fredag 2 januari 2009

The Wrestler


Wrestling är för mig en oförståelig sport. Jag har aldrig förstått charmen med dåligt iscensatta och uppgjorda fighter mellan trashiga muskelberg i anskrämliga frisyrer. Att det finns vuxna människor som faktiskt gillar att se på wrestling är ännu mer oförståeligt. Wrestling symboliserar på något sätt allt det fula, billiga och moraliskt förkastliga i det amerikanska samhället. Den unisont hyllade The Wrestler skildrar wrestlingens baksida och visar ett grått och slitet USA. Mickey Rourke gör huvudrollen och han är fantastisk. Om han får en Oscar för bästa manliga huvudroll kommer jag inte att bli förvånad. Han förtjänar den.

Mickey Rourke gör rollen som Randy "The Ram" Robinson. På 80-talet var han en stor wrestler som folk såg upp till och han figurerade till och med i ett TV-spel. I filmens förtexter får vi se utklipp från tidningar och affischer som vittnar om The Rams forna storhet. Sen börjar filmen. Det är ”20 år senare” och The Ram brottas fortfarande. Men de stora wrestlingarenorna har bytts mot skitiga lokaler och Randy är bara en skugga av sitt forna jag. Han kommer aldrig att kunna matcha sina glansdagar men ger ändå inte upp sina drömmar. Han fortsätter sola solarium och blondera sitt långa hår och han tar stora mängder mediciner och preparat för att orka med de brutala (!) matcherna. Efter en synnerligen tuff match kollapsar han i en hjärtattack och vaknar senare upp på ett sjukhus. Läkarna talar om för honom att han inte kan fortsätta med wrestlingen om han vill överleva. Men Randy har inget annat än wrestlingen. Han är ensam och bor på en nedgången husvagnsparkering. Hans dotter hatar honom eftersom han har varit en frånvarande pappa. Randy blir kär i en vänlig strippa och hon hjälper honom att ta kontakt med dottern. Det verkar som att Randy har fått något att leva för, men wrestlingen har en stark dragningskraft och Randy kan inte riktigt släppa drömmen om att än en gång få vara en stor wrestler. En dröm som mycket väl kan döda honom.

The Wrestler har en smått förutsägbar handling och är filmad på ett enkelt och dokumentärt sätt. Även om man kan ana hur filmen ska sluta är den otroligt gripande. Mickey Rourke är verkligen perfekt i rollen och det är sällan man ser en sådan övertygande rolltolkning. Miljön är också väldigt intressant och man blir väldigt avskräckt från allt som har med wrestling att göra. Trots att filmen är mörk och tragisk finns det stunder av lycka som lyser upp. Det är en klassisk amerikansk film om en man som är en splittra av vad han än gång har varit och försöker återupprätta sig själv. Det är gripande - och sorgligt – från det att man ser den första bilden av Rourkes sargade kropp till det väntade slutet. Mickey Rourkes prestation kan inte få för mycket beröm och ingen kommer lämnas oberörd av hans fenomenala skådespel. Marisa Tomei är också riktigt bra som strippan som förälskar sig i den nedgångna wrestlern. Hon känns äkta och trovärdig, och är väldigt skör i sin roll. Även Evan Rachel Wood gör en bra insats som Randys dotter, och de har några väldigt fina och känslosamma scener tillsammans.

The Wrestler är en redan omtalad film och jag tror att det kommer talas om den flera månader - och år - framöver. Det är en fantastisk och gripande film som har potential att bli en klassiker. The Wrestler har svensk biopremiär den 13e februari.

1 kommentar:

Sune Tee sa...

Den här filmen vill jag också se.