Min kamp 2 – Karl Ove Knausgård

Jag skulle nog tänka efter både en och två gånger innan jag gick på fest med Karl Ove Knausgård. Visserligen är han klar med Min kamp, men vem vet, kanske kommer han skriva fler, liknande böcker. För Knausgård är inte direkt nådig mot människorna i sin omgivning. Det spelar ingen roll om det är föräldrar som har sina barn på samma dagis som honom, hans svärföräldrar, hans vänner eller hans grannar – han är aldrig sen med att skildra personerna han möter precis som han ser och upplever dem, utan några som helst försköningar eller förmildrande omständigheter. Han är inte ens särskilt snäll mot sin fru eller sina barn. Samtidigt är han inte heller snäll mot sig själv. För det är ju sig själv han skriver om, och han har ovanligt mycket självdistans i sin hårda skildring av sitt eget liv och verklighet. Den senaste veckan har jag återstiftat min bekantskap med Knausgård och tagit mig igenom den andra volymen av Min kamp. Och återigen har jag blivit otroligt imponerad av hans författarskap. 600 sidor passerar snabbt i sällskap med Knausgård. Han förstorar vardagliga händelser till enorma epos som griper tag och inte släpper taget ens när man är klar med boken.

Den första delen av Min kamp var nog den bästa romanen jag läste förra året. Den var omtumlande, gripande och fascinerande – och skriven på ett fantastiskt språk, som egentligen saknar motstycke i vår tid. Framförallt handlade den om Knausgårds förhållande till sin döda pappa, och även om den var skriven i ett rasande tempo, med ett nästan otäckt flyt i språket, kändes det som att boken hade en tydlig struktur, uppdelad i två tydligt avgränsade delar. Den andra delen av Min kamp är både längre och lösare i strukturen än den första boken. Boken sträcker sig över 600 sidor och saknar helt kapitelindelning, och styckeindelningen är också mycket knapp. Strukturen finns där, men man märker den först framåt slutet, då det hela plötsligt känns mycket elegant och genomtänkt. Det är inte många författare som klarar av att leverera en bok på 600 sidor i ett enda stycke men för Knausgård är det inget som helst problem. Allt är skrivet på ett snyggt och enkelt sätt med samma fantastiska flyt som i den första boken. Flera gånger i boken beskriver Knausgård hans ofta maniska sätt att skriva och det är lätt att se honom framför sig där han sitter i sitt arbetsrum och misshandlar sitt tangentbord.

Den andra delen av Min kamp handlar om hur Knausgård lämnar ett trasigt äktenskap i Norge och flyttar till Stockholm för att hitta sig själv igen. Han letar efter en bostad, börjar träna, träffar nya människor och blir kär. Kärleken utvecklar sig snabbt till något stort och mäktigt och snart har Knausgård blivit pappa till tre barn. Han skriver om sitt liv och sina tankar, och många av de människor som passerar genom hans liv. Han är väldigt utlämnande och vi får läsa om kriminella bekanta, hans manodepressiva fru och smygsupande svärmor, hans obehagligt hämndlystna grannkvinna och många andra. Men han är som sagt aldrig sen med att vara hård mot sig själv. Min kamp känns aldrig självupptagen och det märks att det tagit emot för Knausgård att skriva mycket av det han skriver. Men han har uppenbarligen känt sig tvungen att skriva det här. Under hela läsningen av Min kamp känns det som att man har med en stor roman, och en stor författare och konstnär, att göra. Det är helt enkelt jävligt bra och storslaget på alla sätt. Det lustiga är att det storslagna ofta ligger i Knausgårds förmåga att få de minsta vardagliga händelser att kännas som något stort och världsomvälvande. En liten händelse kan mynna ut i något mycket större, ibland i långa utläggningar om något helt annat. Precis som i våra tankar jobbar Knausgård med associationer och hans berättelse följer sällan en enkel rak linje. Sidospåren är många och fascinerande. Den tredje delen av Min kamp kommer på svenska i oktober. Självklart ska jag läsa den också, men först måste jag få lite andrum efter den här storartade läsupplevelsen.