Congratulations

Jag vet inte om det gör mig till en dryg jävel, men när vissa band får sjukt mycket uppmärksamhet blir jag genast misstänksam. Jag kan ha gillat dem tidigare, men om de plötsligt börjar hajpas och spelas ute på dansgolven vänder jag mig ofta emot banden. Min tidiga välvilja byts ut mot något slags förakt. Av någon anledning förlorar mycket musik sin charm när man inte får ha den för sig själv längre. Bland annat därför känner jag mig alltid splittrad när jag går på spelningar. Musikens personliga betydelse försvinner när alla andra också ska gilla den. Det är förstås extremt barnsligt och fånigt att tänka och bete sig såhär, och det tar emot att erkänna det, men det är lite så jag fungerar. På senare år är ett typexempel på ett sådant här band New York-bandet MGMT. Jag tyckte också att de var jättekul när Oracular Spectacular kom för snart tre år sedan. Men sen skulle alla fotbollskillar och Uppsalaposörer också haka på och då var det plötsligt inte lika kul längre. Glädjen byttes ut mot äckel. Men nu har den allmänna MGMT-vurmen svalnat lite och jag har vågat mig tillbaka. Bandets senaste skiva Congratulations släpptes för några månader sedan och jag känner mig otroligt glad över att jag gav MGMT en ny chans. För Congratulations är en av årets absolut bästa skivor, vida överlägsen den dansvänligare föregångaren.

En kul grej med MGMT är att de – innan de blev kända – bodde i det hus i Brooklyn där jag bodde två veckor den här våren. Killarna som jag bodde med var enormt uppspelta över detta. Med den vetskapen blev deras ganska slitna och snuskiga hus väldigt coolt. När jag kom dit i början av maj var en av killarna helt besatt av det nya MGMT-albumet. Han kallade det för ett mästerverk, men jag tog honom aldrig riktigt på allvar, utan avfärdade det mest som en stenad grabbs fascination över att bo i samma hus som en gång hade bebotts av Brooklyns numer största rockhjältar. Men när jag på allvar började lyssna på Congratulations förra helgen insåg jag att han hade rätt. Congratulions är en jävligt bra skiva. När jag hade lyssnat igenom albumet första gången började jag omedelbart om från början. Den här gången känns det som att MGMT har vågat gå sin egen väg. De har redan en fanbase och behöver inte tillfredställa någon med dansiga hitlåtar längre. Här har de istället satsat på det de gör bäst: modern psykedelisk pop med sköna, drömska melodier. Med en rad trevliga skivsläpp de senaste två åren känns det som att den psykedeliska popmusiken har fått en rejäl renässans och att den mår bättre nu än vad den har gjort på 40 år. MGMT vågar också visa upp sig som de extrema musiknördar de faktiskt är – på skivan finns hyllningslåtar till både Brian Eno och Television Personalities-mannen Dan Treacy. På Congratulations bevisar Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden vad de går för som musiker. Låtarna är inåtvända och kommer knappast spelas på många dansgolv. Och det är så jag vill ha det.