Jag kapitulerar inför Anna Järvinen

De är överallt nuförtiden, de svenska popkvinnorna. För några år sedan fick man nöja sig med Marit Bergman och Nina Persson, men nu finns det ett överflöd av svenska kvinnor som gör grym pop. De svenska popkvinnorna gör musik som är värd att lyssna på av fler anledningar än att de är kvinnor. Deras musik är ofta mer intressant än den som kommer från Sveriges största rockmän, och några av dem har fått till ett eget och intressant sound. Låtarna är ofta välskrivna och fyndiga och har viktiga budskap. Det kommer intressanta skivor från de svenska popkvinnorna hela tiden, och man kan omöjligt ha tid att lyssna in sig på allt (om man inte har svenska popkvinnor som huvudsakliga fritidsintresse). Därför skulle jag vilja dela in de svenska popkvinnorna i två grupper. Dels den coola gruppen, där bland annat Frida Hyvönen och Jenny Wilson ingår, som jag fullkomligt avgudar. Sen har vi jag-orkar-inte-med-gruppen som består av Maia Hirasawa, Anna Ternheim och några till som gör musik som man helt enkelt inte orkar lyssna på eftersom den är så intetsägande. Annika Norlin ligger och pendlar någonstans mellan de två grupperna, lite beroende på hennes dagsform. Vad de flesta svenska popkvinnor har gemensamt är att de vill säga något med sin musik. Ibland känns det väldigt pretentiöst och sökt, men man måste beundra dem för de stora ambitionerna och det ofta lyckade resultatet. Intressant är också att ingen av dem är purunga, utan ofta mammor med ganska mycket livserfarenheter. Musiken spänner över många olika genrer, och det enda jag egentligen saknar är ett svenskt svar på Lily Allen. Där har jag alltså – systematiskt och med grov generalisering – delat in de svenska popkvinnorna i olika grupper. I helgen insåg jag – helt oväntat - att Anna Järvinen mycket väl kan vara den coolaste – och mest begåvade - kvinnan som sysslar med musik i hela Sverige. Det ställer till det lite i gruppdynamiken.

Jag har haft allvarliga problem med Anna Järvinen tidigare, utan att ens ha lyssnat på hennes musik. Min pappa pushade stenhårt för hennes första skiva, Jag fick feeling, när den kom för några år sedan och han försökte intala mig att hon var värd att lyssna på. Jag vägrade. Förutom den uppenbara förnedringen i att ens pappa hittar ny och bra musik innan man själv upptäcker den, fanns det flera skäl att inte lyssna på Anna Järvinen. Löjliga skäl som att hon inte var attraktiv och att skivtiteln lät töntig. Helt idiotiskt, tycker jag idag. Jag hade en rätt jobbig lördagskväll den gångna helgen och med tanken ”det kan inte bli värre” satte jag på Anna Järvinens nya skiva. Den heter Man var bland molnen, och redan vid titeln börjar man ana att det här är något utöver det vanliga. Så här några dagar senare, och efter många lyssningar, kan jag känna mig lite förbannad på mig själv som ignorerat Anna Järvinen tidigare. Hon är riktigt bra och gör musik som säger något. Jag gillar henne.

Ska jag vara ärlig så började jag ändra uppfattning om Anna Järvinen redan för en dryg månad sedan när jag fick höra den låt hon gjorde tillsammans med Olle Ljungström på hans senaste album, Sju. Den heter Hjältar och är smått fantastisk. Dessutom hade jag hört att hon jobbar tillsammans med Gustav ”Dungen” Ejstes, och honom gillar jag sedan tidigare. Den senaste Dungen-skivan spelades frekvent hos mig i höstas och jag älskar hans flummiga ljudbilder. Så det var trots allt inte helt utan förväntningar som jag började lyssna på Man var bland molnen, men att den skulle vara så bra som den faktiskt är hade jag inte väntat mig.

Det hörs tydligt att Gustav Ejstes har varit inblandad i produktionen av den här skivan. Det är flummigt, lite proggigt och ofta väldigt vackert. Men den här musiken är faktiskt bättre än allt som han har gjort med Dungen. Det beror främst på Anna Järvinens trollbindande röst och de vackra texterna. Anna Järvinen är en väldigt bra textförfattare och hon har lyckats fånga mycket i de här texterna. Det är finstämt och melankoliskt, och sättet som texterna framställs på är helt i en klass för sig själv. Till skillnad från de flesta andra svenska popkvinnor sjunger Anna Järvinen på svenska. Det känns modigt och smart, och hon vinner otroligt mycket på det. Jag har svårt att förstå varför många svenska artister väljer att sjunga på engelska, då vårt modersmål ofta känns ärligare och smartare. Men jag antar att det krävs självförtroende och talang för att klara av det. Det är lättare att slänga ihop något på engelska, men det är väldigt lätt att mycket av känslan går förlorad då. Att Anna Järvinen har valt att sjunga på svenska är ett genialt drag, och det gör att hon ställer sig högt över de flesta av sina konkurrenter. Det här är låtar som går direkt in i hjärtat, utan att först passera något slags översättningsfilter. Det finns ingen som Anna Järvinen och med sin musik fyller hon ett tomrum. Hennes musik känns viktig och betydelsefull, och i det musikklimat som råder för tillfället känns det som en stor bedrift. Alla låtarna på Man var bland molnen känns bra, men mina favoriter hittills är Äppelöga, Här är du ett hån och Sosial Kompetens. Det är tre låtar som kommer hålla länge. Man var bland molnen är en perfekt skiva att sätta på en halvtimme innan man ska gå och lägga sig. Man lyssnar på den medan man borstar tänderna och tänker dagens sista jobbiga tankar och sen lägger man sig när och sövs ner av de här trevliga låtarna. Den avslutande låten heter till och med Nattmusik. Sedan The Zombies självvåldtäkt för en månad sedan har jag inte förmått mig att lyssna på deras Odessey and Oracle, ett av mina absoluta favoritalbum, och jag har saknat någon fin psykedelisk musik att somna till. Det här är ett perfekt substitut.

Det visade sig alltså att min pappa hade rätt. Han gillar Robyn också, så det får väl bli nästa projekt. Du borde däremot följa med Anna Järvinen upp i molnen. Det är rätt härligt däruppe, och egentligen finns det ingen anledning att komma tillbaka.




SvD, DN, Aftonbladet, bra intervju i DN På Stan