Jenny Wilson är bäst!

Jag lyssnade aldrig på Jenny Wilsons första skiva när det begav sig. Jag var upptagen med väldigt manliga musiker, och ingen tråkig kvinna kunde ta min uppmärksamhet från Bob Dylan och Joe Strummer. Jenny Wilson verkade särskilt tråkig. Arty och pretto. Jag fick för mig att hon var någon slags enmansversion av The Knife, som jag aldrig har gillat, och gick vidare med min gubbrock. Idag är jag (lite) mer öppen och jag lyssnar på det mesta som verkar spännande och intressant. Eftersom Jenny Wilson har varit vänlig nog att lägga upp hela sitt nya album, Hardships!, på sin MySpace kände jag mig manad att lyssna. Det tog bara några sekunder för mig att fastna. Jenny Wilsons musik går inte att ignorera. Det är helt enkelt jävligt bra, och när man har lyssnat klart på albumet drar man igång den första låten igen.

Jenny Wilson låter lite som om Frida Hyvönen skulle ha knarkat MTV. Det är spännande och medryckande, och tillsammans med just Frida intar Jenny en position i Musiksverige som ingen annan kommer nära. De är så mycket bättre än alla konkurrenter, och deras attityd känns väldigt annorlunda jämfört med Annika Norlin och Co. De känns sympatiska, roliga, coola och jävligt intressanta. Alltid fulla av roliga infall och skumma idéer till låtar. Soundet är fantastiskt och svårt att sätta fingret på. Jag kan omöjligt placera det här i någon specifik genre, vilket känns väldigt skönt. Det är soulig popjazz med inslag av modern radioRnB. Influenserna är många och olika.

Det är svårt att välja ut några låtar på Hardships! som är bättre än andra. Helheten är fantastisk och väldigt slagkraftig. Har man väl börjat lyssna på albumet är det svårt att sluta. Jenny Wilsons röst är underbar, melodierna och refrängerna sitter direkt och texterna är bra. Det är sällan det kommer album som är lika helgjutna som Hardships!.

Jag har tidigare konstaterat att årets upplaga av februari är en månad där flödet av grym musik är högt, men Jenny Wilson har fått mig att lägga undan nästan all annan musik de senaste dagarna. Hardships! känns bättre och mer intressant än det mesta. Och jämför man Jenny Wilson med annan ny svensk musik kommer ingen i närheten. Drottning Wilson står högst upp och dansar. Men jag tror inte att hon ser ned på de som står där nere. Hon verkar inte vara en sådan person.




DN, DN-intervju, SvD, Aftonbladet