At Echo Lake

Jag har varit hemma i Sverige en dryg vecka nu. Jag har hunnit landa och börjat fundera lite på vad jag ska göra härnäst. De närmaste månaderna sitter jag fast i Norrköping. Jag misstänker att det kanske inte var så bra för mig att komma tillbaka hit. Men jag antar att jag måste göra det bästa av situationen. Sommaren ligger framför mig och det känns mest tomt och konstigt. Jag ska börja jobba om några veckor, och ser inte riktigt fram emot det. Jag har aldrig riktigt uppskattat sommarlov. Det känns melankoliskt när ens rutiner bryts. När jag var yngre uppskattade jag aldrig skolavslutningar. Det var mest sorgligt att se alla ens kompisar skingras åt olika håll för att sen påbörja en tre månader lång vistelse i intet. Somrarna brukar bli rätt bra och lyckade till slut, men när man ställs inför juni känns det alltid lika märkligt. Det finns några band som lyckas fånga den där känslan på ett perfekt sätt. Förra året vid den här tiden stiftade jag bekantskap med bandet Woods. Deras skiva Songs of Shame är en av mina favoriter från förra året och då var den det perfekta försommarsoundtracket. Nu är de tillbaka med en ny skiva, At Echo Lake, som har förmågan att lindra all melankoli.

Som nästan alla andra bra och unga amerikanska band kommer Woods från Brooklyn. De bildades 2005 och det stora genomslaget i indievärlden kom förra året när världens bästa musiksajt Pitchfork hyllade Songs of Shame. Pitchfork är väldigt inflytelserika och en bra recension därifrån kan göra mycket för okända band. Songs of Shame låg perfekt i tiden med sitt fulländade lo-fi-sound. Woods gör perfekta poplåtar med starka melodier och fina texter som de gör ännu bättre med skramliga inspelningar och raspiga ljud. De har insett att det skeva och trasiga soundet får deras musik att kännas mer äkta och gripande. Man skulle kunna beskriva deras musik som den perfekta hybriden mellan lågmäld folkmusik och psykedelisk pop. När jag under det senaste året har börjat känna mig alltmer trött på folkpop har respekten för Woods snarare vuxit. De låter inte riktigt som några andra.

At Echo Lake är en fantastisk uppföljare till Songs of Shame. Soundet är detsamma men det känns som att bandet har tagit åt sig av viss kritik och experimenterat mindre den här gången. Resultatet är att At Echo Lake känns mer fokuserat än föregångaren. Den totala speltiden är bara en halvtimme men det är en av de finaste och mest stämningsfulla halvtimmar som jag har hört det här året. Jag kan inte få nog av det här albumet och lyssnar på det oavbrutet. Några av årets allra bästa poplåtar finns gömda här och jag hoppas att många fler än jag upptäcker Woods och den här skivan. Sångaren Jeremy Earl har en av de senaste årens bästa sångröster, och han får varje Woods-låt att låta unik och rörande. Han låter lite ledsen och melankolisk och får mig att tänka på andra ledsamma sångare som Bright Eyes och Morrissey. År 2010 finns det inget annat band som förtjänar alla melankoliska pojkar och flickors uppmärksamhet mer än Woods.


Spotify