Från det att jag hade lärt mig läsa undertexten till filmer och många år framåt fanns det ingen som var roligare än Jim Carrey. Han var komedikungen och Dum och Dummare var den roligaste filmen som någonsin hade gjorts. Jim Carrey är en skicklig komiker med en egen stil och ett unikt kroppsspråk och dessutom en duktig skådespelare. När han gjorde huvudrollen i Michel Gondrys smått fantastiska Eternal Sunshine of the Spotless Mind trodde åtminstone jag att Jim Carrey hade inlett en ny fas av sin karriär och att han skulle utvecklas till något riktigt stort. Tyvärr blev det inte så och de senaste åren har Carrey medverkat i flera halvdana filmer där The Number 23 får ses som det sämsta han någonsin har gjort. Med Yes Man försöker Carrey återerövra sin position som Hollywoods komiska geni.
I Yes Man spelar Carrey en tråkig och inåtvänd banktjänsteman. Sen han skilde sig med sin fru har han gömt sig för omvärlden och hittar ständigt på undanflykter för att slippa umgås med sina vänner. Han säger ”nej” till allt och är inte särskilt populär bland vännerna. En dag träffar han en gammal bekant som får honom att gå på ett sektliknande möte. Sektledaren manar mötesdeltagarna till att säga ”ja” till allt och efter lite komisk övertalning blir Carrey en ”Yes Man”. Han börjar säga ”ja” till alla frågor och erbjudanden och till en början leder det till pinsamma, jobbiga och bisarra situationer. Men snart har han träffat en tjej och det börjar gå bättre på jobbet. Ja-sägandet får Carreys rollfigur att börja leva på riktigt, men han inser framåt slutet av filmen att det kanske är bättre att kunna säga både ”ja” och ”nej” beroende på situationen.
Yes Man har en förutsägbar och halvtråkig story som känns igen från många andra Hollywoodkomedier, inte minst den drygt tio år gamla Liar Liar där Carrey också gjorde huvudrollen. Filmen innehåller humor som går hem hos de flesta, och är mestadels väldigt snäll. Carrey är förstås riktigt rolig emellanåt och de scener där han kommer igång med sitt typiska minspel är väldigt bra. Tyvärr tycker jag inte att Carrey får tillräckligt mycket utrymme för sina galenskaper, och även om filmen är bra och underhållande hade den kunnat bli mycket roligare om inte Carrey hade känts så tillbakahållen. Jim Carrey-fans får helt klart sin fix Carrey-humor men jag fortsätter vänta på en värdig efterföljare till Dum och Dummare. Det skulle vara kul om bröderna Farrelly och Carrey kunde göra en ny film tillsammans, då jag tycker att det är i deras tidigare samarbeten som Carrey har varit allra roligast.
Nästan roligare än Jim Carrey är Rhys Darby som här gör en repris på sin roll från den roliga TV-serien The Flight of the Conchords. Där spelar han en töntig och väldigt rolig bandmanager och i Yes Man är han Carreys chef med samma lustiga egenskaper. Darby bjuder på filmens roligaste scener och han är väldigt charmig. Han anordnar bland annat en fest där gästerna klär ut sig till sina favoritfigurer från Harry Potter. Carrey kommer dit utklädd till Harry Potter iklädd kläder i barnstorlek och Darby har klätt ut sig till Ron med en otroligt ful röd peruk. Det är riktigt kul och bara den scenen gör det värt att se filmen. Den obligatoriska kärlekshistorien i filmen blir uthärdlig och gullig mest därför att Zooey Deschanel spelar tjejen som Carrey faller för. Hon gör i princip samma roll som vanligt: en smått galen tjej med udda intressen och snygga kläder och en varm personlighet. Zooey har ett band i filmen som gör udda konstmusik och har en engagerad fanskara på fem personer. Hon sjunger riktigt bra och musiken är knäpp, men det är långtifrån de lysande sånger hon gör med She & Him.
Yes Man är en underhållande film som inte är mer än vad den utger sig för att vara. Den är kul och charmig men lär glömmas bort fort. Jag tycker att det är en sevärd film och vill du komma hemifrån under mellandagarna är den helt klart värd ett biobesök.
Läs fler recensioner av Yes Man på DN, SvD och Aftonbladet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar