Influensa: Soundtrack

I lördags blev jag sådär otäckt sjuk. Det började med oroande magvärk, fortsatte med ”passing out” på soffan, och kulminerade i två svimningar och en flerliters spya. Jag brann av svett och ryckte loss som om jag hade snedtänt på en hittills okänd domedagsdrog. Igår åt jag i princip ingenting och sov bort hela dagen. Idag mår jag lite bättre. Jag är nödvändigtvis inte ute efter era sympatier utan tänkte berätta om helgens soundtrack, som har hjälpt bättre än någon medicin.

När man är sjuk lyssnar man inte på Jenny Wilson eller Lily Allen. Det funkar inte alls. Istället vill man höra nerknarkade rockmän som också låter sjuka. Under helgen har jag återupptäckt Babyshambles album Shotter’s Nation. Det är verkligen ett fantastiskt album och det var där som storheten med Pete Doherty började gå upp för mig. Jag har inte lyssnat på Shotter’s Nation särskilt mycket det senaste året, men nu i helgen blev det den ultimata skivan. Pete låter lika sjuk som jag känner mig. Texterna, melodierna och den släpiga sången är otroligt bra, och att vaggas in i febersömn av There She Goes gör hela upplevelsen lite mer anständig. Snart kommer Pete Dohertys första soloalbum och att döma av singeln Lady don't fall backwards kommer det bli ett bra album.

Televisions Marquee Moon är ett annat album som jag har lyssnat på många gånger under helgen. Jag tröttnar aldrig på de storslagna låtarna, och Tom Verlaine blir mer gudalik än någonsin tidigare. Han är kanske inte så nerknarkad, faktum är ju att jag har hört motsatsen, men han låter desperat och nervig vilket passar mitt influensatillstånd perfekt. Ramones har jag också lyssnat mycket på. Inte deras tidigaste album, utan de lite senare skivorna med låtar som The KKK Took My Baby Away, It's Not My Place (In The 9 To 5 World) och Pet Sematary. Ramones var otroligt bra, och väldigt sjuka. De är ett band som jag lyssnar på i perioder, men jag tröttnar aldrig på deras bästa låtar. När man är sjuk passar deras naiva rock alldeles utmärkt.

Andra album som har rullat flera gånger är The Who’s superklassiker Who’s Next, Jamie T’s underbara Panic Prevention, The Clash’s Sandinista! (ett av mina absoluta favoritalbum, som jag ju har hyllat tidigare) och för att varva ner från rocken, Van Morrisons Astral Weeks. Som vanligt har jag lyssnat på Dylans Highway 61 Revisited. Det är en skiva som alltid fungerar, och det är möjligt att Desolation Row är den perfekta influensalåten.

Bra musik underlättar vilken sjukdom som helst. Snart är jag helt frisk, men det finns ju alltid en risk att du också råkar ut för den här maginfluensan. Jag har hört att det är en rätt populär, om kanske inte eftertraktad, sjukdom. Om du drabbas vet du vad du ska lyssna på. Jag har satt ihop en spellista på Spotify med bra influensalåtar. Har du inte Spotify får du använda din favorittracker för att hitta musiken.