Bob Dylan - Heinrich Detering

Det finns mycket skrivet om Bob Dylan. Han är tidernas största musiker och har under snart 50 år gjort musik som inte kan jämföras med någon annan. Att det då finns ett stort antal böcker om honom är kanske inte så konstigt. Jag har flera böcker om Dylan i bokhyllan men förutom den lysande självbiografin Chronicles och den fina Scrapbook är det egentligen inte så mycket som är särskilt bra. Den både till titeln och formatet blygsamma boken Bob Dylan av Heinrich Detering är en bok som jag kom i kontakt med först för några dagar sedan – på julafton – och det är utan tvekan det bästa jag har läst om Dylan.

Heinrich Detering är professor i litteraturvetenskap i Göttingen och är också litteraturkritiker och skriver för flera stora tyska tidningar. Han har lyssnat mycket på Dylan och verkar ha full koll på Dylans hela katalog. På knappt två hundra sidor ger han en smart och intressant analys av Dylan som person och samtliga av hans skivor, från den självbetitlade debuten till Modern Times. Det är inte en objektiv skildring och Deteringer tycker till exempel att Dylans 80-tal var ett enda stort elände av smaklöshet. Han tycker också att Blood On the Tracks är den absoluta höjdpunkten i Dylans karriär. Även om man inte håller med Detering så är boken väldigt läsvärd. Jag är väldigt imponerad av hur omfattande boken lyckas vara på det lilla utrymmet. Det är inte någon biografi utan det är musiken som är central, vilket är väldigt skönt. Jag är trött på att läsa regelrätta biografier om Dylan, och indirekt blir också det här en biografi – kanske till och med den bästa Dylan-biografi jag har läst. Kapitlen är korta och alltid intressanta. Detering har ett lite torrt och akademiskt språk men har också ett fantastiskt flyt i sitt sätt skriva. Det är kul att läsa den här boken och den både inspirerar och engagerar.

Jag har lyssnat på de flesta av Dylans skivor och de jag inte har hört blir jag genast sugen på att införskaffa efter att ha läst Deterings bok. De låtar man har hört så många gånger får nya infallsvinklar och innebörder och blir sedda ur ett annat ljus. Det är förstås en fara med böcker av den här typen. Detering analyserar Dylan och hans musik på ett ganska akademiskt sätt och försöker tyda och förklara meningen hos låtarna; risken med detta är att lyssnaren som tidigare har en speciell relation till låtarna kan förlora sitt eget förhållningssätt till Dylan och hans musik när den ”sanna” meningen blir uppenbar. Nick Hornby skriver i sin trevliga bok 31 låtar att hans stora problem med Dylan är att folk i alla tider har försökt att intellektualisera Dylans låtar och att de behandlas mer som litteratur än musik, och att han inte giller det synsättet på musik. Jag tycker dock att Detering klarar sig utmärkt. Analyserna är smarta och upplysande men lämnar inte ut för mycket. Detering är uppenbarligen själv ett fan av Dylan och boken är skriven för fans, eller åtminstone för de som har en relation till musiken. Det är en bok som enbart berikar Dylan-lyssnandet och om du gillar Dylan är det din plikt – mot dig själv och musiken - att läsa den.