lördag 22 maj 2010

Uppfriskande robotpop

Det finns problem med att läsa mycket böcker, se mycket film och lyssna på en massa musik. Inte nog med att man oundvikligen blir lite elitistisk och får problem att relatera till ”vanligt folk” och deras smak, det blir också allt svårare att kunna känna uppskattning inför nya saker. Man har ju redan läst den bästa boken, sett den bästa filmen och hört världens coolaste musik. Det är alltmer sällan som man kommer över något som kittlar ens intresse på ett nytt och spännande sätt. Ett ohälsosamt stort intag av popkultur gör dig lätt till en surgubbe med svalt intresse för det mesta. För att undvika det måste man nog alltid vara på jakt efter nya förmågor och uttryck. Den här våren har varit ganska tuff för de som gillar bra musik. Det har släppts flera trevliga album men inget som har knockat mig fullständigt. Den senaste månaden har varit ovanligt torr på skivfronten. Jag har lyssnat på många nya skivor och visst finns det mycket som låter bra, men det är väldigt lite som verkligen låter Bra. De senaste dagarna har jag dock tillbringat i sällskap med Janelle Monáe vars Metropolis-projekt är lika knäppt som det är bra.

Som man förstår av titeln The ArchAndroid (Suites II and III of IV) är Janelle Monáes nyligen släppta album otroligt ambitiöst. Den första delen (Metropolis Suite I of IV: The Chase) är en EP från 2007 och det här är hennes första fullängdare. Janelle jobbar stenhårt på sin image och vill bli lika ikonisk som Ziggy Stardust. Hon ser tuff och kaxig ut och har en fantastisk röst. The ArchAndroid inte bara låter konstigt utan har en komplicerad backstory. Jag skiter egentligen fullständigt i att The ArchAndroid är ett konceptalbum som grundar sig i flummiga tankar om afrofuturism och sci-fi. Tydligen berättas alla låtar ur en androids perspektiv. En android är en robot som är designad att se ut som en människa. Där tar mitt intresse slut. Vad som fascinerar mig och får mig att vilja lyssna på den här skivan om och om igen är hur den låter. Som sagt sjunger Janelle otroligt bra. Det var länge sedan som jag hörde en röst som på ett lika självklart sätt klarade av att ta sig igenom lika många lägen och stämningar utan att spricka. Men det finns ingen röst som kan bära upp en hel skiva i sig själv. Det krävs mer än så. Några av låtarna på The ArchAndroid är den mest perfekta och catchiga radio-r’n’b som jag har hört på evigheter. Både Lady Gaga och Beyonce hade dödat för att få ta del av de låtarna. Men Janelle Monáe är mycket mer än så. Jag har svårt att se henne försöka sälja sin musik med sex. Hon vill att den ska vara större och viktigare än så. The ArchAndroid är en lång skiva. Den klockar in på 70 minuter. Visst finns det hits här men det lär knappast ha varit syftet med albumet. Det krävs ett enormt självförtroende för att göra ett sådant här album. Janelle vet att de flesta inte kommer förstå – kanske kommer de gilla hitsen, men inte mer – men de som kommer förstå, de kommer inte bara att förstå - de kommer att älska henne. På ett stilsäkert sätt rör hon sig mellan olika stilar och uttryck. Allt funkar. På ett spår närmar hon sig klassisk brittisk folkmusik och skulle lätt kunna knocka Laura Marling från hennes tron. Oavsett hur olika låtarna låter passar de ihop perfekt och när den ena låten tar slut går den naturligt in i den andra. Det är svårt att beskriva The ArchAndroid genom att jämföra med andra artister. Det låter inte riktigt som någon annan, och det är ett väldigt fint omdöme i dessa tider där alla grepp har prövats in i oändligheten. Jag kommer att tänka på Outkast, The Clash, det senaste Gorillaz-albumet och Kanye West. Inte för att det låter likadant, men i sättet att göra musik – och viljan och modet – påminner Janelle om dessa giganter. Konstigt nog kan jag dessutom relatera till hennes robottexter. Det ska bli spännande att se hur den fjärde och avslutande delen kommer låta. The ArchAndroid är ett riktigt bra album. Ett sådant album som behövs ibland. När man tvivlar på popmusiken behövs en frälsare. I maj 2010 heter hon Janelle Monáe.

1 kommentar:

PJ sa...

Jag har inte lyssnat på skivan (finns inte på Spotify), men framträdandet hon gjorde på Letterman var bland det bästa jag har sett och hört på länge. Har genom det, samt fina recensioner, höga förhoppningar när jag senare ska sätta mig ner och lyssna.