onsdag 3 december 2008

Frida Hyvönen på Katalin


Vad gör du om du vill gå på bio eller en konsert och ingen av dina kompisar vill följa med? Tyvärr tror jag att många skulle svara att de stannar hemma och tittar på TV. Sen några år tillbaka gör jag mycket själv. Om jag vill se en film eller ett band tänker jag inte låta mina tråkiga (eller obefintliga) vänners ovilja hindra mig. Faktum är att jag har fått många av de senaste årens starkaste film- och konsertupplevelser när jag har gått själv på olika evenemang. Frida Hyvönens konsert på Katalin var något jag hade sett fram emot i flera månader och när ingen ville haka på tänkte jag ”Skyll er själva!” och köpte en biljett. Jag värmde upp med När Harry träffade Sally och pepparkakor för att komma i rätt stämning och sen drog jag på mig min parkas och begav mig till Katalin.

Jag har sett Frida Hyvönen tidigare men då blev jag inte särskilt imponerad. Det var på Accelerator förra året och hon var långtifrån dålig men med allt fantastiskt som hände runtomkring – Jamie T, Bright Eyes, Rufus Wainwright, Kate Nash och Jens Lekman– var det lite svårt att fokusera på hennes spelning. Den här hösten har hon släppt albumet Silence is wild. Det är tillsammans med Håkan Hellströms För sent för Edelweiss årets bästa svenska album. Varenda låt på albumet är riktigt stark. Frida skriver bra texter och melodier och hon sjunger och spelar piano på fantastiskt sätt.

Med sig har Frida Hyvönen en trummis och en bassist/cellist. Tillsammans utgör de ett väldigt tight band och de är alla iklädda leopardmönstrade kläder. Trummisen i bandet är fantastiskt cool och trummar på ett väldigt effektivt sätt. Det var länge sedan jag hörde så fina trummor, och jag tror att jag har hittat en ny idol i henne. Bandet börjar starkt med två av de bästa låtarna från Silence is wild: Enemy within och Birds. De knockar mig redan i inledningen och jag inser att den här spelningen är något utöver det vanliga. Bandet går från klarhet till klarhet och spelar sig igenom större delen av den nya skivan. Fokus ligger på de nya, lite rockigare, låtarna men de spelar också en del äldre material. Bland annat spelar de den fantastiska I drive my friend från debutalbumet Until Death Comes. Låtarna fungerar lika bra live som på skiva och speciellt Oh Shanghai är sällsamt vacker den här kvällen. Mellansnacket är roligt och charmigt och det är omöjligt att inte älska Frida och de andra. Det var en väldigt jämn spelning och jag har svårt att tänka mig att musik kan låta bättre.

När Frida och de andra ropas in för extranummer har de satt på sig lösskägg och fula maskeradglasögon. De går loss på sina instrument och skapar ett improviserat och jazzigt oljud. Jag antar att det är en pik åt gubbrock och snart har skäggen åkt av för att ersättas med en rivig Scandinavian blonde.

Jag har en invändning mot spelningen och det har inte med bandet att göra utan snarare om Katalin som lokal. För att kränga mer öl har arrangörerna ställt ut bord och stolar över hela lokalen. Till en början får alla plats och de flesta sitter ned men när det börjar dra ihop sig till spelningen har det kommit fler folk än vad det finns stolar. Självklart vill man vara så nära scenen som möjligt och det blir en del gnäll från den sittande publiken om att de inte ser p.g.a. att folk står i vägen. En löjlig petitess kan tyckas men det här var en konsert som hade vunnit ytterligare på en stående publik. Jag tycker inte att man ska sitta ned när man lyssnar på så här medryckande livemusik! Annars är Katalin ett hyfsat ställe och jag är glad över att det finns ett ställe i Uppsala som bokar intressanta akter.


I måndags spelade Frida Hyvönen på Södra teatern i Stockholm. En recension av den spelningen kan du läsa på SvD. Inför spelningen på Katalin intervjuades Frida i gårdagens UNT och deras recension av spelningen publicerades tidigare idag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Nästa gång följer jag med, om jag får...

Vanessa Valle sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Vanessa Valle sa...

Frida's the best singer ever ! her voice is such a great one that all we need is just listen to her and her piano :)

Anonym sa...

Håller med om att det var en fin spelning (minus bordsarrangemangen), hon har grymt många sånger nu som liksom låter klassiska redan. Klart man kan gå på konsert ensam, det gör faktiskt upplevelsen häftigare ilband. Men att det ska va svårt att få sällskap till Hyvönen är sorgligt endast för dem som inte sällskapar, ja: )