söndag 22 februari 2009

Sex bra album, för lite tid

Det kommer väldigt mycket bra musik nu. Nästan för mycket. Det blir svårt att ta sig tid att lyssna på allt som man vill höra. Varje vecka kommer det flera nya album som kräver ens uppmärksamhet. Med internets hjälp har det blivit möjligt att vara helt uppdaterad på all ny musik. Det är både kul och lite stressframkallande. Idag tipsar jag om sex nya skivor som jag gillar skarpt. De flesta av dem finns på Spotify, se länkar efter respektive recension. Har du Spotify kan också lyssna på en spellista som jag har knåpat ihop med det bästa från dessa album.

Dark Was The Night – Blandade indieartister
Red Hot Organization är en internationell organisation som slåss mot HIV och AIDS med populärkultur som vapen. Här har de fått större delen av den amerikanska indieeliten att ställa upp. Resultatet är en riktigt mastig dubbel-CD fullmatad med bra låtar. Det är svårt att veta var ska man börja, och det bästa är nog att lyssna från början till slut. Bon Iver bidrar med en ny låt, Brackett, Wi, som känns väldigt bra och medryckande. Conor Oberst backas upp av Gillian Welch och tillsammans gör de en väldigt fin version av hans mästerliga låt Lua. Feist och Ben Gibbard gör en galet bra Train Song tillsammans. Dessutom får man höra Andrew Bird, Antony Hegarty, Cat Power, Grizzly Bear, Sufjan Stevens, Iron & Wine och många fler. Till och med José González gör en låt. Helheten känns bra, men kanske lite splittrad. Det är, som vanligt när det gäller skivor där flera artister medverkar, lite svårt att greppa allt. Jag hittar snabbt några låtar som jag kommer spela ofta under de kommande veckorna, men det mesta kommer jag nog aldrig lyssna på igen.

Lyssna på Spotify!

Öster om heden - Perssons Pack
Perssons Pack ska tydligen ha varit rätt stora under 90-talet. Det var innan jag hade snöat innan på popmusik, och har jag någonsin hört någon av deras låtar tidigare har jag glömt det. Nu, efter flera års tystnad, är de tillbaka och deras nya skiva Öster om Heden har fått väldigt positiva recensioner överallt. Lite överraskad fastnar jag får den här skivan direkt. Texterna är jordnära och soundet känns skönt och arbetarromantiskt. Det är riktigt bra, och jämförelserna med storheter som Eldkvarn och Bruce Springsteen är vettiga. Jag gillar Per Perssons röst. I gårdagens Aftonbladet kunde man läsa att han känner sig lite som ”The Ram”, och det känns väldigt träffande. Den här typen av musik är på något sätt väldigt svensk, och även om den hämtar inspiration från typisk amerikansk rock har jag svårt att tänka mig att den här musiken skulle kunna göras någon annanstans än i Sverige. På en av albumets bästa låtar, Stenad i Stockholm, sjunger Per Persson tillsammans med Annika Norlin. Jag har haft lite svårt för henne sedan hennes fruktansvärda Sommarprat i somras men efter den här låten är hon välkommen in i mitt musikliv igen. Skitbra!

Lyssna på Spotify!


Astral Weeks Live at the Hollywood Bowl – Van Morrison
Det har blivit väldigt populärt att gamla etablerade artister gör liveframträdanden där de spelar igenom sina mest klassiska skivor. Nu har turen kommit till Van Morrison. Astral Weeks är en av mina absoluta favoritskivor. Det finns få skivor som jag har älskat lika mycket som Astral Weeks och lyssnat lika intensivt på. Den här liveskivan är inspelad under två kvällar förra året. Med bara en repetition i ryggen ställer sig Van Morrison och hans band på scenen och genomför en fantastisk spelning. Låtarna är långa och utdragna och inlevelsen är total. Lyckligtvis är det en väldigt värdig spelning, och Van Morrison förstör inte någon av låtarna utan berikar snarare mästerverken med några nya infall och utsvävningar. Det låter verkligen fantastiskt, och jag skulle rekommendera vem som helst att börja en ledig dag med att lyssna igenom den här skivan. Man kommer i rätt stämning direkt. Det enda som fattas är att man inte får se showen, men tydligen ska den snart komma på DVD. Jag undrar när svenska band, som till exempel Eldkvarn, börjar ge liknande konserter. Det skulle ju vara extremt kul att höra Pojkar, Pojkar, Pojkar från början till slut med en 30 år äldre version av bandet.


Skaffa ny frisyr - Dundertåget

Det är inte varje dag man får höra bra rock på svenska. Jag älskar visserligen Håkan Hellström, men känner ibland att jag saknar lite skönt röjig gitarr-rock på svenska. Dundertåget är ett intressant band på flera sätt. Låtarna är skrivna av Stefan Sundström, en skön artist vars musik har varit närvarande under hela min uppväxt, men framförs av ett långhårigt och tight rockband. Längst fram vid micken står Robert ”Strängen” Dahlqvist från Hellacopters. Det låter mer vitalt och intensivt än något som vare sig Sundström eller Hellacopters har åstadkommit de senaste åren. Det kanske inte är den typ av musik som får igång mig i vanliga fall, men det finns onekligen några trevliga låtar här. Singeln Ifrån mig själv svänger ordentligt. Soundet känns väldigt bredbent och 70-tal, och det är kul att höra den här musiken med svenska – hyfsat välskrivna – texter. Låten Delad vårdnad (ska du ha spö) är på sitt eget sätt perfekt, och otroligt fin. Hela albumet finns på bandets MySpace-sida och för ett band som Dundertåget känns det som ett väldigt självklart val och ställningstagande att göra albumet tillgängligt för alla. De står på folkets sida, och gör musik för vanliga människor. Dundertåget är långhåriga och har hjärtat på rätta stället. Det är omöjligt att inte gilla dem och jag tror att de kan vara väldigt kul att se live. Och dessutom är Skaffa ny frisyr är fantastisk skivtitel.

Lyssna på Spotify!


War Child presents Heroes – Blandade artister
Liksom Dark Was The Night är det här en välgörenhetsskiva, den här gången är det barn i krigsdrabbade länder som ska hjälpas. Konceptet är småkul: legendariska musiker låter en ung och lovande artist göra en cover på någon av deras klassiska låtar. Beck gör Bob Dylan, Franz Ferdinand gör Blondie, Duffy gör Paul McCartney, The Kooks gör The Kinks och så vidare. Lily Allen gör en halvtråkig cover av den fantastiska Clash-låten Straight to Hell. Mick Jones är också med på ett hörn och att låten inte blev bättre känns väldigt konstigt. Det hade ju kunnat bli så bra. Men det finns några andra av dessa coverversioner som helt klart är värda att lyssna på. Bäst är nog Becks cover på Dylans Leopard-Skin Pill-Box Hat och Rufus Wainwrights Brian Wilson-medley. The Hold Steady gör en fin version av Springsteens Atlantic City, som låter oväntat bra. Tyvärr är det få av de här artisterna som lyckas göra covers som tillför originallåtarna något. Det är alltid problematiskt att göra bra covers på sådana här genomklassiska pop- och rocklåtar.

Lyssna på Spotify!

Walking on a Dream - Empire of the Sun
Fy fan, vad fult! Omslagsbilden till Empire of the Sun’s album är allt det fula och smaklösa från 80-talet koncentrerat i en 12x12 centimeter stor bild. Det är fruktansvärt. Omslagsbilden är fult airbrushad och softad på samma sätt som de där fula affischerna och väggprydnaderna man kan köpa på marknader av det sämre slaget. Bilder som de här får mig att gå omvägar och hade det inte varit för all fin kritik hade jag aldrig lyssnat på Empire of the Sun. Helt oväntat är det ganska välkomponerad pop. ”Inte riktigt min stil”, skulle jag nog kunna säga, men jag låter bli. Singeln Walking on a Dream är en given hit, och de andra låtarna är musik som gör sig väldigt bra när man städar. Det är glatt och airbrushat, inte överdrivet bra, men helt klart värt att kolla upp om du letar efter hyfsat fräsch pop. Hela albumet verkar finnas på bandets MySpace. Det är helt klart ett hedervärt initiativ från deras sida.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Trevliga tips. Dundertåget var mycket sköna.

Såg nu på Spotinews att Empire Of The Sun lades till i morse.

Kaveh sa...

Gillade Duffys cover av "Live and let die". Råkade av en slump även upptäcka att iaf minst en av medlemmarna i "Empire Of The Sun" (sångaren) är från bandet The Sleepy Jackson. Jag som älskade deras senaste skiva.