Watchmen

Nördar har det bra. För många ter sig livet i dessa tider som olyckligt och tomt med få glädjeämnen. Nördarna har däremot ingen anledning att sörja. Det har aldrig varit lättare att vara nörd. De flesta storfilmer som producerats de senaste åren har haft nördar som primär målgrupp, TV-serier som Heroes och Lost är otroligt populära, TV-spel har aldrig varit större och mer accepterat och dessutom hyllas nörden dagligen. Som nörd har man alltid något att se fram emot. Åtminstone så länge det gäller populärkultur. En av de saker som orsakar mest upphetsning i nördvärlden just nu är den kommande filmatiseringen av Alan Moores klassiska serieroman Watchmen. Det finns ingen serie som har fått lika fin kritik och hyllats lika ofta som Watchmen. Jag har försökt läsa den många gånger men nu när filmens premiär närmar sig och nördarna är exalterade bortom räddning kände jag mig tvungen att ta mig igenom hela serien.

Jag har alltid gillat serietidningar. Jag växte upp med Tintin, Asterix och Lucky Luke och spenderade ofta veckopengen på serietidningar. Ju äldre jag blev desto mer avancerad blev min smak för serier. Till en början gick jag ner mig totalt i superhjälteserier från Marvel och DC Comics och sen gick jag vidare med ”svåra” vuxenserier. Jag har läst det mesta men har aldrig riktigt kunnat uppskatta Alan Moores serier. Det anses inte acceptabelt att kalla sig själv för serienörd och att samtidigt inte gilla Alan Moore. Jag har läst mycket av honom, men inget har fallit mig i smaken. Alan Moore är snuskig, otäck och obehaglig och jag tycker aldrig han har haft något intressant att säga med sina serier. Watchmen är en av de där serierna som (nästan) alla serienördar avgudar. Den gavs ut i tolv lösnummer under 1986 och 1987 och har sedan dess getts ut i samlad form i olika album. Watchmen finns utgiven på svenska men jag skulle rekommendera att man läser den i original.

Watchmen utspelar sig under 80-talet i någon slags alternativ verklighet. Där finns superhjältar men sedan några år tillbaka är deras verksamhet olaglig. Superhjältarna i Watchmen är annorlunda. De är komplexa och har psykiska problem, och skulle nog inte vilja bli kallade för hjältar. Det är imponerande att Moore har lyckats skapa så komplicerade karaktärer med det begränsade formatet, och jag kan förstå att serien var banbrytande när den kom. Varje ”kapitel” avslutas med några sidor från böcker, intervjuer, artiklar och polisfiler om ”hjältarna” som gör att man får ökad kunskap om karaktärerna. Storyn kretsar kring en mördare som dödar superhjältar, ett tredje världskrig som är nära att bryta ut, hjältarnas förflutna och mycket mer.

Watchmen är en imponerande serie. Jag förstår storheten med serien. När Watchmen kom hade det aldrig gjorts något liknande. Strukturen påminner mer om en avancerad roman än om en serietidning och karaktärerna är mångbottnade. Dessvärre tycker jag inte att Watchmen är särskilt bra och Alan Moore lyckas inte tilltala mig den här gången heller, trots Dylan- och Elvis Costello-citat. Mitt största problem med Watchmen är mängden text. Jag tycker inte att en serietidning ska innehålla lika mycket text som en vanlig roman. Bilderna ska vara minst lika centrala som texten. Så är inte fallet med Watchmen. Den tar lika lång tid att ta sig igenom som en ganska omfattande roman, och ibland blir det segt och tråkigt. Jag tycker inte heller att teckningarna och färgläggningen är särskilt tilltalande. På 80-talet var säkert Dave Gibbons teckningar bland det bästa man hade sett i en serietidning, men sedan dess har det hänt väldigt mycket. Det gäller för Watchmen som helhet också. På 20 år har det hänt väldigt mycket med seriemediet och det ges ut flera serieromaner varje år som jag tycker kan mäta sig med Watchmen. Filmen, som har premiär under den kommande våren och regisseras av Zack Snyder (300, Dawn of the Dead) ser inte att bli någon höjdare. Jag tror inte riktigt att man kan göra Watchmen rättvisa som film.

För den som vill veta mer om Watchmen finns det mycket läsvärt material på Wikipedia.