torsdag 2 januari 2014

December revisited

Gott nytt år på er! Innan det är dags att ge sig på det nya året hade jag tänkt göra en sista tillbakablick på det gångna året och dess sista månad. Som vanligt tänkte jag tipsa om bra musik, böcker, film och TV som jag diggat den senaste månaden.

När det gäller musik är december en död månad. Enda anledningen att december kan kännas som en rolig musikmånad är alla årsbästalistor. Jag skrev också ihop en sådan, men annars har jag tyvärr haft svårt att hitta intressanta skivor jag missat från andras listor. 
Liksom de senaste åren gick Bright Eyes gamla julskiva på repeat under några decemberveckor. Det är den enda julskiva jag orkar lyssna på och i år släpptes den på bredare front än tidigare, varför den fick en del uppmärksamhet även i svenska tidningar. Nu efter nyår är det väl ingen som vill lyssna på julmusik, men inför nästa år är det ett hett tips.

När det gäller böcker och läsning var december dock en rätt trevlig månad. Den största läsupplevelsen stod årets Bookerprisvinnare The Luminaries av Eleanor Catton för. Flera veckor efter att ha läst klart den känns det fortfarande som en av årets absolut största kulturupplevelser. Mäktig, intressant och oerhört välskriven. 
Annars har jag läst den omtalade och populära thrillern Gone Girl av Gillian Flynn. Den bjuder på klart godkänd läsning och en spännande historia, men känns tyvärr rätt ytlig och alldeles för utdragen med tanke på det hyfsat tomma innehållet. 
Mellan jul och nyår tog jag mig igenom Donna Tartts nya roman Steglitsan. Det känns som det kommit många tjocka böcker som fått mycket hype på sistone och Steglitsan, med sina nästan 800 sidor, hör till den gruppen. Ibland, som med The Luminaries, är sidantalet motiverat men Stiglitsan känns åtminstone 200 sidor för lång. Jag har faktiskt inte läst något av Donna Tartt tidigare (men kommer nog ta mig an hennes klassiker, Den hemliga historien, ganska snart) och även om jag tycker hon skriver bra (den svenska översättningen känns också oväntat stark) förstår jag inte riktigt att hon blivit så omtalad och stor. Steglitsan handlar om en ung New York-kille vars mamma dör när de gör ett besök på Metropolitan och museet blir utsatt för en terrorbombning. I förvirringen och tumultet stoppar han på sig en berömd renässansmålning vilket kommer ha en avgörande påverkan på hans liv de följande 14 åren. Boken är en stark, om något utdragen, uppväxtskildring som till stora delar känns både rörande och gripande. Donna Tartt har, som många andra amerikanska författare, en stor fascination för knark och droger och det knarkas extremt mycket i den här boken. Som hon skriver skulle det inte förvåna mig om hon testat de flesta av de många preparat som nämns (kokain, hasch, tabletter av alla de slag, heroin, LSD och mycket annat) och tyvärr känns det som att knarkandet tar fokuset från historien hon försöker berätta. Huvudpersonen mår visserligen väldigt dåligt, vilket kanske motiverar en del självmedicinering, men vissa av episoderna får bara Donna Tartt att framstå som en extremt drogliberal person. Hon gillar också att skildra överklass och extravaganta livsstilar, och verkar ha järnkoll på modedesigners och dyra kläder, vilket också drar ner boken i mina ögon. Det är svårt att veta var hon har sina sympatier och jag skulle nog personligen akta mig för att hylla henne. Skriva kan hon dock och Steglitsan är på det stora hela en intressant roman som jag helt klart kan rekommendera.

Den riktigt intensiva filmsäsongen har inte börjat än men december var inte utan trevliga filmer. Här hade jag tänkt tipsa om de tre filmer jag gillade och minns bäst. The Spectacular Now är en ovanlig amerikansk high school-film då den skildrar riktiga unga människor med riktiga problem och inte några fejkade fotomodeller med låtsasliv. I centrum står en ung kille med allvarliga alkoholproblem, som efter att ha blivit dumpad av sin populära flickvän börjar umgås med en ”vanlig tjej”. Till en början känns det som en vanlig high scool-film men efter några minuter förstår man att filmen vill mer än så. Skådespelarna är lysande och handlingen trovärdig och gripande. Det är en film som känns ovanligt tidlös och klassisk och om tillräckligt många hittar den skulle den definitivt kunna få ett visst kultrykte. För mig är det helt klart en av årets bästa amerikanska filmer.
En annan gripande amerikansk film som levererar är Fruitvale Station där den uppvuxne The Wire-skådisen Michael B Jordan gör en riktigt imponerande prestation i huvudrollen. Det handlar om dödskjutningen av en oskyldig ung svart man och bygger på verkliga händelser, och är därför givetvis en rätt dyster film. Trots en småseg sista halvtimme är det en finstämd och klart sevärd film, som man främst ska se för Michael B Jordans storartade skådespel. 
Vill man se mer bra skådespel är den intensiva och våldsamma Out of the Furnace med Christian Bale och Casey Affleck som trasiga bröder ett säkert kort. Både Bale och Affleck är två av vår tids stora amerikanska filmskådisar och gör mig aldrig besvikna. Out of the Furnace utspelar sig i en fattig del av USA som sällan ses på film och är både spännande och gripande. Dessutom gör Woody Harrelson, Willem Dafoe och Forest Whitaker starka biroller vilket gör det hela till en testosteronstinn machofest där manligheten ständigt sätts på prov.       


TV-månaden december var också trevlig och för mig stod den sista säsongen av Treme ut som det bästa jag såg under månaden. Jag har hyllat Treme på Finpop flera gånger tidigare och är fortfarande fascinerad av serien. Det känns väldigt uppenbart att serien aldrig hade fått göras om det inte vore för det faktum att David Simon tidigare gjort The Wire. Både kritiker och publik verkar ha övergett serien, men att den fick en avslutande minisäsong på fem avsnitt kändes väldigt skönt. För mig står Treme för något unikt i dagens TV-klimat och jag tror det kommer dröja länge innan vi får se något liknande igen. Tremes storhet var dess fullständigt kompromisslösa ton och att serien, i en tid då allt blir alltmer likriktat och ytligt, vågade vara så fullständigt icke-kommersiell. Har man sett The Wire vet man att David Simon inte gör några ytliga mainstreamserier och att man som tittare måste investera både tid och engagemang för att få något tillbaka. Med Treme gick han ett steg längre. Det finns ingen modern TV-serie som är lika anti-mainstream som den här. Varje avsnitt består till stor del av långa, extremt nischade musiknummer med lokal New Orleans-musik som i många fall inte ens kan kallas bra. Karaktärsgalleriet är större än det i Boardwalk Empire och varje enskild karaktär syns kanske fem minuter per avsnitt, om ens det. Serien handlar uteslutande om vanliga människor som lever vanliga liv. De intriger som finns skulle kunna vara hämtade ur våra egna liv och det finns inget såpaaktigt över serien och dess karaktärer som aldrig tillåts bli schabloner. Treme får Mad Men att framstå som en eftermiddagssåpa. Många, kanske de flesta, kommer inte attraheras av det som gör Treme unikt men för de som fortsätter titta har den hela tiden bjudit på vår tids bästa amerikanska TV-drama. Seriens struktur och dramaturgi är suveränt uttänkt och regin är alltid på topp. Det lågmälda dramat har berört mig från start och det finns egentligen ingen annan serie som kan skryta med lika många välskrivna och intressanta karaktärer. Skådespelarna är uteslutande lysande och de klarar alla av att leverera drabbande och gripande rolltolkningar. Jag känner mig tacksam över att få ha tagit del av Treme. Att serien utspelar sig i New Orleans bidrog förstås till dess särprägel och att jag fastnade men till slut hade den kunnat utspela sig nästan varsomhelst, eftersom det var dess kompromisslösa sätt att förhålla sig till TV-dramatik som gjorde den så speciell.