fredag 5 september 2008

De fem bästa låtarna med Olle Ljungström


Jag var åtta år gammal och mina bröder var ännu yngre. Skivan som spelades allra mest hemma hos oss var Tack med Olle Ljungström. Min ena lillebror lärde sig texten till Norrländska präriens gudinna utantill och min andra lillebror utvecklade en fascination för Olle som inte slocknat än. Det är sällan som den musik man lyssnar på när man är liten håller när man är vuxen, men Olle Ljungströms album är kanske bättre nu än någonsin. Det kanske beror på att Olle Ljungströms musik är väldigt långtifrån barnmusik. Men han sjunger på ett speciellt sätt och har ett sinne för ord och melodier som även kan få minsta barnunge att gå igång. Innan Tack hade Olle släppt flera andra bra album och ännu tidigare hade han frontat bandet Reeperbahn. Efter Tack gjorde han ännu fler hyggliga album men efter Syntheziser som kom 2002 - och sågades av många kritiker, men enligt mig inte är särskilt dålig – har det varit ganska tyst. Jag såg Olle live senast 2004 och det verkar som han har haft en rätt tuff tid sedan dess. Ska man tro vad man kan läsa om honom på nätet ska man nog vara glad att han fortfarande är i livet. Den senaste tiden har det dock börjat bli lite liv kring Olle Ljungström igen. Den ”svenska artisteliten” – dit man tydligen räknar bl.a. Jocke Berg – gör en hyllningsplatta där de tolkar olika Olle-låtar och det går också rykten om att Olle är på väg att göra comeback med en ny skiva. Jag hoppas att det här är ett positivt levnadstecken och att hyllningsskivan är en riktig ”hyllning” och inte en desperat insamling till en man på botten. Under hösten kommer det sändas en dokumentär om Olle Ljungström i K Special, SVT, och det tror jag kan bli väldigt intressant. Jag och mina bröder har väntat på Olles återtåg i många år och väntar förväntansfullt på det nya albumet. Till dess ger jag er de fem bästa låtarna med Olle Ljungström.

1. Nåt för dom som väntar
”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer”. Den här låten sammanfattar Olle Ljungströms genialitet på ett lysande sätt. Här har han lyckats fånga en känsla av hopplöshet, men ändå inte helt utan hopp. Allt klaffar; texten, sången, refrängen och melodin sitter perfekt.

2. Överallt
Den kanske ultimata svenska 90-talslåten. Även om det inte är ”Agnetor” man ser överallt nuförtiden fattar man ju precis vad Olle tänkte på när han skrev den här låten.

3. Tysk Indian
Bara sångtiteln avslöjar att det här är en jävligt bra låt. Poetiskt, lite komiskt och väldigt svängigt.

4. Norrländska Präriens Gudinna
Jag har redan berättat att min lillebror lärde sig den här låten utantill i unga år, och det räcker för att den ska ta sig in på den här listan. Det är en av de där Olle-låtarna som har det där extra som gör att den fastnar i minnet. Jag skulle ge mycket för att få höra min brorsa sjunga den idag. Tyvärr är sannolikheten försvinnande liten att jag någonsin kommer få höra honom sjunga igen överhuvudtaget.

5. Solens strålar
Olle Ljungström kan också göra underbara små visor vilket han visat bäst med den här låten. En jättefin sång som under flera år var den mest spelade ”här kommer våren”-låten hemma hos min familj.

Det där var svårt. Mycket svårt. Han har spelat in så mycket bra, den där Olle. För den som är intresserad av att börja lyssna på Olle Ljungströms musik är samlingsskivan Bäst från 2001 en bra utgångspunkt. Därefter kan man gå vidare med albumen Tack och Det stora kalaset. Jag måste också rekommendera b-sidan Vit som snö från 2002. Det är en underbar låt, som av någon anledning slarvades bort.

Olle, kom tillbaka!

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har en tanke
och en pistol
Min lilla mamma
min viol
Som är mitt allt
Just nu

Jag kan bara instämma, kom tillbaka! Kärlek och yttersta respekt till världens bästa Morotsman!

Anonym sa...

Olle kommer att dö pga alkohol och heroin framförallt.Synd om honom dock har han väljat själv...

Snorre Mathiesen sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Snorre Mathiesen sa...

"Anonym:" (30-Nov-08) så jävla tufft av dig att stå fram med denna välförmulerade åsikt. Nu var jag väl i överkant ironisk, men sådär dumhet förtjäner inte bättre.

Olle Ljungström är en fantastisk konstnär, och det är med stor glädje jag meddelar att chansen är stor för att han kommer tillbaka. Mycket fin artikel. :) Mina favoritlåtar av Olle är nog "En Apa Som Liknar Dig," "Sthim, Sthim," "Du Är Min," "Fånga Lyckan," "Dansar Med En Ängel," etc etc etc.....

Anonym sa...

Hej

Jag läste följande recension i SydSvenskan om Olles film

Kameran zoomar in en tömd vinflaska. På en stor, egenhändigt tillverkad etikett som fästs på buteljen kan man läsa: ”Olles vinare. Han köper loss den sen.”

Ryktena har gått rätt länge om popmusikern Olle Ljungström. Varför är det så tyst om honom? Är han på väg att supa ihjäl sig? Har han tagit för mycket droger? Är han jagad av kronofogden? Har han hamnat på psyket? Stämmer det att han blev skjuten i Afghanistan, när han var där för att filma? Blev han verkligen blodförgiftad på militärsjukhuset i Kabul? Har han fått diabetes?

Svaret på alla de där frågorna utom den första kan hållas kort: ja.

Svaret på den frågan, varför, hänger ihop med alla dessa ja, men är förstås mer komplicerat än så. Det närmaste ett heltäckande svar vi kommer finns antagligen i den här dokumentären, filmad av Olle Ljungströms vän Jacob Frössén som följt honom med kameran sedan januari 2006.

Det är ett mycket starkt porträtt: närgånget, men med stor respekt för artistens integritet.

Olle Ljungström framstår som en intelligent och känslig människa, just så som vi uppfattat honom i hans sångtexter. Han är fylld av motsägelser: självständig och i något avseende därför också stark, men ohyggligt sårbar.

Hans mamma beskriver honom som ”alltid en mjuk kille”, men också en som från allra första början dragits till extremerna: om alla Vaxholms ungar klättrade i träd var det alltid Olle som satt högst upp; om hela gänget lekte på isen var det alltid Olle som tagit sig längst ut.

Nyfikenheten – som ofta tagit sig dumdristiga uttryck – alltid större än rädslan. Ändå finns ingen ironi i en albumtitel som ”Världens räddaste man”; filmen porträtterar Olle Ljungström som en man som tagit reda på vad det finns att vara rädd för, och som just därför är rädd.

På missbrukares vis pendlar Ljungström i filmens intervjuer mellan ytterligheter: envishet och osäkerhet, avgrundsdjup irrationell ångest och självinsikt, hopplöshet och stärkande galghumor.

Men galghumorn lägger sig aldrig som en skyddande hinna. På så vis skiljer sig filmen, och hur Ljungström tillåter sig att presenteras, markant från de poplåtar som han brukade sjunga i radion. Hans låtar och sköra sångröst har ofta klätts i en glassig produktion, vilket skyddat både honom och oss som lyssnat. Orden har hamnat på distans.

Men när exakt samma inspelningar dyker upp i klippen mellan intervjuer hör vi inte det glassiga, vi hör bara den bräckliga rösten och de omaskerat uppriktiga orden. Det är väldigt drabbande.

Hur ska det gå för Olle? Så småningom skrev han in sig på ett behandlingshem i Dalarna; han berättar att han hållit sig nykter i fem månader. Slutscenen – ett telefonsamtal med regissören – antyder att det inte blev fler än fem. Men kampen går vidare.

”Jag är ju effektsökare”, säger artisten självmedvetet under filmens gång. Ett av filmens företräden är att regissören inte är en sådan.