Markus Krunegård och minnena från Norrköping

Norrköping sätter spår. När man lever där vill man alltid bort. Men när man har lämnat staden kan man ändå inte släppa den. Jag lämnade Norrköping när jag var 19, men har kommit tillbaka många gånger. Och jag kommer alltid komma tillbaka. Jag vet inte om Norrköping skiljer sig från andra svenska städer på något sätt egentligen. Det är en stad som har haft sina bästa dagar. Där det mesta är grått och sorgset, men där det ändå händer fantastiska saker emellanåt. Kanske är nostalgin och det nostalgiska skimmer som ligger som en blöt filt över hela staden det som särpräglar Norrköping. Att staden får folk att minnas och se tillbaka, snarare än att se framåt. Det är en stad som står stilla och inte kommer någonstans. För mig har Norrköping som stad haft en väldigt stor betydelse och inverkan på mitt liv. Några andra som lämnade Norrköping och verkar känna likadant för staden är gubbarna i Eldkvarn. De har gjort flera låtar som på ett fantastiskt sätt skildrar Norrköping och de känslor som man har inför staden efter att man lämnat den. I sina låttexter har Plura många gånger lyckats fånga essensen av Norrköping. En lite färskare artist som nu gör samma sak är Markus Krunegård. Redan på hans första skiva, Markusevangeliet, som kom förra våren fanns det många Norrköpingsreferenser. Det var en riktigt bra skiva som jag fortfarande lyssnar på regelbundet. Nu när jag lever utomlands, långt hemifrån, känns svensk musik viktigare än någonsin. Är den dessutom laddad med texter om mina hemtrakter finns det inget som kan hålla mig ifrån att lyssna maniskt. För några dagar sedan släpptes Markus Krunegårds två nya skivor, Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund, och de spelas så mycket att min iPod förmodligen kommer smälta snart. Genom att släppa två skivor tog Markus sig runt problemet med att göra det ångestladdade ”andra albumet”. Mig veterligen är det första gången som en svensk popartist släpper två skivor samtidigt. Jag är positivt överraskad av resultatet. Trots att det är så mycket känns det inte som att någon av låtarna har gjorts på slentrian. Det finns ett syfte bakom skivorna. Markus har fått experimentera, leka och skriva av sig ordentligt. Och inte ens Eldkvarn har gjort någon skiva med lika mycket Norrköpingsreferenser. Markus lindrar längtan till Peking.

Markus Krunegård är inte – och kommer aldrig vara – någon Håkan Hellström. Han sjunger och skriver låtar på ett speciellt sätt och gillar fulsnygga ljudbilder från 80-talet. Markus är unik bland de svenska popartisterna. Prinsen av Peking och Lev som en gris dö som en hund är inte några fulländade album. Det är ganska ojämna skivor, och det hade definitivt blivit bättre om Markus hade lagt krutet på ett album. Samtidigt tror jag inte att det var det som var meningen med de här albumen. Att följa upp Markusevangeliet måste ha känts väldigt jobbigt, och jag tycker att han har hanterat det på ett bra sätt. Det är meningen att Lev som en gris dö som en hund ska vara mer lekfullt och experimentellt än Prinsen av Peking, men jag tycker att det finns en röd tråd genom de båda albumen. De hör ihop och jag lyssnar gärna på dem i följd. Några av låtarna på albumen är otroligt bra och kommer leva kvar länge. Hela livet var ett disco har spelats mycket på svensk radio i flera månader, och jag tror att Isande Diskant, Hollywood Hills och New York kommer gå samma öde till mötes. De låtar som berör mig mest är självklart de som har mest anknytning till Norrköping.

Som alla andra som ser tillbaka på Norrköping ser Markus staden och barndomen genom ett melankoliskt och nostalgiskt skimmer. Han åker tillbaka för att landa när verkligheten blir för tung. Han sjunger om stadsdelarna Vidablick och Röda stan och om att fastna med cykelhjulen i spårvagnsspåren. Man kan känna igen sig och identifiera sig med mycket av det där. Han sjunger om Sörmlandsleden där jag har gått tillsammans med familjen så många gånger. Den låt som berör mig mest är Benny. Den handlar om en klassisk Norrköpingsloser som inte såg Dom kallar oss mods som något avskräckande. En del av de grejer som den låten handlar om ligger mig obehagligt nära. Markus verkar inte särskilt glad. Men glada popartister har aldrig varit något att ha. Hade Markus varit glad över uppväxten i Norrköping och sitt vuxna liv hade han inte varit värd att lyssna på. Plura är kungen, men Markus är definitivt prinsen. Och Norrköping är staden.



DN, SvD, Aftonbladet, Spotify

Till vildingarnas land

Ni vet hur det är när man har gått omkring och väntat och längtat efter något en längre tid. Tiden går långsamt och det känns som att man är en evighet ifrån det där efterlängtade. Sen är det plötsligt dags. Jag har väntat ihärdigt på Where the Wild Things Are i snart ett år, då jag för första gången fick se bilder från filmen. Förlagan, med Maurice Sendaks fantastiska illustrationer, låg mig väldigt varmt om hjärtat och tre små stillbilder från filmen gjorde mig orimligt förväntansfull. Dessutom skulle Spike Jonze regissera. Några månader senare kom den första trailern, och det var inte längre någon tvekan om att det var något fantastiskt som väntade. Jag har sett den där trailern uppåt hundra gånger. Förväntningarna har varit enorma, och inte ens Urban Outfitters tråkiga ”vintage” T-shirts med urtvättade motiv från boken har fått ner spänningen. Misstankarna om att filmen inte skulle vara lika bra som trailern har förstås alltid funnits där. Trailern är ett mästerverk, och det känns som att storyn egentligen kanske passar bäst i ett kortare format. När filmen hade premiär igår var jag självklart och såg den första visningen. Where the Wild Things Are är nästan lika bra som jag trodde att den skulle vara. Den överraskar genom att vara stillsam och ta sig flera friheter med att utveckla storyn från boken. Spike Jonze hade ju egentligen inte så mycket material att jobba med. Några få meningar och ett gäng snygga bilder skulle bli en långfilm med enorm budget. Jag är imponerad av resultatet. Where the Wild Things Are är en ovanlig barnfilm på flera sätt. Kanske framförallt för att den vågar ta de lite mörkare känslorna på allvar.

Max är ett ensamt men ganska vanligt barn. Han gillar att leka och vill ha saker på sitt sätt. Han blir lätt sårad och oroar sig över att skolläraren har pratat om att solen ska dö. Max är rätt snäll, men som nästan alla barn är han självisk och väldigt begränsad i sin syn på livet och verkligheten. Han har en galet snygg utklädningsdräkt som han gillar att ha på sig när han leker. Hans mamma har en ny kille, och det klarar inte Max av. Han saknar sin pappa. En kväll uppstår en konflikt med mamman och Max biter henne och springer ut i natten. Snart hittar han en liten båt. Han tar sig till The wild things som bor på en konstig ö. De är stora och klumpiga och vill äta upp Max. Men han lurar dem att han är en mäktig vikingakung och blir direkt utsedd till vildingarnas ledare. Vildingarna är olyckliga och ledsna. Varför framgår aldrig riktigt. De beter sig som barn och är väldigt känslosamma. Relationerna mellan dem knakar ordentligt i fogarna. Where the Wild Things Are är en sorgsen och vemodig film. Max lever med vildingarna och tillsammans gör de en massa konstiga saker. De krigar, bygger ett snyggt fort och sover i stora högar. Snart inser Max att det är dags att ta sig hem igen.

Where the Wild Things Are är inte alls så upplyftande som jag trodde att den skulle vara. Det är inte på några sätt en feel-goodfilm. Jag tror att barn kommer gilla den, men mycket av filmens budskap kommer förmodligen gå dem förbi. Det är grått och ledsamt, och det slutar på ett tveksamt sätt. Jag tycker att filmen är väldigt rörande emellanåt. Egentligen händer det inte så mycket. Spike Jonze tar sig tid att berätta den kortfattade berättelsen. Framåt slutet är det ganska svårt att hålla tillbaka tårarna. Vildingarna är mycket mer ensamma, ledsna och missförstådda än de var i boken. De passar inte ens in bland sig själva. Spike Jonze vidrör där flera viktiga ämnen som de flesta barnfilmsregissörer undviker. Where the Wild Things Are säger mycket mer än de flesta barnfilmer. Men framförallt är den visuellt imponerande. Filmen är otroligt snygg, och det är få gånger som man inte är hänförd över hur mäktigt och vackert allt är. Den första kvarten, innan Max lämnar verkligheten, är filmad med en ryckigt effektiv handkamera. Det är en av de bästa och mest lågmälda barndomsskildringar jag har sett på länge. Resten av filmen står i stark kontrast mot inledningen. Hos vildingarna är allt mäktigt och snyggt. Miljöerna är fina och varierade, och allt är filmat på ett utsökt sätt. Vildingarnas dräkter är det snyggaste som har setts på en bioduk på flera år. Max Records som spelar Max är perfekt i rollen och röstskådespelarna som gör vildingarna är alla riktigt bra. Filmen ramas in med ett smakfullt och roligt indiesoundtrack, specialskrivet av Karen O från Yeah Yeah Yeahs. Where the Wild Things Are var värd den långa väntan. Den här typen av barnfilmer görs inte ofta, och den förtjänar verkligen all uppmärksamhet.

Finpops stora guide till TV-hösten – Del 2: Dramaserier

Förra veckan avhandlade jag vilka komediserier som förtjänar din tid och hängivelse den här hösten, och idag har det blivit tur för hösten dramaserier. Många av de bästa serierna - som LOST, Breaking Bad och Damages - visas under våren men det finns flera riktigt bra serier som går nu också. Jag klarar inte av att följa lika många dramaserier som komediserier. Dramaserierna kräver väsentligt mer av både tålamod och engagemang. Därför följer jag ”bara” tre dramaserier för tillfället. Det är väl egentligen mer än tillräckligt, men har du tips på någon sevärd serie som du tror att jag skulle gilla är du mer än välkommen att tipsa om den.

1. Sons of Anarchy
Första gången jag stiftade bekantskap med Charlie Hunnam var när han spelade en ung homosexuell kille i Manchester i den suveräna TV-serien Queer as Folk. Tio år senare gör han en helt annan roll. I Sons of Anarchy spelar han en vilsen kille i en kriminell motorcykelklubb i norra Kalifornien. Det är rått, våldsamt, galet och väldigt spännande. Jag skrev ett väldigt entusiastiskt blogginlägg om den första säsongen förra året. Men faktum är att den andra säsongen är ännu vassare. Konflikterna inom klubben ökar i intensitet, våldet är grövre än någonsin och ett otäckt nazigäng gillar inte att Sons of Anarchy säljer vapen till färgade. Sons of Anarchy är fascinerande på samma sätt som Sopranos. Serien speglar en värld som är väldigt främmande och i många fall avskyvärd. Ändå sympatiserar man med flera av karaktärerna. Manuset är välskrivet och skådespelarna är riktigt bra. Serien utnyttjar också de fulsnygga och trashiga miljöerna på ett fulländat sätt. Har du inte sett Sons of Anarchy har du alltså något att se fram emot.

2. Mad Men
Mad Men har hyllats konstant sedan det första avsnittet sändes. Alla gillar serien och tycker att den är genial. Den har fått alla priser och utmärkelser som en TV-serie kan få. Alla lovord gjorde mig motvillig till en början. Var serien verkligen så bra som alla påstod? Var det inte bara ännu en välgjord dramaserie med såpaintrig i mängden? Efter några avsnitt släppte de känslorna. Jag blev ett fan som alla andra. Mad Men är engagerande och förtrollande. Skådespelarna är bra och karaktärerna är genuint intressanta. Men vad som är bäst är ändå tidsskildringen. 60-talets New York är återgivet på ett så fantastiskt trovärdigt och noggrant sätt. Ibland tappar jag bort mig i handlingen för att jag sitter och kollar på detaljerna och kläderna. Mad Men är inne på sin tredje säsong, och serien är kanske bättre nu än någonsin.

3. Dexter
Finns det någon svensk som ser Dexter på TV? Det är kanske den serie som har fått flest svenska fans genom nedladdning och hypen har alltid varit lättförståelig. Dexter innehåller allt som man behöver för att ta sig igenom långa grå veckor av arbete och skola. Det är den finaste verklighetsflykt som jag kan tänka mig. Dexter gör det som alla fantiserar om och tar lagen i egna händer. Han är både sinnessjuk och sympatisk. Hans vanor ställer ofta till med problem för honom. Dexter har blivit lite sämre för varje säsong. Jag tror den fjärde säsongen kommer fortsätta den trenden. Men även när Dexter är dåligt är det riktigt bra jämfört med de flesta andra thrillerserier. De tidigare säsongerna har alla startat lite trögt för att sen explodera fullständigt av nagelbitande spänning. Det beror framförallt på Michael C. Halls underbara rolltolkning som Dexter. Nu har han dessutom blivit farsa. Jag har inte tröttnat på honom än, och även om Dexter bara blir sämre med åren kommer jag fortsätta titta. För jag tror inte att det finns någon risk att Dexter läggs ner snart.

Whip it!

I Nordamerika har de en annan syn på biografer än i Sverige. Här ska allt vara så storslaget som möjligt. I helgen såg jag en film i centrala Montreal. Biografen var enorm, och även smalare filmer visades i stora salonger. När jag sitter där, långt hemifrån, och tittar på den väldiga duken börjar ett välbekant intro spelas i filmen och återigen känns världen väldigt liten. Låten var Your Arms Around Me med Jens Lekman och filmen var Whip it. Förhandssnacket om Whip it har pågått i två år, och jag har sett fram emot den sedan dess. Whip it är Drew Barrymores regidebut, men det som satte igång hypen var att Ellen Page skulle göra huvudrollen. Hon hade nyss fått sitt stora genombrott som Juno. Sedan dess har hon behandlat sin karriär rätt smart och inte gjort så många roller överhuvudtaget. Det finns de som inte gillar Ellen Page och tycker att hon är en fabricerad produkt som gör kvinnor mer skada än nytta. Jag är inte en av dem. Jag tycker att hon är hur charmig som helst. Whip It hade kunnat bli en tråkig upprepning av Juno, och det var vad jag fruktade efter att ha sett trailern, men lyckligtvis blev det inte så. Istället är det en av årets mest lyckade feel good-filmer som lyfte mig rätt högt.

Ellen Page spelar Bliss Cavendar, som i grunden är samma karaktär som Juno. Jag tror inte att hon kan göra fler roller, men det är en så bra roll att det faktiskt räcker. Bliss Cavendar är söt och charmig, men passar inte riktigt in. Hennes mamma tvingar henne att ställa upp i ytliga skönhetstävlingar. För att inte såra mamman ställer hon upp. Till skillnad från Juno blir inte Bliss gravid, utan hittar istället sig själv genom en extrem form av rullskridskoåkning. ”Coola” tjejer bildar lag och tävlar mot varandra. Det är mycket attityd och våld i sporten, och Bliss blir en stjärna. Dessutom blir hon kär i en ”typiskt söt” kille som spelar i ett rockband. För Bliss är allt toppen, men självklart finns det orosmoment. Hon har inte berättat för sina föräldrar att hon åker rullskridskor och dessutom är hon för ung för att egentligen få delta i tävlingar! Jösses!

Whip it hade kunnat bli en fruktansvärd film. Men den är gjord med tillräckligt mycket ironi och självdistans för att det ska bli en riktig fullträff. Manuset är välskrivet och Drew Barrymore har gjort ett bra jobb bakom kameran. Jag har alltid gillat henne. Whip it är förmodligen det bästa som hon har gjort sedan E.T. Filmen är full av roliga skådespelare. Juliette Lewis spelar en konkurrerande rullskridskoåkare och Bliss bästa kompis spelas av Alia Shawkat, som var suverän i Arrested Development när det begav sig. De är ett perfekt par. Dessutom gör Kristen Wiig från Saturday Night Live en bra roll. Det känns som att hon är med i varenda rolig film och TV-serie nuförtiden. Filmens stjärna är dock självklart Ellen Page. Hon känns väldigt övertygande och trevlig. Jag gillar henne, men hennes framtid som skådespelerska känns väldigt osäker. Snart är hon för gammal för att spela high school-tjejer och vad ska hon göra då? Jag hoppas att hon inte försvinner ur rampljuset. Hon förtjänar mer än så. Whip it är en rolig och varm film med ett grymt soundtrack. Jag vet att du kommer gilla den.

Finpops stora guide till TV-hösten – Del 1: Komediserier

Nu är hösten här på allvar och med den alla oumbärliga TV-serier. Jag har ofta skrivit om min kärlek till komediserier och den här hösten har mycket roligt att bjuda på. Jag har gjort en lista med de fem hetaste amerikanska komediserierna just nu. För några veckor sedan skrev jag om den brittiska serien Peep Show, som är ungefär lika bra som förstaplatsen på den här listan. Utöver de serier som jag behandlar här finns förstås många säkra kort som The Office, 30 Rock (premiär om två veckor!) och The Simpsons att titta på. Lägger du upp ditt TV-schema på ett smart sätt har du något roligt att titta på varje kväll!


1. Curb Your Enthusiasm
Larry David är allt som Woody Allen önskar att han kunde vara. Gubbig, jobbig och enormt rolig. Den nya säsongen av Curb Your Enthusiasm började visas för två veckor sedan. Det var nästan två år sedan vi såg något nytt från Larry senast och förväntningarna var enorma. Men Larry David gör inga fel, och den nya säsongen är allt som jag hade hoppats på. Alla snackar om hur säsongen kommer kretsa kring att Larry gör en ny säsong av Seinfeld. Det är upphetsande, men allt med den här serien är upphetsande. De första avsnitten har varit lysande, med galna förvecklingar, snusk och världens bästa dialog. Larry David är kung och Curb Your Enthusiasm är det bästa som någonsin har sänts på HBO. Prettay, prettay, prettay good.


2. Community
Det kostar att plugga på universitet i Nordamerika. De stora universiteten tar ordentligt betalt, och det är helt sinnessjuka summor det handlar om. I USA är det värre än i Kanada, men jag hade inte under några omständigheter haft råd att plugga här om det inte varit för utbytesprogrammet med Uppsala Universitet. En förutsättning för att du ska få plugga vidare efter high school är att du har rika föräldrar som klarar av att betala din utbildning. Det är ett smart sätt att vidbehålla klasskillnaderna i ett genomkapitalistiskt samhälle. Är du fattig är du fattig för att Gud ville det. Dock finns det en möjlighet till utbildning även om du inte tillhör överklassen, och det är community colleges. På en sådan skola utspelar sig TV-serien Community. En samling mer eller mindre udda människor bildar en studiegrupp. Tre avsnitt in i serien ser det väldigt lovande ut. Det är fyndigt, roligt och ganska charmigt. Skådespelarna är duktiga och karaktärerna är lagom utflippade. Det känns som att Community kan bli en ny 30 Rock. Dessutom gör Chevy Chase sin skönaste roll på över 20 år.


3. Bored to Death
När Jason Schwartzman gjorde rollen som Max Fischer i Wes Andersons enda mästerverk Rushmore för över tio år sedan fick han en särskild plats i mitt hjärta. Max Fischer var udda, skitjobbig och alldeles underbar. Och Jason Schwartzman gjorde en perfekt rolltolkning. Det var nog många som trodde att stora saker väntade honom. Men han har aldrig fått något riktigt genomslag. Han har visserligen fortsatt göra film och verkar alltid befinna sig på replängds avstånd från Wes Anderson, men lika maffiga roller som Max Fischer har han inte lyckats landa igen. Fram tills nu. Den här hösten gör han huvudrollen i HBO-komediserien Bored to Death och han verkar ha något stort på gång. Där spelar han en småpundig New York-slacker som blir dumpad av sin flickvän och börjar jobba som privatdetektiv. Det är utflippat och tillbakalutat. De andra stora rollerna görs av Zach Galifianakis och Ted Danson och de ger serien ännu mer tyngd. Hittills har det varit mycket underhållande, och Bored to Death kan mycket väl bli en favorit.

4. Modern Family
Efter The Office har mockumentärer blivit ett stort fenomen och på de amerikanska kanalerna finns det flera riktigt roliga serier som låtsas vara dokumentärer. Men ingen har riktigt lyckats nå upp till samma höjder som brittiska The Office. Modern Family är det senaste tillskottet och två avsnitt in i serien känns det väldigt lovande. Det är roligt och välspelat med grym dialog. Serien följer tre familjer: en vanlig barnfamilj, ett bögpar som adopterat en unge och en äldre man som gift sig med en mycket yngre mexikansk tjej och som bonus fått hennes son på köpet. Det är ett upplägg som man kan göra mycket med och jag är övertygad om att det kommer fortsätta vara grymt kul.

5. Parks and Recreation
För något år sedan började det gå rykten om en spin-off av amerikanska The Office. Hypen växte sig rätt stor och när nyheten om att det inte skulle bli någon spin-off kom blev jag ganska besviken. Istället fick vi Parks and Recreation, som är gjord av några av killarna som ligger bakom The Office. Den första säsongen som bara bestod av sex avsnitt visades i våras och nu är den andra säsongen här. Parks and Recreation fick oförtjänt mycket skit under sin första säsong. Det är en klart underskattad serie som borde ses av fler. Jag hade väldigt kul åt den första säsongen, och gillade både karaktärerna och seriens attityd. Parks and Recreation handlar om personalen på parkförvaltningskontoret i en liten stad i Indiana. Det är kul och bisarrt. Utöver att Parks and Recreation också är en mockumentär har serien inte mycket gemensamt med The Office. Den andra säsongen har hittills varit bättre än den första, och jag har skrattat högt flera gånger åt varje avsnitt. Ge Parks and Recreation en chans!


Den andra delen av ”Finpops stora guide till TV-hösten” kommer behandla dramaserier och det borde inte dröja särskilt länge innan den dyker upp på bloggen.

Girls

Man kan tycka vad man vill om Andres Lokko. Men man kan inte förneka att han förmodligen är den svensk som har bäst koll på ny popmusik. Han är väldigt snabb med att peka ut de nya trenderna och banden. Han hinner före hypen och det ska han ha respekt för. Andres Lokko är lite av ett svenskt enmans-Pitchfork. I onsdags dök hans senaste hyllning upp på Svenska Dagbladets hemsida (jag håller mig uppdaterad med de svenska dagstidningarna, och särskilt kultursidorna som ligger mig väldigt varmt om hjärtat). Som brukligt i fallet Lokko handlade det om ett band som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Men när Lokko delar ut högsta betyg måste man lyssna. Och jag kan inte förneka att jag gillar det jag hör. Gruppen Girls har med albumet Album gjort ett lika pretentiöst som opretentiöst mästerverk som landar någonstans där ingen riktigt har varit förut.

En av de tydligaste musikaliska trenderna det här året har varit brusig lo-fi med skramligt burkig produktion och mycket distorsion. Där har också Girls sin utgångspunkt. Deras musik är den raka motsatsen till Coldplays. Ur skevheten kommer äktheten och de sanna känslorna. Men lika lite som bandmedlemmarna är några tjejer är Album ett utpräglat lo-fialbum. Referenserna är många. Flera kritiker har jämfört deras sound med Elvis Costello och Beach Boys, och det är rätt träffande. Sen samlar du ihop all annan bra pop- och rockmusik som spelades in under 60- och 70-talet och förstör hela skiten med en gräsklippare, bara för att bygga upp den igen. Ur sina simplaste beståndsdelar. Musiker som verkligen älskar popmusik brukar kunna göra musik direkt från hjärtat. Har de dessutom så mycket ångest, jobbiga känslor och frustration som Girls blir det helt enkelt jävligt bra.

Sätt dig ner och lyssna på Hellhole Ratrace, Laura och Lust For Life. Lyssna på texterna och låt dig förföras. Dröm dig bort till Kalifornien. Eller Drömmen om Kalifornien. För du vet att om du åker dit kommer du inse att allt är likadant där, bara varmare. Girls handlar om drömmar och om att musik kan bota allt. Det kanske inte är sant, men det är en illusion som vi måste tro på. ”And I don’t want to cry my whole life through, I want to do some laughing too. So come on, come on, come on, come on, laugh with me”. Album kan läggas till i listan över skivor som kommer rädda din höst.

Tre år på last.fm

Ända sedan jag för första gången öppnade en webbläsare har interaktionen med andra användare känts som det viktigaste som internet har att erbjuda. I tio år har jag chattat, skrivit av mig på olika forum och bloggar och träffat mängder av människor som jag aldrig hade träffat om det inte vore för internet. Idag är det tre år sedan som jag blev medlem på last.fm.

Jag gjorde min första termin i Uppsala och hade åkt hem till Norrköping över helgen. De första månaderna i Uppsala hade jag ingen egen bostad utan bodde i källaren hos en äldre akademiker. Hon hade inte internet och ville inte på några som helst villkor skaffa en uppkoppling. De helger som jag spenderade hemma hos föräldrarna i Norrköping tillbringades därför till stor del framför datorn. En kompis tipsade om en musikcommunity som han gått med i. Men det var mer än en community. Med hjälp av ett litet program som man hade på i bakgrunden registrerades alla mp3or som spelades. På sin profilsida kunde man – och alla andra! – se vilken musik som man lyssnade på. Utifrån sin musiksmak fick man tips på nya band, spelningar och människor med samma smak. Jag blev besatt av last.fm. Tre år senare har jag samlat på mig dryga 80 000 spelade låtar och listor som kanske avslöjar lite för mycket om vem jag egentligen är. Det går inte en dag utan att jag kollar till min profil och mina listor.

Musik är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag identifierar mig väldigt starkt med vissa band och min last.fm-profil ger förmodligen den sannaste bilden du kan få av Henrik Carlsson. Det betyder mycket när någon skriver en kommentar och berömmer min smak. Det visar att de förstår. Jag har lärt känna många fantastiska människor via last.fm. En del av dem har fått komma ganska nära. Last.fm är en viktig mötesplats för alla som är intresserade av musik. Jag har fått ut väldigt mycket av att hänga där. Det är möjligt att det finns en baksida av fenomenet eftersom det är lätt att bli beroende av sajten. Även om det är interaktionen med likasinnade som är det roligaste med last.fm är det en högst självcentrerad sysselsättning. Jag bryr mig väldigt mycket om hur mina listor ser ut och har flera gånger blivit orimligt upprörd när någon använt min dator för att lyssna på ”skitmusik” som synts på profilen. Om inte last.fm läggs ner kommer jag fortsätta hänga där. För evigt.






Lär dig att scrobbla låtar från din iPod med supersmidiga Lastpod!

Årets bästa höstmedicin

Jag antar att hösten har anlänt till Uppsala. Att det blir mörkare och kallare för varje dag. Att ångesten växer. Det brukar vara så den här tiden på året. Och det är likadant här i Ontario. Hösten är både mysig och otäck. Samtidigt som den är vacker och fascinerande är den obarmhärtig och kan trycka ner vem som helst. Man behöver bra musik för att överleva. Den bästa höstmusiken är alltid enormt melankolisk och ångestladdad. Förra hösten var det Nordpolen som gjorde mig sällskap genom de grå och ensamma veckorna. Den här hösten ser det ut att bli Richard Hawley och [ingenting] som får ta det största ansvaret för min överlevnad. De har gjort årets hittills bästa höstdeppskivor och med deras hjälp kommer jag ta mig långt.

Richard Hawleys senaste skiva, Lady's Bridge, kom för två år sedan. En av mina bästa last.fm-vänner blev alldeles till sig och jag blev uppmanad att lyssna. Jag lyssnade och uppskattade det jag hörde. Men 2007 var ett alldeles för bra musikår för att Richard Hawley skulle få min odelade uppmärksamhet. Jag hade snart gått vidare till annat och glömde bort Hawley. Men nu är han tillbaks med en ny skiva, Truelove's Gutter. Jag vet inte om den i någon mening är bättre än föregångaren men den här gången lyssnar jag på ett annat sätt. Jag låter Richard Hawley svepa in mig i sina dandyfiltar och ta med mig på promenader på den brittiska landsbygden. På 90-talet var Richard en av de största britpopparna och han har gjort rätt mycket imponerande grejer under sin musikaliska karriär. Men av britpoppen finns det inga som helst spår på hans två senaste soloalbum. Den musik han gör nuförtiden är mycket mer elegant. Det är melankoliskt och mycket gripande. Låtarna är långa, drömska och litterära. Det finns mycket att gilla med Richard Hawleys sätt att göra musik. Särskilt en höst som denna. Truelove's Gutter är ett album som man helst lyssnar på från början till slut. Det är ett album som fungerar lika bra på den långsamma söndagspromenaden som hemma i sängen. För den som vill bli absorberad av något smakfullt och brittiskt är Truelove's Gutter det enda vettiga valet den här hösten.

[ingenting] har fått rätt mycket uppmärksamhet av mig de senaste månaderna. Ända sedan jag hörde Halleluja! i juli har jag gått omkring med känslan av storverk och bomber. Men ändå har det tagit lite tid att smälta deras musik. Tomhet, idel tomhet har varit ute några veckor men det är egentligen först nu som jag har kunnat ta in hela albumet. Jag har insett hur otroligt bra det faktiskt är. Till en början tyckte jag att det lät för mycket Kent om [ingenting]. Den känslan har släppt helt nu, och istället gör jag jämförelser med storheter som Anna Järvinen och Olle Ljungström. Ljudbilden är perfekt på nästan alla låtar. Christopher Sanders låttexter träffar precis där de ska. Det är väldigt rörande och medryckande. Förutom Halleluja! har jag blivit besatt av låtarna Satans högra hand och Dina händer är fulla av blommor. På Satans högra hand använder sig bandet av ett barn i refrängen. De lyckas där med något som Kent aldrig kunde få till. Det låter sinnessjukt bra och effektfullt. På Dina händer är fulla av blommor tar bandet hjälp av Sibille Attar. Det är första gången som jag hör något med henne, men jag räknar redan låten som en av de bästa nya låtar som har släppts i år. Sibelle känns som en rakare Anna Järvinen och jag hoppas verkligen att hon kommer göra flera låtar på svenska. Även om de nämnda låtarna står ut så är hela Tomhet, idel tomhet ett riktigt bra album. Det finns inte en dålig låt där. Det är deppigt och grått, och det är precis vad som behövs för att stärka mig. Vi går aldrig ensamma.



Lyssna på Truelove's Gutter på Spotify.
Lyssna på Tomhet, idel tomhet på Spotify.

Ensam fredag med Matt Damon

Den andra skolveckan vid Queen’s University är avklarad. Det är inte alls som hemma i Uppsala. På gott och ont. Men mest ont. Det känns som att jag är tillbaks på gymnasiet. Jag läser fem kurser parallellt. Nivån är inte särskilt hög, men den information som föreläsarna trycker in i sina 50 minuter långa föreläsningar är oöverskådlig. Jag irrar runt på campusområdet och känner mig allmänt omtumlad. I hörlurarna hörs [ingenting]s fantastiska Satans högra hand. Häromdagen gick jag med i universitets outdoor-klubb. De praktiserar vildmarksliv. I helgen ska jag följa med dem ut och campa vid en sjö. Bortsett från att ha sovit i ett tält på tomten till ett radhus för 15 år sedan har jag aldrig varit i närheten av att campa. Men jag vill se mer än asfalt när jag är i Kanada. Det är mycket asfalt här. Jag har haft en klassisk ensamfredag. Jag var på fest igår och imorgon ska jag åka ut i skogen tidigt på morgonen, så den här kvällen ville jag ta det lugnt. Men det är lättare att smita undan och gömma sig i Uppsala. Här är det människor överallt. De spelar flip cup och går på keggers. Det är precis som i en collegefilm. I rimliga mängder är det småkul (med betoning på 'små'). Men ikväll orkade jag inte och tog min tillflykt till stadens centrum, där tiggare och haschpipor slåss om utrymmet. Först hamnade jag på ett thaiställe med oväntat bra mat och oväntat otäck gratisefterrätt. Sen hamnade jag på en biograf för att se filmen The Informant! och sist hamnade jag på The Beer Store.

Jag visste inte mycket om The Informant! innan jag såg den. Jag visste att Matt Damon gjorde huvudrollen och jag visste att Steven Soderbergh hade regisserat. Och jag hade sett den skitsnygga postern. Det lovade gott. Men där jag hade väntat mig något tokroligt visade det sig istället var en mycket märklig film. The Informant! är genuint konstig. Det är en blandning mellan komedi och thriller, men är varken särskilt rolig eller spännande. Dessutom bygger den på verkliga händelser vilket får det hela att kännas ännu märkligare. Filmen utspelar sig till stora delar under den första halvan av 1990-talet. Det är något som Steven Soderbergh har tagit fasta på. Filmen är nog det fulsnyggaste som jag har sett på flera år. Kläder, frisyrer och möbler är hiskeligt fula och tråkiga men Soderbergh får det ändå att kännas vackert och eftertraktansvärt. Matt Damon bär hela filmen på sina axlar. Han gör en alldeles fantastisk rollprestation. När jag hade räknat ut Damon för gott gör han en roll av den här kalibern och får mitt intresse för honom att växa enormt. Han spelar en bipolär biokemist som har en hög position i stort företag i livsmedelsbranschen. En serie konstiga händelser får honom att infiltrera företaget för FBIs räkning. Saken är bara den att han inte är helt sanningsenlig. Han ljuger och håller viktiga fakta dolda. Han står i centrum i nästan varje scen och vi som ser filmen får en intressant inblick i hans tankevärld. Det är en minst sagt underlig man, med bisarra tankar och en förmåga att dra lustiga slutsatser.

Steven Soderbergh måste vara en av de mest intressanta regissörerna i Hollywood. Senast gjorde han de omdiskuterade filmerna om Che Guevara och innan dess gjorde han de tre superkommersiella Ocean’s-filmerna. Att förutse hans nästa drag är omöjligt. Han kan göra precis vad som helst och verkar behärska många olika stilar. Det är ganska sällan som det blir helt lyckat. The Informant! är mest märklig och är främst sevärd om man vill se Matt Damon briljera som aldrig förr. Hans skådespel gjorde ett stort intryck på mig.

Imorgon är det alltså dags för camping. Jag har fått se de flesta djur som jag ville se här i Kanada men om jag får se en bäver imorgon är min lycka gjord.

Monsters Of Folk

För några år sedan gjorde Conor Oberst och hans följeslagare Mike Mogis, M. Ward och Jim James från My Morning Jacket några spelningar tillsammans där de spelade varandras låtar. En av de spelningarna filmades och det är en av de bästa filmade konserter som jag har sett. Conor framförde sina låtar med otrolig inlevelse och känsla. Det var omöjligt att inte bli berörd på djupet. Jag är en stor beundrare av både Oberst och Ward och de är om möjligt ännu bättre när de samarbetar. Nu har samma gäng gjort en skiva tillsammans under bandnamnet Monsters Of Folk. Självklart blev jag väldigt upphetsad av nyheterna om det här skivsläppet, och resultatet blev faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig. Det var ingen tvekan om att albumet skulle bli bra men särskilt Conor har släppt många skivor på kort tid med varierande kvalité och risken fanns att Monsters Of Folk-skivan skulle kännas som ett hastigt hopplock från de olika bandmedlemmarnas skrivbordslådor. Men så blev det inte. Monsters Of Folk är en varierad och intressant skiva med många bra och gripande låtar. Som tur är begränsar sig inte bandet till folkrock utan vågar ta ut svängarna emellanåt. Det känns som att de har gjort en skiva med längre livslängd än det mesta som släpps idag.

Den inledande låten, Dear God (sincerely M.O.F.), låter inte alls som jag hade förväntat mig. Den är förföriskt vacker, okomplicerad men ändå ovanlig och märkligt beroendeframkallande. Där når Monsters Of Folk höjder som de inte riktigt kommer nära igen. Men de resterande fjorton låtarna är absolut inte dåliga. De olika sångrösterna avlöser varandra på ett bra sätt, de olika stilarna passar bra ihop och helheten känns väldigt naturlig och självklar. Det är uppenbart att kreativiteten har flödat och att samarbetet har fått bandmedlemmarna att nå väldigt långt. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Monsters Of Folk är ett matigt album laddat med många välskrivna texter och fina melodier. Ibland är det finstämt och lågmält, ibland slagkraftigt och intensivt. Det här är en supergrupp som är mer än en kul grej. Jag har fastnat ordentligt. Albumet ligger på samma nivå som M. Wards fantastiska Hold Time som kom i början av året, och när det gäller Conor Oberst är det här det bästa som han har gjort på flera år. Han gör en låt som heter Man Named Truth som är helt sinnessjukt bra. Monsters Of Folk spelar sig varma i min iPod och kommer få en hedersplats när det är dags att summera musikåret i december.