Tom Verlaine – Mer än rockens Gareth Keenan

Tom Verlaine frontade under slutet av 70-talet New York-bandet Television. De gjorde en av mina absoluta favoritskivor, Marquee Moon, och lade grunden för vad som senare kom att kallas post punk. Tom Verlaine var en särling på punkscenen i New York både musikaliskt och personligt. För den som aldrig har lyssnat på Marquee Moon är det lätt att döma ut Tom Verlaine som en simpel Gareth Keenan-look-alike men faktum är att han är en av de bästa gitarristerna någonsin och han har skrivit flera odödliga låtar.

Tom Verlaine heter egentligen inte Tom Verlaine utan Thomas Miller. Namnet Tom Verlaine tog han, inspirerad av Dylans namnbyte och den franska poeten Paul Verlaine, för att distansera sig själv från sitt förflutna.

Tom Verlaine föddes 1949 i New Jersey. Han började tidigt spela piano och gick senare över till saxofon efter ha lyssnat på John Coltranes jazzskivor. Tom Verlaine verkar tidigt ha utvecklat en jobbig och pretentiös sida. Gitarrspelande var inte tillräckligt fint för honom, tills han knockades av Stones-låten 19th Nervous Breakdown och började spela själv. Från den stunden började han utveckla ett eget gitarrsound.

På en privatskola lärde han känna den legendariska heroinisten och skaparen av en av de bästa och mest stilbildande punklåtarna, Blank Generation, Richard Hell. Tom Verlaine delade sitt intresse för poesi och musik med Richard Hell och tillsammans rymde de från skolan till New York där de blev en del av New Yorks växande punkscen.

Tillsammans med Richard Hell bildade han bandet Neon Boys som snabbt splittrades för att, några månader senare, återbildas under namnet Television. Det dröjde inte länge förrän Hell kickades från Television p.g.a. sitt destruktiva och oberäkneliga beteende. Jag har fått för mig att Tom Verlaine inte knarkade i samma omfattning som de andra rockmusikerna i New York på den här tiden, utan att han för det mesta var clean. Det skulle förklara mycket av hans musik, som låter väldigt fokuserad och inte det minsta påverkad.

Under den här tiden var Tom Verlaine ihop med Patti Smith, och de blev båda totalt absorberade av punkscenen, även om ingen av dem gjorde typisk punk. Television släppte två album; Marquee Moon (1978) och Adventure (1978). Bandets album fick väldigt bra kritik, men de kommersiella framgångarna uteblev. New Yorks punkscen bestod mestadels av väldigt destruktiva människor och det dröjde inte länge förrän Television hade splittrats. Idag är det många som hyllar Television som en av de största krafterna inom punken, och bandet har väldigt hög status.

Efter Television-tiden har Tom Verlaine sysslat med olika soloprojekt av varierande kvalité. År 2006 kom hans senaste studioalbum, efter ett långt uppehåll, som heter Songs and Other Things. Det är ett bra album, och Tom Verlaine spelar fortfarande gitarr som en gud. Jag kan dock tycka att Tom Verlaines pretentiösa sida får för stort utrymme på hans flesta soloproduktioner, vilket är lite synd.

För att förstå Tom Verlaines storhet rekommenderar jag att man börjar med Televisions storverk, Marquee Moon. Deras andra album, Adventure, är visserligen helt OK men kan inte jämföras med Marquee Moon. På Marquee Moon får Tom Verlaine spela ut hela sitt register. Till skillnad från de flesta andra band från samma tid och samma scen (Ramones, Iggy Pop, New York Dolls m.fl.) gjorde Television väldigt ambitiös och avancerad musik. Ingen av låtarna på Marquee Moon kan klassas som enkel rock utan det är genomgående musikalisk och väldigt raffinerad rockmusik som gäller. Texterna känns mångbottnade och är väldigt välskrivna och poetiska. Melodierna är fantastiska och fascinerande. Tom Verlaines röst är nervös, vacker och passar perfekt med musiken, och hans gitarrspel är verkligen unikt. Han spelar otroligt bra och använder sig av en massa coola gitarrtekniker och -effekter. För den som är intresserad kan man läsa om Verlaines olika gitarrer och speltekniker på hans Wikipedia-sida. Den här korta beskrivningen av musiken kan säkert få någon att tro att det rör sig om jobbig prettomusik, men så är inte fallet. Samtidigt som Marquee Moon är ett väldigt ambitiöst album är det också lättillgängligt. Gillar man bra rockmusik kommer man garanterat gilla Marquee Moon. Likheten mellan den unge Verlaine och Gareth Keenan är ändå slående och väldigt rolig och kan därför inte nämnas nog många gånger.