Sean Penn är fantastisk i Milk

Gus Van Sant är en unik regissör och filmskapare. Han började göra smala indiefilmer men gjorde sedan flera kommersiella filmer. Efter feel good-succén Good Will Hunting trodde många att Van Sant hade hittat sin bana och formel, men istället vände han Hollywood ryggen och fortsatte göra förhållandevis smala filmer. Direkt efter Good Will Hunting gjorde han en fruktansvärt dålig nyinspelning av Hitchcocks mästerverk Psycho. De senaste åren har han blivit uppmärksammad för de sevärda filmerna Elephant och Paranoid Park men också den usla Last Days om en Kurt Cobain-liknande figurs sista dagar innan sitt självmord. Hans senaste film, Milk, är hans mest stjärnspäckade film och hans första chans att få Oscars sedan Good Will Hunting. För om inte Milk får några Oscarsnomineringar är det något som är fel.

Harvey Milk är 40 år gammal och homosexuell. Han har inte gjort något i sitt liv som han är stolt över och bestämmer sig, i det tidiga 1970-talet, för att åka till San Francisco. Milk slår sig ner i stadsdelen Castro där han startar en verksamhet för att föra samman och stödja andra homosexuella. Homosexuella från hela USA kommer till Castro för att ta del av den gryende gayrörelsen. Det är svåra tider för homosexuella; de ses som en samhällsfara och likställs med pedofiler och många överväger seriöst att rösta för lagar som gör det olagligt att vara homosexuell. Harvey Milk blir politiskt engagerad och efter några år av hårt arbete har han blivit vald till den första folkvalde amerikanen som lever som öppet homosexuell. Filmen följer också Milks privatliv med älskare, oro och ångest och det som leder fram till mordet på honom 1978.

Sean Penn är som vanligt otroligt bra och övertygande och han passar perfekt i huvudrollen. Förutom Penn ses stora delar av det unga och coola Hollywood i filmen. Hans älskare spelas av en grym James Franco och en av hans mest engagerade medhjälpare spelas av Emile Hirsch, som gjorde huvudrollen i Sean Penns mästerverk Into the Wild. 70-talets San Francisco är en spännande miljö och Van Sant utnyttjar det maximalt. Milk är en film som känns väldigt mycket 70-tal, både i filmspråk och skådespel. Van Sant är en otroligt kompetent filmskapare och hur han jobbar med bilder, vinklar och gammalt arkivmaterial är väldigt imponerande. Tyvärr är filmens handling fortfarande aktuell och angelägen, vilket man kan glömma bort bland alla Prideparader, och Milk känns som en viktig film. Det är en av Gus Van Sants bästa filmer och förmodligen en av de bästa nya filmer som kommer gå upp på svenska biografer under det kommande året.