J.J. Cale gör sin grej

J.J. Cale är en udda musiker. Han ses av sina beundrare som världens bästa gitarrist, men det är inte många som vet vem han är. Han väljer hellre att bo i husvagn än i en lyxvilla. Många har gjort covers av hans låtar, men själv har han aldrig fått något större genomslag. Eric Claptons Cocaine är den mest kända Calecovern. Det fantastiska debutalbumet Naturally kom först när J.J. Cale hade passerat 30 år och för några månader sen fyllde han 70. J.J. har alltid tagit det lugnt, vilket också hörs i hans musik. Det är slappt, skönt och väldigt groovy. Han har alltid varit, och förblir, en kultmusiker med en skara trogna och hängivna fans.

Jag lärde känna J.J. Cale just genom andra artisters covers på hans låtar. Det tog inte många minuter med Greatest Hits-skivan innan jag var fast. Han är en av de bästa gitarrister som jag någonsin har hört. Egentligen är det bara Jimi Hendrix som jag tycker är bättre. I samma veva som jag upptäckte J.J. Cale visade SVT den fantastiska dokumentären To Tulsa And Back: On Tour With J.J. Cale och min kärlek för honom blev bara starkare. Trots att de flesta av J.J. Cales många album låter likadant har jag lyssnat på merparten av det han har spelat in. Naturally-LPn, som har ett av världens snyggaste skivomslag, hänger inramad på väggen. Jag respekterar J.J. Cale väldigt mycket. Han gör sin egen grej och jag tror aldrig han kommer sälja sig. Nyligen kom det ett nytt album med J.J. Cale. Det har den passande titeln Roll On, och som titeln antyder rullar J.J. på som han alltid har gjort.

Redan vid första riffet känner jag mig hemma. En del saker förändras aldrig och att J.J. Cale skulle förändras vid 70 års ålder känns väldigt osannolikt. Han är snarare mer laid back än någonsin. Det känns väldigt tryggt. Jag vill inte att J.J. ska förändras. Han är redan perfekt som han är. J.J. Cale hittade en formel som funkade för 40 år sedan och har kört på den sedan dess. Han låter fortfarande grymt. Det finns kanske inte några låtar på Roll On som kan mäta sig med hans klassiska mästerverk, men det är inte heller något av hans sämre album. Han sjunger lika slappt och skönt som vanligt, och det finns ingen som tar honom på gitarr. Ingen av låtarna utmärker sig något särskilt. Som vanligt när det gäller J.J. låter allt ungefär likadant. Helheten är otroligt slapp och härlig. J.J. Cale är väldigt älskvärd. Han ger ett sympatisk och trevligt intryck och säkrar sin position som en av the good guys. Jag älskar gubben och kommer alltid njuta av hans musik.

Lyssna på Roll On på Spotify!



DN, SvD

Grizzly Bear läcker vacker musik

Det har varit rätt mycket snack om Brooklynbandet Grizzly Bear på internet den senaste tiden. För en månad sedan visste jag inte vilka Grizzly Bear var. Jag trodde att de var ett nytt band, men det visade sig att de har sysslat med musik flera år och hyllats från start. De gjorde några låtar på samlingsskivan Dark was the night som var väldigt bra. Det var mitt första möte med bandet. Deras nya album Veckatimest, som fått sitt namn från en liten ö i Massachusetts, har egentligen inte release förrän i slutet av maj, men läckte för några veckor sedan, till alla indiekids stora förtjusning. På Wikipedia påstås det att det är en ”low-quality rip” men jag tycker inte den är sämre än andra rippar. Det låter väldigt bra. Andres Lokko har skrivit om Veckatimest flera gånger och använder albumet som ett exempel för hur musik lever sitt eget liv på nätet flera månader innan den egentliga releasen. Och det är onekligen nu, och inte i sommar, som du ska lyssna på Veckatimest. När Veckatimest släpps kommer jag läsa recensioner och komma ihåg att ”det där var ett riktigt schysst album som jag lyssnade på för några månader sedan”, men det finns inte en chans att jag skulle vänta. Det är bara få album som inte har ett bäst-före-datum och för indiemusik är det kortdatum som gäller.

Det är svårt att kategorisera Grizzly Bears musik. De låter som mycket man har hört tidigare men samtidigt också helt nytt. Musiken är lugn och de flesta låtarna är ganska långa. Arrangemangen är mäktiga och vackra, och bandet sjunger stämsång. Jag tror att de som gillade Fleet Foxes kommer gilla Grizzly Bear, men för den sakens skull betyder det inte att de påminner särskilt mycket om varandra. Musiken på Veckatimest skulle nog kunna kallas softarmusik. Det är väldigt skönt att lägga sig på sängen och sätta på skivan. Eller att ha den i bakgrunden när man läser en bok eller tidning. Bandet låter fantastiskt. Jag blir glad och lugn av deras sånger. Det finns egentligen inget att klaga på, Veckatimest är en fin skiva som förtjänar en stor publik, men ibland känns det inte riktigt som att jag berörs av musiken. Emellanåt blir det för lugnt och avslappnat, och då kan jag tycka att Grizzly Bear saknar nerv och glöd. Men de flesta låtarna sitter där de ska.

Veckatimest är en bra skiva och Grizzly Bear är ett grymt band, men jag tvivlar på att jag fortfarande kommer lyssna på Veckatimest när den släpps ”på riktigt”. I det stora flödet av bra musik som har kommit de senaste månaderna finns det en risk att Veckatimest försvinner. Ironiskt nog är Grizzly Bears största chans till framgång den publik de får genom Veckatimest-läckan och den kult som bildas kring albumet på nätet. Hade det inte varit för läckan hade åtminstone inte jag uppmärksammat bandet på samma sätt.

När Pete blev Peter

Under en period stod det dagligen om Pete Doherty i Aftonbladet. Inget om hans musik, utan om allt annat han sysslade med. Man kunde läsa om hur han knarkade och betedde sig som ett stort svin. Paparazzibilderna visade en sönderknarkad och förstörd ung man. Det var omöjligt att gilla honom. Det jag hade hört av hans musik var inte heller särskilt bra. Sen kom Shotter’s Nation och motvilligt tvingades jag ändra inställning. Jag ville verkligen hata, men det enda jag kunde göra var att älska. Det senaste året känns det som ett Pete delvis har försvunnit från skvallersidorna. Eller så beror det på att jag sällan läser Aftonbladet. Förra helgen när jag var ordentligt sjuk återupptäckte jag Shotter’s Nation och Petes storhet blev återigen uppenbar. Innan jag hinner glömma bort hans geni igen kommer hans första soloalbum. Det heter Grace/Wastelands och kommer omvända de sista tvivlarna.

Trots att jag vet att Pete Doherty är en grym sångare och textförfattare blir jag förvånad när jag börjar lyssna på Grace/Wastelands. Jag – liksom alla andra – tror att han är helt uträknad, men den man som sjunger på Grace/Wastelands är bättre än de flesta. Pete kallar sig numera Peter Doherty. Kanske är det för att markera att det här är något annat än det han har gjort tidigare. Musiken skiljer sig mycket från den britpop han gjorde med The Libertines och den fantastiska pundargrooviga rock han gjorde med Babyshambles. Låtarna på Grace/Wastelands är lågmälda och finstämda. De flesta av låtarna är sådana som fansen har hört många gånger tidigare i olika sammanhang. För mig är de flesta av låtarna nya och skivan går på repeat. Graceland/Wastelands är ett underbart album. Snön fortsätter falla och jag kan inte tänka mig ett bättre soundtrack till dessa dagar.

Peter Doherty har en konstig dragningskraft. Jag beundrar honom och tar till mig hans sånger. Han är så mycket mer än den vidriga knarkare som tidningarna vill få honom till, men det går inte att förneka att han också har den sidan. Kanske är det därför som han är så fascinerande. Hans destruktiva personlighet är kanske det som driver honom till att göra fantastisk musik. Graceland/Wastelands är en skiva utan dåliga låtar. Helheten är stark och intressant. Melodierna är fina och texterna är välskrivna och medryckande. I de flesta låtarna är det Peters röst och akustiska, lite skeva, gitarrer som är det centrala. Peter låter sårad, förstörd och svag. Han gör ett starkt intryck och det är omöjligt att inte gilla honom.

Det officiella releasedatumet för Graceland/Wastelands är på måndag men sedan igår har det gått att lyssna på hela albumet på Peters MySpace.



Aftonbladet

Breaking Bad är tillbaka

Är det inte tråkigt med överrepresentationen av läkare, poliser och advokater i TV-serier? Det finns ju så många coola och spännande yrken, men ändå är det uttjatade miljöer och jobb som syns mest på TV. Jag har alltid gillat kemi och naturvetenskap, men det finns få TV-serier som handlar om kemister. Vad jag vet finns det bara en TV-serie – Breaking Bad - där en kemist är huvudroll. Långt innan Breaking Bad hade premiär blev jag väldigt sugen på serien. Dels skulle den handla om en misslyckad kemist och dels skulle flera duktiga skådespelare vara med. Dessutom skulle den sändas på AMC, samma kanal som några månader tidigare hade knockat alla TV-nördar med den suveräna serien Mad Men. Men Breaking Bad visade sig vara bättre än Mad Men och trots att den första säsongen bara bestod av sju avsnitt var det en av förra årets stora TV-händelser. Jag har väntat länge på säsong två och häromdagen var det äntligen dags för säsongspremiären.

Breaking Bad handlar om den 50-åriga kemiläraren Walter White. På 80-talet var han en duktig och framstående kemist och bidrog till viktig forskning, men nu har han svårt att få pengarna att gå ihop. Han lever tillsammans med sin fru och handikappade son och den dag då han får reda på att han har allvarlig lungcancer faller tillvaron samman. Walter tar kontakt med sin gamla elev Jesse. Han var inte någon av Walters mest lovande elever och lever idag ett kriminellt liv som langare. Med Walters kemikunskaper och Jesses kontakter i den undre världen börjar de tillverka och sälja metamfetamin. Walter tvingas vidga sina perspektiv medan Jesse börjar inse att han måste göra något åt sitt liv. De är onekligen ett omaka par, men de kan lära varandra viktiga saker. Under den första säsongen blev Walter sakta sämre och tog beslutet att försöka behandla cancern. Han och Jesse gjorde finare meth än någon annan och under täcknamnet Heisenberg tog Walter kontakt med några riktigt obehagliga gangsters. Den andra säsongen börjar där den förra slutade. Walt och Jesse börjar inse vad de har gett sig in i och hur farligt det kan bli. Det är nervigt, kemiskt och ruggigt spännande. Varenda minut är intressant och serien flyter på med ett fantastiskt tempo. När eftertexterna börjar rulla vill man genast ha mer. Säsong två verkar bli minst lika lysande som den första.

Breaking Bad är en bisarr serie, men aldrig så bisarr att den blir tråkig eller ointressant. Man skulle kunna tro att Breaking Bad är en serie som bäst lämpar sig för sådana som rankar Fear and Loathing in Las Vegas som världens bästa film, men faktum är att det är en väldigt lågmäld och nedtonad serie. Det man får se av knarket och knarkarna är mest tragiskt, och serien är knappast drogliberal. I den första säsongens bästa – och mest rörande - avsnitt fick man se när Jesse träffade sina föräldrar, och jag har sällan sett en så bra skildring av en knarkare och hans familj. Breaking Bad ställer viktiga och svåra frågor om droger och missbruk. Samtidigt är det ett väldigt spännande och intressant drama. Walter och Jesse måste vara de bästa kompanjonerna i en TV-serie. De är helt olika och samarbetet tvingar dem att se saker hos varandra och sig själva. Skådespelarna är genomgående fantastiska och de gör de svåra rollerna väldigt trovärdiga. Särskilt Bryan Cranston som spelar Walter är utmärkt. Han vann en Emmy för bästa skådespelare i en dramaserie, och det finns ingen TV-skådis som kommer i närheten.

Breaking Bads andra säsong består av 13 avsnitt och jag tvivlar inte en sekund på att det här är bland det bästa som kommer visas på TV under året. Den första säsongen visades på TV6 under förra våren och förhoppningsvis visar de även den andra säsongen. Breaking Bad är en TV-serie som förtjänar fler tittare.

Du skulle må bra av att vara lite mer som Momo

Min lärare på mellanstadiet rådfrågade mig om vilken bok hon skulle ha till högläsningen. Jag var nog det enda barnet i klassen som gillade att läsa. De andra gillade att slåss och sparka boll. Jag rekommenderade Momo - eller kampen om tiden, en bok som hade gjort ett stort intryck på mig. Hon tyckte det lät intressant och veckan därefter började hon läsa ”Momo” på högläsningen. Jag tyckte förstås att det var ett ypperligt val, och kände mig lite stolt över att hon hade frågat mig, men mina klasskamrater gillade inte alls Momo och hennes fina livsfilosofi. På rasten efter högläsningen fick jag ta emot mer stryk än vanligt.

I höstas återupptäckte jag Tove Janssons muminböcker som jag älskade som liten. De är fortfarande lika bra, och kanske kan jag uppskatta böckerna på ett annat sätt nu när jag är lite äldre. Böckerna är ju faktiskt skrivna av en vuxen människa, och även om de kanske främst riktar sig till barn finns det saker där som man kanske förstår bättre om man är några år äldre. Bra barnböcker säger ofta väldigt mycket om världen och livet. De kan vara filosofiska och insiktsfulla på ett väldigt opretentiöst och välformulerat sätt. En av de där böckerna som fullkomligt knockade mig några år efter att jag hade lärt mig läsa var Michael Endes Momo - eller kampen om tiden. Jag fascinerades av den besynnerliga berättelsen och tog åt mig bokens budskap. Jag minns ”Momo” som en väldigt spännande och insiktsfull bok. När jag var hemma hos mina föräldrar i helgen hittade jag mitt nästintill sönderlästa exemplar av boken - en pocketupplaga från ”En bok för alla” med kraftigt gulnade sidor - stående i bokhyllan. Jag öppnade boken och började läsa på den första sidan. Det var svårt att sluta när jag väl hade kommit in i berättelsen. Mer än tio år sedan senast ryckte Momo återigen tag i mig och drog in mig i en värld av amfiteatrar och gråklädda män.

En dag bosätter sig den lilla flickan Momo i ruinen av amfiteatern som ligger i utkanten av Den stora staden. Hon har rymt från ett barnhem och har inga planer på att återvända dit. De fattiga människorna som bor i området kring amfiteatern blir Momos vänner. De hjälper henne med mat och annat, och blir i sin tur hjälpta av Momo. Den lilla flickan kan – likt ingen annan – ta sig tid och verkligen lyssna på vad människor har att säga. Människor som känner sig vilsna, förtvivlade eller arga kan komma till Momo och tala ut. När de går därifrån är de – utan att Momo egentligen har sagt några visa eller tröstande ord – bättre till mods. Plötsligt börjar staden befolkas av mystiska och cigarrökande gråklädda män. De är väldigt intresserade av att människorna i staden ska spara tid. De sprider sina budskap om effektivisering och tidssparande, och snart har många människor smittats av deras idéer och tankar. Människorna blir stressade, missnöjda och olyckliga. Momo inser att något inte står rätt till och bestämmer sig för att sätta stopp för tidstjuvarna.

Momo – eller kampen om tiden är en riktig saga. Det finns delar av boken som uppenbart riktar sig till barn, och trots att de är väldigt välskrivna kanske de inte är så roliga att läsa för en vuxen läsare. Men merparten av boken känns otroligt smart och insiktsfull, och tilltalar kanske vuxna mer än barn. Michael Ende har verkligen ett budskap och jag blir väldigt påverkad av det. Allt framförs på ett väldigt tydligt och träffande sätt. Det är tänkvärt, enkelt och välformulerat. Boken skrevs redan 1973 men känns kanske ännu mer aktuell idag. Michael Ende beskriver samtiden med en sällsynt skärpa och Momo blir en slags motståndare till den moderna tiden. Hon stressar inte och tar sig tid att leva. Momo förstår inte varför folk hela tiden strävar efter att ”bli någon”. Jag är jag, och du är du, menar hon. Alla borde läsa Momo och ta åt sig av budskapet. Jag tror alla skulle må bättre om de var lite mer som Momo. Jag känner mig ibland väldigt mycket som de människor som blir bestulna av Tidstjuvarna, och jag måste, precis som Momo, sätta stopp för det.

Jag tror tyvärr att Harry Potter-publiken kan ha lite svårt för Momo. Det är en väldigt nedtonad bok, och spänningsmomenten är få. Men det är i de mest nedtonade stunderna, när figurerna funderar över livet och tiden, som boken är som bäst. De inledande kapitlen när Momo tar emot frustrerade människor och lyssnar på vad de har att säga är lysande. Mitt favoritstycke är när Momo återser en av sina bästa vänner som nu har blivit en kändis. Han har allt som han någonsin har velat ha, men han är inte lycklig. Deras möte är väldigt hjärtslitande och sorgligt och när Momo inser att hennes vän är ”sjuk, dödssjuk i själen” är det väldigt nära till tårar. Michael Ende har onekligen samma kvaliteter som Tove Jansson, och hans bok om Momo och tiden är en av de böcker som har gjort starkast intryck på mig. Det är en bok som har format mig, och jag är övertygad om att jag och Momo kommer träffa varandra igen.

The Zombies zombiefierade självslakt

Glasvegas går på scenen på Debaser. Några mil därifrån, på Katalin i Uppsala, står jag helt självmant och väntar på ett band som inte har varit i Sverige på 45 år. Häromdagen skrev jag om The Zombies. Jag använde stora ord och påstod att The Zombies musik hade förändrat mitt liv. Jag trodde att The Zombies skulle skilja sig från de flesta andra återförenade band. Att de skulle ha värdighet och integritet. Jag är otroligt besviken. Spelningen var fruktansvärt dålig. I vanliga fall skriver jag bara om saker som jag tycker är så bra att alla borde ta del av dem, men jag lovade er en recension, så här kommer den. Trots att det här är det sämsta jag har sett.

The Zombies står det på affischen, men det här är fan inte The Zombies. Förutom att det bara är två av originalmedlemmarna som är med på spelningen är soundet helt annorlunda. Bara hälften av låtarna är The Zombies-låtar och de låter som usla coverversioner helt utan originalinspelningarnas charm och mystik. Colin Blunstone lät fantastiskt när det begav sig, men nu är han genomusel. Han ser ut som en nedsupen Bill Murray i ful peruk, och rösten klarar inte av att ta sig igenom en enda låt. Den spricker och det låter förjävligt. Pianisten Rod Argent har lite mer värdighet, men suger han också. De andra bandmedlemmarna är också värdelösa. Särskilt usel är den fruktansvärda gitarristen. ”Han var med på Live Aid” skryter Argent, men det här är för helvete inte Live Aid! Han drar på med de värsta 80-talssolon jag har hört, och jag mår nästan fysiskt dåligt. Våldtäkt är ett starkt ord, med The Zombies har våldtagit sig själva ordentligt. I båda hålen.

Min besvikelse är större än den som Star Wars-nördarna kände efter att ha sett Episode I. Medelåldern i publiken är 60 år, de flesta är rätt fulla och en unken doft av avföring sprider sig över lokalen. Hej då Katalin, hej då The Zombies! Jag har lyssnat på Odessey and Oracle ofattbart många gånger, men det kommer dröja innan jag kan lyssna på den igen. Det här är den värsta sell outen jag någonsin har bevittnat. The Zombies borde aldrig ha återförenats, och för varje spelning de gör dödar de myten ytterligare.



DN, SvD

Mickey Rourke hänger på Fiket

En av de filmgenrer jag gillar mest är småstadsfilmer. De bästa småstadsfilmerna är de som kombineras med en hemvändarhistoria, där huvudrollen återvänder till den lilla hemstaden. Där har ingenting förändrats, men samtidigt är allt ändå annorlunda. Amerikanarna är bäst i världen på att göra den här typen av filmer. De verkar ha en speciell känsla för att skildra det stillsamma och sorgset vackra i småstadslivet. Med Barry Levinsons film Fiket (Diner) från 1982 har jag fått en ny favorit i genren. Det är en underbar film där man får se många idag kända och rutinerade skådespelare göra tidiga roller.

Stora delar av Fiket utspelar sig under julen 1959 på ett fik i Baltimore. Där hänger ett killgäng i yngre 20-årsåldern. De lever ganska enkla liv med vadslagning, fyllor, biobesök och jakt på tjejer. Vuxenlivet närmar sig, men det ignorerar de så gott de kan. En av killarna pluggar i New York och är hemma över julen. Hans återkomst får saker att hända i kompisgänget, och killarna börjar reflektera över sina roller i livet.

Mickey Rourke gör en av de stora rollerna. Här är han väldigt snygg och oförstörd. Om det inte vore för ögonen skulle jag inte tro att det var samma man som jag nyligen har sett i The Wrestler. Han spelar en kille som jobbar i en frisörsalong och gör vad som helst för att få ligga med tjejer. Han beter sig ofta svinigt och elakt, men verkar ändå vara en schysst och trevlig kille. Dessutom lär han tittaren ett ovärderligt popcorn-trick. Det är bara en av många fantastiska scener i den här filmen.

Fiket är en både rolig och allvarlig film. Storyn är egentligen inte särskilt speciell, men skådespelarna och miljön gör det här till en väldigt sevärd film. De flesta scenerna är ganska korta, och det känns som att man får se korta fragment ur karaktärernas liv. Några av grabbarna går och ser Det sjunde inseglet på bio, och droppar några roliga repliker om filmen. Kevin Bacon är väldigt bra som en vilsen kille som super och mår dåligt. En annan av grabbarna tvingar sin blivande fru att göra ett svårt fotbollsquiz. Misslyckas hon tänker han inte gifta sig med henne. ”We all know most marriages depend on a firm grasp of football trivia.”

Fiket är en fantastisk skildring av livet i en amerikansk småstad i skarven mellan 50- och 60-talet. Det känns nästan som att man är där och umgås med rollfigurerna. Jag skulle inte ha något emot att hänga med de här killarna. Visserligen verkar ingen av dem må särskilt bra och de verkar alla ganska vilsna, men gemenskapen och samtalen kompenserar nog för det mesta. För mig är Fiket tusen gånger mer angelägen än Revolutionary Road. Det är dels en bättre tidsskildring och dels en film där man faktiskt kan identifiera sig med karaktärerna. Fiket är en lysande skildring av unga män som har passerat 20 och inte vet vad de ska göra med sina liv eller vad de ska förvänta sig av framtiden. De väntar, går på bio, hänger på fiket, super och går på strippklubbar (där stripporna har skönt gamla och slappa kroppar, i jämförelse med alla andra amerikanska filmer). Fiket är en av de bästa filmer jag har sett det här året. Att den är gjord 1982 märks inte. Den är mer frispråkig och smartare än de flesta nya filmer på samma teman. Manuset är underbart välskrivet och träffsäkert, skådespelarna är utmärkta och regin är perfekt. Jag tror att Fiket blir bättre ju fler gånger man ser den. Nästan alla scener har repliker som är minnesvärda och roliga att citera. Det är en bortglömd klassiker som jag kan rekommendera till alla.

Eastbound and Down

Danny McBride är ett jäva svin. Han är elak och osympatisk. Om han är sådan i verkligheten vet jag inte, men alla hans roller har varit riktiga svin. Danny McBride har slagit igenom stort de senaste åren. Han har gjort minnesvärda biroller i filmer som Hot Rod, Pineapple Express och Tropic Thunder. Nu har han fått en egen TV-serie där han får spela ut hela sitt register av svinigheter. Eastbound and Down är en HBO-producerad komediserie där det mesta är tillåtet.

Kenny Powers var en gång en stor baseballstjärna. Han hade pengar, berömmelse och tjejer. Han var också ett väldigt stort svin, och när karriären gick åt helvete fanns det ingen där som ville hjälpa honom. Kenny Powers har dock inte förlorat sitt självförtroende. Han jobbar ständigt på att ta sig tillbaka till toppen. Dit är det en lång väg. Det var länge sedan Kenny var i form, och med sin övervikt, hockeyfrilla och drogbruk kommer det krävas mycket innan han kan spela baseball igen.

Kenny Powers flyttar tillbaks till sin lilla hemstad. Han bor hos sin brorsas familj, och undervisar i idrott på stadens skola. Av någon anledning finns det människor i hemstaden som ser upp till Kenny. Han passar på att utnyttja dem ordentligt. På skolan finns också hans gamla high school-kärlek, som nu är tillsammans med skolans rektor. Kenny försöker vinna tillbaka hennes hjärta på de mest bisarra sätt, och kanske kommer han lyckas.

Danny McBride är inte en stor skådespelare. Han gör en roll, och den rollen gör han bra. Han verkar veta sina begränsningar, och så länge som han spelar ett stort svin verkar allt rulla på väldigt bra. Hittills har tre avsnitt visats av Eastbound and Down. Det är onekligen en rolig serie med gott om svordomar och vulgariteter. Men Kenny Powers är verkligen ett svin hela tiden. Jag saknar sympatiska drag hos honom, och även om det är kul med en serie där huvudpersonen beter sig helt fel hela tiden saknar man något att gilla hos honom. Hittills har Kenny Powers aldrig gjort något godhjärtat. Allt han gör är beräknande och svinigt, och karaktären känns väldigt endimensionell. Samtidigt tror jag att man under seriens gång kan utveckla någon slags David Brent-sympati för Kenny Powers. Han är verkligen på botten och hans patetiska försök att återuppnå sin forna framgång är trots allt lite hjärtslitande. Men då David Brent också ofta var ett svin är Kenny Powers värre på alla sätt och vis.

Eastbound and Down är, liksom nästan alla andra HBO-producerade serier, en väldigt välgjord serie. Den är snyggt filmad och de flesta av skådespelarna är mycket bra i sina roller. Den stackars brorsan som tvingas ta hand om Kenny Powers är grymt bra, liksom en underlig lärare som undervisar på samma skola som Kenny och beundrar honom väldigt mycket. Will Ferrell dyker också upp i en biroll som en bisarr bilförsäljare. Varje avsnitt börjar exakt där det förra slutade, vilket är väldigt snyggt och fungerar bra. Eftersom serien visas på HBO finns det inga egentliga restriktioner för vad som får och inte får göras. Eastbound and Down är ofta grövre än de biofilmer som Danny McBride har varit med i. Här knarkas det vilt och det finns inga gränser på de elakheter som Kenny Powers gör. Han är den mest omoraliska karaktären som jag har sett i en TV-serie på länge. Om du gillar Danny McBride sedan tidigare, alla bara vill ha en dos svinaktigt beteende, är Eastbound and Down en av vårens mest givna TV-serier.

The Zombies kommer till Sverige

Det finns musik som förändrar ens liv. Musik som är mer än fantastisk och medryckande. Som fyller en funktion som man inte visste fanns. För två år sedan förändrades mitt liv på det sättet. Det var en lördagsnatt och jag var lite nere. Som vanligt satt jag framför datorn och slösurfade, trots att jag borde ha gått och lagt mig flera timmar tidigare. Jag hittade Rolling Stone Magazines lista över de 500 bästa albumen någonsin. Jag kände igen de flesta bandnamnen på listan, men på plats 80 fanns ett band jag aldrig hade hört talas om. Det var The Zombies och albumet hette Odessey and Oracle. En kvart senare hade jag Odessey and Oracle på hårddisken och när jag började lyssna var det som om att allt jag trodde mig veta om popmusik smulades sönder. Det var omvälvande, fantastiska låtar och jag fick samma känsla som när jag för första gången hörde The Clash, Jimi Hendrix och Bob Dylan.

Det var inte förrän jag hade upptäckt The Zombies och Odessey and Oracle som jag kunde uppskatta The Beatles och Beach Boys helt och hållet. Deras texter, melodier och underbara låtstrukturer fick upp mina ögon för musik som jag tidigare inte riktigt hade förstått. The Zombies förändrade min syn på pop, och sedan den där natten för två år sedan har jag lyssnat på Odessey and Oracle ett oräkneligt antal gånger. Den kommande veckan kommer The Zombies göra fyra Sverigespelningar. I vanliga fall skulle jag inte bry mig om att ett återförenat 60-talsband kom hit, men det här är inte vilket 60-talsband som helst. Det här är The Zombies. Bandet som gjorde en av världens bästa popskivor. De konserter de har gett de senaste åren har dessutom fått väldigt fin kritik. Jag förväntar mig en storartad musikupplevelse, och trots att det självklart inte kommer vara som att se bandet på 60-talet kommer det nog vara väldigt speciellt.

The Zombies har en fascinerande historia, som är både komisk och sorglig. Bandet bildades 1961 i den lilla staden St Albans norr om London. Bandets frontfigurer var pianisten Rod Argent och sångaren Colin Blunstone. 1960-talets London måste ha varit en fantastisk plats att dra igång ett band. Det var där allt hände och den plats och tid då många legendariska och stilbildande band bildades. Men konkurrensen var också stenhård, och att slå igenom som band måste ha varit väldigt svårt. The Zombies var ett väldigt begåvat band som fortsatte att kämpa i många år, utan att få något egentligt genomslag. En kombination av dålig marknadsföring, töntig framställning och ett tufft musikklimat gjorde det omöjligt för The Zombies att nå den popularitet de förtjänade. De tjänade bara småpengar, fick göra få stora spelningar och kunde inte leva på sin musik. Under den tid då bandet fanns hade de bara en stor hit, med låten She’s Not There. Den låg högt upp på poplistorna, och är idag rankad som en av 60-talets bästa poplåtar. She’s Not There är perfekt 60-talspop, med ett grymt sound och en fantastisk melodi. När det gick bra för She’s Not There trodde nog medlemmarna i The Zombies att framgångarna skulle vända. Nu skulle de äntliga bli populära och få göra de där stora spelningar som de alltid hade drömt om. Men så blev det inte. De fortsatte spela på mindre ställen och fick inga fler stora hits.

Den första Zombies-skivan, Begin Here, kom 1965 och var inget egentligt album i den mening att det var en samling singlar och covers. Det enda riktiga Zombies-albumet, Odessey and Oracle, kom 1968. När skivan väl släpptes hade bandet gett upp hoppet och splittrats. De hade inte tjänat några pengar och det var inte längre möjligt att fortsätta. Dessutom hade omslagskonstnären stavat fel till ”Odyssey”. Ett år senare blev låten Time of the Season helt oväntat en stor hit i USA. Eftersom bandet hade splittrats kunde de inte göra något åt de flertalen band som turnerade runt i USA med deras material och utgav sig för att vara de riktiga The Zombies. Jag kan inte ens föreställa mig hur bittert det måste ha känts.

Idag har The Zombies fått det erkännande de aldrig fick på 1960-talet och Odessey and Oracle ses allmänt som en av de bästa popskivorna någonsin. The Zombies har kommit att identifieras helt med detta album, och även om de gjorde andra låtar finns det inget som kan jämföras med låtarna på Odessey and Oracle. Det är enligt mig en lika stor skiva som Pet Sounds och Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Soundet och melodierna är fantastiska, och än idag har inget band kommit i närheten av samma svävande sound. Sången är perfekt, och trots att The Zombies inte hade samma tillgångar som Beach Boys och Beatles lyckades de få till perfekt ”Baroque pop” med storslagna och mäktiga arrangemang. Rod Argents piano tillsammans med Colin Blunstones sång är bland det finaste som jag någonsin har hört. Odessey and Oracle är ett fascinerande album som blir bättre för varje lyssning. Texterna är otroligt bra och mångbottnade, och det som först kanske verkar vara en samling charmiga kärlekssånger visar sig vara mycket mer. Här finns sången om kvinnan som väntar på att hennes älskade ska komma hem från fängelset, och en väldigt gripande berättelse från första världskrigets slagsfält. Hung Up On a Dream har en av de vackraste låttexter som någonsin har skrivits och Time of the Season är den perfekta sommarlåten som fungerar lika bra vilken årstid som helst. Det finns inte en ton eller textrad på Odessey and Oracle som känns omotiverad. Jag hittar alltid nya saker att fastna för i låtarna, och jag kommer nog aldrig tröttna på den här skivan.

Med det sagt är det kanske inte så konstigt att jag är väldigt förväntansfull och exalterad inför The Zombies Sverigebesök. Det ska bli otroligt kul att se dem, och jag tvivlar inte på att de har åldrats med värdighet. På torsdag spelar The Zombies i Stockholm och på fredag kommer de till Uppsala. Därefter avverkar de en spelning i Göteborg på lördag och tar avsked av Sverige med en spelning i Malmö på söndag. Jag ska gå och se spelningen i Uppsala, och hoppas att de gamla männen inte far illa av det intensiva spelschemat. Till helgen kan ni se fram emot min recension av Uppsala-spelningen. Med stor sannolikhet kommer jag vara lyrisk.

Influensa: Soundtrack

I lördags blev jag sådär otäckt sjuk. Det började med oroande magvärk, fortsatte med ”passing out” på soffan, och kulminerade i två svimningar och en flerliters spya. Jag brann av svett och ryckte loss som om jag hade snedtänt på en hittills okänd domedagsdrog. Igår åt jag i princip ingenting och sov bort hela dagen. Idag mår jag lite bättre. Jag är nödvändigtvis inte ute efter era sympatier utan tänkte berätta om helgens soundtrack, som har hjälpt bättre än någon medicin.

När man är sjuk lyssnar man inte på Jenny Wilson eller Lily Allen. Det funkar inte alls. Istället vill man höra nerknarkade rockmän som också låter sjuka. Under helgen har jag återupptäckt Babyshambles album Shotter’s Nation. Det är verkligen ett fantastiskt album och det var där som storheten med Pete Doherty började gå upp för mig. Jag har inte lyssnat på Shotter’s Nation särskilt mycket det senaste året, men nu i helgen blev det den ultimata skivan. Pete låter lika sjuk som jag känner mig. Texterna, melodierna och den släpiga sången är otroligt bra, och att vaggas in i febersömn av There She Goes gör hela upplevelsen lite mer anständig. Snart kommer Pete Dohertys första soloalbum och att döma av singeln Lady don't fall backwards kommer det bli ett bra album.

Televisions Marquee Moon är ett annat album som jag har lyssnat på många gånger under helgen. Jag tröttnar aldrig på de storslagna låtarna, och Tom Verlaine blir mer gudalik än någonsin tidigare. Han är kanske inte så nerknarkad, faktum är ju att jag har hört motsatsen, men han låter desperat och nervig vilket passar mitt influensatillstånd perfekt. Ramones har jag också lyssnat mycket på. Inte deras tidigaste album, utan de lite senare skivorna med låtar som The KKK Took My Baby Away, It's Not My Place (In The 9 To 5 World) och Pet Sematary. Ramones var otroligt bra, och väldigt sjuka. De är ett band som jag lyssnar på i perioder, men jag tröttnar aldrig på deras bästa låtar. När man är sjuk passar deras naiva rock alldeles utmärkt.

Andra album som har rullat flera gånger är The Who’s superklassiker Who’s Next, Jamie T’s underbara Panic Prevention, The Clash’s Sandinista! (ett av mina absoluta favoritalbum, som jag ju har hyllat tidigare) och för att varva ner från rocken, Van Morrisons Astral Weeks. Som vanligt har jag lyssnat på Dylans Highway 61 Revisited. Det är en skiva som alltid fungerar, och det är möjligt att Desolation Row är den perfekta influensalåten.

Bra musik underlättar vilken sjukdom som helst. Snart är jag helt frisk, men det finns ju alltid en risk att du också råkar ut för den här maginfluensan. Jag har hört att det är en rätt populär, om kanske inte eftertraktad, sjukdom. Om du drabbas vet du vad du ska lyssna på. Jag har satt ihop en spellista på Spotify med bra influensalåtar. Har du inte Spotify får du använda din favorittracker för att hitta musiken.