Jag har alltid haft lite svårt för Woody Allen. Jag har sett ett tiotal av hans filmer och inte någon av de filmerna har varit direkt dålig, men inte heller överdrivet bra. Woody Allen är rolig, smart och ganska cool men jag lyckas ändå inte skaka av mig känslan av att han är en av de mest överskattade filmskaparna någonsin. Trots att gubben har nått en ålder på imponerande 72 år fortsätter han att göra filmer, ofta med gott resultat, och han är mer produktiv än de flesta andra filmskapare. Kanske är han rädd att han ska dö innan han har fått ur sig allt det som han bär inom sig och spottar därför ur sig filmer i ett rasande tempo. De senaste åren har han gjort flera filmer i olika genrer. Medan alla andra verkar ha älskat Match Point hatade jag den, men jag gillade den mysiga Scoop och tyckte att Cassandra’s Dream var oväntat bra. Nu har alltså den senaste Woody Allen-filmen, Vicky Christina Barcelona, gått upp på de svenska biograferna och den har hyllats nästan överallt. Jag hade egentligen inte tänkt gå och se filmen men efter att ha läst alla hyllningar tänkte jag att Finpop kanske kunde ge ett annat perspektiv på eländet och gick med beslutsamma steg till biografen.
En smått irriterande berättarröst berättar att Vicky och Christina (spelade av Rebecca Hall och Scarlett Johansson) är två amerikanska tjejer som är ganska olika varandra men ändå bästa vänner. De har fått den lyxiga möjligheten att spendera sommaren i Barcelona hos några bekanta. De njuter av konst, vin och gitarrspelande spanjorer. Ganska snart träffar de en snygg och spännande spansk konstnär spelad av den supercoole Javier Bardem, som de flesta nog känner igen som Chigurh, den stenhårda mördaren med tantfrisyr från No Country for Old Men. Han erbjuder dem att följa med till en spansk småstad några dagar för att uppleva stadens kulturella utbud och för att ha sex med varandra. Av någon outgrundlig anledning tackar Vicky och Christina ja till erbjudandet, och det dröjer inte länge förrän den gode Javier har haft sex med båda två. Filmen berättas med ett ganska högt tempo och det är många turer fram och tillbaka. En bit in i filmen dyker Penélope Cruz upp i rollen som konstnärens psykotiska exfru. Då blir allt ännu mer komplicerat.
Vicky Christina Barcelona är en väldigt snygg film med bra skådespelare. Det är en imponerande ensemble som inte kommer göra någon besviken. Speciellt Javier Bardem och
Penélope Cruz är bra och övertygande. Det är ett smart val av Woody Allen att hålla sig bakom kameran och inte själv delta i det vilda knullandet, även om det kanske hade kunnat vara kul att se. Filmens ambition är ju onekligen att vara en ”sexig” och ”erotisk” kärlekskomedi, men jag tycker de ”erotiska” scenerna mest känns som halvbilligt tantsnusk. Nuförtiden verkar det som att alla Hollywoodskådespelarskor har som policy att aldrig att visa sina bröst på film och det blir lite töntigt och onaturligt när man ser hur de aktivt fått jobba för att skyla hud. Det passar sig inte riktigt i en film där sex har en sådan central roll. Lite oväntat är inte filmen det minsta gubbsjuk, utan stora delar av Vicky Christina Barcelona känns snarare ”tantsjuka”. En stor del av publiken när jag såg filmen var just kvinnor i övre medelåldern och för deras skull hoppas jag att de hade kommit ihåg att ta dubbla trosskydd för det skrattades en hel del åt alla ”dråpliga” situationer. Själv skrattade jag inte alls under filmen, men jag log mycket och tycker att den är underhållande och trevlig. Det är rätt självklart att filmens budskap är att det inte finns något sådant som ren eller äkta kärlek och, som målarens roliga pappa säger, att vi trots tusentals år av civilisation inte har lärt oss att älska. Jag tycker Woody Allen lyckas halvdant med att frambringa det budskapet, och den starkaste känslan som filmen lämnar kvar är att man hemskt gärna vill åka till Barcelona. I filmen är Barcelona en otroligt vacker stad, och nu skulle jag helst vilja köpa en enkelbiljett och åka dit för att lära mig att spela spansk gitarr.
Fler recensioner av Vicky Christina Barcelona hittar du på SvD, DN, Aftonbladet och Moviezine.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar