Invisible – Paul Auster

Paul Auster hör till mina absoluta favoritförfattare. När jag precis hade upptäckt honom kunde jag inte få nog. Jag läste och läste, och efter en märklig och ensam sommar hade jag tagit mig igenom större delen av hans litterära katalog. Jag älskade hans sätt att skriva och hur han behandlade komplicerade ämnen på ett enkelt och snyggt sätt. Paul Auster gjorde det som hade kunnat vara enormt pretentiöst till något fascinerande och lättläst. Efter tio Auster-böcker kändes det dock som att jag hade överdoserat. Paul Auster är en otroligt skicklig författare, men han rör sig alltid inom ett ganska litet område. Samma frågor har behandlats i de flesta av hans romaner. De där frågorna är visserligen några av de viktigaste och mest intressanta frågorna som man kan ställa sig själv, men när man har ställts inför samma tankeställare flera gånger blir det lätt lite tjatigt. Nu hade det dock gått ett år sedan jag hade läst något av Auster senast och när jag fick tag i hans senaste roman Invisible kastade jag mig hungrigt över den. Invisible är en typisk Auster-bok. Är du bekant med honom sedan tidigare kommer du garanterat känna igen dig. Invisible känns dock aldrig som någon trött upprepning av gamla böcker. Istället känns den angelägen och intressant. Jag börjar förstå varför Auster aldrig tröttnar på de frågor som han har plågat sig med de senaste 20-30 åren.

Paul Auster leverar aldrig några entydiga svar. Det finns aldrig något som är självklart eller helt sant. Och det gäller Invisible också. Ändå är det den mest jordnära och lättförståeliga bok som Auster har skrivit sedan Dårskaper i Brooklyn, och den bästa sedan Illusionernas bok. Språket är rakt och självklart, och berättelsen som han berättar är stark och fängslande. Invisible tar sin början 1967, och boken kretsar kring vad som hände under våren, sommaren och hösten det året. På Columbia University i New York studerar en ung man som jag antar är någon slags version av den unge Auster. Han pluggar litteratur och är otroligt begåvad. När han var yngre drunknade hans lillebror och efter den tragedin är relationerna inom familjen ansträngda och svåra. På en fest – där han står för sig själv i ett hörn och överväger att gå hem – träffar han en äldre fransman och dennes älskarinna. De lär känna varandra och snart får den unge mannen erbjudandet om att starta en kulturell tidsskrift. Innan det första numret hinner publiceras har dock en massa händelser inträffat som garanterar att det aldrig kommer bli någon tidsskrift. Sex och mord följs av en intensiv skildring av incest och en Frankrikeresa. Invisible är uppdelad i fyra delar och för varje del får vi lära oss mer, utan att allt blir helt självklart. Men när jag läst den sista sidan känner jag mig ändå mer tillfredsställd än vad jag brukar göra när jag har läst klart en Auster-roman.

Det finns få moderna författare som är lika skickliga och stilsäkra som Auster. Han har utvecklat sina knep att lura läsaren till perfektion och flera gånger under läsandet av Invisible känner jag mig otroligt imponerad av hur enkelt han vaggar in mig i en tro på något som strax ska visa sig vara något helt annat. Som vanligt får han läsaren att fundera kring verkligheten och sanningen. Mer än någon av hans tidigare romaner är Invisible en thriller, vilket snyggt påpekas av en bokens centrala karaktärer framåt slutet. Det här är också den första gången som jag läser Paul Auster på engelska. Jag tycker inte att det gör någon större skillnad att läsa honom på engelska eller svenska. Språket är i båda fallen enkelt och nedtonat, och de svenska översättningarna har alltid varit mycket bra. Det är bara en tidsfråga innan Invisible dyker upp på svenska. Jag älskar Paul Auster för att han har insett att saker inte alltid behöver vara komplicerade eller svårförståeliga, även om de kan te sig så vid första anblicken. Invisible är förtjusande lättläst och flytet i språket gör att läsningen går i en rasande fart. Paul Auster är en stor författare. Inte minst märks det i de färgstarka sexskildringarna som alltid får mig att rodna. I hans sätt att beskriva sex påminner han mycket om en annan av mina favoriter, Haruki Murakami, en författare vars romaner och förhållningssätt till verklighet och sanning på många sätt påminner om Auster. I båda fallen handlar det om sofistikerade gubbar i 60-årsåldern som skriver fascinerande och välskrivna böcker, men som inte har några problem med att slänga in vansinniga grovheter i sina romaner. Jag hade aldrig klarat av det, och jag har svårt att se framför mig hur de båda sitter på sina rum och formulerar sexskildringar som får mig att känna mig smått pervers som överhuvudtaget läser böckerna. Hade jag skrivit en roman hade den nog blivit väldigt asexuell i jämförelse. Det är märkligt hur Auster kan gå från något av det mest insiktsfulla som jag någonsin har läst till tungor i anus, och jag vrider på mig lite obekvämt. Men det är också ett bevis på hans storhet som författare, antar jag. Hur pryd du än är tycker jag att du ska läsa Invisible. Oavsett om du har läst något av Auster tidigare eller inte. Om det är din första Auster-roman är den kraftfull nog för att vara inkörsporten till ett passionerat och givande förhållande. Det är mer eller mindre givet att nästa bok som Paul Auster skriver kommer handla om samma saker som alla hans tidigare romaner, men jag längtar redan.