Revolutionary Road

När jag gick i mellanstadiet fanns det ingen film som var så stor som Titanic. Alla älskade filmen och mina klasskamrater gick och såg den flera gånger. Det fanns inte en enda tjej som inte var förälskad i Leonardo DiCaprio vilket gjorde att de flesta killar i min ålder började hata honom. Men jag har alltid gillat honom. När jag var yngre gillade jag honom i smyg och hade en poster från Mannen med järnmasken på väggen. De senaste åren har jag dock kunnat vara helt öppen med min ”Leo”-kärlek, vilket känns skönt. Han har aldrig gjort en dålig roll och sedan Titanic har han varit med i många sevärda filmer. Kate Winslet som spelade mot Leo i Titanic är också hon en fantastisk skådespelerska. Hon är en av de mest begåvade filmstjärnorna i vår tid och liksom DiCaprio är Winslet en kvalitetsgaranti. De gör aldrig något dåligt. I Revolutionary Road spelar de mot varandra för första gången sedan Titanic. Det är många som hoppas på en romantisk kärlekshistoria men jag tror att varken DiCaprio och Winslet skulle ställa upp på en återförening under de förutsättningarna och Revolutionary Road är istället en tragisk och mörk film.

Revolutionary Road bygger på en roman Richard Yates. Boken kom 1962 men har först på senare år fått ett större genomslag. I höstas kom Revolutionary Road i svensk översättning och hyllades nästan överallt. Jag har inte läst boken, men man blir ju onekligen lite sugen efter att ha sett filmen. Richard Yates har varit död sedan 1992 och fick aldrig se hur hans böcker blev omfamnade och hyllade av en större grupp. Om Revolutionary Road sade han "If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy."

Revolutionary Road utspelar sig under 1950-talet i en amerikansk villaförort. Villaförorten är en favoritskådeplats för många moderna filmskapare och det är nästan alltid tragedier som utspelar sig innanför väggarna på de prydliga husen.

April och Frank Wheeler träffades när de var unga och inledde ett passionerat förhållande. De älskade varandra och hade stora förhoppningar inför framtiden. Några år senare lever de på Revolutionary Road i en perfekt vit villa. De har två barn och äktenskapet knakar i fogarna. De är båda frustrerade och missnöjda med sina liv. April och Frank, två ”egensinniga” och ”annorlunda” unga människor, inser att de har blivit som alla andra. För att rymma likformigheten och tristessen och få ny glöd i förhållandet bestämmer sig Frank och April för att flytta till Paris. Där ska de inleda nya liv och finna sig själva. Vi som tittar inser direkt att den där flytten till Paris aldrig kommer att bli av. De är dömda att misslyckas och tragedin är ett faktum.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet är fantastiska. De gör båda lysande rolltolkningar och deras lidande känns otroligt äkta. Det finns få unga skådespelare idag som klarar av att leverera sådana prestationer med samma tyngd. DiCaprio och Winslet får sällskap av en lysande Michael Shannon, som spelar en psykiskt sjuk matematiker som alltid säger sanningen. Revolutionary Road är en snygg och välgjord film. Kläderna, bilarna och möblerna känns väldigt autentiska och 50-talskänslan infinner sig direkt. Även om förlagan till filmen är gammal är Revolutionary Road lik många moderna filmer. Storyn känns väldigt bekant och jag börjar känna en viss mättnad av filmer om rika amerikaner som lever olyckliga och tomma liv i perfekta förorter. Om det inte vore för de enastående skådespelarna tror jag inte att Revolutionary Road hade fungerat lika bra. Filmen känns väldigt mycket som TV-serien Mad Men. Att se April och Frank Wheeler äktenskapskris är nästan som att bevittna Don och Betty Draper kalla förhållande, fast gestaltat av bättre skådespelare. Mad Men har däremot en bättre och mer engagerande historia och efter att jag har sett Revolutionary Road känner jag mig mest sugen på att få se nästa säsong av Mad Men.