Om det inte hade varit för att jag själv spelar gitarr hade jag nog inte uppskattat blues. Jag spelar gitarr främst som avkoppling och då är blues den ultimata musikstilen. Man improviserar mycket och går helt och hållet på känsla. Ofta låter det fruktansvärt men vissa dagar låter det riktigt bra och man förvånas över att man lyckats få till en så pass bra improvisation. Som gitarrspelare är man självklart intresserad av att lyssna på duktiga gitarrister och plocka upp ett och annat knep från dem. Om det är blues man vill spela kan man gå långt tillbaka i tiden och hitta fantastiska låtar och musiker. När jag satte på den nya filmen Cadillac Records hade jag ingen aning om vad den handlade om mer än att det var en musikfilm med Adrien Brody i en stor roll. Ganska snabbt insåg att jag att filmen handlade om gamla blueshjältar som Muddy Waters och Howlin’ Wolf och jag rycktes med i årets skönaste biopic.
Adrien Brody gör rollen som Leonard Chess, en vit arbetarklasskille med polsk bakgrund från Chicago som startar skivbolaget Chess Records. Han satsar på svarta artister och den första stora artist han signar är Muddy Waters. Senare följer artister som Little Walter, Howlin’ Wolf, Chuck Berry och Etta James. Leonard Chess ger sina artister cadillacs när deras musik börjar sälja, och därifrån kommer filmtiteln. Det är en dramatisk historia med inre stridigheter mellan artisterna på skivbolaget. 40-talets Chicago är en häftig miljö och man får se många härliga bakgator och snygga gubbkepsar. Skådespelarna är duktiga och sjunger själva. Mos Deff gör en cool Chuck Berry, Beyoncé Knowles gör en tjusig Etta James och Jeffrey Wright är duktig som Muddy Waters.
Cadillac Records är laddad med rasism, polisbrutalitet, fattigdom, sprit, pistoler och sex. Det är fascinerande att se de scener där Chuck Berry spelar inför en publik där den svarta delen av publiken är skild från den vita delen med ett rep. Det var inte särskilt länge sedan det hände men det känns ändå så främmande och avlägset. Chuck Berry och de andra var större hjältar än vad man egentligen kan förstå och med sin musik trotsade de rasbarriärer och en ingrodd rasism.
Sedan man var liten har man matats med saftiga historier om självförbrännande rockstjärnor. Det är nästan alltid samma historia som upprepar sig: taskigt självförtroende, tragisk barndom, missbruk, otrohet och rehabilitation. Många av de legender som skildras i Cadillac Records hade samma öden, särskilt gripande är Little Walters tragiska leverne. Vi har hört historierna många gånger tidigare men vad som gör Cadillac Records unik är att filmen handlar om ett skivbolag och inte en specifik person. Visst får man sin beskärda del av överdoser och hotellrumshedonism men filmen skildrar främst samspelet mellan de olika artisterna. Det gör storyn väldigt intressant och gripande, och skådespelarensemblen klarar jobbet med bravur.
Cadillac Records är nog mest kul för de som har en tidigare relation till artisterna som porträtteras. Musiken i filmen är förstås fantastisk och det är en sådan film som kan få unga människor att upptäcka gammal blues och annan svart musik. Direkt efter filmen satte jag på en gammal samling med Little Walter-låtar som jag haft liggande något år. Det är riktigt bra grejer och jag misstänker att jag har en period av intensivt blueslyssnande framför mig.
Cadillac Records är inte en ny Walk the Line men fyller ändå sin funktion. Musiken är medryckande och skickligt integrerad och filmen är allmänt välgjord och snyggt filmad. Framförallt lyckas den inspirera till fortsatt lyssning på musiken från filmen, och det borde vara syftet med alla filmer av det här slaget. Jag tvivlar på att filmen kommer bli någon större framgång i Sverige men för de som gillar bra musik och amerikansk 1900-talshistoria är det en riktigt trevlig film som inte bör missas.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar