Queer as folk

Jag tror att få har missat att Kanal 5 har kört Pridetema den senaste veckan och koncentrerat sig på serier och dokumentärer som är lite extra gay. Ett rätt trevligt initiativ, tycker jag. Bland annat visar de en gammal brittisk serie som heter Queer as folk. Jag hade garanterat inte skrivit den här bloggen om det inte varit för att jag och den serien goes way back (som det lite bögigt heter).

När jag var fjorton år var bögar fortfarande något exotiskt och småspännande. Det var innan Fab5 och innan alla töntiga kändisar, som man ju redan visste var gay, hade kommit ut. Pridefestivalen hade ännu inte blivit den folkfest den är idag och gemene man tyckte nog att bögar var ganska äckliga trots allt (och det är jag rätt övertygad om att de flesta tycker idag också, även om de inte visar det, vilket visar att Pridefestivalen är nödvändig och fyller sin funktion). Plötsligt började SVT visa en sällsynt grov och frispråkig brittisk serie om några bögars spännande äventyr i Manchester. Jag var fast.

Queer as folk gjordes i två säsonger (1999-2000) för brittiska Channel 4 och säsongerna är relativt korta, som det brukar vara med brittiska serier, vilket gjort det möjligt för Kanal 5 att köra igenom hela serien på en vecka utan att fylla alltför mycket tablåtid. Det finns också en amerikansk version av serien med betydligt fler avsnitt, men den har jag aldrig sett och jag tvivlar starkt på att den skulle vara lika bra som förlagan.

Serien handlar om två homosexuella killar som varit bästa vänner med varandra i många år. Den ena är snäll, och ödmjuk medan den andra är ett osympatiskt ”sexuellt rovdjur” (åh, vilket härligt begrepp) som har betat av alla killar på Canal Street, den gata i Manchester kring stora delar av serien utspelar sig. Deras liv förändras när en femtonårig grabb gör entré på Manchesters gayscen.

Serien innehåller rätt mycket snusk och roliga vulgariteter, men vad som gör serien unik är den nyanserade bilden av homosexuella som målas upp. Vi får stifta bekantskap med alla tänkbara sorters homosexuella; nördar, småpojkar sugna på äventyr, mysiga hemmakillar, normala män och de som enbart lever för att festa och knulla. I Queer as folk förekommer inga stereotyper, och där ligger seriens storhet. Det beror förmodligen på att seriens skapare Russell T Davies (som nu senast har gjort succé med sin återupplivade version av den klassiska brittiska sci-fi-serien Dr Who, som en av karaktärerna i Queer as folk också är ett stort fan av) själv är homosexuell, och därtill mycket intellektuell. Att serien också är väldigt underhållande och att skådespelarna faktiskt gör bra ifrån sig gör inte serien sämre. Och när jag såg serien som fjortonårig var det en helt ny värld som målades upp. Synd bara att jag inte var gay.

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle gilla serien nu flera år senare. Gayvärlden har blivit så folklig och jag börjar bli lite trött på att det bara är den smaklösa och tråkiga delen av gaykulturen som får synas och uppmärksammas. Men återigen fastnade jag framför den här serien, och jag måste medge att jag fortfarande tycker att Queer as folk är en bra serie. Förmodligen det bästa porträttet av homosexuella män jag någonsin har sett.