King of the Beach

Helvete vad varmt det är! Jag är inget större fan av sommaren. Särskilt när man måste arbeta är sommaren årets mest överskattade årstid. Nio timmar om dagen befinner jag mig i ett lab och kontrollerar vattenkvalitet. Genom fönstret ser jag solen skina och svetten rinner nedför ryggen. För mig som popkulturnörd är sommaren extra hård. Det släpps bara ett fåtal intressanta skivor, biograferna visar nästan uteslutande skit, bokförlagen ger inte ut särskilt många nya böcker och TV-tablåerna ekar tomma. Finpop blir lidande och allt är sommarens fel. Men det finns de som gillar sommaren och aldrig vill att den ska ta slut. Förra sommaren var det superstenade och superskramliga kaliforniska rockbandet Wavves bland det coolaste och somrigaste man kunde lyssna på. Jag var otroligt splittrad. Skivan Wavvves hade ett tjusigt omslag och några fantastiska låtar. Och frontmannen Nathan Williams var rätt cool, på sitt barnsliga och pårökta sätt. Han var den typen som du inte förväntar dig att kunna ha ett vettigt samtal med, men som funkar väldigt bra som sångare i röjigt band. Merparten av låtarna på Wavvves var uppriktigt sagt helt värdelösa. Det var mestadels skrammel och öronplågeri. Men Wavves hyllades nästan överallt. De var hippa och alla ville ta del av deras oljud. Wavves gav sig ut på turné. Men Nathan Williams klarade inte riktigt av turnélivet och följderna blev rätt pinsamma. När de spelade i Barcelona hade Nathan tryckt i sig både valium och ecstasy (en obegriplig mix, kan tyckas) och slogs med sin trummis på scen och förolämpade den spanska publiken. Varpå de började kasta skor och flaskor på honom. Turnén ställdes in och jag trodde att jag aldrig mer skulle få höra något från Wavves igen. Men nu är de tillbaka...

...och helvete vad bra det låter! Det nya albumet King of the Beach är betydligt mindre skramligt än föregångaren. Nathan har lagt större energi på att snickra melodier och riktiga låtar och resultatet låter riktigt bra. Wavves har fått tillökning från den nyligen avlidne Jay Reatards gamla band. Och det låter oändligt mer kompetent och samspelt än på det förra albumet. King of the Beach är ett riktigt bra album. Tonläget är fortfarande vilt, stenat och somrigt. Nathan Williams är inte den mest intelligenta och pålästa rocksångaren i världen. Men han är ung och kommer från San Diego. Och det är ungefär det som man vill ha på sommaren. King of the Beach innehållet många helgjutna strandhits. Den fina When Will You Come lånar fritt från den gamla Ronettes-klassikern Be Me Baby. Låtarna Idiot, Post Acid och Green Eyes är fina typexempel på det nya Wavves-soundet. Det är fortfarande skramligt och dissat men melodierna har en mer framträdande roll och det låter mycket, mycket bättre. Nathan sjunger bättre och han låter gladare. Wavves gör musik som definierar sommaren. Min favoritlåt på skivan är den avslutande Baby Say Goodbye. Den är nedtonad och poppig. King of the Beach och ordentligt med väl kylda drycker är egentligen det enda som behövs för att överleva sommarens varmaste och mest outhärdliga dagar.