The Family Fang - Kevin Wilson

2011 börjar närma sig sitt slut och jag kommer knappast minnas det som ett bra film- eller musikår, men för mig har det åtminstone varit ett riktigt bra bokår. Jag har läst många trevliga romaner under året och det har alltid känts som att det har funnits nya, intressanta titlar att läsa. 2011 har också varit året då jag insett att jag helst läser roliga böcker (tillsammans med välskrivna ungdomsskildringar). Det finns inget bättre än en bra roman som både lyckas gripa tag och roa. Två lysande exempel på roliga böcker som jag har läst under året är Paul Murrays Skippy Dies och Kingsley Amis, betydligt äldre, Lucky Jim. Det är två böcker med bra storys, starka karaktärer, fantastiskt språk och många riktigt roliga inslag. Under julhelgen har jag läst en annan rolig bok, med den småroliga titeln The Family Fang. Det är den unga författaren Kevin Wilsons debutroman. Han ser ganska rolig ut, liksom bokomslaget ser kul ut. Man blir genast sugen på att läsa The Family Fang. Den lyser upp vintermörkret och signalerar "kul!". Och det är precis vad den är.

Familjen Fang är inte som alla andra. Föräldrarna är performance art-konstnärer av det knäppare slaget och låter deras två barn, Annie och Buster, medverka i deras märkliga konststycken. Från att de är nyfödda får de stå ut med att delta i sina föräldrars förbryllande konst. Ofta handlar det om att skapa konstiga situationer på vanliga platser, exempelvis köpcenter, och sedan iaktta de reaktioner som "konsten" skapar hos de vanliga människor som blir vittnen. Jag har ingen koll på performance art, men man får anta att Kevin Wilson hittat på några väldigt extrema fall åt familjen Fang. När Annie och Buster växt upp tar de avstånd från sina föräldrar, bittra över sina förstörda barn- och ungdomsår. Annie blir Hollywoodskådespelerska medan Buster blir författare. De båda råkar ut för en serie pinsamma, jobbiga, smärtsamma och komiska händelser som gör att de tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar. Dessa lever fortfarande fullt ut för sin konst. När föräldrarna försvinner spårlöst, självklart som en del av något större performance-event, måste Annie och Buster, ganska motvilligt, hitta dem och föra familjen samman igen.

Kevin Wilson har skrivit en mysig och rolig bok som är riktigt trivsam att läsa. Det är inte någon av de bättre böcker som jag har läst under året, men den lyckas med konststycket att samtidigt vara rolig och intressant och känns väldigt läsvärd. Wilson skriver skickligt och fyndigt. Det blir sällan så roligt att jag skrattar högt åt händelserna i boken, snarare är det helheten som är rolig och underhållande. Ofta känns det som en mer genomtänkt och smartare Royal Tenenbaums, och för alla som gillar amerikanska indiefilmer om lustiga och dysfunktionella familjer borde The Family Fang vara en riktig drömbok. För mig är den stora behållningen med boken de starka karaktärerna Annie och Buster som måste stå ut med två ganska vidriga föräldrar som alltid sätter sin konst före sina barn och deras välbefinnande. Det är en intressant konflikt som skildras på ett väldigt intressant sätt. The Family Fang skulle nog bli en utmärkt film och Kevin Wilson skulle kunna bli väldigt framgångsrik som manusförfattare i Hollywood. Jag hoppas dock att han fortsätter skriva böcker.

De fem bästa skivorna 2011

En topplista över årets bästa skivor består ju förhoppningsvis av bra skivor som man vill tipsa andra om. Och jag kan garantera er att ni kommer gilla de skivor som jag listar här, åtminstone om vi har någorlunda liknande uppfattningar om vad som är ”bra musik”. Men jag måste också inleda med att ta upp det faktum att år 2011 har varit ett problematiskt musikår. Det har helt enkelt inte gjorts tillräckligt mycket bra musik. 2011 har varit ett tråkigt och stillastående musikår och jag har aldrig haft lika stora problem att sätta ihop en lista över årets bästa skivor. Flera gånger under året har jag känt mig trött och omotiverad att lyssna på ny musik, varför inte bara ge upp när jag för längesen insåg att den bästa musiken redan har gjorts? Ändå sitter jag varje dag och letar efter nya spännande skivsläpp. Och ibland kommer det ju faktiskt bra skivor, även dåliga musikår. Vanligtvis brukar jag få ihop till tio skivor men i år tycker jag bara att fem skivor har känts tillräckligt bra för att få vara med på listan.

1. Girls - Father, Son, Holy Ghost
Girls är världens just nu bästa rockband. Det finns inget annat band som kan ta dem nu. Girls har allt som ett bra rockband ska ha: stil, attityd och en fascinerande och självutplånande frontfigur som man inte kan låta bli att älska. Men framförallt har de en massa riktigt bra låtar. Med två lysande album och fantastisk EP bakom sig har Girls skrivit in sig i rockhistorien. Det finns inget annat rockband som känns lika klassiskt och odödligt som Girls år 2011. De är trasigast och vackrast och även om de aldrig skulle spela in något mer kommer jag och många andra att fortsätta lyssna på deras musik. Om Christoher Owens inte blir en ny Kurt Cobain och istället lär sig kontrollera sitt missbruk finns det egentligen inga gränser för hur långt Girls kan gå. Girls är dessutom det band som jag helst skulle vilja se live. Kolla bara på dessa livevideor och känn hur deras musik lyfter dig över den gråa vardagen.
Spotify

2. Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns lånar friskt från Suede, Bowie och 70-talets glamgitarrer men lyckas ändå låta fräschare och ungdomligare än nästan alla andra band som släppte skivor 2011. De tre lo-fi-ungdomarna från Chicago lyckades på sin andra skiva sammanfatta ungdomen i tio låtar. Dye It Blonde är vacker, naiv och oskuldsfull. Gitarrerna är fantastiska och de fina texterna får mig att känna mig så ung som jag faktiskt är. Livet är inte slut än. För mig är Dye It Blonde perfekt pop och jag känner mig lite upprörd över att Smith Westerns i princip inte har fått någon uppmärksamhet i Sverige. Alla borde ju älska det här bandet.
Spotify

3. St. Vincent – Strange Mercy
St. Vincent är en annan fantastisk artist som inte har fått någon större uppmärksamhet i Sverige. Det är ett mysterium för om vi jämför St. Vincent med de kvinnliga artister som har fått mycket uppmärksamhet det här året, exempelvis Lykke Li och PJ Harvey, är hon betydligt bättre, mer intressant och coolare. Det tog ett tag innan det helt lossnade för mig. Jag hade gillat St. Vincent tidigare och lyssnade ofta på hennes album Actor när det kom 2009. Men Strange Mercy krävde lite tid. Efter några lyssningar gick det dock upp för mig att Strange Mercy var ett av årets allra bästa album. Annie Clark, som hon heter, gör musik som känns väldigt originell. Hon har ett eget uttryck, ett eget sätt att sjunga och sättet hon kryddar sina oftast elektroniska bakgrunder med riff från sin elgitarr känns alltid väldigt coolt. Hon är ganska liten men rymmer många känslor och hennes låttexter känns ofta komplicerade, mångbottnade och intressanta. Men tröttnar inte i första taget och Strange Mercy fortsätter bara att växa för varje lyssning.
Spotify

4. Bright Eyes - The People’s Key
Bright Eyes eller Conor Oberst, som vi också känner honom, är en av mina absoluta favoritartister. Hans musik har en märkligt läkande förmåga och den får mig alltid att känna mig lite bättre. Lite gladare och lite starkare. När The People’s Key släpptes i februari hade det dröjt fyra år sedan den senaste Bright Eyes-skivan släpptes. Conor hade visserligen fortsatt göra musik, han tystnar aldrig helt, men den entusiasm jag kände över den nya skivan gick inte att missta. The People’s Key var en lössläppt och opretentiös skiva full av catchiga poplåtar som genast satte sig på hjärnan. Jag tyckte det var fantastiskt att höra Conor på det sättet och skivan har spelats under hela året. Kritikerna var inte riktigt lika förtjusta, men inga Bright Eyes-fans lät sig påverkas. Bright Eyes bjöd också på årets överlägset bästa livespelning. Conor är en fantastisk scenperson och relationen mellan honom och publiken känns väldigt speciell. Den enda artist jag kan jämföra med är Morrissey. Efter många år som alla utstötta och missförstådda kids skyddshelgon har Conor Oberst fått en ikonstatus som endast kan matchas av den store Moz. Vi som älskar Bright Eyes älskar honom villkorslöst, oavsett vad kritikerna säger.
Spotify

5. Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
Jag har skrivit om mitt splittrade förhållande till Anna Järvinen flera gånger tidigare. Jag tycker att hon är ett av Popsveriges värsta superpretton och blir ofta irriterad av hennes uttalanden och flummiga sätt. Men samtidigt går det inte att bortse från att hon gör riktigt bra musik. Hennes tredje skiva var full av fina låtar som utgjorde soundtracket för våren 2011 för mig och min flickvän. Låtarna på Anna Själv Tredje kommer förevigt förknippas med vackra vårkvällar och soliga minnen och därför förtjänar skivan en plats på den här listan.
Spotify


Jag hade lätt kunnat tvinga mig själv till att göra en längre lista. Det finns fler bra album från det gångna året men det blir väldigt svårt att ranka alla dessa och när jag gör ett försök börjar det mest kännas som gröt i huvudet. Därför har jag satt ihop en Spotifylista med bra låtar och band som inte nämndes här. Lyssna på den!

Finpop om den gångna TV-hösten

När man kommer hem halvdöd om kvällarna gör man sällan mer än att slå ihjäl några timmar framför TVn innan det är dags att sova. Det är inget glamoröst liv och inte heller särskilt givande. Men det är alltid man orkar mer än så. För att det ska kännas lite ljusare krävs förstås en massa bra TV-spel, filmer och serier. Den gångna TV-hösten har faktiskt varit ganska rolig, i den bemärkelse att det främst är komediserier som har känts sevärda. Idag tänkte jag gå igenom de serier som jag gillat mest.

Först och främst, när jag snackar om TV pratar jag nästan aldrig om serier och program som sänds på de svenska kanalerna. Jag har inte ens ställt in kanalerna på min TV och har inte heller haft en tanke på att göra det. Med en HDMI-kabel är det hur lätt som helst att spela upp allt från datorn på TV-skärmen och det gör att de svenska kanalerna blir helt och hållet överflödiga.

När det gäller dramaserier den här hösten är det bara nykomlingen Homeland, som sedan några veckor tillbaka också sänds på SVT, som har lyckats fånga mig. Homeland är alltså en thrillerserie om en CIA-agent (Claire Danes) som misstänker att en amerikansk soldat som nyligen kommit tillbaka till USA efter flera år som krigsfånge i Irak inte alls är någon hjälte utan i själva verket en farlig terrorist. Homeland är en välgjord och spännande serie som under säsongen har tagit flera oväntade vändningar. Att fokusera lika mycket på den kvinnliga agenten och den hemkomna soldaten och hans familj är ett smart grepp och med två avsnitt kvar av säsongen känns det hela väldigt spännande. Skådespelarna är riktigt bra och manuset är välskrivet och intressant, men Homeland har ändå inte blivit någon ny favorit för mig. Detta beror nog mest på att karaktärerna är ganska osympatiska och svåra att tycka om. Det finns ingen i serien som jag faktiskt bryr mig om och vill att det ska gå bra för – en förutsättning för att jag ska kunna engagera mig hundraprocentigt i en serie. Efter att ha sett Homeland känner jag istället ofta en saknad efter förra årets lysande Rubicon, som byggde på ett liknande koncept, men tyvärr lades ned efter en säsong. Homeland kommer åtminstone tillbaka nästa år och det ska bli spännande att se vad den andra säsongen får för upplägg.

Mina tidigare favoritserier Dexter och Sons of Anarchy har inte känts särskilt intressanta den här säsongen och jag har halkat efter med flera avsnitt. Dexters stora problem är väl att serien borde ha lagts ned för flera säsonger sedan. Nu vet vi att Dexter klarar av allt, överkommer alla hinder och överlever alla katastrofer. Och därför känns det inte längre lika intressant och spännande att följa Dexters nattliga äventyr. Han är oövervinnlig och ganska uttjatad. Men jag kommer garanterat se klart säsongen, för helt värdelöst är det ju förstås inte. När det gäller Sons of Anarchy så började mina problem med den serien redan förra året, under den tredje säsongen, då motorcykelgänget drog till Nordirland – och fullständigt mördade allt som var bra med serien. Jag tyckte den andra säsongen av Sons of Anarchy var fullständigt lysande TV. Då hade serien allt som en bra serie ska ha och jag satt på helspänn varje avsnitt. Det var spännande, gripande och välspelat. Men sen kändes det som att luften gick ur serien totalt och manusförfattarna gjorde flera riktigt usla val. Den fjärde säsongen har fått bra kritik på många bloggar och TV-sajter men jag har haft svårt att hitta något bra i de avsnitt jag har sett. Jag är halvvägs in i säsongen och har insett att jag hatar samtliga karaktärer. Det är svårt för mig att se en serie där alla är fullständiga svin som beter sig totalt omoraliskt och vidrigt hela tiden. Jag blir lite äcklad av att se Sons of Anarchy och känner mig besviken på den riktning som serien har tagit. Men jag ska ge serien ännu en chans, det kan den trots allt vara värd.

När det gäller amerikanska serier är det istället komediserierna som har briljerat. Av de nyare komediserierna har jag dock inte sett något som har känts det minsta intressant. De senaste fem åren har det kommit många grymma amerikanska komediserier som har känts nya och fräscha. Förmodligen var det succén med The Office som gjorde att TV-bolagen vågade satsa på nya grepp vilket ledde till en våg med riktigt roliga serier. Men nu verkar den tiden vara förbi och de nya serier som har börjat visas under hösten har i de flesta fall varit gammeldags sitcoms med skrattmaskiner, dåliga skådespelare och usla skämt. Det är förstås en oroande trend, men om man som jag är övertygad om att de flesta människor faktiskt är idioter som inte klarar av att uppskatta bra humor är det förstås förståligt att alla bra komediserier kommer försvinna. Precis som med allt annat kommer TV-humorn bli alltmer utslätad och tråkig.

Motsatsen till utslätad och tråkig är dock serien It’s always sunny in Philadelphia som under sin sjunde och pågående säsong aldrig har varit bättre. Jag har visserligen sett de tidigare säsongerna också, men tidigare har jag alltid varit något reserverad när det gäller den här serien. Nu känner jag istället ren och fullständig kärlek till It’s always sunny in Philadelphia. Det är en serie helt utan spärrar och begränsningar och nästan varje avsnitt känns helt hysteriskt. Charlie Day (bilden ovan) skriker med sin gälla röst och Danny DeVito är fullständigt obscen. Det är vansinnigt, omoget och jävligt kul. Som i avsnittet när gänget anordnar en skönhetstävling för barn på sin skitiga pub och allt självklart urartar. Jag älskar It’s always sunny in Philadelphia och den känns alltmer som en nödvändig motpol till såväl smart gubbhumor som mainstreamsitcoms.

De andra amerikanska komediserierna som har fått mig att skratta under hösten har främst varit Bored to the Death och Parks and Recreation. Bored to the Death har haft en småmysig tredje (och förmodligen sista?) säsong där huvudpersonens sökande efter sin biologiska far stod i fokus. Det hände många galna grejer och de vackra Brooklynbilderna gjorde mig sugen på att ta planet till New York. Bored to Death har med sin lågmälda humor, dreamteam av skådisar och snygga foto varit en väldigt trevlig bekantskap under de senaste åren och om inte serien kommer tillbaka kommer jag minnas den med värme. Parks and Recreation fortsätter att övertyga, men i takt med att serien har blivit allt gulligare (tjejigare?) är det inte längre någon av mina favoritserier. Jag tror inte att serien kommer nå upp till samma höjder som under den fantastiska andra säsongen igen, men det kommer nog dröja innan jag tröttnar på Ron Swanson och de andra. Likt den amerikanska varianten av The Office (som fullständigt har fallit samman efter att Steve Carell hoppade av och nu mest känns som en pinsam skugga av sitt forna jag) är Parks and Recreation en serie som helt och hållet kretsar kring karaktärerna och där det egentligen inte finns någon story eller handling överhuvudtaget, men så länge karaktärerna och skådespelarna klarar av att bära upp serien och dialogen kommer det nog fungera. Jag ger serien några säsonger till, men förhoppningsvis har de vett att sluta innan luften har gått ur serien totalt.

Brittiska Channel 4 har som vanligt stått för några av höstens bästa timmar framför TVn. Jag har ingen aning om hur Channel 4 är som kanal i allmänhet men att döma av de serier som har kommit därifrån de senaste åren känns det verkligen som den perfekta TV-kanalen. Den här hösten blev det tyvärr inte någon ny säsong av Finpopfavoriten Peep Show, vilket jag och min flickvän har kompenserat genom ett Peep Show-maraton där vi kollat igenom samtliga sju säsonger av serien under några veckor. Peep Show står sig fortfarande som en av mina absoluta komedifavoriter och alla som ännu inte har sett serien vet alltså vad de borde göra under den kommande julhelgen. Skaparna av Peep Show har dock inte varit helt inaktiva och den här hösen hade deras nya serie Fresh Meat premiär på Channel 4. Fresh Meat handlar om ett gäng unga människor med väldigt olika bakgrund som delar ett hus för studenter i Manchester. Det är en väldigt rolig serie och den första säsongens åtta avsnitt bjöd på många pinsamma och galna ögonblick. Manuset och dialogen är väldigt välskriven och rolig och varje nytt av avsnitt av Fresh Meat kändes därför som en liten högtidsstund. Skådespelarna i serien är också duktiga och särskilt roligt var det att återse Joe Thomas från världens roligaste serie The Inbetweeners.

En annan rolig Channel 4-serie är Pete versus Life som under sin andra säsong har fortsatt bjuda på förstklassig brittisk pinsamhetshumor, alltid kommenterat av två sportkommentatorer. Huvudrollen i Pete versus Life görs av den roliga Rafe Spall som under hösten också har setts i filmatiseringen av One Day (som jag tyckte var oväntat bra och gripande, men helt klart gjord för de som redan läst och älskat boken), där han spelar Emmas komikerpojkvän. Den coolaste serien på Channel 4 är utan tvekan Misfits om ett gäng struliga ungdomar som efter en märklig storm upptäcker att de har superkrafter. Serien är inne på sin tredje säsong och även om jag gillade de två tidigare säsongerna också tycker jag att serien har blivit betydligt bättre under sin tredje säsong. Misfits består av en märklig blandning av humor, ungdomsdrama och superhjälteaction och de tidigare säsongerna kändes ofta omogna och alltför skrikiga. Det hela påminde lite för mycket om den populära Channel 4-serien Skins som jag aldrig förmått mig själv att gilla. Men under den tredje säsongen tycker jag att Misfits har hittat sin egen stil. Det har blivit en intressant och välskriven serie som faktiskt tar upp vettiga frågor och tankar, utan att göra avkall på sitt grova språk och barnsliga humor. Att jag gillar Misfits mer nu kan också ha att göra med att det mest störande inslaget, den jobbiga och uppkäftiga Robert Sheehan, har försvunnit från serien och ersatts av den överlägsna Joseph Gilgun som gjort sig känd som Woody i This is England. Han förgyller serien på ett märkligt men uppenbart sätt med sin blotta närvaro och jag blir alltid glad när han är i bild. Nästa vecka kommer Channel 4 dessutom visa den efterlängtade This is England '88 i tre avsnitt och jag känner mig väldigt förväntansfull.

Det blev en ganska lång blogg det här, och då har jag inte nämnt några svenska serier. Tyvärr har jag inte sett några bra svenska serier under hösten, men innan jag slutar måste jag däremot tipsa om den norska komediserien Dag som visas på SVT. Det är en fullständigt sinnessjuk, men väldigt smart, serie om en parterapeut som bara vill vara själv men ständigt blir störd av sina märkliga kompisar. Det blir ofta roligt, konstigt och underhållande. Dessutom har svenska Tuva Novotny en stor roll, som hon spelar väldigt bra och övertygande.

Det där var alltså min TV-höst. Har jag missat något fullständigt lysande tar jag tacksamt emot tips.

The Marriage Plot - Jeffrey Eugenides

En del författare spottar ur sig böcker. De skriver i rasande takt och avverkar hundratals sidor varje år. Karl Ove Knausgård har uppenbarligen inte haft några problem att fylla tusentals sidor med berättelser om sig själv och Joyce Carol Oates ger ut en ny version av samma bok varje år. Andra jobbar väldigt långsamt. Ibland så långsamt att man undrar om författarna överhuvudtaget skriver längre, eller om de har hittat något bättre, mer meningsfyllt, att göra. Trots att man får vänta länge på deras böcker tror jag att jag föredrar de långsamma författarna. De långa perioderna man tvingas vänta på nya böcker kanske bara beror på skrivkamp, personliga problem eller ett sammanbrott men när man väl håller den efterlängtade boken i sina händer känns det som att man har med något mer genomtänkt att göra. Som att de här författarna bara skriver när de har något att berätta, och inte för skrivandets skull. En författare som jobbar extremt långsamt är Jeffrey Eugenides. Efter debuten med The Virgin Suicides 1993 dröjde det till 2002 innan hans nästa bok, Middlesex, släpptes. Middlesex är en av de bästa böcker som jag har läst, en bok som fullständigt slog knockout på mig och som jag fortfarande går omkring och tänker på. Eugenides belönades med ett Pulitzerpris för boken och fick senare en tjänst på Princeton. På den litterära fronten har det dock varit tyst och när hans nya bok The Marriage Plot släpptes för någon månad sedan blev jag förstås otroligt entusiastisk. Det måste vara jobbigt att som författare följa upp en bok som Middlesex och jag har full förståelse för att Eugenides har tagit sig god tid att få klart den nya boken. Alla som har läst Middlesex vet att en bok knappast kan vara bättre, och jag tror att Eugenides också är medveten om det. Man skriver bara en roman som Middlesex i sitt liv och egentligen skulle det vara rimligt att lägga ner sin författarkarriär efter att ha skrivit en sådan bok. Men Eugenides har ändå lyckats få till en riktigt bra roman med The Marriage Plot, som imponerar från början till slut med sitt intressanta innehåll och fantastiska språk.

The Marriage Plot är mer blygsam i omfånget än Middlesex, som ju var en otroligt ambitiös skildring av det moderna USAs historia. Men i likhet med både The Virgin Suicides och Middlesex handlar det mycket om det här med att växa upp och hitta sig själv, som mycket möjligt är Eugenides favoritämne att skriva om, och kanske det ämne som jag helst läser om. The Marriage Plot tar sin början en tidig försommarmorgon 1982 på Brown University (där Eugenides själv studerade vid samma tid) där vi får stifta bekantskap med bokens tre huvudpersoner som alla ska ta examen denna morgon. Det är Mitchell, en förvirrad religionsstudent, som är förälskad i Madeleine, en smått naiv litteraturstudent, som i sin tur älskar Leonard, en splittrad och märklig biologistudent. Vi får följa de här tre unga människorna deras första år efter att de har tagit sina universitetsexamina. Vi får läsa om vilsna backpackerresor, jästforskning, religiöst tvivel, manodepression och mycket annat. Men framförallt handlar det om kärlek, vad man gör med kärleken och hur man ska förhålla sig till den. Bokens titel, The Marriage Plot, syftar på hur en av lärarna i litteraturvetenskap vid Brown hävdar att det som gjorde 1800-talets litterära klassiker så levande och viktiga var att bröllopet var det centrala i dessa verk, och att litteraturen dog i början av 1900-talet när bröllopet förlorade sin kulturella betydelse. Det är en lite konstig diskussion, och jag vet inte om någon håller med, men Eugenides har lite löst byggt upp sin bok som en halvtragisk 1800-talsromans. Det är kärlekstriangel värdig Jane Austen eller någon av Brontësystrarna placerad i ett pulserande 1980-tal med new wavemusik och hög arbetslöshet.

The Marriage Plot är inte en ny Middlesex, men det är från första sidan uppenbart att det inte heller är syftet med boken. Jeffrey Eugenides har skrivit en riktigt bra och angelägen bok med karaktärer som känns levande och äkta. Han får mig att känna för och bry mig om personerna i boken och trots att storyn är enkel och rak går det aldrig att veta hur det ska sluta. Det är en berättelse som känns äkta och viktig, och på ett snyggt och ganska lättsamt sätt låter Eugenides sina karaktärer diskutera religion, litteratur och vetenskap som ger boken ett djup som många moderna böcker helt saknar. Han skriver dessutom otroligt bra, med ett sanslöst driv i språket som får mig att vilja fortsätta läsa. Det är jobbigt att vänta flera år på nya böcker från sina favoritförfattare men när resultatet blir så här bra känns det som att det var värt väntan. När Jeffrey Eugenides således släpper sin nästa bok om nio år kommer jag ha väntat förväntansfullt och tålmodigt.

Min kamp 3 – Karl Ove Knausgård

Snart ges den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds mästarepos Min kamp ut i Norge. Efter att ha skjutit upp deadlinen flera gånger har boken tydligen landat på dryga 1100 sidor. Knausgård vet onekligen hur man skriver och han har en oöverträffad förmåga att skriva sinnessjukt mycket på kort tid. Nu har han dock påstått att han ska sluta skriva, att han efter Min kamp är klar som författare. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det, jag tror inte att en person som Knausgård kan sluta skriva, men samtidigt kan man ju fråga sig vad han ska skulle kunna skriva nu, när han har skrivit om allt. Här i Sverige är vi hursomhelst bara halvvägs i utgivningen av Min kamp och har således mycket att se fram emot. Den tredje delen av serien har precis släppts och Knausgård framstår fortfarande som en av de största författarna av vår tid. I Min kamp 3 går han, lite oväntat, så långt tillbaka i tiden som hans minne tillåter och ger sig på en noggrann och ganska långsam barndomsskildring. Det är radikalt annorlunda jämfört med de två tidigare delarna och till en början känns det nästan lite tråkigt att inte få ta del av Knausgårds ibland ganska trasiga liv. Men snart har jag fastnat ändå. Han har ju den förmågan, Knausgård, att fullständigt förtrolla läsaren oavsett vad han skriver om.

För ni som har missat de tidigare delarna av Min kamp (och därmed missat de senaste årens häftigaste, bästa och mäktigaste skönlitterära projekt) är det en serie böcker där Karl Ove Knausgård i extrem detalj går igenom sitt eget liv. Han är rak och direkt och skonar varken sig själv eller någon i hans närhet. Jag har recenserat de två första böckerna också, för den som är intresserad av att läsa mer om dem. I den tredje delen ger sig Karl Ove alltså på sin egen barndom, åren mellan sex och tretton, en period som han minns med ovanlig skärpa. ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Boken, som är helt fristående från de tidigare böckerna men nog helst ska läsas efter att man plöjt dem, tar sin början i slutet av 60-talet när den lille Karl Ove och hans familj flyttar till Tromøya, en stor ö vid den norska sydkusten.

Det är en på samma gång ovanlig och vanlig barndomsskildring som vi får läsa. Ovanlig på så sätt att Knausgård skriver om sig själv och sin egen barndom, men ändå har skrivit hela boken ur ett barns ögon. Här finns inga eftertänksamma reflektioner från den vuxna Karl Ove och det är imponerande hur han lyckas måla upp ett litet barns värld och verklighet, särskilt med tanke på hur de tidigare böckerna har gestaltat sig. Vad som har triggat honom att skriva om sin barndom på detta sätt är svårt att veta. Kanske är det hans egna barn, som är i samma ålder, som fått honom att minnas hur det var att vara barn. För Min kamp 3 är mer än något annat än vuxen mans försök att sätta sig in i ett barns tankar. Och det är här allt det vanliga kommer in i bilden. Knausgård hade en på alla sätt normal och vanlig barndom. Alla män och killar har varit med om liknande saker som de han skriver om här. Han skriver noggranna redogörelser om hur det känns att bli bestulen på sitt lördagsgodis av andra barn, skita i skogen, hitta gamla porrtidningar och simma i simhallen. Det är hur bra som helst, otroligt starkt och välskrivet. Ett stycke handlar om hur han kryper genom en smal tunnel under en väg och fastnar, och den panik som uppstår i den situationen. Boken rymmer många känslor som bara ett barn kan känna och Knausgård återger dem med ett nästan kusligt gehör. Inledningsvis känns det dock inte särskilt kul att läsa Min kamp 3, den är lite seg och tråkig. Men till slut lossnar det ändå, det är trots allt Knausgård vi har att göra med, och framåt slutet vill man inte att det ska ta slut. På ett skickligt sätt fortsätter han att måla upp den ansträngda och obehagliga relationen mellan honom och fadern, vilket också får Min kamp 3 att skilja sig från de flesta andra barndomsskildringar. Bland alla vanliga, och ganska lyckliga, barndomsminnen finns också ett ständigt närvarande mörker. Vi som vet vad som händer sen kan därför läsa in mycket i barnet Karl Oves konfrontationer med sin kontrollerande och oberäkneliga pappa. Min kamp fortsätter att fascinera och det känns tryggt att veta att det finns tre böcker till som väntar på att översättas.

Kvällarna i Arkham City

I de flesta avseenden börjar jag faktiskt känna mig ganska vuxen, men det finns fortfarande en del saker som jag förhåller mig till med barnslig entusiasm. Hela året har jag exempelvis gått omkring och varit otroligt förväntansfull och spänd inför ett visst TV-spel. När det har funnits andra, allvarligare och betydligt viktigare, saker som jag borde ha tänkt på har jag, minuterna innan jag somnat, legat och tänkt på Batmanspelet Arkham City. Att känna sig så upphetsad av ett kommande TV-spel är kanske inte helt vuxet och moget, men de starka känslorna var inte heller helt obefogade. Framförallt är spelets föregångare Arkham Asylum, där Batman tog sig an skurkar och galningar på ett enormt sinnessjukhus, ett av de roligaste och häftigaste spelen som jag någonsin har spelat. Superhjältar är egentligen de perfekta huvudpersonerna i TV-spel, men ofta blir spelen baserade på populära seriehjältar taffliga och medelmåttiga. Arkham Asylum var istället ett fulländat actionspel med bra story, cool atmosfär, snygg grafik och perfekt kontroll. Spelet var inte heller baserat på någon nyligen utkommen film som behövde lite extra marknadsföring utan var djupt förankrad i de allra bästa Batmanserierna. Arkham Asylum var ett fantastiskt spel och enligt alla trailers och förhandsartiklar verkade det som att Arkham City skulle bli ännu bättre. Under sommaren kom det regelbundet nya tunga trailers och nyheter om spelet, och väntan blev smått outhärdlig. När spelet sedan släpptes och det visade sig att den sajt där jag hade förhandsbokat spelet strulat till min order och att jag skulle få vänta ytterligare en vecka på att få spela spelet blev det ännu jobbigare. Alla spelkritiker skrev om Arham City som ett av årets bästa spel och när jag äntligen fick slita upp fodralet och börja spela var det med känslor av barnslig lycka och glädje. Arkham City är verkligen så bra som jag hade hoppats och klår föregångaren på alla punkter.

Storyn i Arkham City är otroligt cool och mäktig. Precis som i Flykten från New York, av mina absoluta favoritfilmer, har en stor del av Batmans hemstad Gotham City (som ju förstås är kraftigt inspirerad av New York) spärrats av och inhägnat av höga murar har man skapat ett slags superfängelse där såväl galningar, kriminella och politiska motståndare har spärrats in. Det är Hugo Strange, en klassisk Batmanskurk, som ligger bakom fängelset, som fått namnet Arkham City, och självklart är det något skumt med hans plan att utplåna alla kriminella element i Gotham City. Bruce Wayne protesterar mot vansinnet och blir själv inspärrad. Därefter följer en spännande berättelse där de flesta populära Batmanskurkar dyker upp under spelets gång. Det är en otroligt lyxig, välgjord och generös spelvärld som öppnar sig. Förutom att följa spelets story, där man också får spela som Catwoman, kan man göra mycket annat och det finns flera stora sidouppdrag som är valfria att slutföra. Spelets manus är välskrivet och mycket mer engagerande än de flesta nyare TV-spel. Spelets skapare har varit serierna trogna men har ändå skapat en fräsch och spännande Batmanberättelse som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa serierna. Röstskådespelarna gör ett grymt jobb och filmsekvenserna är otroligt snyggt regisserade. Spelet andas kvalitet från början till slut. Kontrollen är perfekt och spelets till synes enkla och avskalade fightingsystem blir djupare och mer komplicerat ju längre spelet fortgår. Man uppgraderar sina attacker, skaffar sig nya föremål och blir hela tiden lite bättre, samtidigt som fienderna blir starkare och svårare. Svårighetsgraden är perfekt balanserad och när man klarat av spelet öppnar sig nya spellägen och fler möjligheter. Det är ett fantastiskt spel, helt enkelt.

Det som är bäst med spelet är ändå Arkham City, platsen där det hela utspelar sig. Det är en otroligt häftig spelvärld och jag tror aldrig jag har sett lika snygga och stämningsfulla miljöer i ett spel. Estetiskt är spelet och staden fulländade. Det är ständig skymning i Arkham City och de skitiga New York-miljöerna har aldrig gjorts snyggare i ett spel. Det är mörkt, dunkelt och hårt men samtidigt otroligt inbjudande och mysigt. Snön faller lätt och nyonskyltarna lyser stämningsfullt upp de mörka gatorna. Det känns nästan som att man spelar Flykten från New York, men med Batman i huvudrollen istället för Snake Plissken. Efter att ha vant sig vid kontrollen rör man sig snabbt fram genom staden och det är en fröjd att klättra upp på ett högt beläget hustak och sen flyga fram över Arkham Citys gator för att sedan hitta ett gäng kriminella och landa en väl riktad flygspark i någons ansikte och sedan påbörja århundradets häftigaste fight. Jag älskar det här TV-spelet och trots att jag under mina 24 år har spelat ett oräkneligt antal TV-spel, och borde vara van och erfaren, måste jag ofta stanna upp för att hämta andan. För de som har blivit inspärrade i Arkham City är det säkert helvetet på jorden, men för mig är det en liten himmel av fantastiska möjligheter som målas upp på min TV. Det kommer dröja innan jag känner mig redo att lämna fängelset.

Tintin i Hollywood

Olika människor läser Tintin på olika sätt. Beroende på ålder, intressen och erfarenheter finns det flera tolkningsmöjligheter. För mig är Tintin en estetiskt fulländad serie med historier som väcker nostalgiska känslor, dels för barndomen och dels för en tid och värld som jag aldrig fick uppleva. När jag var liten tyckte jag mest att det var otroligt spännande och mysigt att läsa Tintinserierna. Man kan läsa Tintin på olika sätt, och det finns egentligen inget förhållningssätt till den evigt unge journalisten som skulle vara bättre än ett annat, men en sak som är säker är att jag och Steven Spielberg inte riktigt ser samma saker hos Tintin. Jag har varit spänd, men inte särskilt entusiastisk, över Speilbergs Tintinfilmer sedan jag för några år sedan fick höra talas om att de var på väg. När han värvade Jamie Bell och Andy Serkis som Tintin respektive Haddock kändes det som att han var på rätt väg, men sedan de första bilderna dök upp har jag känt mig alltmer tveksam till hela projektet. Tintins största styrka är ju att det är en av världens snyggaste serier, och skulle jag få styra över en filmatisering av serierna skulle jag förstås försöka bevara så mycket som möjligt av förlagans charm och fulländade enkelhet. Men ska man göra en film i 3D, och det ska man ju förstås göra nuförtiden, verkar det som att såväl smurfar som Tintin får stå ut med att förfulas och bli groteska dataanimerade figurer, helt utan originalens charm och enkla linjer. Ingen kan påstå att Spielbergs Tintinfilm inte är tekniskt imponerande – det är onekligen en välgjord film med häpnadsväckande effekter – men samtidigt är den också väldigt ful. Den tecknade TV-serie som gjordes i början av 90-talet, och som jag växte upp med, gjorde helt rätt i att utgå från Hergés teckningar. Speilberg har valt en annan riktning och priset han får betala för sina explosioner och biljakter är oväntat högt.

Trots min skeptiska hållning var det ända med förhoppningar och viss entusiasm som jag gick och såg Tintin häromkvällen. Efter att ha läst ett gäng positiva recensioner hade mina första farhågor tonats ner och när jag hade fått på mig 3D-glasögonen blev jag väldigt nöjd och glad över filmens öppning där snygga Tintinsiluetter springer omkring och gör spektakulära saker. Tråkigt nog är filmens första minuter de allra snyggaste (och det finns en ännu snyggare alternativ öppningssekvens, med referenser till samtliga album, att beskåda här) och när filmen väl drar igång är det svårt att vara lika imponerad. För oss som kan Tintinalbumen utan och innan är storyn välbekant, men ändå inte, för det Spielberg har gjort här är att klippa ihop scener från tre olika album (Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt) och löst sammanfogat dem till en egen story, med många inslag som aldrig syntes i serierna. Storyn fungerar visserligen, men det känns inte som att det Spielberg har lagt till tillför något till Hergés gamla berättelser, och därför känns det mest onödigt och smådumt. Inte för att Hergés serier var några litterära mästerverk men i Speilbergs version känns karaktärerna inte alls lika utmejslade och älskvärda. Tintinserierna kan inte beskyllas för att vara djupa men det finns ändå något där som engagerar och griper tag, som får mig att bry mig om karaktärerna och deras öden. Filmen saknar allt sådant och känns därför ganska oengagerande.

De flesta Tintinserierna publicerades med en eller par sidor i veckan och därför händer det alltid en massa spännande saker i serierna. Det är fullt ös hela tiden, men på ett behärskat 40-talssätt. När Spielberg styr och ställer blir Tintin en modern actionhjälte som utför omänskliga hjältedåd i bästa TV-spelsstil. Det händer saker hela tiden och det är lätt att bli lite ofokuserad när den ena actionfyllda scenen avbyter den andra. Efter att jag fyllde tolv har jag haft problem att fokusera och engagera mig i actionfilmer där det händer något spektakulärt hela tiden, där man förväntas sitta på helspänn fast man ändå vet hur det ska sluta. Hade jag varit tio år hade säkert Spielbergs Tintinfilm kunnat bli en ny favorit, men nu känns det bara svårt att hänga med i alla svängar fram och tillbaka. Nu låter det som att jag fullständigt sågar filmen, men så är det inte heller. Trots att filmen är ful och oengagerande har jag det ganska kul när jag ser den. Speilberg gör sitt bästa för att förstöra Hergés klassiker men lyckas ändå inte sabotera den där typiska Tintinkänslan som ändå är närvarande genom stora delar av filmen. Jag imponeras av de snygga effekterna, skrattar åt Haddock och Milou och myser åt de få vinkningar som har slängts in åt fansen. Jamie Bell fungerar bra som Tintin och storyn fungerar. Man kan vara bitter över att Spielberg och hans amerikanska polare fick göra filmen och man kan vara sur över att Tintin pratar engelska och att man fullständigt har frångått de klassiska – och betydliga bättre – berättelserna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det är kul att gå och se en storfilm med Tintin på bio år 2011. Jag kommer gå och se de kommande filmerna också, och jag kommer garanterar bli lite sur även då, men slutligen ger jag ändå tummen upp.



SvD, DN

Besatt av Jane Eyre

För mig är årets utan tvekan bästa film den nya Jane Eyre-filmatiseringen. Häromkvällen såg jag den för tredje gången och jag känner redan att jag skulle kunna se den igen. Det finns så mycket som är bra med Jane Eyre. När jag, en ensam kväll i slutet av augusti, satte mig för att se filmen för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter de senaste 20 årens vurmande för Jane Austen och alla romantiska kostymfilmer hade jag uppfattningen att Charlotte Brontës klassisker tillhörde samma genre som Stolthet och fördom. Jag kunde ju inte ha varit mer fel ute och när de grå, dystra landskapen började målas upp framför mig fastnade jag direkt. Jag satt på helspänn hela filmen och tyckte att jag fick ta del av en av de häftigaste berättelserna någonsin. När filmen gick upp på bio några veckor senare släpade jag med mig min flickvän, som också blev väldigt entusiastisk, och därefter har jag också hunnit med att läsa boken. Jag är bokstavligen besatt av Jane Eyre och skulle vilja uppmana alla att gå och se den nya filmen. Det är en häftig och modig filmatisering med tydliga konstnärliga ambitioner och lysande skådespelare i de bärande rollerna.

Det har gjorts många filmatiseringar av Jane Eyre tidigare men ingen av dem kammar hem lika många coolhetspoäng som den nya filmen. Valet av regissör känns först väldigt otippat, men snabbt inser man hur otroligt coolt och nytänkande det är att undvika de självklara valen och istället satsa på en ny och ung talang som kan tolka en gammal klassiker på sitt eget sätt, och kanske få fram något nytt och modernt ur en tidlös historia. Cary Fukunaga (pappan är japan, mamman svensk) enda tidigare film är den gripande och omskakande Sin Nombre som utspelar sig bland illegala flyktingar och våldsamma gängmedlemmar i Mexiko. Sin Nombre är förstås en lysande film, men man kommer inte mycket längre från Jane Eyre än så, och just därför är Fukunaga ett häftigt val av regissör. Och det känns verkligen som att han gör sin egen grej av Jane Eyre samtidigt som han förvaltar och tar till vara på allt som gör Charlotte Brontës roman så speciell och fascinerande.

Fukunaga har valt att vara väldigt sparsmakad i sin Brontëtolkning. Till skillnad från i boken får vi som tittar inte reda på särskilt mycket om karaktärerna och deras bakgrunder – vilket bara gör det otroligt spännande och givande att läsa boken efteråt. Dialogen är begränsad till det allra nödvändigaste och det som inte sägs får istället utrymme att utspela sig i de fantastiska skådespelarnas ansikten. Coola Mia Wasikowska (som gjorde Alice i Tim Burtons vansinnigt usla Alice i Underlandet-film häromåret) är perfekt som den bleka Jane Eyre och Michael Fassbender – världens just nu coolaste skådespelare – är otroligt häftig och mäktig som mr Rochester, till vars spökliga gods Thornfield den unga Jane Eyre kommer för att jobba som guvernant. Jag tänker inte berätta så mycket om storyn, för om ni som jag inte har någon förutfattad mening om Jane Eyre kommer filmen te sig desto mäktigare och mer fascinerande. I övriga roller syns bland annat allas vår favorit Jamie Bell (Billy Elliot!) och Judi Dench. Det är en duktig ensamble som klarar av att göra något häftigt och speciellt av de spännande figurerna.

Förutom den fantastiska storyn, som verkligen tycks rymma hur mycket som helst, är det framförallt det estetiska och konstnärliga i Fukunagas version av Jane Eyre som har gjort starkast intryck på mig. Precis som i berättandet har han valt att hålla tillbaka och han jobbar genomgående med en väldigt begränsad palett. Det är fascinerande hur många nyanser av grått och brunt det faktiskt finns och hur mycket vackert man kan göra med så dova färger. Den nya Jane Eyre-filmatiseringen andas goth, mystik och spänning på ett sätt som skulle göra vilken filmskapare som helst avundssjuk. Tim Burton som har ägnat en hel karriär åt att skapa gothiga miljöer har aldrig lyckats så bra som Fukunaga, som ju här gör sitt första försök. Jane Eyre är årets snyggaste film och jag kommer nog aldrig tröttna på att titta på de vackra bilderna. Jane Eyre är på så många sätt en perfekt film och det känns kul att den mest fascinerande filmen år 2011 är en nytolkning av gammal klassiker. Vad som är ännu roligare är att den film som jag ser fram emot allra mest just nu är ännu en modern tolkning av en bok av systrarna Brontë. Den här gången är det Andrea Arnold, som tidigare har imponerat med den omskakande Fish Tank, som regisserar Emily Brontës Svindlande höjder. När Hollywood har fått slut på nya idéer vänder man sig tydligen till de riktigt gamla klassikerna och låter nya spännande regissörer tolka dem på sitt eget sätt. Det känns lite konstigt att det resulterar i filmiska mästerverk som får alla nya filmer som bygger på nya idéer att kännas gamla och tråkiga. Men det kanske är just därför som de kallas klassiker.

Outsider – Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygts Underdog är nog den bästa svenska roman som jag har läst. Det är en bok som verkligen har allt. Storyn och karaktärerna är helt fantastiska och boken är skriven med ett otroligt flyt - det finns få som behärskat det svenska språket på ett lika lysande avslappnat sätt som Torbjörn Flygt. Dessutom har Underdog en politisk nerv, en ständigt närvarande klasskänsla som ständigt ligger och puttrar i bakgrunden, får alla händelser att fatta eld och sätter romanen i ett större, viktigare, sammanhang. Underdog är ett mästervek. För några veckor sedan kom uppföljaren Outsider – planerad ända sedan Flygt skrev Underdog, men till skillnad från allt snack om Underdogfilmatiseringar faktiskt verkställd och färdig. Det är tio år sedan Underdog publicerades, hyllades och belönades med Augustpriset. Jag har faktiskt ingen större koll på vad Flygt har sysslat med sedan dess, har inte läst en enda av hans andra böcker, vilket jag kanske borde ha gjort med tanke på hur mycket jag gillar Underdog. Men nu är han alltså tillbaka med fortsättningen om arbetarfamiljen från Malmö, en ny berättelse om Johan, morsan och systern Monika. Outsider är som förväntat en bra bok, på sina ställen träffsäker, smart och allmänt lysande, men lika bra som Underdog blir den aldrig. Torbjörn Flygt har tappert skrivit i motvind, förmodligen väl medveten om att varken han eller någon annan någonsin kommer kunna bräcka Underdog. I sig är Outsider en riktigt bra och välskriven roman som har något viktigt att berätta, men jämförelserna med Underdog måste ändå göras, och det är väl där den faller något.

Outsider börjar ungefär där Underdog slutade. Huvudpersonen Johan har flyttat till Lund där han utbildar sig till jurist. Han bor i studentkorridor, hänger på nationer, blir förälskad och reflekterar över livet. Boken utspelar sig under 80-talet då ”vanligt folk”, även sådana med arbetarklassbakgrund, hade börjat hitta till universiteten i ett större antal än tidigare. Det handlar mycket om den konfrontation som uppstår när arbetarklassen beblandar sig med den uråldrigt etablerade överklasskultur som universitetsvärlden är uppbyggd kring. Det är intressant och träffande, och för mig som har spenderat fyra år i Uppsala känns det mesta väldigt bekant. Uppluckringen av den gamla universitetskulturen tar väldigt lång tid och tråkigt nog verkar det inte som mycket har hänt på området de senaste 20-30 åren, åtminstone inte i de klassiska universitetsstäderna där överklassen och borgarna (och deras avkomma) fortfarande styr och ställer. Outsidern som det syftas på i bokens titel är främst de personer från ”enkla” förhållanden som försöker ta sig in på de rikas territorium, men aldrig riktigt kommer lyckas, och i sådana fall alltid kommer leva med känslan av att inte passa in. Johan, som vi får anta är Flygts alterego, ser som medelålders man tillbaka på sin studenttid och reflekterar över hur han blev den han är idag, hur han blev en gubbe med hög inkomst och stabila familjeförhållanden. Precis som i Underdog är tonen alltid lite bitter, men inte utan att samtidigt vara humoristisk och träffsäkert rolig. Den politiska nerven finns kvar och genomsyrar hela boken. Flygt skildrar 80-talet och det tidiga 90-talet sett med vänsterögon. Han är sur över det Sverige som vi lever i idag och det är omöjligt att inte storgilla gubben. Förutom Johan får vi självklart återträffa hans mamma och systern Monika som numer är ensamstående mamma och läkarstudent. Familjeskildringen är varm och mysig, men till skillnad från Underdog handlar det här mest om hur man, trots att man älskar sin familj, måste bryta sig loss och skapa sig sitt eget liv och sammanhang. Dessutom får vi lära känna ett helt gäng nya, färgstarka, figurer. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Men helt enkelt inte lika bra som Underdog. Det är dock inte något argument för att inte läsa Outsider. Hur många böcker är egentligen bättre än Underdog?

Habibi – Craig Thompson

Som vana Finpopläsare redan vet älskar jag serier. Jag har alltid haft en stor passion för serietidningar och håller konstformen som ett av mina favoritmedier. Serier kan verkligen rymma allt och det finns egentligen inget som jag gillar lika mycket som att få begrava mig med några trevliga serier. Sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag mer eller mindre övergivit de vanliga serietidningarna, det är helt enkelt för omständigt och jobbigt att följa serier i form av lösnummer. Istället har det mest blivit samlingar av lösnummer eller renodlade graphic novels. När det gäller graphic novels finns det få exempel på serier som kan mäta sig med vanliga romaner i omfång och djup. Det är mödosamt och inte särskilt belönande att göra serier och de flesta serieförlag och författare väljer därför att ge ut sina serier i albumform där man måste läsa flera album för att få ta del av hela berättelsen. Ofta måste man vänta i flera år för att avsluta en serie och därför får serier svårt att tävla med vanliga böcker där upplevelsen inte alls är lika utdragen. Det finns förstås några undantag varav den nyutkomna Habibi av Craig Thompson är ett alldeles lysande exempel. Med en imponerande längd på dryga 600 sidor och en fascinerande story där islam står i centrum är Habibi en ovanlig serieroman som förmodligen kommer ligga bra till när årets bästa roman ska utses på olika håll vid årsslutet.

Craig Thompson har lite oväntat blivit en av världens mest älskade serietecknare. Han debuterade med den mysiga och lite deppiga Good-bye, Chunky Rice 1999 och fick genast ett stort genomslag som ny och lovande talang i seriebranschen. 2003 kom den självbiografiska tegelstensserieromanen Blankets och Thompson höjdes till skyarna och började nämnas bland de största. Han har jobbat med Habibi sen 2004 och hajpen har växt sig enorm allteftersom releasen har närmat sig. Jag har haft lite svårt för Thompson tidigare – hans talang går inte att ifrågasätta men både ”Chunky Rice” och Blankets har känts som grovt överskattade serier som varken berört eller underhållit mig. Trots det har jag ryckts med av förhandssnacket kring Habibi och lade en förhandsbeställning på serien så fort releasedatumet hade blivit känt. Habibi kommer utan tvekan vara årets mest omtalade serie. Litteraturkritiker kommer jämföra den med årets allra bästa böcker. Och det är uppenbart att Craig Thompson har gjort något riktigt stort här – både till formatet och innehållet.

Framförallt är jag imponerad över att Craig Thompson vågat göra en så stor serieroman. Jag kan inte tänka mig någon annan serietecknare som skulle vara beredd att göra samma sak. Sex år är lång tid och man kan bara tänka sig vilka enorma ambitioner som krävs för att göra ett verk som Habibi. Ekonomiskt måste det också ha varit tufft, för även om man är stor som serietecknare är det inte uppenbart att man är stor jämfört med andra författare. Och att inte publicera något på så lång tid kräver också ett enormt självförtroende. Risken är stor att man glöms bort och aldrig kommer uppnå sin forna storhet. Habibi, med sina 650 sidor, är verkligen som en roman i serieform. Man behöver inte vänta flera år på fortsättningen och får ta del av hela storyn direkt. Det känns som något väldigt ovanligt när det gäller så här stora serieprojekt. Så all respekt åt Craigh Thompson. Han förtjänar det.

I Habibi leker Craig Thompson med islam, ungefär på samma sätt som Blankets handlade om kristendomen. Boken kretsar kring en ganska brutal historia om en liten förslavad flicka som tar sig an ett mindre barn och flyr från sina förtryckare och bosätter sig i öknen där de växer upp – först som mor och son, sen som syster och bror och till slut som älskarinna och älskare. Men deras väg till kärleken och lugnet är lång och jobbig och innehåller mycket våld och förnedring. Craig Thompson låter sin berättelse utspela sig i miljöer som hämtade från Tusen och en natt men han kryddar världen med motorcyklar, moderna märkeskläder och nutida avfall. Det är en intressant värld och Thompson vill uppenbarligen säga mycket med sin berättelse. Historien om pojken och flickan varvas med berättelser från Koranen och arabiska myter. Det är en ganska jobbig serieroman att läsa då det nästan hela tiden händer något fruktansvärt. Den ena våldtäkten avlöser den andra och lidandet vet inget slut. Barn misshandlas och utnyttjas och allt känns väldigt mörkt, men ändå inte utan att vara lite lättsamt berättat. Man vet aldrig riktigt vad Thompson vill säga, och det är säkert också meningen. Ett som är säkert är dock att Habibi är en sjukt snygg serie. Thompson är en fantasisk tecknare och detaljrikedomen i hans teckningar är otroligt imponerande. Han använder traditionella arabiska mönster och bokstäver på ett fascinerande och innovativt sätt som verkligen förgyller bokens grafiska framtoning. Habibi är nästintill utmattande i sitt otroliga omfång och utmanande innehåll och det känns som Craig Thompson uppmanar läsaren att återvända till boken och läsa den igen, på ett kanske lite annorlunda sätt. Jag tror inte att det dröjer länge förrän jag finner mig själv bläddrandes i Habibi igen. Och till Craig Thompson kan jag bara säga att han har använt de sex senaste åren på ett väldigt bra sätt.