Sent i november

Hösten lider mot sitt slut och snart är vintern här. Det är hög tid att börja leta efter den perfekta höstboken. En bok som fångar det vackra och melankoliskt vemodiga med hösten. Boken du söker heter Sent i november och skrevs av Tove Jansson 1971. När hon hade slutfört boken insåg hon att hon hade rört sig bort från den barnlitteratur hon hade skrivit tidigare och Sent i november blev således den sista delen i muminserien. Det är en annorlunda Muminbok. Det händer inte särskilt mycket och Mumintrollen är inte närvarande. Jag läste den för över tio år sedan när jag var i tioårsåldern och tog verkligen till mig boken. Det var en av mina absoluta muminfavoriter och sedan dess har jag tänkt att jag någon gång ska läsa Sent i november någon gång sent i november. Det dröjde många år men när jag i söndags skulle åka tåg från Norrköping till Uppsala tog jag med mig boken och läste den under resan. Sent i november är fortfarande en underbart vacker bok, och jag kan inte nog älska den.

Sent i november utspelar sig parallellt med Pappan och havet. Med Pappan och havet ändrade Tove Jansson riktning för muminböckerna. De tidigare muminböckerna hade varit mysiga äventyrsböcker med färgstarka karaktärer och en del filosofiska teman. Men med Pappan och havet tog filosoferandet överhanden och jag tror inte att många barn kan uppskatta den. Den är vuxen i tonen och det övergripande temat är ångest och oro. Det händer inte heller särskilt mycket och man blir inte särskilt glad av att läsa den. Men det är en väldigt intressant och välskriven bok och utan tvekan den mest hyllade av Tove Janssons böcker. Trots att jag gillar Pappan och havet har jag alltid föredragit Sent i november. Den fortsätter i samma fotspår som Pappan och havet men är betydligt mer uppmuntrande i sin dysterhet.

I Pappan och havet lämnar muminfamiljen mumindalen och Sent i november handlar om det som hände i mumindalen när de var borta. Muminhuset står tomt och hösten kommer till mumindalen. Det är kallt, ruskigt och otäckt. Runt om i dalarna kring mumindalen lever många deprimerade och ängsliga figurer. De har alla sina egna problem och saknar lösning på problemen. Några av dem får den kloka tanken att ta sig till mumindalen och hälsa på hos muminfamiljen. Muminfamiljen är en symbol för allt det trevliga och trygga i världen och de sorgsna figurerna tror att mumintrollen kan lösa deras själsliga problem. När de anländer till mumindalen upptäcker de att muminhuset är övergivet. Först blir de besvikna och ledsna men de flyttar ändå in i huset. Ingen av dem vill åka hem riktigt än. Sakta lär de känna varandra och utan muminfamiljens hjälp tvingas de till att hjälpa och uppmuntra varandra.

Sent i november är en kort bok och tempot är väldigt långsamt. Egentligen händer det inte särskilt mycket, men samtidigt känns det som att boken har ett väldigt stort och viktigt innehåll. Alla de som kommer till mumindalen är vilsna och rädda och vänskapen får dem att finna sig själva. Tove Jansson beskriver många sorters själsliga kriser och hon är verkligen melankolins mästare. Faktum är att det var genom att läsa muminböcker som jag lärde mig ordet melankoli, som sedan dess har varit ett av mina favoritord. Det finns något vackert i melankolin. Allt vackert är sorgligt och tvärtom.

Trots att de klassiska muminfigurerna är frånvarande är det här den muminbok som har det absolut starkaste karaktärsgalleriet. Förutom Snusmumriken är alla andra karaktärer nya eller sådana som bara hade haft små biroller i tidigare böcker. Där finns homsan Toft som söker kärlek och Hemulen som har tappat meningen med livet och Filifjonkan som har en identitetskris och inte längre vill städa och Mymlyn – lilla Mys storasyster – som har ett fint hår och gillar att dansa och förstås den gamla gubben Onkelskruttet som har börjat acceptera och omfamna sitt ålderdomliga förfall. Karaktärerna är väldigt intressanta och älskvärda och svärtan gör dem till något mer än vanliga muminfigurer.

En muminbok är inte en muminbok om den inte är fylld av fantastiska Jansson-illustrationer och Sent i november är inget undantag. Boken illustreras av en mängd fina, små svartvita tuschteckningar. Framsidan (se bilden ovan) är en av de finaste framsidorna till muminböckerna och jag hade gärna sett att Tove Jansson hade gjort fler akvareller med figurerna från Sent i november. Speciellt homsan Toft är en väldigt fin karaktär som jag har tagit till mig. Han känns som en lite mer komplicerad och utvecklad variant av Knyttet från Janssons underbar bilderbok Vem ska trösta knyttet?. Sent i november är en väldigt fin barnbok som känns väldigt avancerad och mångbottnad för att vara en muminbok. Den är poetisk och gripande på ett sätt som borde gå hem hos läsare i alla åldrar. Passa på att läsa den medan vi fortfarande befinner oss i november!