Markus Krunegård på Katalin

Markus Krunegård behövde aldrig göra någon större ansträngning för att jag skulle fastna för hans musik. När han sjunger om vår gemensamma hemstad Norrköping spelar det egentligen ingen roll om musiken är bra eller dålig. Att han sjunger om den utomhusbio där jag jobbade under flera år får mig inte att gilla musiken mindre. När han dessutom gör en låt om kylan och ensamheten när man är nyinflyttad i Uppsala skjuter han redan mot öppet mål. Markusevangeliet var en av förra årets bästa svenska skivor, och igenkänningsfaktorn var hög. Igår kom Markus Krunegård och hans band till Uppsala och Katalin, och jag var självklart där.

Spelningen började 40 minuter efter utsatt tid, och medan jag väntade studerade jag publiken. Det är alltid intressant att reflektera över vilken sorts människor som lockas till olika spelningar. Jag hade väntat mig en ganska medveten indiepublik, men publiken var förvånansvärt heterogen. De flesta var vanliga svennar och flera jobbiga och billigt ölskvättande tjejgäng drog ner stämningen. Under kvällen fick jag se oväntat många fula tatueringar och sprayduschade solbrännor. Kanske har de människorna mer gemensamt med Krunegård än vad jag har, och jag började undra om jag verkligen hörde hemma i publiken. Sen drog spelningen igång och alla sådana tankar försvann. Krunegårds musik tilltalar uppenbart alla.

När Markus Krunegård spelar i Uppsala borde rimligtvis den centrala låten vara den fina Åh Uppsala, och det är just under den låten som spelningen når sin absoluta höjdpunkt. Han sjunger om sina misslyckade försök att skaffa nya vänner på kvartsrasten, och Katalin fylls av värme och sympati. När Krunegård är som bäst får han mig att tänka på Magnus Carlsons fantastiska soloskivor. Men tyvärr är inte Markus Krunegård någon Magnus Carlson, och även om spelningen är klart godkänd är det inte ofta det riktigt tänder till. Det är alltid svårt för band som inte har så mycket material i bagaget att göra spelningar där de inte spelar upp alla låtar de har. Jag tyckte att Markusevangeliet var en väldigt ojämn skiva, vilket gör att den här spelningen också är ganska ojämn. Ändå finns det alltid en nerv i låtarna och liveversionerna av Jag är en vampyr, Ibland gör man rätt ibland gör man fel och Samma Nätter Väntar Alla är riktigt bra och medryckande. Den sistnämnda mynnade ut i en intensiv instrumental session, som helt klart var en av kvällens höjdpunkter. Bandet har turnerat konstant sedan albumet släpptes och vid det här laget är de väldigt samspelta.

Markus blir bara svettigare och svettigare och mellansnacket blir bara töntigare och töntigare. När han springer upp på scenen för att köra några extranummer skämtar han om sin genomvåta gråmelerade tröja och framstår som väldigt sympatisk. Med sin elgitarr som enda komp kör en väldigt finstämd Stjärnfallet och trots att jag vid det laget har fått några öl utspillda över min skjorta är jag väldigt glad över att jag står där i publiken.



DN, SvD

Syndafall i Wilmslow - David Lagerkrantz

Stora vetenskapsmän och tänkare är ofta annorlunda. De lever i sin egen värld och struntar i omgivningen. Ingen förstår dem men de gör större avtryck i historien än de flesta. Alan Turing var en brittisk matematiker och logiker som lade grunden för datamaskinen. Han hade flera intressanta idéer och var före sin tid. Under andra världskriget knäckte han framgångsrikt många av nazisternas koder och hjälpte kanske den brittiska militären mer än någon annan. Arbetet var hemligstämplat och det var först långt senare som Turing fick någon uppskattning för sitt banbrytande arbete. Då var han död. Alan Turing var homosexuell i en tid då homosexualitet var olagligt. 1952 dömdes Turing för sodomi och i ett vansinnigt försök att ändra hans sexuella läggning tvingades han injicera östrogen. Förnedringen för total och hans geni skymdes av förtal och förakt. 1954 hittades han död i sitt hem i Wilmslow. Dödsorsaken var cyanidförgiftning och i hemmet hittades ett halvätet äpple preparerat med cyanid. Turing begick troligen självmord, men de som kände honom tyckte inte att han verkade särskilt olycklig innan döden. Fanns det andra anledningar bakom hans död? Varför Turing tog livet av sig är fortfarande oklart, och det finns de som har spekulativa teorier om hans död.

Leonard Corell är 28 år och deprimerad. Han har ett tragiskt förflutet och drömmer sig bort från det stillsamma och tråkiga livet som polis i den lilla staden Wilmslow. Corell känner sig tom och fantiserar om ett liv där han är stor, stark och smart. Men istället för att göra något åt sin situation flyr han i sina tankar. En julidag 1954 hittar han den döde matematikern Alan Turing i dennes hem. Det verkar som Turing har begått självmord och Corell inleder sin utredning. När Corell var yngre hade han ett stort intresse för matematik och han engagerar sig för Turings liv och arbete. Han börjar misstänka att Turings dödsfall är mer komplicerat än han först trott och börjar gräva ner sig i utredningen.

Det var inte mitt intresse för naturvetenskap eller min nyfikenhet på forna tiders gaykultur som fick mig att plocka upp den här boken, utan en TV-intervju med författaren David Lagerkrantz som jag såg för några veckor sedan. Han var speedad, engagerad och alldeles underbar. Under de få TV-minuterna utstrålade han mer värme än jag hade sett på länge. En sådan människa kan inte skriva något ointressant, tänkte jag, och lade omedelbart en beställning på Syndafall i Wilmslow. David Lagerkrantz verkar onekligen vara en fantastisk människa, och med Syndafall i Wilmslow har han åstadkommit en fin och speciell roman. Han har gjort ordentlig research och i boken skildrar han många olika saker, men det känns alltid trovärdigt och vettigt. Språket känns ibland lite haltande och en del formuleringar är konstiga, men helheten är väldigt bra.

Syndafall i Wilmslow är inte en svensk Da Vanci-koden, som man skulle kunna tro, utan är snarare avslappnad och skönt befriad från konspirationer och biljakter. Romanen marknadsförs som en thriller, men spänningsmomenten är förhållandevis få och odramatiska. Lagerkrantz tror på kraften i den historia han berättar, och det gör han rätt i. Han undviker inte att göra långa – och ibland smått torra – utvikningar om matematik som han förmodligen inte har greppat helt. Det är mycket vetenskap och filosofi, och även om vetenskapen i sig aldrig är lika intressant som tänkarna och vetenskapsmännen fyller de delarna en viktig funktion i boken och gör läsningen mer intressant och givande. Syndafall i Wilmslow är inte bara en introduktion till Alan Turing som person, utan också en introduktion till hans tankar. Läsaren får stifta bekantskap med en väldigt intressant person, och man inser varför han var så banbrytande och viktig.

Syndafall i Wilmslow är en märklig bok. Den är intressant och tankeväckande. Man får en intressant inblick i efterkrigstidens Storbritannien och upprörs av förtrycket mot homosexuella. Egentligen händer det inte särskilt mycket och boken är lika mycket en utvecklingsroman om en ung man som en spänningsroman. Leonard Corell är den mest intressanta polis som har skildrats i en svensk bok. Lagerkrantz verkar ha förståelse för unga olyckliga män med stora ambitioner och att läsa om den vilsne Corell är gripande. Syndafall i Wilmslow är medryckande och när jag har nått det triumfartade slutet är jag nästan tårögd. Jag hoppas att många kommer upptäcka den här romanen. Det är en frisk fläkt i det stela Deckarsverige och förtjänar en stor läsarkrets.



DN, SvD

Finpop utser årets Oscarsvinnare

Den 22e februari är det dags för årets upplaga av Oscarsgalan. Jag tycker att 2008 var ett förhållandevis svagt filmår, vilket återspeglas i en del tråkiga nomineringar. Jag har sett de flesta av filmerna som är nominerade i de tunga klasserna och här berättar jag om vilka filmer som jag tycker ska ta hem priserna. Jag har valt ut de kategorier som jag tycker är mest intressanta, och för resterande kategorier och nomineringar rekommenderar jag ett besök på IMDbs trevliga Oscarsida. Alla länkar nedan leder till mina recensioner av filmerna.

Bästa film
Nominerade: Benjamin Buttons otroliga liv, Frost/Nixon, Milk, The Reader, Slumdog Millionare

Finpop tycker: Jag tycker det är konstigt att The Wrestler inte är nominerad i den här klassen. För mig var det en av de absolut bästa filmerna som kom förra året, och den gjorde ett starkare intryck på mig än någon av dessa filmer. Mina två favoriter är Benjamin Button och Milk, som på olika sätt är två riktigt bra filmer. Frost/Nixon bjöd på fantastiskt skådespel och nerv, men jag tycker inte att den förtjänar att ta hem den här statyetten. Att The Reader ens har blivit nominerad känns lite konstigt, då jag inte tyckte den var varken särskilt bra eller gripande. Slumdog Millionare är en av de mest överskattade filmerna från de senaste åren, men jag tror att den har en god chans att ta hem hela skiten.

Bästa manliga huvudroll
Nominerade: Richard Jenkins (The Visitor), Frank Langella (Frost/Nixon), Sean Penn (Milk),Brad Pitt (The Curious Case of Benjamin Button), Mickey Rourke (The Wrestler)

Finpop tycker: Mickey Rourke ska förstås ha det här priset! Han gjorde en mästerlig prestation som ingen kunde matcha förra året. Sean Penn gjorde en grym prestation i Milk, men jag tycker han har gjort mycket bättre roller tidigare. Dock förtjänar han verkligen att få en Oscar. Penn är en av de största skådespelarna i vår tid. Att Frank Langella är nominerad är föga förvånande, och han gjorde verkligen en fenomenal prestation som Richard Nixon. Att Brad Pitt är nominerad känns lite tråkigt. Benjamin Buttons otroliga liv var visserligen en bra film, men det berodde inte främst på Pitt som faktiskt gjorde en ganska ordinär rollprestation. Jag tycker det är kul att Richard Jenkins uppmärksammas med en nominering. Han var riktigt bra i The Visitor och både han och filmen har hamnat lite i skymundan.

Bästa kvinnliga huvudroll
Nominerade: Anne Hathaway (Rachel Getting Married), Angelina Jolie (Changeling), Melissa Leo (Frozen River), Meryl Streep (Doubt), Kate Winslet (The Reader)

Finpop tycker: Finns det någon rättvisa i världen får Melissa Leo den här Oscarstatyetten. Angelina Jolie överraskade mig totalt med Changeling, men jag tycker inte att hon ska ha en Oscar för rollen. Meryl Streep var grym i Doubt medan jag hellre hade sett att Kate Winslet var nominerad för Revolutionary Road än The Reader. Jag har tyvärr inte sett Rachel Getting Married, men jag tvivlar inte på att Anne Hathaway är grym där.

Bästa manliga biroll
Nominerade: Josh Brolin (Milk), Robert Downey Jr. (Tropic Thunder), Philip Seymour Hoffman (Doubt), Heath Ledger (The Dark Knight), Michael Shannon (Revolutionary Road)

Finpop tycker: I den här klassen har jag faktiskt ingen favorit. Jag tycker att alla nominerade gjorde bra – och likvärda - prestationer. Även om det skulle vara kul att Robert Downey Jr. tog hem statyetten, tror jag sannolikheten är hög att det blir Heath Ledger som vinner.

Bästa kvinnliga biroll
Nominerade: Amy Adams (Doubt), Penélope Cruz (Vicky Cristina Barcelona), Viola Davis (Doubt), Taraji P. Henson (The Curious Case of Benjamin Button), Marisa Tomei (The Wrestler)

Finpop tycker: Doubt är främst sevärd om man vill se bra skådespelare, och i den här klassen är den representerad med två nomineringar. Meningen var väl att Penélope Cruz skulle vara upphetsande i Vicky Christina Barcelona, men hon hade snarare en motsatt verkan på mig. Att nominera Taraji P. Henson för hennes roll i Benjamin Buttons otroliga liv är en sympatisk (och politiskt korrekt?) gärning, men jag tycker inte att hon gjorde en tillräckligt minnesvärd roll för att få gå hem med en Oscar. Däremot tycker jag att Marisa Tomei är den som förtjänar priset mest. Hon har varit duktig tidigare, men i The Wrestler gjorde hon verkligen en fantastisk roll som kändes väldigt levande och äkta.

Bästa regi
Nominerade: Danny Boyle (Slumdog Millionaire) , Stephen Daldry (The Reader), David Fincher (The Curious Case of Benjamin Button), Ron Howard (Frost/Nixon), Gus Van Sant (Milk)

Finpop tycker: Det här är det kanske tyngsta priset och det skulle vara tråkigt om Danny Boyle tog hem det, men så blir det nog. Stephen Daldry ska av uppenbara anledningar inte ha någon Oscar. Ron Howard kanske förtjänar den, eftersom han fick fram det bästa ur skådespelarna i Frost/Nixon. Jag skulle tycka det var kul om Gus Van Sant fick den här Oscarn, men det känns ganska osannolikt. David Fincher är också en värdig vinnare, även om han har gjort ett bättre jobb med tidigare filmer. Det ser ju onekligen ut som att det här kommer bli Danny Boyle och Slumhundens år, och det är jag inte överdrivet glad åt. Än har inte Slumdog Millionare gått upp i Sverige och jag bävar för den dag då alla i ens närhet får upp ögonen för filmen och ohämmat börjar hylla den.

True Blood visade sig vara bra

Jag är ibland väldigt snabb med att döma ut TV-serier. Ser jag några avsnitt och inte gillar vad jag ser är det lätt hänt att jag förpassar hela serien. Jag hade väldigt svårt för Mad Men en period och tyckte att den var oändligt överskattad. Sen gav jag serien en ny chans och idag är det en av mina favoritserier. När True Blood hade premiär för snart ett halvår sedan var jag väldigt förväntansfull. Jag är ett gammalt Buffy-fan och har alltid gillat filmer och TV-serier som skruvar till klassiska skräckteman och gör något nytt av något trashigt och uttjatat. Böckerna av Charlaine Harris som True Blood baseras på hade jag hört talas om flera år tidigare och tyckte att konceptet verkade intressant. Serien är skapad av Alan Ball som skrev manus till American Beauty och skapade Six Feet Under, vilket höjde förväntningarna avsevärt. När jag hade sett de två första avsnitten var jag nästintill upprörd. Jag tyckte att True Blood sög något fruktansvärt. Det var billigt, töntigt och uselt genomfört. Alla tänkbara genres blandades på ett idiotiskt sätt och jag bestämde mig för att mer eller mindre bojkotta serien. Efter viss övertalan bestämde jag mig för att ge True Blood ännu en chans. Kanske var jag lite väl snabb att döma ut serien. Den har trots allt en del kvalitéer.

True Blood utspelar sig i Louisiana och bara det gör serien intressant. Jag har alltid varit fascinerad av Lousiana och New Orleans-trakterna. För serien är miljöerna en ursäkt för mycket svett, lättklädda människor och skön dialekt. True Blood utspelar sig också i någon slags alternativ verklighet där det finns vampyrer. Alla känner till vampyrerna och de är en del av samhället. De dricker syntetiskt blod för att slippa ge sig på människor, men de flesta människorna är väldigt misstänksamma mot blodsugarna. Seriens huvudperson heter Sookie Stackhouse och spelas av Anna Paquin, som förmodligen är mest känd för sin roll som Rogue i X-Men-filmerna. Hon jobbar på en skön sydstatsbar och kan läsa människors tankar. Det är ett kaos i hennes huvud av alla främmande tankar. En dag kommer en vampyr in på baren. Sookie kan inte läsa hans tankar och börjar därför intressera sig för honom. Det är början på en ganska söt och fascinerande kärlekshistoria. Samtidigt går en seriemördare lös som mördar tjejer som varit tillsammans med vampyrer. Misstankarna riktas mot Sookies brorsa, Jason Stackhouse, som har legat med alla offren. Dessutom får vi stifta bekantskap med en voodokärring, en svart och homosexuell knarklangare, en mystisk barägare och en uråldrig vampyr spelad av Alexander Skarsgård.

Det finns delar av True Blood som är skrattretande dåliga. Mycket i serien är otroligt fånigt, och vampyrerna är i töntigaste laget. Men helheten är fascinerande. Serien är en blandning av klassiska såpaingredienser, drama, romantik, humor, action, sex, blod och deckare som gör att serien inte riktigt liknar något annat. Den största bedriften är att Alan Ball har lyckats få ihop alla dessa delar utan att det känns dåligt. Efter några avsnitt fastnade jag i serien och började till och med fästa mig vid några av karaktärerna. När man släppt tankarna på att serien är dålig och töntig, blir den istället väldigt intressant. Främst är True Blood ren underhållning, men det finns också en del politiska budskap som presenteras på ett roligt sätt. Den första säsongen slutade med flera spännande cliff hangers och jag är väldigt sugen på att få sätta tänderna i nästa säsong.

Working on a Dream

Alla älskar Bruce Springsteen och alla har sin egen bild av honom. Jag håller hans tidiga skivor extremt högt och min bild av Springsteen är en ung man som jag kan identifiera mig med och idealisera. En sympatisk man med stora ambitioner, men som sitter fast i en tråkig stad och inte har någon utväg. En deppig arbetarklasskille med kärlek för det mörka och tragiska, men ändå inte utan hopp (”I believe in a promised land”). Den bilden stämmer inte överrens med hur Springsteen har låtit och levt de senaste 25 åren. Jag har väldigt svårt för Svennebilden av Springsteen: en arenarockare med festligt leverne och patriotiskt hjärta. Idag släpptes biljetterna till Springsteenspelningarna på Stadion i början av juni. Det kommer vara ett helvete att få biljetter och jag tänker inte ens försöka. Hur fantastiskt det än är att se Springsteen live – och jag tvivlar inte en sekund på att det är underbart – vet jag inte om jag vill ha min bild av Springsteen förstörd. Även om det är en bild som bara existerar i mitt huvud. Samtidigt som biljettsläppet släpps Springsteens nya album, Working on a Dream, och lagom till Sverigespelningarna har publiken garanterat memorerat de nya låtarna.

Springsteen har gjort några av de bästa rockskivorna någonsin. Jag tror att jag alltid kommer kunna lyssna på Born to Run och Darkness on the Edge of Town med behållning. Det är skivor som jag alltid återkommer till och där det alltid finns något att fastna för. De senaste Springsteenskivorna har varit helt okej och har fått snurra några varv, men jag har alltid gått tillbaka till de äldre skivorna medan de nyare har fallit i glömska. Jag inser direkt att Working on a Dream är en sådan Springsteen-skiva som jag kommer lyssna på en vecka eller två för att – med största sannolikhet – sedan aldrig lyssna på den igen. Den är inte alls lika omtumlande som Morrisseys senaste, och jag blir märkligt oberörd av de nya låtarna. Det är möjligt att albumet kan växa med tiden, men efter att ha lyssnat igenom skivan en sex-sju gånger känns det som ett hyfsat mediokert album.

Springsteen har en väldigt hög lägsta nivå och det nya albumet är aldrig dåligt. Här finns några riktigt bra låtar som den Golden Globe-vinnande låten The Wrestler (från filmen med samma namn), The Last Carnival och den fina Life Itself. Den inledande, åtta minuter långa, Outlaw Pete är också en schysst låt som får en att tänka på de långa låtarna på Springsteens tidiga skivor. Albumet låter väldigt mycket Springsteen och överraskar inte på något sätt. Ibland har bandet slängt in några blueselement och det låter rätt bra. Det är genomgående ett välproducerat album, och soundet är kanske lite väl välputsat och perfekt. Jag tror att Springsteen hade vunnit på ett lite skevare och smutsigare sound. Som helhet är Working on a Dream ett väldigt positivt album, och jag antar att Springsteen har blivit smittad av Obama-optimism. Men jag vill inte ha någon optimistisk Springsteen. Han är bäst när han är deppig och mörk. Jag tvivlar inte på att låtarna på Working on a Dream kan få igång en arenapublik (och Mona Sahlin), men på mig funkar de inte särskilt bra.




Aftonbladet , DN, SvD

Dance Dance Dance – Haruki Murakami

Haruki Murakamis böcker rycker tag i mig på ett sätt som få andra böcker gör. Under läsandet känner jag mig drogad, som om jag läste i en dröm. På samma sätt som hans böcker utspelar sig i gränslandet mellan verkligt och overkligt sker också läsandet i detta skymningsland. Efteråt kan man sällan redogöra för vad man har läst, som om det vore en dröm. Murakami skriver finare drömmar än de jag brukar drömma, och jag älskar verkligen hans böcker. Dance Dance Dance skrevs 1988, året efter att Murakami hade fått sitt stora genombrott med Norwegian Wood. Efter succén med den boken flydde Murakami Japan och bosatte sig i USA. Han har sagt att skrivandet av Dance Dance Dance var en helande process och att han tyckte mer om att skriva den boken mer än någon annan bok.

Berättaren i Dance Dance Dance påminner om många andra av Murakamis huvudpersoner. Han är melankolisk och smått apatisk, gillar rockmusik och har ett gott hjärta. Berättaren förblir namnlös men skulle kunna heta K. Han råkar ut för konstiga saker och verkligheten tycks spricka upp. I en dröm kallar en kvinna på honom. Han levde tillsammans med henne en period men hon försvann spårlöst och har aldrig hört av sig. När hon kallar på honom beger han sig till staden Sapporo och tar in på Dolphin Hotel. Han hade bott på hotellet tillsammans med kvinnan några år tidigare, men sedan dess har hotellet förändrats. Det enda som är kvar av det gamla Dolphin Hotel är namnet, och hans vistelse där är början på många konstigheter. Han lär känna en hotellreceptionist, en liten flicka med frånvarande föräldrar och ett stort intresse för rockmusik och en filmstjärna. Han åker till Hawaii, drömmer konstiga drömmar, träffar the Sheep Man, går på bio och ligger med prostituerade. Underliga händelser avlöser varandra och gåtorna blir bara fler, utan att någonsin riktigt besvaras.

Dance Dance Dance är tydligen en uppföljare till romanen A Wild Sheep Chase, som i sin tur är den sista delen i Murakamis trilogi ”Trilogy of the Rat” (som i sin helhet inte finns utgiven på engelska). Att det är en uppföljare avslöjas inte på omslaget och det är inte heller något man märker av. Ibland kan man ana att en del händelser har någon slags koppling till tidigare händelser i den tidigare boken, men då Murakamis böcker ändå är så drömartade är det inget som stör. Vad jag har förstått ska A Wild Sheep Chase och Dance Dance Dance vara så olika som romaner att de ofta ses som två helt enskilda böcker. Efter Dance Dance Dance är jag självklart sugen på att läsa föregångaren men jag tror också att det kan döda lite av mystiken.

Om du gillar Murakamis andra böcker kommer du garanterat uppskatta Dance Dance Dance. Den är välskriven, intressant och mycket underhållande. Jag tycker det är underbart att Murakami har skrivit så pass många bra böcker. Det tar ett tag ett tag att ta sig igenom hans böcker och jag har fortfarande några kvar. Dance Dance Dance har mycket gemensamt med böcker som Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden, och en del karaktärer och händelser känns igen. Den flicka som berättaren lär känna i Dance Dance Dance är till exempel lik grannflickan som huvudpersonen bekantar sig med i Fågeln som vrider upp världen. Murakami integrerar populärkultur i sina romaner bättre än de flesta författare. I Dance Dance Dance refererar han till E.T., Talking Heads och mycket 80-talspop på ett smart sätt som förgyller boken ytterligare. Murakami har i sina böcker återanvänt och förfinat många idéer och han har alltmer närmat sig perfektion. Jag är otroligt förväntansfull på hans kommande roman.


Jag har tidigare recenserat flera Murakami-böcker här på Finpop:Blind Willow, Sleeping Woman, Hard-boiled Wonderland and the End of the World, Sputnik Sweetheart

Ön vill ha dig tillbaka

Kommer du ihåg vad som hände i den förra säsongen av LOST? Det var nästan ett helt år sedan ön försvann och sedan dess har jag sett mycket TV och film. Den här veckan har den femte – och hett efterlängtade – säsongen av LOST haft premiär på amerikansk TV med ett matigt dubbelavsnitt.

Det tar inte lång tid förrän man börjar minnas alla karaktärer och händelser. På några minuter är jag återigen indragen i vår tids största TV-mysterium. Jag sitter fastnaglad framför TVn och fascineras av alla konstigheter. Ön hoppar fram och tillbaka i tiden och de som har fått lämna ön försöker ihärdigt att komma tillbaka. Hurley är tjock, Jack går på tabletter, Locke har ett uppdrag och Desmond beger sig till Oxford. Det är mycket spännande.

Jag har följt LOST sedan det första avsnittet och snöade snabbt in på serien. LOST hade en väldigt stark första säsong och sedan följde några halvtråkiga och omotiverade säsonger. Den senaste säsongen var däremot riktigt bra och jag är väldigt glad över att LOST är tillbaka på rätt spår. Den femte säsongen är den näst sista och serien börjar alltså närma sig sitt slut. Än verkar vi inte få några egentliga svar på vad som verkligen händer på ön, men det här är onekligen början på slutet. Ett slut som jag tror kommer knäcka det mesta.

Jag har alltid sett LOST samtidigt som min mamma på svensk TV. Efter avsnitten brukar vi ringa upp varandra och diskutera. När det gäller LOST är hon mer insatt än mig och det brukar vara nördiga och trevliga telefonsamtal. När den femte säsongen drog igång bestämde jag mig dock för att följa serien via nätet. Det dröjer nämligen hela två månader innan säsongen börjar på TV4 och den nya sändningstiden – tisdagar 22.40 – är usel. Jag kan helt enkelt inte vänta så länge för att få min fix mystik och smutsiga öbor. Sorry, mamma.

Vårens bästa komediserier

Det är skillnad på komediserier och komediserier. Bortom träsket av usla sitcoms med skrattmaskiner finns det många riktigt roliga program. 2000-talet känns som ett årtionde då komedin mår otroligt bra. TV är det format där humor har störst utrymme och där de nya grejerna startar. De senaste åren har vi varit bortskämda med roliga och sevärda komediserier som 30 Rock, The Office och Curb Your Enthusiasm. Den amerikanska TV-säsongen drog igång på allvar förra veckan och det verkar inte vara brist på sevärda komediserier under våren. Idag fokuserar jag på den nya serien United States of Tara och den nya säsongen av favoriten Flight of the Conchords (bilden ovan).

The United States of Tara
Vad gör man om en man är en underdog som plötsligt slår igenom och får allas blickar riktade mot sig? Fortsätter man på samma spår eller försöker man göra något nytt? Förra året blev Diablo Cody otroligt stor. Alla älskade Juno och Cody vann en Oscar för bästa manus. Istället för att direkt fortsätta skriva nya filmmanus tog hon det kloka beslutet att börja skriva en TV-serie, efter en idé från Steven Spielberg. Cody och Spielberg är två stora namn och förväntningarna på The United States of Tara var extremt höga långt innan serien hade börjat visas. I söndags hade serien premiär på den amerikanska kanalen Showtime.

The United States of Tara handlar om suburbmorsan Tara med den psykiska sjukdomen dissociativ identitetsstörning. Det innebär att hon har flera olika personligheter som ”kommer ut” i olika situationer. I det första avsnittet får vi stifta bekantskap med personigheterna T och Buck. T är en vulgär och lat tonåring medan Buck är en stenhård man som röker inomhus och klär sig i flanellskjorta med avklippta armar. Hennes familj har förvånansvärt stort överseende med hennes olika personligheter och accepterar hennes sjukdom.

The United States of Tara skulle kunna vara en fruktansvärd serie om det inte vore för det smarta manuset och de duktiga skådespelarna. Tara spelas av Toni Collette och hon klarar verkligen av att göra den avancerade rollen utan att det blir dåligt. De andra skådespelarna är också bra och serien andas verkligen kvalitetshumor. Det är alltid svårt att förutspå hur en TV-serie kommer bli utifrån det första avsnittet men jag tror att The United States of Tara kommer vara sevärd hela vägen. Den första säsongen kommer bestå av 13 avsnitt, och jag hoppas redan på fler säsonger. Jag har svårt att se hur The United States of Tara skulle bli annat än en succé.

Flight of the Conchords
Jag har längtat efter Bret och Jamaine, och jag har längtat ännu mer efter att få träffa deras manager Murray igen. Sedan den första säsongen av Flight of the Conchords tog slut tidigt förra hösten har det känts lite tomt. Nu är de äntliga tillbaka och den andra säsongen tar vid där den första slutade. Flight of the Conchords är fortfarande lika okända och fattiga men Crazy Dogggz – den andra gruppen som Murray är manager för – har haft flera hits. Bret och Jamaine tycker inte att Murray är någon bra manager och bestämmer sig för att klara sig själva. Det dröjer inte länge förrän de har fått ett erbjudande om att göra en jingel till en reklam och deras otur tycks vända. Samtidigt får Murray reda på att Crazy Dogggz största hit är ett plagiat av en polsk låt från 90-talet.

Den andra säsongen verkar fortsätta i samma anda som den tidigare. Humorn ligger fortfarande i gränslandet mellan bra och dålig, men faller aldrig över på den dåliga sidan. Murray är lika älskvärd som vanligt, idiotin är hög och att anta att det här är bland det trevligaste som kommer att visas på TV under året känns ganska säkert.

Vill man läsa mer om Flight of the Conchords skulle jag rekommendera ett besök på Kristin Lundells blogg. Hon är utan tvekan Sveriges största Conchords- entusiast och verkar aldrig tröttna på Bret och Jamaines äventyr.

Jamie T är snart tillbaka

För två år sedan kom ett av 2000-talets absolut bästa debutalbum. Jamie T kom från ingenstans och levererade med Panic Prevention något helt eget. Med rötterna i The Clash, hiphop och punk gjorde Jamie en fantastisk skiva där han sjöng om den tragiska verkligheten för många ungdomar. Det var sköna rytmer, enastående texter, en fantastisk röst och rapporter från Londons gator. Jag älskar Panic Prevention och trots att jag lyssnat på den hur många gånger som helst tycker jag alltid att det finns något nytt att hitta där. Jamie T är snart tillbaka med en ny skiva. Kommer han att kunna leva upp till de höga förväntningarna eller var Panic Prevention något som bara kan hända en gång och aldrig återupprepas?

Sedan Panic Prevention släpptes har Jamie T fortsatt med sin musik. Han har turnerat mycket och när jag såg honom på Accelerator 2007 blev min övertygelse om hans storhet ännu större. Det var en fantastisk spelning med nerv och inlevelse. Efter spelningen hamnade jag precis bredvid Jamie under en annan spelning. Trots att han stod minde än en meter ifrån mig vågade jag inte prata med honom. Vad säger man till en jämngammal idol?

Jamie har också fortsatt spela in ny musik. På hans MySpace har det dykt upp smått fantastiska låtar som Back To Mine For A Moonshine och Rawhide (tillsammans med Lily Allen). De nya låtarna har gjort att man aldrig har gett upp hoppet om det andra albumet. Nu är releasen av det nya albumet nära och jag känner mig väldigt excited.

Förra veckan dök det upp en ”teaser-låt” med tillhörande video på nätet. Låten heter Fire Fire och är hårdare och mer punkig än något Jamie har gjort tidigare. Refrängen består av skrik och skrän, och videon känns väldigt mycket Jackass. Det är absolut inte dåligt, men jag hoppas att albumet kommer påminna mer om den musik Jamie har gjort tidigare. Samtidigt blir låten bättre ju fler gånger man lyssnar på den, och jag tror att det nya albumet kommer bli grymt. Något releasedatum är inte bestämt men enligt Jamie kommer albumet snart, ”trust me it will be with you very soon”. När albumet är här hittar ni förstås en recension här på Finpop!

Som om det inte vore nog med ett nytt Jamie T-album kommer snart det efterlängtade andra albumet från Lily Allen. Hon är Jamies kvinnliga motsvarighet och den förra skivan var otroligt bra. Den nya singeln The Fear är grym och videon är också fantastisk. Albumet kommer heta It's Not Me, It's You och har release den 9e februari. Jag kommer förstås att recensera även den skivan.

Benjamin Buttons otroliga liv

Tänk dig att du föddes gammal och istället att för åldras blev du yngre med åren. Det är en fascinerande tanke och den idé som den mest hypade filmen just nu, Benjamin Buttons otroliga liv, kretsar kring. Filmen är baserad på en novell av F. Scott Fitzgerald från 1921. Från det att jag såg trailern för filmen har jag varit väldigt förväntansfull. Min mamma hade läst förlagan och hon hade flera år tidigare fått mig att fastna för den märkliga historien och det verkade onekligen som att Benjamin Buttons otroliga liv skulle bli en fantastisk film. Vilket det också blev.

Benjamin Button föds alltså som en gammal man. Han är en skrynklig bebis med reumatism. Mamman dör i samband med födseln och den förtvivlade fadern lämnar Benjamin på trappen utanför ett ålderdomshem som drivs av en sympatisk svart kvinna. Hon blir Benjamins mamma och bevittnar hur den märkliga pojken blir allt yngre med åren. Benjamin träffar sitt livs kärlek redan i unga år. Hon är en normal flicka medan han ser ut som en skröplig gubbe och det dröjer många år innan de till slut får varandra. Under tiden jobbar Benjamin på bogserbåtar, deltar i andra världskriget och snickrar på mammans ålderdomshem. Han lär också känna sin ångerfulle far som äger en stor knappindustri. När han väl får sin älskade inser han att ingenting varar för evigt. Hon kommer att bli äldre medan han kommer bli ett barn.

Benjamin Button föds natten då första världskriget tar slut. En klockmakare bygger en klocka som går bakåt för att minnas de unga människor vars liv kastades bort i kriget. Under hela Benjamins liv tickar klockan.

I vanliga fall är jag rätt flitig med att ladda ned filmer så fort de kommer upp på nätet men med Benjamin Buttons otroliga liv lyckades jag intala mig själv att jag skulle vänta tills filmen gick upp på bio, trots att filmen legat uppe på nätet med DVD-kvalité i flera veckor. Det gjorde jag rätt i för Benjamin Buttons otroliga liv är en riktig biofilm som med största sannolikhet inte når sin fulla potential på en vanlig TV. Det är en väldigt vacker film och under de nästan tre timmar som filmen pågår får man se många snygga bilder och imponerande specialeffekter. Trots den långa speltiden känns aldrig filmen tråkig och de fantastiska bilderna avlöser varandra. Benjamin besöker New York, Paris,New Orleans och många andra platser och miljöerna är genomgående fascinerande och otroligt vackra.

Benjamin Button spelas av Brad Pitt och hans älskade spelas av Cate Blanchett. De är etablerade och duktiga skådespelare, men kommer förmodligen inte bli ihågkomna för den här filmen. Det är visserligen bra rolltolkningar som vi får se, men för att vara skådespelare av den här kalibern känns det ibland lite platt. Många har klagat över att Benjamin Buttons otroliga liv är tråkig och klämkäckt klyschig, men jag håller inte med. Det är en utpräglad sagofilm och som en saga är den perfekt. Manuset är skrivet av Eric Roth som också skrev manuset till Forrest Gump, en film som har många likheter med den här filmen, vilket många har påpekat. Det finns också drag av Big Fish och gillar man de filmerna kommer man förmodligen att älska Benjamin Buttons otroliga liv. Filmen skiljer sig mycket från de filmer som man är van att se från regissören David Fincher som här får en visa upp en intressant sida. Det ska bli spännande att se vad som blir hans nästa projekt.

Ett av filmens mest minnesvärda partier utspelar sig i Murmansk där Benjamin inleder en affär med en kvinna som är gift med en politiker. Hon lever ett tomt liv och undrar var åren har tagit vägen. Hon spelas av en lysande Tilda Swinton och det är filmens mest minnesvärda roll. Hon är mer komplex än Cate Blanchetts karaktär och känns betydligt mer intressant och mindre tillbakahållen i sitt skådespel.

Benjamin Buttons otroliga liv är en fin saga med budskapet att man ska ta vara på saker. Den handlar om alltets förgänglighet och att inget varar för evigt. Det är självklara sanningar som man ibland behöver bli påmind om.



SvD, DN, Aftonbladet