Fyra färska filmer

Jullov innebär en hel del film. Här följer fyra kortfattade recensioner på nya filmer som jag har sett den senaste veckan.


Eden Lake
Eden Lake är den mest hypade och omtalade skräckfilmen på länge. Den hade svensk biopremiär i fredags och har hyllats på flera håll (läs recensioner från DN och SvD) och det har snackats mycket om hur hemsk och våldsam den är. Jag hade inga höga förväntningar på filmen, men blev positivt överraskad. Eden Lake är en spännande, snygg och allmänt välgjord skräckfilm med bra skådespelare. Den handlar om ett ungt par som ska spendera helgen vid den idylliska sjön Eden Lake. Deras vistelse där blir dock ordentligt störd av ett synnerligen brutalt ungdomsgäng. Snart är jakten igång. Det som är intressant med ungdomsgänget är att det bara är deras ledare som är ”ond”. De andra gängmedlemmarna vill helst inte delta i deras brutala ”lekar” men blir tvingade att delta av den grymme ledaren. Eden Lake kan ses som en samhällskritisk film om hur ungdomsgäng fungerar och hur brutalt och otäckt det kan bli när ungdomar pressar varandra, men främst är det en väldigt effektiv skräckfilm. Den påminner om Den sista färden, men är samtidigt väldigt brittisk. Eden Lake är regissören James Watkins första film. Han verkar smått galen och det ska bli spännande att se vad han gör i framtiden. Kelly Reilly som gör den kvinnliga huvudrollen är en av de bästa skådespelarna jag har sett i en skräckfilm på många år.

Frost/Nixon
Jag kan villigt erkänna att jag inte har full koll på Watergateskandalen och de händelser som fick Nixon att avgå i början av 70-talet. Jag trodde att Frost/Nixon skulle vara omöjlig att förstå med mina dåliga kunskaper om perioden som den skildrar, men det visade sig att man inte behöver några direkta kunskaper alls för att kunna njuta av den här filmen. I grunden handlar den om två män i mycket utsatta situationer. David Frost är en brittisk talkshowvärd som mest har gjort lättsamma program. Han är ambitiös och duktig och i filmens inledning bestämmer han sig för att intervjua president Nixon som nyligen har avgått från sin position som världens mäktigaste man. Filmens inledning är lite seg men när intervjuerna kommer igång blir filmen otroligt gripande och fascinerande. Det beror nog främst på skådespelarna som genomgående är helt fantastiska. Filmen är väldigt välgjord och spännande och 70-talskänslan är perfekt. Intervjuerna är bland de mest spända och laddade samtalen som jag någonsin har sett på film. Frost/Nixon ger ingen ökad förståelse för Watergateskandalen och det är inte de politiska händelserna som står i centrum utan de två männen i filmens titel. Det här är Oscarsmaterial och en film som förmodligen kommer att bli omtalad i flera år framöver.
Balls Out: The Gary Houseman Story
En sportkomedi fulladdad med vulgära smaklösheter och Seann William Scott (mest känd som Stifler från American Pie-filmerna) i huvudrollen borde onekligen vara fruktansvärt dålig. Men ”Balls Out” är helt oväntat jävligt rolig. Det är förstås en skitfilm på alla sätt och vis, men en rolig sådan. Scott spelar en avdankad tennisspelare som jobbar som vaktmästare på en high school i en amerikansk småstad. När coachen för skolans tennislag dör tar han över och försöker leda laget till en stor seger. Handlingen är som hämtad från en sämre sportkomedi med Will Ferrell, men Balls Out är faktiskt bättre än många av Ferrells sportkomedier. Tennisen är bara en ursäkt för att Scott och de andra ska få vara fullständigt dumma i huvudet i 90 minuter. Det finns inte en enda seriös replik i filmen och inte sedan Hot Rod har jag sett en film som varit så laddad med idiotiska galenskaper. Balls Out är så dålig att den blir bra. Seann William Scott har aldrig varit roligare. Jag är fullt medveten om att Balls Out kommer att sågas fullständigt överallt och att det är en sådan film som kommer ligga i REA-lådan på smutsiga bensinmackar en månad efter att den har släppts på DVD (utan att först ha visats på bio). Men jag tycker faktiskt att den var kul.
Slumdog Millionaire
Slumdog Millionaire är en film utan själ som följer ett framgångsrikt recept. Man har tagit en klassisk och smörig story och placerat den i en exotisk miljö. Regissören heter Danny Boyle och Slumdog Millionaire påminner en hel del om hans bästa film - Trainspotting. Den påminner också mycket om den fantastiska Guds Stad som den har lånat lite väl mycket av. Slumdog Millionaire utspelar sig i ett färgsprakande Indien och handlar om den fattige Jamal som tar hem storvinsten i ”Vem vill bli miljonär?”. Programmets producenter tror att han fuskar och förhör Jamal om hur han kan svaren på frågorna. Det visar sig att alla de frågor som Jamal har fått under programmet har anknytning till hans tidigare liv. Slumdog Millionare hyllas överallt och när den kommer till Sverige kommer den garanterat hyllas av en enad kritikerkår. Jag gillar den däremot inte alls. Det är visserligen en snygg film, men alla bilderna känns förutsägbara och tråkiga. Storyn är under all kritik och skådespelarna är tämligen värdelösa. Soundtracket är även det förutsägbart och innehåller bland annat Paper Planes av M.I.A. Det finns inget som är eget eller unikt med Slumdog Millionare och den kommer att uppskattas av människor som inte klarar av något tuggmotstånd men tror sig vilja ha något ”nytt och spännande”. Om det är en skildring av Indien du vill ha tycker jag att du ska läsa Salman Rushdies Midnattsbarnen istället för att se den här filmen. Den boken är nämligen allt det som den här filmen vill vara men inte är.