Sedan jag för snart fem år
sedan stiftade bekantskap med Paul Murray via den geniala romanen Skippy Dies
har The Mark and the Void varit en av mina mest emotsedda böcker. Nu är den äntligen
här, och jag kan lyckligt konstatera att jag inte är besviken. Att döma av
förhandsinformationen och den något förvirrande och röriga baksidestexten
kändes det som att Paul Murray eventuellt skulle ta det modiga beslutet att skriva en
Thomas Pynchon-liknande roman om vår samtid. Till viss del är det precis
vad The Mark and the Void är, men samtidigt är det en jordnära och
lätthanterlig roman trots den imponerande spännvidden. Mycket beror det på
valet av en jag-berättare ur vilkens ögon vi får allt berättat och som får allt
att kännas sammanhängande och förståeligt.
Huvudpersonen i The Mark and
the Void är en desillusionerad fransman, Claude, som trots en fattig uppväxt
med en kommunistisk smed till farsa och en examen i filosofi, lyckats hamna på en stor investeringsbank i Dublin. Han har brutit med sitt förflutna och lever ett tomt
och innehållslöst liv, med en fin lägenhet och mycket pengar på banken men utan
vänner, familj eller sammanhang. När boken tar sin början har han en tid känt
sig iakttagen och förföljd och när han en dag konfronterar den svartklädda
person som spionerar på honom får han veta att han har blivit utvald som
huvudperson i en roman. Författaren heter Paul och säger sig vilja skriva en
viktig roman om vår samtid och menar att en banktjänsteman är den perfekta
huvudpersonen. Vi som läser anar att han inte berättar hela sanningen, men
Claude som väntar på mening och något som får honom att känna sig levande,
känner sig smickrad och släpper glatt in Paul i sitt liv. Vad som följer är en
intressant, allmänbildande och rolig berättelse om världsekonomi, filosofi,
knäppa affärsidéer, strippklubbar och mycket annat.
Paul Murray är en genuint
rolig författare. Hans tre romaner kan allihop beskrivas som riktiga
skrattfester, fulla av märkliga och absurda händelser och karaktärer. Vad som
gör honom till en av mina favoriter bland moderna, verksamma författare är dock
inte bara hans komiska egenskaper. Snarare är det hans sätt att med humorn som
medel berätta angelägna och rörande berättelser. The Mark and the Void kretsar
mycket kring finanskriser och vad som driver dem, och det är uppenbart att Paul
Murray är väl påläst och kunnig inom området. Det som lätt hade kunnat bli
torrt och tråkigt blir i hans regi lättförståeligt och absurt påtagligt. Han är
lika allmänbildad och mångsidig som Thomas Pynchon och Klas Östergren, och det
är uppenbart att han, liksom dem, har ”hjärtat på rätt ställe”. Skratten
blandas med nya insikter och när jag vänder sista sidan längtar jag redan efter
nästa bok.