Tråkiga uppföljare, bortglömt guld, radikal betongrap och knasiga engelsmän - I mina öron de senaste veckorna

Det har alltid snackats mycket om problematiken med att göra en uppföljare till en hyllad debut. För författare och filmskapare är ofta det första verket en möjlighet att testa sina vingar, och det är inte sällan de senare böckerna och filmerna är mycket bättre än de första. Men för band och popartister är det annorlunda. Den första skivan brukar innehålla de starkaste låtarna och de bästa melodierna och det är alltid de som slår hårdast. Det som skiljer de allra största artisterna från alla de andra är att de klarar av att utvecklas och att deras senare skivor imponerar mer än de första. Bob Dylan och Håkan Hellström är exempel på sådana artister. De som inte klarar av att göra bra uppföljare faller i glömska. En av de första skivorna som jag skrev om på Finpop var She & Hims debutalbum Volume One. Den vackra skådespelerskan – och modeikonen - Zooey Deschanel hade gått ihop med den dystert lysande M. Ward och tillsammans gjorde de musik som lät som om den hade spelats in 50 år tidigare. Jag var lyrisk och utnämnde Volume One till ett av de allra bästa albumen 2008. Nu har uppföljaren Volume Two släppts. Hypen har varit stor och jag har varit väldigt förväntansfull. Men efter att ha lyssnat igenom Volume Two ett tiotal gånger och verkligen försökt känna något för musiken kan jag konstatera att jag inte alls är imponerad av resultatet. Volume Two är inte dålig. Några av melodierna är snärtiga, Zooey sjunger fint om brustna hjärtan och produktionen är felfri. Det känns som att Zooey och M.Ward har åkt tillbaka i tiden och letat efter essensen i den sortens ålderdomliga popmusik som inte kan göras idag. Men tyvärr berör inte Volume Two mig på något plan. Det känns lite som musik för människor som ser pop som en accessoar snarare än som något livsviktigt. She & Him gör musik för modebloggar, och de enda beskrivande ord jag kan tänka på när jag lyssnar på den är ”söt” och ”snygg”. Kanske har jag blivit hjärntvättad av Rebecka Ahlberg, men Zooey Deschanel känns inte alls som någon drömkvinna längre.

Det känns tråkigt när uppföljare till album som man älskat och hållit nära inte lever upp till förväntningarna. Visst är det möjligt att man förväntar sig alldeles för mycket. När man först lyssnade på debuten hade man ju inga andra förväntningar än de som hade skapats av lästa recensioner (eller inte ens det). Det är det som är förbannelsen med uppföljare, och till viss del tycker jag synd om alla band som ställs inför den svåra utmaningen. En av förra årets allra bästa album var svenska jj:s mystiska n˚2. Jag har lyssnat på den skivan otroligt många gånger, och jag har inte tröttnat än. Det är ett album som jag helst lyssnar på från början till slut och jag hittar alltid nya saker att förälska mig i. Bara ett halvår efter debutalbumet har det nya albumet n˚3 släppts. Och jag är besviken. n˚2 var en kort skiva, inte ens en halvtimme lång, och jag antar att det fanns en hel del överblivet material. Det känns som att låtarna på n˚3 är de som var för dåliga för att få vara med på debuten. Inte för att någon av låtarna är genomusel, men kvaliteten på de här nya sångerna är bra mycket lägre än senast. Jag har lyssnat på n˚3 rätt många gånger de senaste veckorna. Jag har försökt få låtarna att växa, men det händer tyvärr inte. Texterna och melodierna känns inte alls lika slagkraftiga som förra gången, och ibland blir referenserna alldeles för tydliga. Och då har jag inga som helst problem med plagierande popartister, så länge som lånet tillför något. Jag gillar också The Game-låten My Life och stora delar av den sitter utantill, men sättet som jj använder den på n˚3 känns bara fult och plumpt. Jag förväntar mig inte fler album från den här duon, och om det faktiskt kommer mer kommer jag nog inte lyssna. Men debuten kommer fortsätta snurra några varv till.

Det kommer alltid finnas musik som gör en besviken, men som tur är finns det alltid musik som gör en glad. Vad som gör mig mest glad just nu är att alla Reeperbahns skivor har getts ut på nytt, och i samband med det har alla deras låtar blivit tillgängliga på Spotify. Jag lyssnar och ler. Reeperbahn är alltså ett gammalt svenskt rockband från 80-talet som frontades av Olle Ljungström. För vår ironiska generation är de nog mest kända från Staffan Hildebrands totalhaveri G – som i gemenskap (den är inte lika skön som hans andra tafatta ungdomsskildringar Stockholmsnatt, Punkmordet och On the Loose) där de av någon outgrundlig anledning kallades Nürnberg 47. Trogna Finpop-läsare är bekanta med min dyrkan av Olle Ljungström, och kanske också med min lillebrors ohälsosamma relation till hans musik. Olle Ljungström spelades alltid, alltid hemma hos oss när vi växte upp och jag lyssnar fortfarande på hans skivor med jämna mellanrum. Brorsan hade alla Olles soloskivor men bara en Reeperbahn-skiva. Den fanns mest med i samlingen som en kul grej, och det var aldrig något som vi lyssnade på särskilt mycket. Det var mest Havet ligger blankt som spelades. Efter att hela låtskatten har tillgängliggjorts på Spotify har jag dock insett hur jävla bra Reeperbahn faktiskt är. Det är framförallt de låtar där Olle sjunger som jag gillar. Skivan Peepshow är grymt bra och man kan ana vad som komma skall. Soundet är trevligt, texterna är starka och Olle sjunger som en gud. Det känns kul att Reeperbahn och Olle Ljungström får den uppmärksamhet som de förtjänar, nästan 30 år senare. Jag undrar vad Olle sysslar med nuförtiden. Det har varit rätt tyst sedan spelningarna som han gjorde i somras. Jag hoppas att han mår bra och jobbar på nytt material. Det finns alltid utrymme för mer musik från Olle.

Något helt annat som också gör mig väldigt glad är Ayla-kollektivet som har fått svensk hiphop att vakna på nytt. Jag hyllade Ayla-medlemmarna Mohammed Alis skiva Processen för någon månad sedan och jag har fortsatt lyssna på deras låtar sedan dess. Processen är en helgjuten skiva och jag älskar varje spår. Nu har det kommit en ny skiva från en av Ayla-killarna som är nästan lika bra som Processen. Den här gången är det Carlito som står i fokus och hans skiva heter Guldburen, och den finns precis som Processen tillgänglig för gratis nedladdning. Att göra musiken tillgänglig för alla är en tydlig och smart strategi, och jag beundrar Ayla-grabbarnas initiativ och idealism. Bröderna Salazar och Mack Beats (som producerade Processen) har producerat vilket garanterar ett skönt, souligt och mäktigt sound. När Processen i mycket var en skildring av ett samhälle som många väljer att inte se tar Carlito den raka, politiska vägen. I hans låtar hymlar han inte med sina politiska åsikter. Och det är åsikter som jag delar. Det politiska budskapet går som en röd tråd genom hela albumet. Carlito rappar om proletärer, polisstaten och orättvisor. Det är antikapitalistiskt och uppfriskande. Precis som The Latin Kings gjorde för tio år sedan samplar Carlito Olof Palme, och det känns tragiskt att Sverige har gått från en förhållandevis öppen invandrarpolitik till en inskränkt och sunkig syn på invandring. Saker behöver förändras, och Carlito belyser de smutsigaste sidorna av det svenska samhället på ett träffsäkert sätt. Han lyckas till och med slänga in en referens till Keops pyramid. Svensk hiphop har fått en nytändning och Ayla bär fanan högt.

Förra helgen tillbringade jag tillsammans med Gorillaz nya skiva Plastic Beach. Jag har aldrig haft höga tankar om Gorillaz. Precis som alla andra kids lyssnade jag på deras första skiva när det begav sig, för snart tio år sedan, men sedan dess har jag inte ägnat dem särskilt många tankar. Därför känns Plastic Beach som en väldigt angenäm överraskning. För alla som gillar konstiga ljud, märkliga blandningar och roliga och oförståeliga låttexter är Plastic Beach en av vårens mest intressanta skivor. Vid första lyssningen var min reaktion ”fan, vad coolt!” och efter att ha lyssnat igenom skivan rätt många gånger är jag väldigt imponerad av mångfalden och infallen. Varje låt låter helt annorlunda från den föregående och antalet gästartister är stort. Hjältar som Lou Reed, Mick Jones och Paul Simonon och svenska Little Dragon dyker upp på några av mina favoritspår. Plastic Beach är en skiva som blir bättre ju mer man lyssnar på den, och den kommer få följa med i hörlurarna ett bra tag.

Den bästa låten just nu är dock Peter Moréns Esther.