikår, och det är många bra album som inte fick plats på den här listan. Därför har jag gjort en matig Spotifylista med många av mina favoritlåtar från året. Lyssna på den.

Terriers

Jag tittar aldrig på TV nuförtiden. Det har gått dryga tre månader sedan jag flyttade tillbaka till Uppsala men jag har ännu inte ställt in kanalerna på TVn. När jag började leva själv för fyra år sedan slutade jag samtidigt att se på TV. Åtminstone i vanlig bemärkelse. Istället började jag ladda ned allt som jag ville se. Jag hade aldrig följt lika många TV-serier tidigare och istället för att ligga i soffan att slözappa mellan de olika kanalerna blev varje program som skulle ses ett aktivt val. Jag bestämde exakt vad jag ville se och exakt när jag ville se det. De vanliga TV-kanalerna blev överflödiga. Jag kunde se alla TV-serier som folk snackade om och det var lätt att bli engagerad. Samtidigt var det nästan uteslutande amerikanska serier som sågs och efter några år har det börjat kännas lite tröttsamt. Det är mer eller mindre samma sak som visas, år efter år. Men nu är det omöjligt att gå tillbaka till de vanliga TV-sändningarna. Den här hösten har det inte funnits särskilt många sevärda amerikanska serier att följa. Sons of Anarchy, den serie som jag längtade efter mest, hade en riktigt dålig säsong som först tog sig under de två sista avsnitten. Dexter håller fortfarande och erbjuder skön spänning för stunden, med visst psykologiskt djup. Men de som har räddat TV-hösten är framförallt privatdetektiverna. Först i underbara Bored to Death som hade en andra säsong som var vida överlägsen den första. Därefter i Terriers, en riktigt bra serie som handlar om två coola privatdetektiver i San Diego. Det är en serie som lyckas vara spännande, rolig, angelägen, mysig och cool på samma gång. Flera gånger kommer jag att tänka på min favoritfilm The Big Lebowski. Terriers är som en mindre pårökt och mycket allvarligare TV-version av den filmen.

San Diego verkar vara en häftig stad, ruffigare och coolare än de flesta andra städer i Kalifornien. Staden ligger precis på gränsen till Mexiko och man kan ta sig till Tijuana, en av Mexikos mest problemfyllda städer, med stadsbussarna. Dessutom verkar San Diego ha en speciell strandcommunity och vill man träffa utflippade surfare och flummiga människor är det där man ska vara. Att Terriers utspelar sig i San Diego bidrar till att serien är tuffare, mer avslappnad och coolare än allt annat som har visats på TV den här hösten. Huvudpersonerna är två tillbakalutade privatdetektiver. En av dem har varit polis tidigare men förlorade jobb, äktenskap och allt annat till följd av sin alkoholism. Nu är han nykter och tar sig an alla tänkbara fall. Till sin hjälp har han en tidigare inbrottstjuv som han har tagit under sina vingar. De är ett riktigt skönt par, skäggiga och klädda i flanellskjortor och slitna munkjackor, och dialogen dem emellan är suverän. I de första avsnitten löser de flera olika fall, men snart har serien börjat kretsa kring ett större fall som blir allt mer allvarligt för varje avsnitt. Terriers är väldigt spännande. Det är en ganska våldsam serie och alla fall som detektivduon tar sig an känns angelägna och tänkvärda. Samtidigt är den väldigt mysig och trevlig. Karaktärerna är enormt älskvärda och man börjar omedelbart känna för dem. Terriers är en av årets största TV-överraskningar och jag hoppas verkligen att serien kommer få en fortsättning, även om säsongsavslutningen slutade på ett ovanligt tillfredsställande sätt. Om du vill drömma dig bort från snön och kylan är Terriers ett säkert kort.

Air Doll

När jag har sett en japansk film eller läst en japansk bok tänker jag ofta att japanska regissörer och författare har mycket mer att säga om vardagen än sina västerländska kollegor. Även om vardagen i japanska filmer och böcker ofta är absurd, surrealistisk och smått vansinnig känns det som att mer blir sagt. Jag tror att det kan bero på att den japanska kulturen är annorlunda i grunden. Det verkar inte som att de tycker att det är farligt att skildra vardagstristess och melankoli. När amerikanska filmskapare och författare ska göra samma sak slutar det ofta med att de slänger in en massa drogreferenser och malplacerade romanser och resultatet blir ganska platt. Japanerna vågar ofta ta tristessen på allvar. Och då blir det nästan per automatik otroligt bra. Ikväll har jag sett den japanska filmen Air Doll som får mina argument att väga ännu tyngre. Det är en bisarr nutidssaga som har förvånansvärt mycket att säga om ensamhet, vardagen och liven vi lever. Storyn är lika enkel som absurd: en sexdocka hittar ett hjärta och vaknar till liv. På dagarna vandrar hon runt på stan och hittar snart ett jobb i en liten videobutik. Hon lär känna flera människor som är lika tomma och vilsna som henne. Men till skillnad från dem har hon nyss börjat leva och har ännu inte hunnit gå sönder. En smart användare på Filmtipset beskriver filmen som en blandning mellan Lars and the Real Girl och Pinocchio, och det är en väldigt träffande beskrivning. Air Doll är stundtals riktigt mörk och lite jobbig att titta på. Man blir varken glad eller hoppfull av att se filmen. Samtidigt känns den mångbottnad och väldigt sann. Filmiskt är den nästintill fulländad med vacker scenografi, passande soundtrack och bra skådespelare. Doona Bae är fantastisk i huvudrollen som sexdockan som sakta lär sig mer och mer om världen som hon vaknat upp i. Hon lyckas nollställa sina uttryck på ett fantastiskt sätt och ser faktiskt ut som en riktig docka i vissa scener. Air Doll rör sig långsamt och eftertänksamt framåt mot det oundvikliga slutet. Det är en tänkvärd, insiktsfull och mycket vacker film om hur sorgliga och fantastiska våra liv kan vara. Se den.

Little Marbles briljerar

Håkan Hellström var med i SVTs Robins förra veckan och som vanligt sade han många smarta saker. Bland annat att i princip alla kan göra bra musik om de verkligen vill och får möjlighet att utvecklas. Jag tror faktiskt att det är så. Mitt bevis är Little Marbles. Jag kommer som bekant från Norrköping och nästan alla som sysslar med musik där får utrymme i de lokala tidningarna och får spela på olika tillställningar. För några år sedan dök Little Marbles upp. De såg helt vansinniga ut, i sinnessjukt färgglada hippiekläder och knäppa frisyrer, och dessutom var de väldigt unga – två saker som garanterade att de skulle få ganska mycket utrymme i staden som annars bara kan skryta om Eldkvarn och Markus Krunegård. Jag såg dem live för några år sedan och hade inget positivt att säga. De var nästan provocerande kycklinggulliga och deras nonsenstexter kändes bara meningslösa. De hade attityd, men det var allt. Några år senare känns det helt fel att dissa två småtjejer som försöker göra musik, men jag ursäktar mig med att jag inte heller var särskilt gammal. Lite oväntat fortsatte Little Marbles att göra musik. De harvade runt och blev ganska snabbt upptäckta av Stefan Sundström som använde dem som förband. Ibland när jag är hemma i Norrköping kan jag se tjejerna på stan. Deras färgglada kläder livar upp den tråkiga Drottninggatan och det är omöjligt att inte småle. I somras hörde jag en låt på P3 som var riktigt bra och verkligen ryckte tag. Det är sällan jag känner så när jag lyssnar på radio. När jag sedan fick höra att det var Little Marbles som hade gjort låten, som heter Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, blev jag väldigt förvånad. Den här hösten har jag helt och hållet ändrat uppfattning om Little Marbles vilket till slut har lett fram till den här hyllningsbloggen.

Jag hoppar och trampar på ditt hjärta är en fantastisk låt. Jag skulle nog kalla det för en av årets bästa låtar. Den har verkligen allt. Och det är smått förbluffande att Little Marbles har gjort den. Melodin, sången och texten är otroligt bra och medryckande och trots att jag lyssnat på den i flera månader har jag inte tröttnat än. Låten finns med på duons senaste album Vi slutar när vi är klara. Också albumet i sin helhet är förvånansvärt bra. Little Marbles har lyckats utvecklas till något helt eget. De är unika på den svenska popscenen, och de enda som de skulle kunna jämföras med är First Aid Kit som också består av två tjejer i samma ålder. First Aid Kit är kanske mer begåvade musikaliskt, men eftersom Little Marbles skriver sina låtar på svenska känns det som att deras musik träffar hårdare. Texterna är i de flesta fall riktigt bra. Trots att det fortfarande finns en del barnsliga inslag – och det ska det fanimej göra när det är två ungdomar som har skrivit låtarna – känns det mestadels som att det är två smarta och insiktsfulla tjejer som man har att göra med här.

Vi slutar när vi är klara är också oväntat spännande rent musikaliskt. Det är utan tvekan Jag hoppar och trampar på ditt hjärta som är skivans bästa låt, men det finns flera riktigt bra låtar att hämta. Ta min ungdom känns som Lily Allen på svenska medan den fina En galning på stan känns som en Jens Lekman-schlager. Och på Du får mig att förlora får de till ett riktigt skönt Beatles-psykedeliskt gung. Låten Svart Katt är svängig och gripande, med en riktigt bra text. Tjejernas sångröster har också utvecklats och nu sjunger de bättre än de flesta svenska poptjejer. Jag är helt enkelt otroligt imponerad och tycker att alla borde lyssna. Det här är kanske Little Marbles höjdpunkt, jag är tveksam om konceptet kommer fungera när de blir äldre, men med den här skivan har de fått min eviga respekt och beundran.

Spotify