Min kamp – Karl Ove Knausgård

Helvete vad bra han skriver, Karl Ove Knausgård. När jag med viss tveksamhet började läsa Min kamp häromdagen förväntade jag mig inte att jag skulle se storheten i boken. Den har hyllats överallt och omslaget på den svenska utgåvan är prytt av tungt respektingivande ord från eliten av de manliga svenska litteraturkritikerna. För om det är något som står klart från första sidan är det att Min kamp är en manlig bok. Den handlar om hur det är att vara man, och om hur man blir en man. Inte under några som helst omständigheter hade den kunnat skrivas av en kvinna, och det är tveksamt om den ens är ämnad för kvinnor. Det börjar bra, kanske lite högtravande, men väldigt starkt och träffande. Men som alltid, när det gäller en unisont hyllad bok, känns det som att man ska bli besviken. Två dagar senare, när jag precis har lagt ifrån mig Min Kamp, känns det dock som att jag har varit med om en stor läsupplevlese. Min Kamp är en fantastisk bok, en framtida klassiker, och Karl Ove Knaussgård skriver bättre än alla andra. Språket är rakt och direkt med ett sanslöst flyt. Det här är bara den första av sex volymer av Min kamp och det inger en viss trygghet att det finns så mycket kvar. För även om det som den första boken handlar om är sorgligt och jobbigt känns det som att Knausgård har mer att säga än de flesta nutida författare. Jag är otroligt sugen på att få läsa fortsättningen.

Min kamp är omskriven. I Norge verkar det som att boken har skapat en otrolig mängd rubriker, men även i Sverige har det gått att läsa om den i tidningarna. Knausgård skriver nästan uteslutande om sig själv. Han skriver om sitt liv och om hur han blev den han är idag. Han förskönar ingenting och är ärlig och rak i skildringen av sina närstående. Många av hans släktingar har blivit upprörda och man kan diskutera om det är okej att på ett så öppet och naket sätt skriva om verkliga människor. Men Knausgård är knappast ödmjuk mot sig själv och vägrar att försköna sina mindre vackra sidor. Och det gör allt ännu mer komplicerat. Själv väljer jag att inte bry mig om det där. Min kamp är kanske en självbiografi, men den är skriven som en roman, och det är som en roman jag läser den.

Den första volymen handlar mycket om Knausgårds förhållande till den döda fadern och är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om Knausgårds tonår. Det är en otroligt träffande och rörande ungdomsskildring, inte helt olik Torbjörn Flygts mästerverk Underdog. Det är inte en glad skildring av tonåren, och jag kan relatera starkt till det mesta som Knausgård skriver. Särskilt ett stycke där den 16-åriga Knausgård och hans bästa kompis ska fira nyårsafton, med allt vad det innebär, slår mig väldigt hårt. Den andra delen handlar om hur den vuxne Knausgård och hans bror städar upp efter sin döde far, som nyss dött av sitt alkolholmissbruk. Det är jobbig läsning och Knausgård är väldigt duktig på att få fram det vidriga, äckliga och ovärdiga i situationen. Det var länge sedan en bok väckte samma obehagskänslor hos mig. Samtidigt är sorgen efter fadern skildrad på ett så lysande sätt, kanske bland det bästa som jag någonsin läst, att det är omöjligt att inte bli berörd på djupet. Knausgårds pappa är den viktigaste figuren i den första volymen och även om Knausgård skriver om sig själv på ett väldigt ingående sätt, som vissa säkert skulle kalla självupptaget, är det farsan som dominerar boken totalt. Flera gånger går mina tankar till Thåströms Skebokvarnsv. 209 och när jag efter att ha läst den sista sidan tittar på författarfotot tycker jag att Knausgård plötsligt är väldigt lik Joakim Thåström. Min kamp är en riktigt bra bok. Jag väntar hungrigt på att nästa volym ska komma på svenska. I väntan på den ska jag ta mig an Knausgårds tidigare roman en Tid för allt. Om du har några som helst tvivel om Knausgård eller Min kamp gör du bästa i att släppa dem. Det här är utan tvekan en av vår tids bästa romaner och om man är det minsta intresserad av litteratur tycker jag att man ska läsa den. Om inte annat för att Knausgård skriver så jävla bra.