Middlesex – Jeffrey Eugenides

Ibland kommer jag över böcker som tilltalar mig på alla sätt. Jag får känslan av att författaren har tänkt på just mig när han eller hon har skrivit ned sin berättelse. Hur kan annars författaren ha lyckats anspela på allt som jag tycker om och berörs av? Det kan ju inte bara vara slumpen. Den litterära genre som jag gillar mest är den så kallade magiska realismen. Det är ett svårdefinierat begrepp, men jag har aldrig läst en dålig bok som har stämplats som magisk realism. För två veckor sedan publicerades en väldigt trevlig artikel i DN om den nya magiska realismen. I samma mening som två av mina favoriter från de senaste åren - Kavalier & Clays fantastiska äventyr och Oscar Waos korta förunderliga liv - nämndes en bok jag aldrig hade hört talas om. Middlesex. Jag införskaffade genast boken – som finns i en trevlig pocketupplaga – och dryga 600 sidor senare kan jag konstatera att det var det här årets mest välinvesterade kronor. Middlesex är en otroligt häftig läsupplevelse, på alla tänkbara sätt. Den är skriven av Jeffrey Eugenides, samma författare som skrev The Virgin Suicides som sedermera blev en bra film av Sofia Coppola. Middlesex vann Pulitzerpriset 2003, men har trots det lyckats undgå min uppmärksamhet. När jag börjar läsa är det utan några egentliga förväntningar, men redan efter de första meningarna har Eugenides lyckats fånga mig.

”Jag har fötts två gånger: först som en liten flicka en anmärkningsvärt smogfri januaridag i Detroit 1960, och sedan på nytt som tonårspojke i ett undersökningsrum inte långt från Petoskey i Michigan i augusti 1974.”

Cal växer upp som Calliope, en helt vanlig grekisk-amerikansk flicka. Det är först när Cal når puberteten som hennes sanna natur börjar visa sig. Vid hennes födsel och de återkommande läkarbesöken har hennes gamla grekiska läkare inte gjort så noggranna kontroller, och därför missat något väsentligt. När de andra flickorna får mens och bröst börjar det bli uppenbart att det är något som inte stämmer. Det visar sig att Cal har testiklar och efter den insikten vänds världen självklart uppochned. Middlesex handlar om otroligt mycket och spänner över en lång tid. Dels handlar den om Cal och hur det är att vara hermafrodit. Eugenides skriver på ett roligt sätt om könsidentitet och uppfostran. Men det är lika mycket en berättelse om Cals familj och hur de muterade generna tog sig från Turkiet till Detroit. Cal är berättaren i Middlesex, och en mer sympatisk och rolig sådan har jag sällan stött på. Han berättar i kronologisk ordning om hur farföräldrarna – som är syskon med varandra! - flydde från Smyrna till USA och hur de levde som grekiska invandrare i det nya landet. Det är en fascinerande berättelse om bilfabriker och hemliga spritklubbar, om hur islam växte sig stort bland de svarta och mycket annat. Därefter skildrar Cal under några hundra sidor hur hennes föräldrar växte upp och träffade varandra, och avslutar med berättelsen om sitt eget liv. Det är en fantastisk släktkrönika, som tar upp viktiga frågor och berättar om USA under 1900-talet. Eugenides har helt klart skrivit en av de där ”stora amerikanska romanerna”.

Middlesex är en sådan bok där varje ord och mening känns genomtänkt. Den påminner på flera sätt om Oscar Waos korta förunderliga liv, även om språket var lite roligare och vildare i den boken. Eugenides skriver lite mer konventionellt än Junot Díaz, men det är alltid välformulerat och smart. Här finns så många intressanta infall och uppslag att Eugenides utan problem hade kunnat fylla tio böcker. Middlesex är både underhållande och rolig samtidigt som den är gripande och fascinerande. Som all bra magisk realism är den också väldigt lärorik. Jag får en förståelse för konflikten mellan Turkiet och Grekland, som jag aldrig har haft tidigare. Jag lär mig om grekiska seder, och nu vill jag lära mig allt om rebetikomusik. Dessutom får jag en inblick i hur det var att komma till USA som invandrare strax innan den stora depressionen, och hur greker i USA lever idag. Middlesex bjuder på intressant nutidshistoria. Jeffrey Eugenides målar upp en fascinerande bild av utanförskapet i USA. Ett land som är uppbyggt av människor från alla världens hörn, men som ändå bara öppnar sina armar för ett fåtal och där klasskillnaderna är enorma. Det är inte bara grekerna som står utanför den amerikanska livsstilen, utan också de svarta och inte minst de sexuellt annorlunda. Med arbetarstaden Detroit som skådeplats gör Eugenides det hela än mer intressant. Jag läser långsamt för att inte missa något. Jag ville stanna med de hemlösa Grateful Dead-fansen en liten stund till och jag vill aldrig lämna den hemliga spritklubben under 20-talets spritförbud, men Eugenides är på väg åt något annat håll. Han stannar aldrig för länge på någon plats, men alla de karaktärer han skildrar stannar hos mig. De gör ett starkt intryck och dröjer sig kvar, och särskilt den fascinerande huvudpersonen kommer alltid stanna i mitt hjärta.



Här kan du läsa en gammal intervju med Jeffrey Eugenides, som gjordes i samband med releasen av Middlesex av ingen mindre än Jonathan Safran Foer. Bra grejer!