Årets bästa TV

2008 var ett ganska fattigt TV-år. Manusstrejken pågick alldeles för länge och under våren var det rätt snålt med bra program att se. Samtidigt blev behovet av nya serier aningen mättat och jag blev mest trött på allt prat om Mad Men och True Blood. 2008 hade ändå ett gäng riktigt bra serier som fick mig att se fram emot nya avsnitt. Här listar jag de fem bästa TV-serierna jag har sett under året.

1. Dexter
Den tredje säsongen av Dexter började inte särskilt bra. Efter det första avsnittet var jag inte särskilt optimistisk och trodde att Dexter, likt Heroes, aldrig skulle återhämta sig. Men den tredje säsongen utvecklades till årets mest spännande TV. Michael C. Hall var som vanligt lysande i huvudrollen, Dexters syster Deb utvecklades till en riktigt bra karaktär och spänningen var på topp. Den tredje säsongen av Dexter är en av de mest välkomponerade thrillers i episodform som jag någonsin har sett och serien erbjuder den mest intressanta karaktärsstudie som har setts på TV. Människor som Dexter kan inte ha vänner. Aldrig.

2. The Office
När jag rekommenderar den amerikanska versionen av The Office till människor som gillar den brittiska förlagan blir de ofta upprörda och arga. De tror att den amerikanska versionen är en själlös och usel kopia av originalet. Jag har också varit där. Jag hatade verkligen amerikanska The Office efter att ha sett några avsnitt från den första säsongen. För några år sen gav jag serien ett nytt försök och började sakta men säkert att älska den. Serien är nu inne på sin femte säsong och likheterna med den brittiska serien är idag ganska få. Amerikanska The Office har utvecklats till något eget. Nästan alla avsnitt håller hög komisk kvalité, skådespelarna är duktiga och man bryr sig verkligen om karaktärerna.

3. Breaking Bad
En kemilärare får reda på att han har cancer. Han har inga pengar och med döden inom räckhåll förändras hans syn på livet. Han tar kontakt med en tidigare student som nu lever ett kriminellt och tomt missbrukarliv. Tillsammans börjar de koka metamfetamin, och de kommer aldrig kunna gå tillbaks till sina tidigare liv. Breaking Bad kom från ingenstans och blev, trots en väldigt kort första säsong, en av årets allra bästa serier. Bryan Cranston är lysande i huvudrollen och en ny säsong är på väg. Breaking Bad är många gånger bättre än Mad Men som visas på samma amerikanska kanal, AMC, men har inte alls fått samma uppmärksamhet och genomslag.

4. The Life and Times of Tim
Genren tecknade komediserier domineras totalt av Family Guy, South Park och The Simpsons och det är väldigt imponerande att den fula serien The Life and Times of Tim utklassade de serierna totalt. Totalt gjordes tio episoder av den roliga HBO-serien och jag hoppas att serien får fler säsonger. The Life and Times of Tim är en bisarr och väldigt rolig serie som håller en jämn nivå. Jag har skrivit om serien tidigare här på Finpop, och tycker att det är ett av årets bästa TV-fynd.

5. 30 Rock
Tine Fey blir bara större och större och 30 Rock blir bara bättre och bättre. Serien är inne på sin tredje säsong och nu har man verkligen lärt känna och älska karaktärerna. Varje avsnitt är ett myller av roliga repliker, galna infall och roliga gästskådisar. Ett nytt avsnitt av 30 Rock är en liten högtidsstund, och jag har aldrig blivit besviken på serien.

Fyra fantastiska filmer av Hal Ashby

Hal Ashby är en av de mest underskattade regissörerna någonsin. Han är inte särskilt omtalad och hans filmer är svåra att hitta. De fyra Ashby-filmer jag har sett har alla varit riktigt bra. Ashby var en av de största i Hollywood på 70-talet och utan honom har jag svårt att se hur Wes Anderson och liknande regissörer hade gjort film idag. Han hade ett unikt filmspråk och behandlade viktiga ämnen på ett kul och annorlunda sätt.

Hal Ashby föddes i Utah 1929 och växte upp bland mormoner. När han var liten skildes hans föräldrar och några år senare begick hans far självmord. När Hal var sjutton år hade han redan hunnit med att hoppa av high school och gifta sig för att därpå skilja sig. Senare tog sig Hal till Hollywood där han började jobba med att redigera film. 1967 vann Hal en Oscar för bästa klippning av filmen In the Heat of the Night, vilket ledde till att han började regissera film. 1970 regisserade han sin första långfilm, The Landlord, som fick ett varmt mottagande. Året efter regisserade han mästerverket Harold and Maude, en av mina absoluta favoritfilmer, och därefter regisserade han flera fantastiska filmer.

Hal Ashby var en lite annorlunda figur i 70-talets Hollywood. Han var en hippie långt innan hippiebegreppet var etablerat och hans fria livsstil krockade med Hollywoodnormerna. Hal var skäggig, sov sällan i sängar och rökte stora mängder marijuana. Under slutet av 70-talet gick Hal ner sig ordentligt. Han blev alltmer excentrisk och isolerade sig i sitt spartant inredda Malibuhus. Hal började använda droger i större utsträckning och när han fick chansen att hänga med Rolling Stones för att spela in dokumentären Let's Spend the Night Together tog han en överdos.

Hal försökte bättra sig. Han rakade av sig skägget och försökte få nya intressanta jobb. Men han lyckades aldrig tvätta av sig hippiestämpeln och var allmänt sedd som en opålitlig och besvärlig figur. De enda jobb han kunde få var som regissör för tråkiga TV-serier. 1988 avled Hal till följd av cancer i bukspottskörteln bara några månader efter att han hade diagnostiserats. Hal Ashby fick aldrig någon möjlighet att visa vad han gick för och hans död var mycket tragisk. Hans filmer är idag förhållandevis okända och de förtjänar verkligen en större publik. De fyra filmer som jag presenterar här är alla mycket sevärda och de är perfekta filmer att se under julhelgen.


Harold and Maude (Harold å Maude, 1971)
Harold är en ung man från en välbärgad familj som är rädd för livet och omfamnar döden. Han ägnar sina dagar åt att begå fejkade självmord inför sin mor och gillar att gå på begravningar och vistas på rivningsplatser. På en begravning stiftar han bekantskap med den snart 80-åriga kvinnan Maude. Hon gillar också att gå på begravningar, men till skillnad från Harold omfamnar hon livet och ser något vackert i allt. De blir nära vänner och Harold lär sig att leva. Harold and Maude är en otroligt rolig film. Den är full av galna och hysteriska scener och jag anar att Olle Hellbom inspirerades starkt av Maude när han skulle göra sin Karlsson i ”Karlsson på taket”. Samtidigt som filmen är väldigt rolig är den också gripande och Hal Ashby har verkligen något att berätta. Skådespelarna är fantastiska och särskilt Ruth Gordon som Maude är minnesvärd. Filmen har också ett av tidernas bästa soundtrack där alla låtar är skrivna av en ung Cat Stevens. Det finns inte något som inte är fantastiskt med den här filmen. Harold and Maude är ett mästerverk som borde ses av alla.


The Last Detail (Det hårda straffet, 1973)
Jack Nicholson är en av världens bästa skådespelare och när han gör en film tillsammans med Hal Ashby, en av världens bästa regissörer, kan inte resultatet bli annat än bra. I The Last Detail spelar Nicholson en marinsoldat, Billy 'Bad Ass' Buddusky, som tillsammans med en annan marinsoldat får uppdraget att föra en ung soldat till ett militärfängelse. Den unge soldaten har inte gjort sig skyldigt till något allvarligt brott. Han har försökt stjäla en mindre summa pengar men det ska göras ett exempel av honom och han har därför fått ett åtta år långt fängelsestraff. Resan till militärfängelset är lång och de färdas med tåg. Under resan fattar de äldre soldaterna sympati för den unge mannen. De inser att han är en snäll och blyg pojke och att straffet är otroligt orättvist. På vägen till fängelset försöker de få den unge mannen att ha det kul. Det blir fyllor och bordellbesök och filosoferande. Filmen är lågmäld och väldigt stark. Jack Nicholson och de andra är lysande i sina roller. Manuset till filmen var klart redan 1970 men kunde inte börja spelas in förrän 1972 då det blev lättare att göra filmer med grovt språk. The Last Detail innehåller många ”fuck” men det ökar bara känslan av trovärdighet. Det är en tragisk och samhällskritisk film men den är också väldigt rolig emellanåt.


Coming Home (Hemkomsten,1978)
Tio år efter den roliga Barbarella och några år innan fitnesshysterin gjorde Jane Fonda sin bästa roll någonsin i den här Ashby-filmen. Filmen utspelar sig under Vietnamkriget och Jane Fonda spelar en kvinna vars man nyss har åkt till Vietnam. Hon börjar volontärarbeta på ett sjukhus där Vietnamveteraner vårdas. Där träffar hon en man, lysande spelad av Jon Voight, som hon känner sen high school. När de gick i high school var han en populär och sportig kille men efter en tur till Vietnam är han desillusionerad och rullstolsbunden. De blir kära i varandra men när Jane Fondas man kommer hem från Vietnam, med mentala problem i bagaget, blir det väldigt komplicerat. Coming Home är en gripande och starkt krigskritisk film. Filmen tog hem flera Oscarstatyetter och Jane Fonda och Jon Voight fick båda Oscars för bästa kvinnliga respektive manliga huvudroll. Jag tycker att Coming Home kan mäta sig med Deer Hunter och det säger mycket om hur bra den faktiskt är.


Being There (Välkommen Mr Chance!, 1979)
Being There är - efter Harold and Maude - den mest vrickade och symboliska Ashby-filmen jag har sett. Peter Sellers gör sin kanske bästa roll som Mr Chance: en vänlig, enkel och smått efterbliven (?) trädgårdsmästare. Han har aldrig varit utanför det hus där han arbetar men när husägaren dör kastas han ut i den gråa och kalla verkligheten. Mr Chance är totalt främmande för allt han ser och upplever och använder liknelser från trädgården för att försöka förstå världen omkring honom. Genom en lindrig trafikolycka lär han känna ett rikt och inflytelserikt par. De tar med sig Mr Chance hem och uppfattar honom som ett geni. Snart vill alla ta del av Mr Chances kloka ord och han blir väldigt populär och eftertraktad. Being There är en smart och väldigt rolig film som tål att ses flera gånger.

Livet från den andra sidan är en spökstad till film

Jag älskar Ricky Gervais. Han är en av mina förebilder och förändrade min syn på humor. The Office och Extras är två av mina absoluta favoritserier som jag ofta återkommer till. Ricky Gervais har blivit riktigt stor över hela världen och efter några minnesvärda biroller var det bara en tidsfråga innan han skulle gå hela vägen och göra huvudrollen i en Hollywoodkomedi. Mina förväntningar på Ghost Town – eller Livet från den andra sidan som den heter på svenska, förmodligen för att undvika förvirring om att det skulle vara en skräckfilm – var skyhöga. Ricky Gervais väljer självklart inte vilket skitmanus som helst och när han väl bestämt sig för att göra en huvudroll måste det ju bli bra, tänkte jag. Ghost town är dessvärre en rätt pissig film som inte alls uppfyller mina förväntningar.

Jag har inget emot romantiska komedier och jag älskar filmer som När Harry träffade Sally. Jag gillar romantiska komedier som är jordnära och hyfsat realistiska. Av någon outgrundlig anledning är det dock populärt att dra in magiska och övernaturliga händelser i romantiska komedier. Jag har sett alldeles för många fruktansvärda romcoms där kärleksgudinnor och sjöjungfrur haft bärande roller. I Ghost Town är det spöken som fuckar upp filmen.

Gervais spelar en tråkig och bitter tandläkare med det smålustiga namnet Bertram Pincus (som bäddat för ”Pink ass”-skämt) som under ett läkarbesök dör i sju minuter. Han återupplivas och kan plötsligt se döda människor. De döda - som alla är väldigt snälla och barnvänliga – blir väldigt exalterade över att de kan ses av en levande människa. De vill ha hans hjälp med att lösa problem som de inte hann lösa innan de dog, men den taskiga Pincus vill inte hjälpa till. Han blir dock övertalad att hjälpa ett spöke, spelad av Greg Kinnear, med att få spökets gamla tjej att bryta med sin nuvarande kille. Självklart blir Pincus själv kär i tjejen. Intrigen är fullständigt värdelös. En sämre story än den som byggs upp i Ghost Town har jag inte sett på länge. Och då har jag sett mycket usel film.

Ghost Town är på många sätt en fruktansvärd film. Storyn är en av de sämsta i år och fotot är dåligt och tråkigt. Konceptet är urvattnat och det finns inget här som man inte har sett tidigare. Filmen har dock en styrka och han heter Ricky Gervais. Han är självklart väldigt rolig emellanåt. Några gånger skrattar jag ordentligt och det finns några underhållande scener. Men Gervais får inte briljera. Rollen är mycket sämre och tråkigare än det han har gjort tidigare. Den är skräddarsydd för honom och manuset är tråkigt. Det hade kunnat bli så mycket mer. Jag hoppas han fick rejält med pengar för sin medverkan så att han kan investera dem i ett eget, spännande, projekt. Om Ricky Gervais skulle bli en skådespelare som gör skittråkiga roller på rutin skulle det vara en stor tragedi. Han har gjort några av de roligaste humorproduktioner jag någonsin har sett och det får helt enkelt inte sluta så här.


Läs fler recensioner av Ghost Town på DN, SvD och Aftonbladet.

Vad gör Spindelmannen nuförtiden?

Det finns få litterära figurer som jag har identifierat mig så starkt med som med Peter Parker. Särskilt när jag var 15-16 år kändes det som att mitt liv var en exakt kopia av Peter Parkers, minus all spännande superhjälteaction och en fotomodell till flickvän. Peter Parker är en osäker och ensam, men snäll och sympatisk, ung man som grubblar över svåra frågor. Han har problem med vänner, tjejer och pengar. Varken när han är duktig i skolan eller när han som Spider-man uträttar stordåd får han någon uppskattning, men han vägrar att ge upp. Spider-man är en speciell superhjälte och det finns inte en enda ensam kille som inte kan identifiera sig med honom. Under många år läste jag allt jag kunde få tag på om Spider-man. Jag lärde mig allt om honom och hans vänner och fiender. De senaste åren har jag läst serierna väldigt sporadiskt, men jag tilltalas fortfarande av de trevliga äventyren och identifierar mig fortfarande med Peter Parker.

Spider-man har funnits som serietidning sedan 1962 och under de åren har det hänt mycket. Förlaget som ger ut Spider-man heter Marvel och är, efter ett stort antal blockbusterfilmer, ett namn som alla känner till. Av Marvels serier är Spider-man en av de lättaste att hänga med i. Om man jämför med X-Men slipper Spider-man-läsaren att hålla koll på ett stort antal karaktärer och historierna är ganska lätta att läsa och uppskatta utan några egentliga förkunskaper. Det som är kul med Marvels serier är att de alla utspelar sig i ett och samma universum, ”Marvels universum”, där de olika superhjältarna kan mötas. Marvel försöker ha ett sammanhållet universum med en tydlig tidslinje men det finns ett stort antal logiska luckor som stör helhetsbilden. Ibland blir saker i serierna så komplicerade och invecklade att Marvel tar till nödlösningar. Att döda karaktärer kommer tillbaka eller att man får reda på att allt bara var en dröm är exempel på de knep Marvel använder för att ta sig ur jobbiga situationer. En liknande grej hände med Spider-man för ett år sedan och det upprörde nördar över hela världen.

Medan Spider-man rönte sina största framgångar någonsin på bioduken hände helt andra saker i serietidningarna. Marvels manusförfattare fattade några dumma beslut och på en kort tid hade ensamvargen Peter Parker gått med i ett superhjälteteam och blivit bästa kompis med Iron Man. Det gick så långt att Spidde bytte ut sin klassiska dräkt mot en otroligt ful och metallisk dräkt designad av Tony Stark (som ju Iron Man heter). Det här var sådana misstag som Marvel hade kunnat bortförklara ganska enkelt men när de lät Spider-man avslöja sin identitet på direktsänd TV blev det svårare. Storyn utvecklade sig till en dålig och tråkig röra som var långt borta från den Spider-man de flesta läsare älskar. Marvel insåg att de hade målat in sig i ett hörn och såg lösningen i serien One More Day. Efter den serien, vars usla story jag inte tänker gå igenom här, vaknade Peter Parker upp och vad som hade hänt i de senaste årens serietidningar var glömt. Han hade till och med glömt bort Mary Jane! Många läsare blev vansinniga och tyckte att Marvel inte bara hade suddat ut Spider-mans liv utan också deras egna nördiga liv av spindelminnen. De följande serierna hette Brand New Day och var en nystart för Spider-man. Marvel gick tillbaks till den klassiska karaktären Spider-man och det var onekligen ett klokt beslut för som serien såg ut innan var det nästan oläsligt.

Istället för att ge ut serietidningen The Amazing Spider-man en gång varje månad började Marvel, från starten av Brand New Day, att ge ut tidningen tre gånger varje månad. Plötsligt blev det mycket fler serietidningar att läsa och mer pengar att tjäna för Marvel. Till en början håll serierna ganska hög klass. Det var kul att ha tillbaks den ”gamla” Spidde och serierna var mysiga och trevliga. Men det dröjde inte länge förrän man tröttnade. Tidningen gavs ut för ofta och kvalitén på serierna varierade kraftigt. Ibland kunde det vara riktigt bra men ofta var det bara tråkigt och mättnadskänslan infann sig snabbt. Serietyckare (det finns rätt många sådana, särskilt i USA) verkar inte heller vara helt upphetsade över de nya Spider-man-serierna. De senaste två delarna av serien har dock varit riktigt bra. Det är de första Spidde-serier jag har läst på flera månader och jag läste dem efter att ha läst några positiva recensioner. De två numren utgör en liten fristående story där Peter Parker åker tunnelbana och tunnelsystemet kraschar. Det blir action, klassiska repliker och ett trevligt återseende med fienden Shocker. Dessutom var det väldigt fint tecknat. Serierna gav mersmak och jag tror att jag ska kolla upp de kommande serierna. Vi får se hur länge jag orkar hänga med den här gången.

"With great power comes great responsibility."

Nya låtar med Bon Iver

Bon Iver är fortfarande det största som har hänt musikaliskt det här året. Jag lyssnar fortfarande på For Emma, Forever Ago flera gånger varje vecka och Berns-spelningen i september var en av årets absoluta höjdpunkter. Justin Vernon lyckades skapa något unikt och väldigt vackert ur sin depression och isolation i skogen. Med väldigt enkla medel skapade han något eget som berör mer än nästan all annan musik som görs idag. Jag har flera gånger funderat på hur han ska kunna följa upp For Emma, Forever Ago på ett bra sätt. Han har blivit hyllad och älskad. Han har turnerat över nästan hela världen, han verkar inte särskilt deppig längre och han är inte kvar i skogen. Det var nästan så att jag trodde att jag aldrig skulle få höra något nytt med Bon Iver, men tidigare än vad jag ens hade kunnat hoppas på dök det upp en ny EP. Blood Bank, som EPn heter, innehåller fyra låtar och släpps i januari. Den har redan läckt på nätet och alla Bon Iver-fans har fått en för tidig julklapp. Jag har självklart lyssnat in mig på de nya låtarna, och inte helt oväntat älskar jag vad jag hör.

De två första låtarna på Blood Bank, Blood Bank och Beach Baby, påminner mycket om musiken från For Emma, Forever Ago både musikaliskt och textmässigt. Det låter ensligt och känslosamt. Justin sjunger väldigt fint och texterna är vackra. De två avslutande låtarna, Babys och Woods, är däremot lite annorlunda jämfört med de Bon Iver-sånger vi har hört tidigare. Det är inte några radikalt avvikande låtar, Babys innehåller de klassiska Bon Iver- ingredienserna kryddat med lite fint klinkande piano. På Woods tar Justin, likt Kanye West, till Auto-Tune vilket är lite överraskande. Men Justin Vernon verkar ha full koll på vad han gör och resultatet låter riktigt bra. Blood Bank är en varmt välkommen liten samling låtar och kommer att spelas mycket hemma hos mig den kommande tiden. All oro över att Bon Iver kanske inte skulle kunna följa upp For Emma, Forever Ago är som bortblåst och jag ser fram emot nästa album.

Justin Vernon har flera talanger och han har nyligen bidragit till de The Yellow Bird Project där olika indieartister designar t-shirts som sedan säljs för välgörande ändamål. Artister som tidigare har varit med är Rilo Kiley, The Magic Numbers och Devendra Banhart. Artisterna väljer själva vilken välgörenhetsorganisation de vill stödja. Bon Iver har valt att stödja Interval House som hjälper kvinnor och barn som har blivit misshandlade i Toronto. T-shirten är väldigt snygg och stilren och man får den för 31$ inklusive frakt till Sverige. Det är ett givet köp, och jag har redan lagt min beställning. Följ den här länken för att beställa.

För de som, liksom jag, aldrig kan få nog av Bon Iver vill jag rekommendera den här fantastiska musikvideon. Den är högupplöst och tar en liten stund att ladda, men det är verkligen värt det. Vill man läsa mer om Justin Vernon och hans musik är alltid Bon Ivers hemsida ett hett tips. Under december kommer han och hans band att spela på den amerikanska östkusten och svenska The Tallest Man on Earth kommer att vara förband. Ett smått bisarrt och fascinerande klipp där Bon Iver backar upp Lykke Li(!) finns upplagt på Youtube och det är självklart värt att kolla in. Imorgon, den 11e december, gästar Bon Iver David Letterman. Klipp från det framträdandet kommer man garanterat kunna se på Youtube dagen efter och det ska verkligen bli kul att se.

Wallace och Gromit är tillbaka

Wallace och Gromit har alltid fascinerat mig. De har varit närvarande under större delen av mitt liv och jag har alltid roats av de leranimerade filmerna om den klantiga uppfinnaren och hans smarta hund. När jag var liten gick jag igång på den halvdåliga brittiska humorn, de fiffiga uppfinningarna och de spännande actionscenerna. Nu, när jag är lite äldre, ligger min fascination för filmerna främst i leran och den enkla, men effektiva och snygga, designen. Det är imponerande att Nick Park och de andra på Aardman orkar animera filmer i lera. Det är väldigt tidskrävande, och att de fortfarande gör leranimerade filmer trots att det blivit standard att animera filmer med hjälp av datorer visar att de verkligen brinner för det de gör. Wallace & Gromit-filmerna är väldigt speciella och med det enorma arbete det krävs med varje film kommer det sällan nya filmer. Nu har det äntligen kommit en ny film med titeln Wallace and Gromit in 'A Matter of Loaf and Death' och det är stora nyheter i Finpop-världen.

Senast vi såg Wallace och Gromit var i deras enda långfilm, Wallace & Gromit in The Curse of the Were-Rabbit, från 2005. Då jobbade de med att bekämpa skadedjur. Nu har de istället dragit igång en bageriverksamhet och levererar nybakat bröd till den lilla stadens bagerier. Olyckligtvis går en seriemördare som mördar bagare lös, och när Wallace kåtar ner sig i en tjock bagarkvinna anar den smarta hunden Gromit oråd. Han vet ju att det inte finns några kvinnor som på fullt allvar är intresserade av Wallace och bagarkvinnan verkar väldigt mystisk. Snart har det utvecklat sig till en rafflande - och som vanligt väldigt förutsägbar- actionthriller med typisk brittisk humor som utspelar sig i typiska brittiska miljöer. Wallace & Gromit har alltid varit väldigt barnvänliga men den här gången känns det som att de tänjer lite på gränserna. Det blir aldrig vulgärt men det förekommer mer våld och sexuella anspelningar än tidigare. Mest bisarrt är ett kärleksmontage med Wallace och bagarkvinnan där de dansar inlevelsefullt och bakar tillsammans till tonerna av skön soul.

När det kommer något nytt från Aardman får jag väldigt höga förväntningar, och den här gången har Wallace och Gromit svårt att leva upp till dessa. Det känns som att jag har sett det här några gånger tidigare, men då bättre genomfört. A Matter of Loaf and Death är förstås inte en dålig film och de som gillar de äldre Aardman-produktionerna kommer inte att bli besvikna. Animationen är lika snygg som vanligt, karaktärerna är lika sköna som de brukar vara och storyn håller. Men lika bra som de klassiska Wallace & Gromit-filmerna blir det aldrig. Då föredrar jag Aardmans serie fantastiska kortfilmer om Fåret Shaun istället.

Tre filmer om isolation och galenskap av Roman Polanski

Roman Polanski är kanske mest känd för sitt omtumlande leverne. Han växte upp i Polen under andra världskriget och bodde i Krakows judiska ghetto. Med hjälp av en bonde som lät Roman bo i sitt stall överlevde han förintelsen. Han utbildade sig till regissör och med filmen Kniven i vattnet fick han ett internationellt genomslag. Hans säregna filmer ledde honom till Hollywood. Polanski gifte sig med skådespelerskan Sharon Tate som han hade träffat under inspelningen av den roliga The Fearless Vampire Killers. År 1969 blev den då gravida Sharon Tate brutalt mördad av några medlemmar i Charles Mansons sekt. 1977 gjorde sig Roman Polanski skyldig till våldtäkt av en 13-årig flicka som han skulle fotografera till den franska upplagan av Vogue. Sedan dess har han inte kunnat sätta sin fot i USA och har varit bosatt i Frankrike. Inte ens när han vann en Oscar för bästa regi för den fantastiska Pianisten kunde han åka till USA för att hämta den. Roman Polanski har varit med om mer än de flesta och han har också gjort några mästerliga filmer. China Town från 1974 med Jack Nicholson i huvudrollen hör till mina favoritfilmer.

Under 60- och 70-talen gjorde Polański tre filmer - Repulsion, Rosemary's Baby och The Tenant- som brukar beskrivas som en löst sammanhållen trilogi, ”The Apartment Trilogy". Filmerna handlar om isolation, alienation, galenskap och storstadens effekt på individen. De är riktigt otäcka och obehagliga på ett sätt som ingen modern skräckfilm lyckas med. Skräcken i filmerna kommer sällan från något yttre hot utan det är ren psykoligisk skräck där huvudpersonerna är sina egna värsta fiender.

Repulsion från 1965 var Roman Polanskis första engelskspråkiga film. Den då 20-åriga Catherine Deneuve gör huvudrollen som Carol, en väldigt vacker men psykiskt instabil ung kvinna som arbetar på en skönhetssalong och bor tillsammans med sin syster i London. Hon har allvarliga problem med sex och sexualitet, vilket man anar har sin grund i sexuella övergrepp under barndomen. När systern åker på semester med sin pojkvän lämnas Carol ensam i deras lägenhet. Hon isolerar sig totalt och försjunker i jobbiga tankar och hallucinationer. Hon genomlever en helvetisk mardröm tillsammans med en ruttnande kanin och när hon får oönskat herrbesök blir det väldigt våldsamt. Repulsion är en väldigt spännande och otäck film. Den är otroligt snyggt filmad med fascinerande svartvita bilder. Polanski har lekt med ovanliga skuggor för att skapa en kuslig stämning och bygger upp ett äkta obehag. Catherine Deneuve gör en fantastisk prestation och gör Repulsion till en ovanligt gripande film.

Rosemary's Baby från 1968 är min favorit av de tre filmerna. Den är rakare och enklare än de andra filmerna, men har också några konstnärliga och surrealistiska scener. Den unga Mia Farrow gör sitt livs roll – tillika hennes första stora filmroll – som Rosemary som tillsammans med sin man flyttar in i en gammal lägenhet. Grannarna är trevliga men mystiska och det ryktas om att det har hänt – och fortfarande händer – hemska saker i huset. Rosamarys man är en hårt arbetande skådespelare och Rosemary tillbringar mycket tid ensam i lägenheten. Efter en mystisk natt och en surrealistisk våldtäktsscen blir Rosemary gravid. Det är något som inte står rätt till. Rosemary förlorar vikt, börjar äta rått kött, känner hemska smärtor och grannarna verkar vara lite för insatta i det hela. Vad är det egentligen för konstigt barn hon bär på och vad har grannarna för hemligheter? Rosemary’s Baby är en väldigt spännande film som håller att se flera gånger. Att den är så bra beror nog främst på Mia Farrow som verkligen briljerar i huvudrollen. Hon står i centrum av varje scen och hennes skådespel är väldigt medryckande. De andra skådespelarna är också bra och som Rosemarys man ser man ingen mindre än John Cassavetes. För de som har sett Harold and Maude är det kul att se Ruth Gordon som en av de mest påträngande och excentriska grannarna, en rollfigur som inte är helt olik hennes Maude. Filmen börjar dessutom med en genuint skrämmande låt som sätter stämningen direkt.

The Tenant från 1976 är den sista delen i trilogin och filmades i Paris. Förutom att regissera spelade Polanski huvudrollen i filmen. Han är väldigt bra som en blygsam man som flyttar in i en mystisk lägenhet. Kvinnan som hyrde lägenheten innan honom tog livet av sig under mystiska omständigheter och Polanskis rollfigur får uppleva många konstiga saker om nätterna i lägenheten. Grannarna är konstiga och otrevliga, han ser konstiga saker genom sitt fönster och det verkar som att han är besatt av den tidigare hyresgästen. Den första timmen av filmen är lugn men sen blir det riktigt obehagligt. Polanski är utmärkt i huvudrollen och det är utan tvekan den mest skrämmande filmen i trilogin. Fotot sköttes av Ingmar Bergmans trotjänare Sven Nykvist och det är en mycket snygg film. Det är mycket som är mystiskt med den här filmen och anmärkningsvärt är att den saknar eftertexter.

The Man in Me

The man in me will do nearly any task,
And as for compensation, there's little he would ask.
Take a woman like you
To get through to the man in me.

The Man in Me är en förhållandevis rak och enkel låt för att vara skriven av Bob Dylan. Det är en av höjdpunkterna på hans trevliga album New Morning från 1970. The Man in Me är en fantastisk låt, och en av få Dylanlåtar som innehåller ett ”lalala”-parti, som alltid lyckas med konststycket att göra mig på gott humör.

Storm clouds are raging all around my door,
I think to myself I might not take it any more.
Take a woman like your kind
To find the man in me.

När mitt favoritband The Clash jobbade med London Calling spelade de in tidiga demos av låtarna som senare skulle utgöra deras bästa album. När London Calling hade 25-årsjubileum för några år sedan fick man med de här demoversionerna – som kallas The Vanilla Tapes - när man köpte jubileumsutgåvan av albumet. Soundet är bullrigt och oputsat och förmodligen är The Vanilla Tapes ganska svårforcerat om man inte är besatt av The Clash. Själv tycker jag att inspelningarna ger en intressant inblick i arbetet med tidernas bästa album. The Clash gjorde alltid coverversioner av låtar som de gillade för tillfället. En del av dessa covers är med på deras album och har blivit mer kända än originallåtarna, som t.ex. I Fought the Law, medan andra har fallit i glömska. En av de mest okända covers The Clash spelade in är Dylans The Man in Me som enbart dyker upp på The Vanilla Tapes. Det är en märklig och skramlig cover med rejäl baktakt och total inlevelse.

But, oh, what a wonderful feeling
Just to know that you are near,
Sets my a heart a-reeling
From my toes up to my ears.

En av mina absoluta favoritfilmer är bröderna Coens The Big Lebowski. Jag har skrivit om min kärlek till The Dude tidigare här på Finpop och lovordat filmens soundtrack. The Man in Me spelas två gånger i filmen och den används på ett perfekt sätt båda gångerna. Det var när jag såg The Big Lebowski som jag för första gången hörde The Man in Me och för det är jag evigt tacksam bröderna Coen. På samma sätt som jag är tacksam för att de med den här filmen lärde mig hur man använder ordet ”fuck” i rätt sammanhang.

The man in me will hide sometimes to keep from bein' seen,
But that's just because he doesn't want to turn into some machine.
Took a woman like you
To get through to the man in me.

Frida Hyvönen på Katalin

Vad gör du om du vill gå på bio eller en konsert och ingen av dina kompisar vill följa med? Tyvärr tror jag att många skulle svara att de stannar hemma och tittar på TV. Sen några år tillbaka gör jag mycket själv. Om jag vill se en film eller ett band tänker jag inte låta mina tråkiga (eller obefintliga) vänners ovilja hindra mig. Faktum är att jag har fått många av de senaste årens starkaste film- och konsertupplevelser när jag har gått själv på olika evenemang. Frida Hyvönens konsert på Katalin var något jag hade sett fram emot i flera månader och när ingen ville haka på tänkte jag ”Skyll er själva!” och köpte en biljett. Jag värmde upp med När Harry träffade Sally och pepparkakor för att komma i rätt stämning och sen drog jag på mig min parkas och begav mig till Katalin.

Jag har sett Frida Hyvönen tidigare men då blev jag inte särskilt imponerad. Det var på Accelerator förra året och hon var långtifrån dålig men med allt fantastiskt som hände runtomkring – Jamie T, Bright Eyes, Rufus Wainwright, Kate Nash och Jens Lekman– var det lite svårt att fokusera på hennes spelning. Den här hösten har hon släppt albumet Silence is wild. Det är tillsammans med Håkan Hellströms För sent för Edelweiss årets bästa svenska album. Varenda låt på albumet är riktigt stark. Frida skriver bra texter och melodier och hon sjunger och spelar piano på fantastiskt sätt.

Med sig har Frida Hyvönen en trummis och en bassist/cellist. Tillsammans utgör de ett väldigt tight band och de är alla iklädda leopardmönstrade kläder. Trummisen i bandet är fantastiskt cool och trummar på ett väldigt effektivt sätt. Det var länge sedan jag hörde så fina trummor, och jag tror att jag har hittat en ny idol i henne. Bandet börjar starkt med två av de bästa låtarna från Silence is wild: Enemy within och Birds. De knockar mig redan i inledningen och jag inser att den här spelningen är något utöver det vanliga. Bandet går från klarhet till klarhet och spelar sig igenom större delen av den nya skivan. Fokus ligger på de nya, lite rockigare, låtarna men de spelar också en del äldre material. Bland annat spelar de den fantastiska I drive my friend från debutalbumet Until Death Comes. Låtarna fungerar lika bra live som på skiva och speciellt Oh Shanghai är sällsamt vacker den här kvällen. Mellansnacket är roligt och charmigt och det är omöjligt att inte älska Frida och de andra. Det var en väldigt jämn spelning och jag har svårt att tänka mig att musik kan låta bättre.

När Frida och de andra ropas in för extranummer har de satt på sig lösskägg och fula maskeradglasögon. De går loss på sina instrument och skapar ett improviserat och jazzigt oljud. Jag antar att det är en pik åt gubbrock och snart har skäggen åkt av för att ersättas med en rivig Scandinavian blonde.

Jag har en invändning mot spelningen och det har inte med bandet att göra utan snarare om Katalin som lokal. För att kränga mer öl har arrangörerna ställt ut bord och stolar över hela lokalen. Till en början får alla plats och de flesta sitter ned men när det börjar dra ihop sig till spelningen har det kommit fler folk än vad det finns stolar. Självklart vill man vara så nära scenen som möjligt och det blir en del gnäll från den sittande publiken om att de inte ser p.g.a. att folk står i vägen. En löjlig petitess kan tyckas men det här var en konsert som hade vunnit ytterligare på en stående publik. Jag tycker inte att man ska sitta ned när man lyssnar på så här medryckande livemusik! Annars är Katalin ett hyfsat ställe och jag är glad över att det finns ett ställe i Uppsala som bokar intressanta akter.


I måndags spelade Frida Hyvönen på Södra teatern i Stockholm. En recension av den spelningen kan du läsa på SvD. Inför spelningen på Katalin intervjuades Frida i gårdagens UNT och deras recension av spelningen publicerades tidigare idag.

Watchmen

Nördar har det bra. För många ter sig livet i dessa tider som olyckligt och tomt med få glädjeämnen. Nördarna har däremot ingen anledning att sörja. Det har aldrig varit lättare att vara nörd. De flesta storfilmer som producerats de senaste åren har haft nördar som primär målgrupp, TV-serier som Heroes och Lost är otroligt populära, TV-spel har aldrig varit större och mer accepterat och dessutom hyllas nörden dagligen. Som nörd har man alltid något att se fram emot. Åtminstone så länge det gäller populärkultur. En av de saker som orsakar mest upphetsning i nördvärlden just nu är den kommande filmatiseringen av Alan Moores klassiska serieroman Watchmen. Det finns ingen serie som har fått lika fin kritik och hyllats lika ofta som Watchmen. Jag har försökt läsa den många gånger men nu när filmens premiär närmar sig och nördarna är exalterade bortom räddning kände jag mig tvungen att ta mig igenom hela serien.

Jag har alltid gillat serietidningar. Jag växte upp med Tintin, Asterix och Lucky Luke och spenderade ofta veckopengen på serietidningar. Ju äldre jag blev desto mer avancerad blev min smak för serier. Till en början gick jag ner mig totalt i superhjälteserier från Marvel och DC Comics och sen gick jag vidare med ”svåra” vuxenserier. Jag har läst det mesta men har aldrig riktigt kunnat uppskatta Alan Moores serier. Det anses inte acceptabelt att kalla sig själv för serienörd och att samtidigt inte gilla Alan Moore. Jag har läst mycket av honom, men inget har fallit mig i smaken. Alan Moore är snuskig, otäck och obehaglig och jag tycker aldrig han har haft något intressant att säga med sina serier. Watchmen är en av de där serierna som (nästan) alla serienördar avgudar. Den gavs ut i tolv lösnummer under 1986 och 1987 och har sedan dess getts ut i samlad form i olika album. Watchmen finns utgiven på svenska men jag skulle rekommendera att man läser den i original.

Watchmen utspelar sig under 80-talet i någon slags alternativ verklighet. Där finns superhjältar men sedan några år tillbaka är deras verksamhet olaglig. Superhjältarna i Watchmen är annorlunda. De är komplexa och har psykiska problem, och skulle nog inte vilja bli kallade för hjältar. Det är imponerande att Moore har lyckats skapa så komplicerade karaktärer med det begränsade formatet, och jag kan förstå att serien var banbrytande när den kom. Varje ”kapitel” avslutas med några sidor från böcker, intervjuer, artiklar och polisfiler om ”hjältarna” som gör att man får ökad kunskap om karaktärerna. Storyn kretsar kring en mördare som dödar superhjältar, ett tredje världskrig som är nära att bryta ut, hjältarnas förflutna och mycket mer.

Watchmen är en imponerande serie. Jag förstår storheten med serien. När Watchmen kom hade det aldrig gjorts något liknande. Strukturen påminner mer om en avancerad roman än om en serietidning och karaktärerna är mångbottnade. Dessvärre tycker jag inte att Watchmen är särskilt bra och Alan Moore lyckas inte tilltala mig den här gången heller, trots Dylan- och Elvis Costello-citat. Mitt största problem med Watchmen är mängden text. Jag tycker inte att en serietidning ska innehålla lika mycket text som en vanlig roman. Bilderna ska vara minst lika centrala som texten. Så är inte fallet med Watchmen. Den tar lika lång tid att ta sig igenom som en ganska omfattande roman, och ibland blir det segt och tråkigt. Jag tycker inte heller att teckningarna och färgläggningen är särskilt tilltalande. På 80-talet var säkert Dave Gibbons teckningar bland det bästa man hade sett i en serietidning, men sedan dess har det hänt väldigt mycket. Det gäller för Watchmen som helhet också. På 20 år har det hänt väldigt mycket med seriemediet och det ges ut flera serieromaner varje år som jag tycker kan mäta sig med Watchmen. Filmen, som har premiär under den kommande våren och regisseras av Zack Snyder (300, Dawn of the Dead) ser inte att bli någon höjdare. Jag tror inte riktigt att man kan göra Watchmen rättvisa som film.

För den som vill veta mer om Watchmen finns det mycket läsvärt material på Wikipedia.