måndag 31 augusti 2009

Finpop drar till Kanada


Jag vaknade i natt av att min katt, Sixten, väckte mig. Då slog det mig. Jag hade inte riktigt kunnat greppa det tidigare och jag började inse vad jag har gett mig in på. Imorgon flyger jag till Toronto. Jag ska plugga ett läsår på Queen’s University i universitetsstaden Kingston, Ontario. Det är stort. Alla jag har berättat det för tycker att det är häftigt och imponerande. Och det är det. Mestadels känns det kul och spännande, men självklart känner jag mig lite orolig också. Jag kommer inte bli väckt av Sixten förrän nästa sommar. Det kommer bli tungt och jobbigt. Men min erfarenhet är att livet är ganska så jävla jobbigt var man än befinner sig. Skillnaden mellan att vara ensam i Kingston är nog inte så stor jämfört med att vara ensam i Uppsala. Hur det här påverkar Finpop vet jag inte. Jag tänker fortsätta skriva. Jag lovar att gå mycket på bio och rapportera om skön, ny musik. Ni blir inte av med mig så lätt!

Dagen till ära har Jamie T’s nya EP, Chaka Demus EP, landat. Den förra EPn, Sticks’n’Stones EP, släpptes på min födelsedag och den här släpps min sista dag i Sverige. Det känns som att jag och Jamie hör ihop. Chaka Demus består av fyra grymma låtar: den catchiga singeln Chaka Demus, den beroendeframkallande Forget Me Not (The Love I Knew Before I Grew), den finstämda och oväntat vackra Planning Spontaneity och den klassiskt tillbakalutade J.T.-låten When They Are Gone (for Tim). Jag tycker att det är fyra fantastiska låtar. Jamie kan inte göra ett fel och jag menar allvar när jag säger att jag älskar honom. Vill du också lyssna på Chaka Demus EPn föreslår jag att du kollar in den på Spotify.

Nästa måndag kommer till slut det nya Jamie-albumet Kings & Queens. Jag har försökt att hålla mig ifrån Jamie den senaste månaden och försökt sänka mina förväntningar. Men det går inte. Jag älskar grabbjäveln och jag är övertygad om att det är årets album som vi har att vänta. Det känns faktiskt mer nervöst att vänta på Kings & Queens än inför min stundande Kanadaresa. Väntan är jobbig och medan vi rastlöst går runt och väntar släpps en ny låt från albumet varje dag på The Sun-sajten. Idag är det den svängiga 368 som kommer öppna Queens & Kings som man kan höra. Med Chaka Demus i hörlurarna kommer jag lugnt passera tullarna.

När vi hörs igen är jag på andra sidan Atlanten. Förhoppningsvis mår jag bra och har något kul att berätta om. Keep it real, så länge!

Inglourious Basterds


Alla gillar Tarantino. Jag också. Men ibland vill jag liksom inte erkänna det. Han har blivit en filmens Bruce Springsteen och jag börjar alltid se mig om efter närmsta nödutgång när killen med tribaltatueringar börjar orera om hur Quentin är världens främsta regissör och att Pulp Fiction är världens bästa film. Tarantino är finkultur för de som annars nöjer sig med Beckfilmer och Hammerfall. Hans fans är omöjliga att diskutera med. Och egentligen går det inte att säga emot. Nästan allt de säger är ju sant och jag håller med om att Quentin är en lika speciell som skicklig regissör. Ibland kan jag dock tycka att han borde ha stannat kvar på 90-talet. Jag har inte hypat Inglorious Basterds lika hårt som alla andra och kanske är det därför som jag blir så positivt överraskad när jag ser den. Den är underhållande, extremt våldsam och framförallt riktigt jävla snygg.

Det är 1944 och Joseph Goebbels producerar propagandafilmer på löpande band och har fått det tyska folket att gå på bio som aldrig förr. Han senaste film skildrar hur en tysk soldat ensam dödar hundratals fiender från ett klocktorn. Filmen bygger på verkliga händelser och soldaten i centrum är alla nazisters ögonsten och förebild. När han kärar ner sig i en biografägarinna – vars familj blev brutalt slaktade av nazisterna några år tidigare – bestäms det att den storslagna premiären ska hållas i hennes biograf. Hitler och alla andra betydelsefulla nazister ska närvara vid premiären. Biografägarinnan ser premiärkvällen som sin möjlighet till hämnd och börjar planera att spränga hela skiten i luften. Samma planer har den amerikanska gruppen med judiska nazihatare som av tyskarna är kända som Inglourious Basterds. De är blodigt brutala, men alltid med glimten i ögat, och samlar skalper från tyskarna som de dödar. Hitler är upprörd och det är aldrig uppenbart hur det hela ska sluta.

Vad jag gillar mest med Inglorious Basterds är hur Tarantino jobbar med förväntningar. Att han överhuvudtaget har satt sitt namn på filmen gör att folk väntar sig blod och hjärnsubstans, roliga oneliners och referenser till populärkultur. Tarantino levererar, som vanligt, men jävlas mer med publiken än vad han någonsin har gjort tidigare. Filmens bästa scener är nästan provocerande långdragna. Alla vet att det förr eller senare kommer urarta i blodiga våldsfester. Tarantino drar ut på de där scenerna så länge han kan. Man blir nästan förbannad av otålighet. Men när det väl smäller till kommer det som en överraskning, även fast man visste att det skulle hända. Våldet är utsökt, i sin galna brutalitet. Tyskar skalperas i ett ledigt tempo, hakkors skärs in i deras pannor och blodet sprutar. Det är nästan för mycket. Men bara nästan. När David Bowie-låten Cat People (Putting Out Fire) spelas känns det som ett självklart låtval. Inglorious Basterds är en annorlunda andra världskriget-film där inget egentligen behöver vara historiskt korrekt, och inte heller är det. Tarantino är rolig och han använder moderna grepp på ett kul sätt, utan att det känns fel. Inglorious Basterds är lika mycket spaghettiwestern som WW2 som Pulp Fiction. Det är en mix som fungerar väldigt bra. Jag hade förväntat mig att Brad Pitt skulle vara med i nästan varje scen och att det istället är SS-höjdaren Hans Landa, "The Jew Hunter", som är den centrala figuren var mycket oväntat. Han spelas av en lysande Christoph Waltz som klarar av att göra den komplicerade och galna rollen på ett trovärdigt sätt. Inglorious Basterds är inte en perfekt film och den svagaste punkten är de ytliga karaktärerna som man egentligen inte bryr sig om. Filmen känns, på gott och ont, som en serietidning där det visuella är det viktiga. Det är sjukt snyggt, med häftiga miljöer, grymma actionscener och fantastiska kostymer och frisyrer medan det inte finns något särskilt djup. Men det spelar ingen roll i sammanhanget. Det enda jag saknar i filmen är att Samm Levine, som spelade Neal Schweiber i min favoritserie Freaks and Geeks, inte fick en större roll. Det var något som jag hade sett fram emot. Annars är Inglorious Basterds väldigt tillfredsställande. Så nästa gång jag påstår att jag inte gillar Quentin Tarantino vet ni att jag ljuger.



DN, SvD, Aftonbladet

lördag 29 augusti 2009

Krokodilstaden och den svenska seriescenen


Den svenska seriescenen blomstrar. I dagens DN går det att läsa ett långt reportage om hur serier i Sverige har exploderat som fenomen. Med serieskolan i Malmö som centrum har det kommit fram många nya serietecknare de senaste åren. Som seriefantast tycker jag förstås att det är otroligt kul. Men jag tycker de flesta svenska serier som görs idag är tråkiga och meningslösa. De som får mest utrymme är de unga kvinnliga serieskaparna som nästan uteslutande gör självbiografiska eller samhällskritiska serier. Nästan alltid med feministiska eller queera förtecken. Det känns tröttsamt och jag är totalt ointresserad av vad en grupp inskränkta tjejer med ring i näsan har att säga om sig själva och dagens Sverige. Kanske att de kan uppmuntra någon inom de egna leden men annars är det rätt uttjatade, om än viktiga, ämnen som förs på tal. Och serierna, det enda som är viktigt i sammanhanget, blir skittråkiga. Men det finns några riktigt begåvade serieskapare i Sverige, som tyvärr inte får lika mycket uppmärksamhet. En ny favorit, som arbetar i en för Sverige unik genre, är Knut Larsson som med albumet Krokodilstaden har gjort något lika genialt som svårbemästrat.

Jag hade sett Knut Larssons säregna teckningar tidigare, men aldrig läst någon av hans serier. Hans Krokodilstaden blev därför en väldigt positiv överraskning. Det är det mest imponerande seriealbum som har gjorts i Sverige på flera år. Storyn kretsar kring en krokodiljägare som lever i en översvämmad och mystisk stad. En dag får han något konstigt i nätet och det utvecklar sig till en våldsamt dramatisk historia med mytologiska inslag. Vad som gör serien speciell är att den berättas enbart med bilder och inga pratbubblor. Som en stumfilm rör den sig framåt med snygga svartvita bilder, där varje bild upptar en hel sida. Stumma serier är inget nytt, men jag har aldrig läst någon sådan som är lika välgjord som Krokodilstaden. Att göra serier utan pratbubblor innebär utmaningar och problem, och bilderna måste vara tillräckligt starka och talande för att läsaren ska förstå allt som händer. Det är dock inget problem för Knut Larsson. Han har en egen stil och teckningarna är enormt snygga. Bilderna är kusliga och mystiska med en stil som känns lite tatueringsaktig. De är detaljerade och gripande. Jag kommer med största sannolikhet bläddra igenom Krokodilstaden många gånger. Det tar inte många minuter innan man är klar, men det finns mycket att hämta här. Den prestation som en sådan här serie innebär är minst sagt imponerande, och det måste ha tagit väldigt lång tid att färdigställa albumet. Jag hoppas Knut Larsson får den uppmärksamhet och de läsare som han förtjänar. En fördel med stumma serier är ju att vem som helst kan läsa dem, utan några krav på språkkunskaper. Knut Larsson är en av få svenska serieskapare som håller internationell klass och jag är övertygad om att Krokodilstaden skulle älskas även av de mest övertygade amerikanska seriepuritanisterna.

fredag 28 augusti 2009

Duma Key – Stephen King


Stephen King, alltså. Det känns ju som att man har någon relation till honom. Han är ju lite av en institution, den mannen. Jag har sett ett tiotal filmer som baseras på hans berättelser, men inte läst särskilt många av hans böcker. Förutom hans trevliga ”så blir du författare”-bok har han aldrig känts särskilt upphetsande som författare. Hans senaste bok Duma Key ges ut på svenska av Bra böcker och har ett ganska smaklöst omslag. Ännu mer smaklösa är de citat som pryder omslaget. Marcus Birro har tydligen kallat King för ”vår tids Dickens” (där sjönk du ännu mer i aktning, Lillebror) och P.O. Enqvist har gjort sig skyldig till ett uttalande om att ”King är en av de allra bästa stilisterna och författarna som finns i USA just nu”. Ändå har jag läst den dryga 600 sidor långa Duma Key, med stor behållning. Den svenska översättningen av Anders Bellis är oväntat slagkraftig och Kings flyt går inte att förneka. Det är småspännande och beroendeframkallande. Men samtidigt väldigt trivialt. Stephen King gör inte stor litteratur. Men vem har sagt att litteratur alltid behöver vara stor?

Huvudpersonen i Duma Key har levt den amerikanska drömmen och gått från att vara ingenting till att vara en förmögen och respektabel man. Plötsligt är han ingenting igen. Han skadas allvarligt i en otäck olycka och förlorar en arm. Snart har han också förlorat sin familj som inte klarar av hur han förändras efter olyckan. Han är djupt olycklig och funderar på att ta sitt liv. Hans psykolog ger honom rådet att lämna allt bakom sig och börja om sitt liv någon annanstans. Han borde göra något som gör honom lycklig och får honom att se meningen med livet igen. När han var yngre tecknade han mycket och när han flyttar till ön Duma Key på Floridas västkust är det för att måla och hitta tillbaka. Det visar sig att han har en stor konstnär inom sig och att ön har flera mystiska hemligheter.

Eftersom Stephen King skriver är det mer eller mindre uppenbart att otäcka och konstiga saker ska hända. Och det gör det. Först känns det som att det hela kommer urarta i en TV4+-odyssé men storyn vänder på ett väldigt smakfullt sätt. Jag antar att Lovecraft har varit en av de stora inspirationskällorna. Det blir aldrig särskilt läskigt, utan det är snarare en mystisk och lite obehaglig känsla som genomsyrar hela boken. Karaktärerna känns gedigna och hyfsat mångbottnade. Man bryr sig om dem och blir faktiskt lite ledsen när någon dör. Stephen King verkar vara en sympatisk och trevlig gubbe (med hyfsad musiksmak) och Duma Key känns också som en väldigt sympatisk bok. Som jag har förstått det är King en författare som brukar skildra olika samhällsproblem i sina böcker, i olika förklädnader. I Duma Key finns det ingen uppenbar samhällskritik. Den diskussion om konst och konstens betydelse som han lätt skulle kunna ha dragit igång uteblir. Det är inget som jag saknar. Duma Key är en skön roman som inte erbjuder något motstånd och säkert uppskattas av de flesta. Ibland är det stort nog.

måndag 24 augusti 2009

Bara musik


När kommer det nya? 2000-talet har varit ett väldigt retropräglat årtionde där nästan all ny rock- och popmusik har varit tillbakablickande och nostalgisk. Istället för att fokusera på att göra något nytt har de flesta tagit avstamp i något gammalt. Och det är sällan som det gamla har förfinats. Hur många grymma unga singersongwriters jag än hör finns det ingen som kan mäta sig med Dylan och inte heller något nytt rockband som kan ta The Clash. Det går fortfarande att göra bra popmusik men någon revolution kommer aldrig kunna ske. Indiescenen (som är mer enhetlig än du vill erkänna, särskilt publikmässigt) har kommit att kretsa lika mycket kring mode som musik. Det är ett oändligt poserande och Fever Rayande. Samtidigt håller vi alla ögonen öppna efter det nya. Det där bandet som kommer förändra saker och som vi kan samlas runt enade om att ”det här är något helt nytt…och något jävligt bra”. Det är hög tid för en ny våg. Hajpade The XX kallar på sin MySpace deras musik för new wave. Kanske är det inte den musik som gjordes i skarven mellan 70- och 80-talet som de syftar på, utan istället en helt ny ”ny våg”. Och de känns faktiskt helt egna. Musiken är uppfriskande enkel och fri från pretentiösa poser. Det är perfekt pop och bandet är tillräckligt säkra på sin sak för att låta musiken tala för sig själv.

The XX består av fyra 19-åringar från västra London. Alla älskar och hyllar dem. Det räcker att titta på dem för att förstå varför. De ser ut som skitiga punkungar som inte bryr sig särskilt mycket om hur de ser ut. I dessa tider är det väldigt uppfriskande. Att döma av deras utseende tror man att de ska göra skrikig garagerock baserad på tre rockackord. Men The XX låter helt annorlunda. Skivomslaget till debuten XX är det enklaste och mest stilrena jag har sett i år. Ett stort vitt ”x” mot en svart bakgrund. Redan innan man har börjat lyssna förstår man att The XX är ett annorlunda band. Och när man har hört introspåret, som sätter stämningen direkt, inser man att det här är ett band som sätter sin musik i första rummet. Som album betraktat är XX nästintill perfekt. Låtarna är snyggt avvägda och avbyter varandra på ett självklart sätt. Helheten imponerar. Musiken känns lika självklar med fint lågmälda sånger som är uppbyggda kring väldigt enkla och avskalade bakgrunder. Så enkla att någon borde ha gjort de här låtarna för 30 år sedan. Två röster sjunger om saker som känns viktiga och jag är förtrollad. Det här kanske inte är början på en ny våg men ändå något eget och unikt. XX är en skiva som förgyller sensommaren och som kommer få följa med en bra bit in på hösten. Det är årets bästa debut och i sin enkelhet känns det som ett viktigt album. För alla som har glömt bort vad musik handlar om kan The XX vara vägen tillbaka.



SvD
, DN, Aftonbladet

lördag 22 augusti 2009

Sista resan - Carsten Jensen


Det var med blandade känslor som jag närmade mig Carsten Jensens nya roman Sista resan. Hans Vi, de drunknade var det bästa som jag läste förra året och den gjorde ett väldigt starkt intryck. Sista resan rider på succén som Jensen fick med Vi, de drunknade men det kändes tveksamt om den kunde leva upp till de höga förväntningar som en sådan bok automatiskt skapar. Därför är jag glad över att Sista resan inte är någon regelrätt uppföljare. Den delar vissa karaktärer och händelser med den tidigare boken, men är annars helt annorlunda. Den publik som älskade Vi, de drunknade behöver inte nödvändigtvis gilla Sista resan. Formen och stilen är annorlunda. Berättelsen flyter långsamt framåt och tonen är eftertänksamt betraktande. Sjömansstaden Marstal och livet på havet spelar fortfarande viktiga roller, men i Sista resan händer inga spektakulära och fantastiska saker och hela berättelsen kretsar kring en enda karaktär. Jag är inte helt nöjd med Sista resan, men inte heller besviken. Det är en bra roman om en intressant människa, som dock ter sig lite ofullständig. Kanske var det nödvändigt för Carsten Jensen att skriva den här boken? För att hämta andan och få lite perspektiv.

Carsten Jensen älskar sitt Marstal och det är fascinerande att både Vi, de drunknade och Sista resan har en stark förankring i verkligheten. I Sista resan skildrar han marinmålaren Carl Rasmussen som levde stora delar av sitt liv i Marstal. Han var verksam under andra halvan av 1800-talet och var tydligen en populär och omtyckt konstnär. Som jag har förstått det är han nästan helt bortglömd idag. Med utgångspunkt från hans tavlor, gamla brev och historiska fakta målar Jensen ett intressant porträtt av Rasmussen. Jag antar att han har tagit sig en del friheter för att boken överhuvudtaget ska bli intressant. Ändå händer det inte särskilt mycket. Rasmussens liv ter sig inte unikt även om han ständigt kämpar mot sig själv och världen. Kanske ser Jensen sig själv i Rasmussen. Boken tar sin början på en båt mot Grönland 1893. Rasmussen var där i sin ungdom och med de tavlor som han målade där fick han sitt konstnärliga genombrott. Nu är han på väg tillbaka. För att hitta något som han har sökt i hela sitt liv. På vägen ser han tillbaka på sitt liv. Vi får följa honom från barndomen via konststudier till det trygga familjelivet som etablerad konstnär. Men Rasmussen är aldrig helt nöjd. Han söker alltid efter något som han inte riktigt kan hitta. Han har problem med hur världen ser ut och ryggar för det fula, galna och djuriska. Rasmussen målar bara vackra saker och vill bara se det vackra. Men tittar man närmare är nästan allt fult.

Jag läste Vi, de drunknade förra våren och förälskade mig i Carsten Jensens skildring av Marstal och de människor som bor där. Tyvärr kommer jag inte ihåg mycket mer än att boken var enormt bra. Men under läsningen av Sista resan väcks minnena delvis till liv. De bästa passagerna av boken är när Rasmussen stöter ihop med karaktärer från Vi, de drunknade. Allt sätts i ett större sammanhang och mytologin känns väldigt imponerande. Jag skulle inte ha något emot att läsa fler böcker som utspelar sig i Marstal. Jensen är en väldigt skicklig författare. Flytet är grymt och hans skildringar av människor och miljöer är svårslagna. Sista resan är genomgående en bra och intressant roman. Men ibland tappar Jensen lite av sitt flyt och boken blir seg. Carl Rasmussen och hans problematik med det fula är fascinerande men blir till slut lite långdragen och oengagerande. Vi, de drunknade skulle kunna rubriceras som magisk realism men några sådana drag finns inte i Sista resan. Det är en långsam och jordnära berättelse utan några storslagna händelser, bortsett det mystiska slutet. Redan i baksidestexten får vi veta att Rasmussen inte kommer komma tillbaka levande från Grönlandsresan. Ingen vet riktigt hur han dog. Det har spekulerats om självmord men i boken dör han på ett hastigt och märkligt sätt. Därefter avslutas boken med ett femton sidor långt kapitel om den familj som Rasmussen lämnar efter sig. Slutet blir en aning ofokuserat och från att budskapet har varit rätt tydligt blir det svårt att veta vad Jensen egentligen vill säga med Sista resan.

onsdag 19 augusti 2009

Kreddiga barnboksfilmatiseringar


Som ni vet älskar jag barnböcker. Jag läser fortfarande barnböcker och återkommer ofta till mina gamla favoriter. Därför är jag väldigt glad och uppspelt över den biohöst som vi har framför oss. Två av de filmer som marknadsförs hårdast och ser mest lovande ut är baserade på gamla barnböcker. Barnböckerna är de nya superhjältarna, snart finns det ingen som inte har blivit till film. Samtidigt som jag blir glad över att det finns fler som gillar gamla barnböcker kan jag se en viss fara med det här. Som alla andra nördar gillar jag att ha saker för mig själv och tycker inte riktigt att det är kul när ens specialintressen blir allmängods. Jag är i smyg lite rädd för att någon ska få för sig att göra filmer av Det blåser på månen och Momo. Men mest är jag förstås glad. Det borde vara omöjligt att göra dåliga filmer av det här materialet. För regissörerna är det mest att ställa in skorna och försöka sätta lite personlig prägel på filmerna. Även om de två regissörerna började i indieland är det här långt ifrån indie och lågbudget och pengar har nog funnits i överflöd. Alla vet att det är filmer som kommer spela in enorma summor. De två filmerna har gemensamt, mer än att de är baserade på gamla barnböcker och regisseras av etablerade och kreddiga filmskapare, att de kanske tilltalar en vuxen publik mer än barnen. Att döma av de trailers som släppts är det rätt avancerade barnfilmer med ovanliga upplägg och spännande bildspråk. De kommer gå hem hos barnen också, men kanske är det föräldrarna som är mest ivriga på väg till biografen. Frågan är om de kan bli lika bra som den mästerliga filmatiseringen av Neil Gaimans Coraline som kom i våras. Nog så, här är filmerna!


1. Where the Wild Things Are (Till vildingarnas land)
När jag var liten var jag mest rädd för Maurice Sendaks Where the Wild Things Are. Det var inte en bok som jag ville att mamma skulle läsa innan jag skulle sova. Den var väldigt otäck. Det var först när jag var 15-16 och hade kommit in i min barnboks revival som jag insåg hur coola Sendaks bilder faktiskt var. För det är främst bilderna som utmärker Where the Wild Things Are, då storyn vare sig är särskilt kul eller omfattande. Därför ska det bli spännande att se hur Spike Jonze har lyckats göra långfilm av den gamla bilderboken. Den första trailern släpptes för ett halvår sedan och sedan dess har hypen blivit enorm. Spike Jonze, som främst är känd som Charlie Kaufmans högra hand, har fullt förtroende bland alla ”kulturintresserade” och att han använder sig av Arcade Fires fina Wake Up i trailern gjorde att alla prettohjärtan smälte ytterligare. De trailers som har släppts utlovar en fantastisk film som kommer göra oss glada och lyckliga. Allt ser så snyggt och perfekt ut. Jag tror att det kommer bli jättebra. Det enda orosmolnet är Catherine Keener, en fruktansvärt värdelös skådespelarska, vars enda försonande drag var att hon knullade den 40-åriga oskulden. Sedan dess har hon bara gjort skit och dykt upp i varenda outhärdlig skitfilm. Om det blir dåligt skyller vi på henne.

Premiärdatum: 27e november
Trailer 1

Trailer 2

2. Fantastic Mr. Fox (Den fantastiska räven)
Jag gillar Wes Anderson. Det gör jag. Det jag har svårt för är alla ”kulturintresserade” som ständigt hyllar honom som tidernas bästa regissör. Vad i helvete är grejen? Finns det någon ytligare regissör? Hur många gånger orkar man egentligen se The Royal Tenenbaums? Jag har sett alla hans filmer flera gånger och haft stor behållning av dem. Men den gode Wes är ändå den mest överskattade regissören sedan Tarantino. Ändå blir jag barnsligt upphetsad när jag ser trailern för Fantastic Mr. Fox. Vilka snygga dockor! Vilka underbara one-liners! Jag älskar de flesta av Roald Dahls barnböcker och Den fantastiska räven är inget undantag. Jag tror att Wes Anderson är rätt man att göra den här filmen. Det kan inte bli annat än bra. Som vanligt är han uppbackad av Bill Murray, Owen Wilson och de andra. Fantastiskt! Dessutom är filmen riktad till en publik som alltid klagar över att ha fått sin barndom förstörd av östeuropeisk dockfilm. Vad ska de säga nu?

Premiärdatum: 25e december
Trailer


En annan film som följer samma mönster är Tim Burtons Alice i Underlandet som landar i vår. Än finns det bara en teaser att tillgå men att döma av den kan det här bli den första filmversionen av tidernas mest fascinerande barnbok som ens är sevärd. Disney producerar men Burton jobbar nog hårt för att göra sin film mer trogen förlagan än den tidigare tecknade Disneyfilmen. Burton känns som den perfekta Aliceregissören. Hela hans filmkarriär har lett fram till det här.

Jag gillar filmatiseringar av barnböcker men egentligen är det roligare med barnfilmer som baseras på en spännande originalidé. Just nu ser jag mest fram emot Pixars nya film Up som verkar briljera på alla sätt. Pixar har aldrig gjort ett fel och Up kan mycket väl vara deras bästa film hittills. Den har svensk premiär den 16e oktober. Till dess vill jag göra ett slag för Hayao Miyazakis nya film Ponyo on the Cliff by the Sea som finns på ett internet nära dig. Den riktar sig främst till små barn men är så förtjusande fantasifull och bisarr att den borde tilltala alla. Handlingen kretsar kring en liten fisk med människoansikte som flyr från sin pappa, den elaka underhavstrollkarlen, och blir kompis med en liten pojke. Hon får i sig en droppe av hans blod och förvandlas till människa. Galet, snyggt och mysigt! Jag blev åtminstone väldigt glad när jag såg den.

tisdag 18 augusti 2009

The Fortress of Solitude – Jonathan Lethem


Det finns böcker som man alltid har tänkt läsa men aldrig läser. Alla har nog en sådan bok. För många är det säkert någon tung klassiker som Brott och Straff eller Vredens druvor. För mig var det Jonathan Lethems The Fortress of Solitude. En bok som inte verkade särskilt svår och dessutom verkade passa mig perfekt. Men som ändå inte blev läst. Det är tre år sedan jag först hörde talas om den och insåg att det var en roman som jag tvunget måste läsa. Den har legat rätt högt upp på att-köpa-listan men det har alltid dykt upp något som känts lite mer intressant för stunden. När jag fyllde år tidigare i somras fick jag The Fortress of Solitude av mina föräldrar som hade hört mig snacka om den någon gång. Jag köpte den alltså inte ens själv. Efter att jag hade läst de andra födelsedagsböckerna tog jag äntligen tag i The Fortress of Solitude. Jag är en van läsare av skönlitteratur på engelska men det fanns något i The Fortress of Solitude som tog emot. Den var ganska komplicerat – men samtidigt väldigt snyggt och coolt – skriven och efter hundra sidor var jag fast. The Fortress of Solitude var allt jag hade hoppats på. Sedan hände något som jag aldrig varit med om tidigare. Ett 40-tal sidor saknades. Jag skickade tillbaks boken till Adlibris och några veckor senare fick jag ett nytt exemplar. Det var omöjligt att börja läsa boken där jag hade slutat och jag fick börja om från början. Det kändes lite som att det fanns någon osynlig kraft som absolut inte ville att jag skulle få läsa den här boken. Men nu har jag läst klart. Och jag är väldigt nöjd med The Fortress of Solitude, som är en av de bästa uppväxtskildringar jag har läst.

Dylan Ebdus har fått sitt namn efter föräldrarnas idol Bob Dylan. Hans pappa är en konstnär som sysslar med ett evighetsprojekt och hans mamma är en instabil hippie. De flyttar till 70-talets Brooklyn. Det är 30 år innan Brooklyn är en hipp och dyr stadsdel befolkad av indiemusiker och de flesta som bor där är svarta och fattiga. Dylan är den enda vita ungen i kvarteret och tvingas gå igenom mycket skit under uppväxten. Hans mamma flyr hemmet och ger sig ut på vägarna och hans pappa isolerar sig på vinden med sin konst, i sitt ”Fortress of solitude” (en anspelning på Stålmannens högkvarter). Tillsammans med de andra barnen i kvarteret växer Dylan upp på gatan. De snattar serietidningar och spelar baseball bland bilarna. Det är spännande tider. Dylan och hans polare befinner sig där hiphopen föds och är de första som taggar tunnelbanevagnar och husväggar i jakt på streetcred. Snart tar punken över och Dylan växer upp. Men relationen till den bästa kompisen Mingus Rude som tappas bort bland droger och kriminalitet jagar honom. Dessutom har han en mystisk ring i sin ägo som ger bäraren olika superkrafter. Barndomen sätter spår hos alla och för att komma till freds med sig själv måste man göra upp med sitt förflutna. För Dylan innebär det att han måste göra en del jobbiga grejer och träffa personer som han aldrig hade velat se igen.

Jonathan Lethem är en enormt skicklig författare. Jag har tidigare läst hans roman Moderlös i Brooklyn, en noirdeckare med en huvudperson som har kraftig tourettes. Den är helt fantastisk och det är lite förvånande att inte fler av hans böcker har översatts till svenska. The Fortress of Solitude skulle kunna få en rätt stor läsarskara även i Sverige, då den behandlar ämnen som är högintressanta för alla popnördar. Men det skulle krävas en skicklig översättare för att göra boken rättvisa. Lethem skriver på sitt eget sätt och det är svårt att jämföra hans stil med någon annan. Stundtals är det väldigt filmiskt, han rör sig snabbt från person till person och mellan olika platser i den fattiga delen av New York. Han uttrycker sig snyggt och poetiskt, med en rytm som hämtad från låtarna från den tidiga hiphopscenen, som får mycket utrymme i boken. Ibland gillar jag att ha på bakgrundsmusik när jag läser. Det fungerar inte alls med The Fortress of Solitude som är som musik i sig själv. Den första delen av boken utspelar sig under 70-talet och är skriven på ett vilt men ändå kontrollerat sätt. Den andra delen utspelar sig 20 år senare och berättas med en helt annan ton. Men Lethem har full kontroll över vad han gör och varenda mening känns självklar.

Popmusik spelar en viktig roll i boken. Musiken personifierar människorna och när Dylan växer upp blir han musikjournalist. Mingus Rudes pappa var tidigare sångare i en stor soulgrupp men har förlorat sig i kokain och minnen. Knarket har en annan central roll. Nästan alla knarkar, och de knarkar mycket. Dylan och hans kompisar börjar röka på i tolvårsåldern och har snart gått över till tyngre grejer. En del lyckas rycka upp sig medan andra förloras till crackpiporna och vialerna. Bortsett från drogerna, som skrämmer mig på många sätt, finns det mycket att känna och identifiera sig med i The Fortress of Solitude. På många sätt är det en socialrealistisk roman. Den utspelar sig mestadels på gatan, nere i skiten, och tappar aldrig fokus därifrån. När Jonathan Lethem drar in den magiska ringen i berättelsen beger han sig ut på farligt vatten. Det övernaturliga inslaget skulle kunna dra ner hela boken, men det fungerar otroligt bra. Dylan och Mingus har ett stort intresse för serietidningar och superhjältar och när de själva får tillgång till superkrafter känns det mest naturligt. Det övernaturliga inslaget tar aldrig över The Fortress of Solitude, men förgyller romanen på ett lysande sätt. Jag är svag för uppväxtskildringar och den här verkar ha stark förankring i verkligheten. Jonathan Lethems pappa var också konstnär och han växte också upp i samma kvarter som Dylan. Jag hoppas att Jonathans barndom inte var lika tragisk som Dylans, även om Dylan på många sätt verkar vara hans alterego. The Fortress of Solitude är en bok som både berör och fascinerar. Tydligen planeras en film baserad på boken, vilket jag ställer mig tveksam till. Då tror jag mer på filmatiseringen av Moderlös i Brooklyn där Edward Norton både ska regissera och göra huvudrollen. Det låter verkligen lovande. Jonathan Lethems kommande bok, Chronic City, släpps om en månad. Han har lovat att den kommer vara ”long and strange”. Och jag lovar att jag kommer läsa den.

lördag 15 augusti 2009

Guthrie och Ashby


Det är sorgligt när saker som aldrig borde glömmas faller i glömska. Inom populärkulturen glöms det mesta bort. Det finns många filmer, böcker och skivor som är bättre än allt som släpps idag men som ändå ingen lyssnar på. Min favoritregissör Hal Ashby är nästan helt bortglömd. Jag har sett fem av hans filmer och de har alla varit riktigt bra och intressanta. Men de är svåra att få tag på. Även om alla pissnödiga Wes Anderson-fans skulle älska dem kommer de aldrig att få höra talas om Ashby. Woody Guthrie är en annan legend som också känns bortglömd. Visserligen har Dylan, Springsteen och Strummer prisat hans storhet men finns det egentligen någon som lyssnar på Woodys musik idag? Hal Ashbys filmatisering av Woody Guhtries självbiografi Bound for Glory från 1976 är även den skamligt bortglömd. Trots att den vann två Oscars, innehåller strålande skådespel och har en story som verkligen säger något. Jag hade letat efter den i två års tid när jag till min stora glädje kom över den för en vecka sedan. Bound for Glory lever upp till mina höga förväntningar.

Bound for Glory var en ganska ojämn bok där den stora behållningen låg i den fantastiska skildringen av det bisarrt sorgsna Dust Bowl-livet med människor som strövade runt i dammiga landskap utan något egentligt mål. Hal Ashby har gjort ett smart drag och struntat i bokens långdragna barndomsskildring. Filmen börjar lika plötsligt som den slutar, men där emellan får man se en fantastisk berättelse. Jag skulle nog gå så långt att säga att filmen är avsevärt mycket bättre än boken. David Carradine är fantastisk i huvudrollen. Han spelar en rätt tillbakahållen och sansad Woody, jämfört med den bild av honom man fick i boken. Filmens Woody är en idealist som håller huvudet högt och aldrig sviker sina värderingar. Dialogen är rätt knapp, men ibland glöder det till ordentligt. Det finns en scen där Woody har hamnat hemma hos en rik änka. Han frågar henne om hon inte skäms för att hon har så mycket när det finns så många som inte har någonting. Den politiska tonen stegras upp och 70-tals Ashby måste ha identifierat sig med Guthrie på flera sätt. Precis som i boken utspelar sig stora delar av filmen på tåg. Det blir många slagsmål och det är väldigt dammigt. Flera gånger blir jag sugen på att hälla dammsugarpåsens innehåll över huvudet får att kunna leva mig in i filmen maximalt. Som skildring av depressionen är det tveksamt om det finns något bättre. I takt med att Woody inser vilken styrka hans musik har blir filmen bättre, och den sista timmen flyger bort. Det är vackert och mycket rörande. Filmen har en klar fördel över boken i att man faktiskt får höra Woodys fantastiska sånger. Carradine sjunger riktigt bra och levande. Han mantlar den komplicerade rollen på ett hedervärt sätt som håller hela vägen.

Bound for Glory gjordes långt innan det började dyka upp biopics om alla rockstjärnor. Hal Ashby var som vanligt före sin tid och att det pratas och skrivs så lite om den här filmen idag känns skamligt. Den är på många sätt ett mästerverk som helt klart kan mäta sig med nyare biopics som Walk the Line. Jag får känslan av att Hollywood vill sudda ut Ashbys existens. Kanske var han för bra för att få finnas? Bound for Glory följer inte den klassiska biopicmallen om en artists uppgång och fall. Woody är en hjälte, som visserligen knullar runt en del, men inte har några dåliga sidor. Han är en idealist. En man av folket. Det är väldigt fint att se. Häromdagen läste jag att det kommer göras en film om Hank Williams. Den kan bli hur bra som helst. Det skulle vara kul om Bound for Glory också kunde få den upprättelse den förtjänar. Den är bättre än vad jag hade trott och det finns inget med filmen som inte imponerar. Gör dig själv, ditt musikintresse och den proletär som bor i ditt hjärta en tjänst och se filmen. Den är för bra för att glömmas bort.


Är du intresserad av att veta mer om Hal Ashby rekommenderar jag att du läser min hyllande introduktion till honom och hans filmer.

fredag 14 augusti 2009

Sommarradio


Idag gjorde jag min sista dag på sommarjobbet. I tio veckor har jag jobbat i ett labb på ett reningsverk. Jag har gjort analyser, diskat, hämtat prover, inventerat och pratat skit. Det är ett bra jobb det där. Arbetsuppgifterna kanske inte alltid är så spännande och ibland blir det lite tungt. Men det finns något märkligt lugnande i det repetitiva labbarbetet och jag gillar mina arbetskamrater. Jag kommer nog tillbaks nästa sommar. Radion fyller en viktig funktion i labbet. Jag lyssnar sällan på radio annars och när jag gör det är det alltid P3 som gäller. Jag har alltid varit en P3-puritan och något annat känns otänkbart. De första veckorna på jobbet var det Rix FM som gällde. Jag hatar den kanalen mer än något annat. Formstöpt intetsägande musik som spelas på repeat endast avbruten av reklam och obehagligt klämkäcka programledare. Syftet är att zombifiera lyssnarna och göra dem till tacksamma och beskedliga konsumenter som inte har någon lust eller behov att se utanför sina trygga villaområden. Successivt fick jag igenom en P3-reform och den senaste månaden har det bara varit som P3 har spelats. Allt är givetvis inte bra på P3 men någon bättre kanal finns inte. Det tänkbara alternativet P1 är det sömnigaste som finns och det dagliga sommarsnacket är oändligt överskattat. Jag hade väntat spänt hela sommaren på att få höra Frida Hyvönens sommarprat men det var obehagligt pretentiöst och meningslöst. Nästan som en repris av Annika Norlins sommarprat från förra året. Tacka vet jag P3.

Bäst på P3 är programmet Brunchrapporten. Programledaren Henrik Torehammar (bilden) har utformat det bästa samhällsprogrammet någonsin. För hans skull är jag redo att bli gay. Henrik och hans medhjälpare snackar nyheter på ett roligt och intressant sätt. Jag gillade Brunchrapporten förra sommaren också men i år har Mr Torehammar varit ännu vassare. Han är rolig, smart och otroligt älskvärd. På Brunchrapportens hemsida kan man se Henrik filmad in action i studion. Till en början var det lite skrämmande men när jag hade smält helheten gillade jag honom ännu mer. Vilken fantastisk människa! Brunchrapporten är alltid angeläget och begåvat. Ibland är de först med stora och viktiga nyheter och det finns alltid en viss tyngd i vad som sägs. Jag tycker att TV-nyheterna borde hämta inspiration från Brunchrapporten. Det skulle bli så sjukt mycket roligare. Sommarsäsongen av Brunchrapporten är över, men programmet är tillbaka redan på måndag. Under hösten kommer det sändas på måndagar och dessutom är Henrik programledare för P3s Kvällspasset. Lycka!

Nästan lika bra som Brunchrapporten är Morgonpasset. Under sommaren har ett riktigt skönt gäng fått styra programmet från Malmö. Programledarna Claudia Galli och Simon Svensson har varit smått fantastiska. Till en början tyckte jag att Claudia verkade lite blåst men hon visade sig snart vara sjukt skarp. Särskilt när hon är vulgär eller går över gränsen på olika sätt blixtrar det till ordentligt. Simon gör dessutom de roligaste busringningarna – ofta baserade på usla ordvitsar – som jag har hört sedan mina yngre bröder hade sina glansdagar. Men bäst av alla är Jonatan Unge. Han är den bästa svenska komiker jag har stiftat bekantskap med på evigheter. Jonatan är vida överlägsen överskattade fåntrattar som Björn Gustafsson men i det här Melodifestivalen-älskande landet kommer han aldrig kunna bli lika stor. Det är tråkigt och sorgligt, men det finns få genier som får den uppskattning de förtjänar. Jonatan Unge förtjänar faktiskt att kallas geni. Under hela sommaren har han dagligen presenterat ett nytt avsnitt av sin sketchserie Att finna sig själv i Malmö. Det har varit underligt, ojämnt, fascinerande och väldigt roligt. Ofta är Jonatan insiktsfull och smart, men han drar sig inte heller för att vara vulgär och grov. Alla avsnitt finns att avnjuta på Morgonpassets hemsida. Här nedan listar jag mina fem favoriter. Lyssna så förstår ni varför Jonatan Unge – och ingen annan – är sommarens kung. Klicka på rubrikerna (som nog talar för sig själva) för att höra avsnitten.

1. Jonatan kissar på ett barn.
2. Jonatan förklarar sakligt varför hamstrar är outhärdliga.
3. Jonatan reflekterar över Adde Malmberg och bögar.
4. Jonatan pratar om sin föräldrageneration, 40-talisterna.
5. Jonatan pratar om när han hittade sin ungdomliga identitet – som jude.

torsdag 13 augusti 2009

Way Out West


Jag är inte på Way Out West. Istället sitter jag fast Way Out East och lyssnar på David Bowies livespelning i Santa Monica 1972. Way Out West kommer med största sannolikhet bli alldeles fantastiskt men lika bra som den spelningen blir det inte. Det blir alltså inget Way Out West i år heller. Trots att jag, med Finpop som täckmantel, blivit tilldelad pressackreditering. Visserligen för inbyte, men ändå. Ursäkten är att jag måste jobba och inte kunde ta ledigt. Egentligen beror det nog lika mycket på att jag inte har någon att åka med och inte vill vandra runt bland Sveriges alla lyckligt uppblåsta indiekids utan något sällskap. Way Out West har utan tvekan den bästa lineupen i år. Det hela känns genomtänkt men tyvärr lite svennigt. De flesta av banden är ju favoriter i repris som har kunnat ses i Sverige tidigare det senaste året, ofta i mer angelägna sammanhang. Lite bittert konstaterar jag att de flesta av banden ändå gör sig bäst i ett annat - mer intimt - format. Det är självklart tråkigt att inte vara på plats. Här är min lista på de nio band som jag helst hade sett. Är du där kan du ju alltid använda den som en Finpop-guide.

1. Deportees

Ett svensk popband placerar sig högst. Det tog några månader för sanningen att sjunka in men Under The Pavement The Beach är en av årets bästa skivor. Varje låt sitter där de ska, texterna är välskrivna och melodierna självklara. Deportees är opretentiösa och riktigt jävla bra.

2. Grizzly Bear
Jag är tveksam om Veckatimest-magin kan återskapas på en scen, men Grizzly Bear-spelningen bör ändå vara bland det bästa man kan se på Way Out West. Vackra arrangemang och melodier som nästlar sig in riktigt djupt.

3. Lily Allen

Nu är Lily hur stor som helst även i Sverige. Hennes Way Out West-spelning kommer vara ett galet lyckopiller av dekadens och smarta Spice Girls-melodier. Fuck you!

4. [ingenting]

Halleluja sitter där den ska efter några lyssningar. Jag har inte hört mycket av [ingenting] men deras spelning hade ändå varit väldigt angelägen om jag tagit mig till Göteborg den här helgen. De har ett intressant tilltal och kommer garanterat bjuda på en grym spelning. Jag såg deras trummis backa upp Anna Järvinen förra helgen i Norrköping och det var helt fantastiskt. Det kommer den här spelningen också vara.

5. Antony & the Johnsons med Göteborgs Symfoniker

Det kommer bli sinnessjukt storslaget och smäktande vackert. Antony känns inte lika kul som han gjorde för några år sedan men det här hade jag absolut velat se.

6. Bon Iver

Förra årets största musikupplevelse var Bon Iver på Berns i Stockholm. Jag tror inte att Justin kan göra en dålig spelning men lika bra som den kvällen blir det nog inte. Särskilt inte om han måste spela utomhus halv tre på eftermiddagen.

7. Olle Ljungström
Det var längesen jag såg honom live och det börjar bli dags igen. Jag tvivlar på att det blir särskilt bra men det får man ha överseende med. Han är ju trots allt än av tidernas största svenskar.

8. Nas

Jag har aldrig varit på någon större hiphopspelning. Det skulle kunna vara rätt kul. Särskilt om det är Nas som står på scenen. Han är en av världens främsta rappare och har gjort några odödliga låtar.

9. Florence Valentin

Jag såg dem i Uppsala för några månader sedan. Det var en av årets bästa kvällar. Intensivt och levande. Florence Valentin är ett grymt liveband som verkligen ger allt. Enkelt och med bultande hjärtan.

onsdag 5 augusti 2009

Sommarserier

Sommar är serietider. Finns det något trevligare än att sätta sig på balkongen med ett stort glas iste och ett tjockt seriealbum? Serier är det perfekta mediet, och särskilt på sommaren finns det inget som kan konkurrera med bra serier. Man kan vara utomhus, man kan lyssna på syrsorna och det är inte lika ansträngande som att läsa ”riktiga” böcker. Av någon anledning har jag dock alltid varit ganska ensam bland mina bekanta med att gilla serier. De flesta är knappt medvetna om den mängd serier som riktar sig till vuxna och tänker bara på barndomens Kalle Anka-tidningar. Stadsbiblioteken är ofta guldgruvor när det gäller bra serier. När jag var liten brukade jag låna hem travar med seriealbum och det har jag fortsatt med. Biblioteken köper ofta in lite ”finare” serier som av många betraktas som konstnärliga och avancerade. Av någon anledning går det knappt att hitta superhjälteserier på biblioteken, trots att många av de bästa serierna ryms i just den kategorin. Många vuxenserier är dåliga och meningslösa, men ibland hittar man helt underbara serier som är storslagna läsupplevelser. Här är fyra tips på läsvärda serier som jag har lånat på biblioteket i sommar. Har du tur finns de kanske att låna på ditt stadsbibliotek, om inte tycker jag ändå att du borde ta en titt i ditt biblioteks seriehylla. Du kommer garanterat hitta något bra!

Apollo’s Song – Osamu Tezuka
Osamu Tezuka ses av många som skaparen av den moderna mangan och animen. Han gjorde bland annat den banbrytande serien Astro Boy. Apollo’s Song är dock långtifrån någon barnvänlig serie och har mer gemensamt med Haruki Murakamis romaner än Dragon Ball. Storyn är helt utflippad och galen och hämtar inspiration från den grekiska mytologin. Serien kretsar kring en sinnessjuk ung man som inte klarar av att bevittna kärlek och ömhet efter en traumatisk barndom. Han skrivs in på ett mentalsjukhus och påbörjar en konstig resa mot kärleken och sitt tillfrisknande. Apollo’s Song är en rätt lång manga men den märkliga berättelsen flyter på med ett underbart tempo. Det är underligt, störande och väldigt bra. Teckningarna är snygga och Tezuka har ett grymt flyt i kompositionen. För alla som tror att manga enbart är för barn är Apollo’s Song obligatorisk läsning.

Too Cool To Be Forgotten - Alex Robinson
Efter att jag hade vant mig vid Zac Efrons chokladkakebruna hy och vita leende tyckte jag faktiskt att 17 Again var en riktigt trevlig film. Inget mästerverk, givetvis, men god underhållning. Too Cool To Be Forgotten följer samma koncept, men är mycket bättre och mer frispråkig. Andy Wicks är en man i 40-årsåldern som vill sluta röka. Han har försökt allt och försöker till slut med hypnos. Under hypnosen hamnar han på 80-talet och får återuppleva high school. Det blir kul och pinsamt, och väldigt insiktsfullt. En Hollywood-film skulle inte våga ta ut svängarna på samma sätt som Alex Robinson och den här charmiga serien tillför mycket till en lite uttjatad genre. Ungefär som om 17 Again hade gjorts som ett samarbete mellan Judd Apatow och Flashback-ungdomar.


La Perdida – Jessica Abel

När det gäller indieserier domineras scenen av självbiografiska svartvita serier. Ibland blir det bra men i de flesta fall blir det outhärdligt pretentiöst och oläsligt. La Perdida är inte helt självbiografisk, men lånar många av dragen från genren. Den unga amerikanska tjejen Carla är på jakt efter sina mexikanska rötter och tar sig utan pengar till Mexico City. Hon stannar längre än vad hon hade planerat och utvecklar en kärlek till staden och det mexikanska folket. Hon är ute efter det ”autentiska Mexiko” och har snart börjat umgås med några skumma typer. Det går snabbt utför och där tar det självbiografiska slut och det spektakulära tar sin början. La Perdida är en väldigt snygg serie, Jessica Abel tecknar med säker hand i svartvitt och kontrasterna är vackra och imponerande. Som läsare får man en intressant inblick i livet i Mexico City. Däremot är Carla en vidrig huvudperson som det är omöjligt att sympatisera med eller ens bry sig om, vilket gör boken tämligen oengagerande. Jessica Abel verkar vara en väldigt självupptagen person och hon lämnar mig väldigt splittrad efter att jag har läst klart La Perdida. Mestadels gillar jag den här serien, men det finns också passager som jag ogillar enormt mycket.

Roparen – Jakob Nilsson
Min mamma är en stor beundrare av Stig Trenter. Hon har läst alla hans gamla stockholmsdeckare och har hon väl börjat snacka om hans böcker är det svårt att få tyst på henne. Jakob Nilssons serieversion av Trenterromanen Roparen är mitt första möte med Stig Trenter. Som deckare är kanske inte Roparen särskilt fascinerande, även om det helt klart är en spännande berättelse. Det som imponerar mest är Jakob Nilssons snygga teckningar. Hans stil påminner om Hergés klara linjen-stil och det ser otroligt stilrent och mäktigt ut. Av de serier jag tipsar om här är Roparen den serie som tilltalar mig mest estetiskt. De klassiska Stockholmsmiljöerna ser fantastiska ut när Jakob Nilsson tecknar dem. För alla som läste (och fortfarande läser) Tintin när de var yngre är det här perfekt sommarläsning. Det är snyggt, underhållande och imponerande. Jag ser gärna mer av det här, Jakob!

När jag ändå är inne på serier känner jag att jag måste skriva några rader om det mäktiga nummer 600 av amerikanska The Amazing Spider-Man som kom för några veckor sedan. Den innehåller en lång och avslutad Spidde-berättelse där Dr Octopus gör efterlängtad comeback. Tecknar gör John Romita Jr som är min absoluta favoritecknare när det gäller Spider-man. Storyn är över förväntan och teckningarna är förstås helt mindblowing. Det är så snyggt och rent och att jag får gåshud av varje enskild ruta. En annan serie som är värd att hålla ögonen på är Vertigos nya serie The Unwritten om böcker som får liv. Så nu vet du vad du ska köpa om du har vägarna förbi en nördig seriebutik!

måndag 3 augusti 2009

Observe and Report


I fredags hade Judd Apatows nya film Funny People premiär i USA. Den verkar helt fantastisk. Av allt att döma har Apatow gjort det igen. Men i Sverige dröjer det länge innan vi får se den. Snälla SF, kan inte något annat än blockbusters komma hit innan man kan köpa filmerna på amerikansk DVD? Vill ni verkligen att vi ska ladda ned filmerna istället för att se dem på bio? I Sverige får vi nöja oss med Year One. Trots att jag gillar nästan alla både framför och bakom kameran dröjer det innan jag ser den. Year One verkar nämligen vara fullständigt värdelös. Lyckligtvis har Seth Rogen-filmen Observe and Report, som förmodligen inte kommer gå upp på svenska biografer (SF, vad hände med Role Models vars premiär sköts upp månad efter månad och sedan försvann från listan på kommande filmer?), dykt upp på internet. Den är regisserad och skriven av stollen Jody Hill som gjorde den underskattade HBO-serien Eastbound & Down. Seth Rogen gör inte sin vanliga roll och humorn är inte någon som man skrattar högt år. Det är obehagligt på ett kul sätt och pendlar mellan att vara lågmält och överdrivet våldsamt. Storyn har i många recensioner jämförts med Taxi Driver. Det finns uppenbara likheter men hur mycket jag än gillar Seth Rogen är han inte någon De Niro. Observe and Report är inte en fulländad film, men målgruppen kommer gilla den. Man får sin välbehövliga dos komiskt våld och absurda karaktärer. Jag myser framför TVn och bortser från filmens alla skavanker.

Ronnie Barnhardt jobbar som väktare på ett typiskt amerikanskt köpcentrum. Han är manodepressiv och har en konstig bild av sig själv. ”The world has no use for another scared man. Right now, the world needs a fucking hero.” Ronnie bor hemma hos sin konstant fulla mamma och har inget annat än väktaryrket. Han är kär i en fullständigt blåst tjej som jobbar som make up-artist, även fast den söta tjejen i köpcentrets café uppenbart är intresserad av honom. Som många andra (alla?) väktare drömmer Ronnie om att bli polis. En dag dyker en blottare upp på köpcentrumet och sprider skräck bland personal och kunder. Ronnie ser det som sin chans att visa vad han går för. Samtidigt börjar han jobba för att komma in på polisskolan. Det är uppenbart att Ronnie inte kommer nå något av sina mål. Men det förstår han inte själv och innan han har lärt sig sin läxa har han knäckt ett antal näsor och gjort många sjuka grejer. I den goda sakens namn.

Observe and Report påminner inte mycket om Knocked Up eller de filmer där Seth Rogen har etablerat sin trademarkroll. Den har inte gått särskilt bra i USA och hade oturen att komma samtidigt som en annan väktarkomedi, det familjevänliga fiaskot Paul Blart: Mall Cop som orättvist har nått en betydligt större publik. Men Observe and Report är inte någon bred komedi som kommer falla en stor publik i smaken. Den är störd och ganska otäck. Ronnie Barnhardt är varken charmig eller kramgod till skillnad från Seth Rogens vanliga roller. Observe and Report har mer gemensamt med Eastbound & Down än Judd Apatows mysiga filmer. Har man sett Eastbound kommer man att känna igen sig i mycket. Upplägget och de utflippade scenerna påminner mycket om de i serien och Jody Hills lite speciella humor har präglat hela filmen. Jag tycker att det fungerar förhållandevis bra. Seth Rogen är bra i huvudrollen och Anna Faris är odräglig och irriterande på ett smått lysande sätt som hans vidriga kärleksobjekt. Många av birollerna är roliga och Ronnies väktargäng har några minnesvärda scener tillsammans. Ray Liotta spelar en polis som saboterar för Ronnie. Observe and Report kommer inte bli ihågkommen som någon vidare lyckad film. Men den har poänger och i väntan på Funny People fyller den sin funktion mer än väl.