söndag 31 oktober 2010

Scott Pilgrim vs. the World


I den mörkaste vintern började nördar över hela världar hetsa upp sig över en film som snart skulle uppfylla alla deras halvvåta drömmar. Dålig humor, oräkneliga TV-spelsreferenser, vansinniga slagsmål och karaktärer som de kunde relatera till utlovades. Seriefiguren Scott Pilgrim skulle bli film. Jag blev själv rätt exalterad. Jag såg de trailers som släpptes jättemånga gånger och började räkna dagarna till premiären. I väntan läste jag alla Bryan Lee O’Malleys seriealbum om nördhjälten Scott Pilgrim. Jag var lite splittrad till serien och gillade egentligen mest det faktum att den utspelade sig i Toronto, och att många kända landmärken och lokala företeelser fick utrymme i serien. Det kändes kul. Serien förlorade dock mycket på sin värdelösa story – och sin ännu sämre humor. Men det verkade som att filmen skulle bli mycket bättre än serien. Den skulle ju ha färg, musik och Michael Cera i huvudrollen. Ju fler gånger jag såg trailern desto mer kändes det som att filmen skulle bli fantastisk. Jag ville snabbspola mig igenom sommaren så att jag äntligen skulle få se filmen. Men självklart skulle vi i Sverige behöva vänta flera månader längre än resten av världen för att få se den i våra små biografsalonger. Samma dag som filmen hade premiär dök dvdrippen upp på Piratebay. Men med förväntningarna på topp tog jag mig ändå till biografen för att se Scott Pilgrim vs. the World .

Tillsammans med Zack Snyders filmatisering av Watchmen – som faktiskt är en av mina största filmupplevelser de senaste åren – är Scott Pilgrim vs. the World den seriefilm som är mest trogen sin förlaga. Regissören Edgar Wright har följt Bryan Lee O’Malleys serie slaviskt. Har man läst serien känner mig igen sig. Hela tiden. Och det är förstås på gott och ont. Om man inte tyckte att Scott Pilgrim var särskilt rolig som serie kommer man inte skratta högt när man får höra skämten igen - även om replikerna levereras av ett duktigt gäng skådespelare. Micheal Cera var förstås det självklara valet för huvudrollen. Han är som gjord för rollen och precis som Scott Pilgrim är han kanadensare. Här får han göra samma roll som vanligt (är det inte dags att pensionera honom snart?) och han gör den lite sämre än vad han har gjort den i Superbad, Paper Heart och Youth in Revolt. Men han gör ändå rollen på ett bra sätt och lyckas blåsa lite liv i den ganska genomskinliga karaktären. Annars är det birollerna som gör filmen sevärd. Kieran Culkin, söta Aubrey Plaza och Jason Schwartzman har riktigt sköna roller. Storyn i Scott Pilgrim vs. the World förtjänar inte någon längre genomgång. Pojke möter flicka och måste slåss mot hennes tidigare älskare. Det är en rätt tråkig story och den har blivit rejält mycket sämre i filmen än vad den var i serien. I serien fick alla karaktärer mer utrymme och skildringen av unga människors vardag, med tristess och vanliga problem, var det som gav mig mest. I filmen har sex seriealbum komprimerats till en effektiv långfilm. Allt sker i ett väldigt raskt tempo och det känns väldigt fluffigt och innehållslöst. Men allt är genomfört på ett spektakulärt sätt.

Scott Pilgrim vs. the World är vansinnigt snygg. Även de nedtonade vardagsscenerna har imponerande bildlösningar och serieestetiken har överförts till filmen på ett ovanligt lyckat och effektivt sätt. Tillsammans med den syrefattiga luften och lukten av svettiga nördarmhålor i biografsalongen blir det en väldigt stark upplevelse – som dock inte lämnar mycket mer än tomhet efter sig. Serien Scott Pilgrim var väldigt kanadensisk på många sätt. I filmen får inte det kanadensiska lika mycket utrymme, även om jag ibland känner igen mig i Torontomiljöerna. Däremot måste den Ontariobaserade pizzakedjan Pizza Pizza vara väldigt nöjda – de kommer förmodligen aldrig synas i en storfilm igen. Av någon anledning lät Bryan Lee O’Malley nästan samtliga av sina karaktärer spela i häftiga band och det genomförs på ett rätt snyggt sätt i filmen. Det var väl egentligen meningen att banden skulle vara fullständigt värdelösa, men det fungerar mycket bättre i en serietidning där man slipper lyssna på musiken. I filmen låter banden riktigt bra. Beck, Broken Social Scene och andra kreddiga artister har hjälpt till med soundtracket och deras musik bidrar till att Scott Pilgrim vs. the World blir en ganska lyckad filmupplevelse. Och nördarna lär vara oerhört belåtna.



DN, SvD, Aftonbladet

fredag 29 oktober 2010

Underdog – Torbjörn Flygt

Den här fredagen tipsar jag om en nästan tio år gammal bok. Det hör inte till vanligheterna - mestadels är det rätt färska företeelser som jag skriver om här på Finpop. Men i fallet Underdog känner jag att en blogghyllning ändå är berättigad. Det finns säkert fler än jag som har missat den. Jag borde egentligen ha läst Underdog för längesedan. Boken belönades trots allt med Augustpriset 2001 och mina föräldrar har pushat stenhårt för den. När jag de senaste nio åren har frågat dem om något bra att läsa har de sagt ”Läs Underdog, du kommer älska den!”, men av någon anledning har det aldrig blivit av. När jag var hemma i förra helgen och försökte vila upp mig (”framför TVn, slickar såren, Norrköping är drogavvänjning”) och inte hade något att läsa plockade jag till slut upp Underdog. Och redan efter några få sidor var jag fast. Torbjörn Flygt är en av de bästa svenska författare som jag har läst. Han skriver talspråk på ett sätt som aldrig blir pratigt och fult. Hans formuleringar är otroligt slagkraftiga och ibland så effektiva att jag nästan tappar andan, som efter ett hårt slag i magen. Underdog är tillsammans med David Mitchells Black Swan Green den bästa barn- och ungdomsskildringen som jag någonsin har läst. Att det dessutom finns en stark klasskänsla genom hela boken gör den bara ännu starkare.

Underdog handlar om att växa upp i ett höghusområde i Malmö på 70- och 80-talen. Huvudpersonen ser som vuxen tillbaka på uppväxten tillsammans med den ensamstående morsan, systern och kompisarna. Hela boken präglas av en ganska bitter ton, mycket av det som skildras måste ha upplevts av författaren själv, och han vägrar att se sin barndom genom att romantiserat nostalgifilter. Det finns utrymme för kärlek och glädje, skildringen av den fantastiska mamman är så fin att jag vid flertalet tillfällen nästan börjar gråta, men det är ändå det mörka och jobbiga som tar mest plats. Torbjörn Flygt ger svinen, översittarna och de frånvarande stort utrymme. Ibland är han väldigt rolig och han får mig att flina flera gånger varje kapitel, men jag sätter nästan alltid skrattet i halsen. Underdog utspelar sig som sagt under 70- och 80-talen och även om boken är en tidsskildring med många tydliga tidsmarkörer känns det ändå som en tidlös bok. Får jag som jag vill kommer den här boken läsas i flera hundra år. För bokens centrala frågor kommer aldrig gå ur tiden. Jag kan identifiera mig väldigt starkt med både huvudpersonen och hans syster genom stora delar av boken. Underdog känns som en väldigt politiskt laddad bok. Det är en skildring av arbetarklassen och de som alltid kommer underifrån. Torbjörn Flygt skildrar den dåliga självkänslan och det usla självförtroendet på ett otroligt träffsäkert sätt. Underdog hade kunnat handla om mig eller mina bröder, och den hade ändå sett likadan ut. Bokens titel säger egentligen allt. Samtidigt är boken en spark i röven på hela översittarsamhället. Det är de som kommer underifrån som är bokens hjältar, de kanske aldrig kommer vinna, men det är de som är vackrast och har hjärtat på rätt ställe.

Underdog är en riktigt bra bok. Kanske den bästa svenska roman som jag någonsin har läst. Språkligt vet jag ingen som kan ta Torbjörn Flygt. Hans språk är lekfullt, smart och snyggt. När han drar in citat ur Eldkvarn- och Springsteenlåtar blir han för några minuter världens bästa författare. Det känns lite pinsamt att det skulle ta mig nio år att slutligen läsa Underdog. Om du inte heller har läst den har du verkligen något att se fram emot. Nu hade jag tänkt ta tag i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så att jag slipper skämmas för den också.

tisdag 26 oktober 2010

The Trotsky

Jag gillar ungdomar som brinner för något. Ungdomar som har åsikter, och står för dessa. Eller, egentligen gillar jag bara unga människor med vänsteråsikter – högerkids är det äckligaste som finns. När jag gick jag på högstadiet var jag väldigt naiv och vänster (det är jag fortfarande) och jag var inte heller rädd för att göra mig impopulär hos mina klasskamrater. Det känns fint med tonåringar som bryr sig om saker och ting. Tyvärr är det alldeles för många tråkiga ungdomar som får utrymme i ungdomsfilmer. Därför är jag otroligt glad och exalterad efter att ha sett The Trotsky – årets utan tvekan skönaste ungdomsfilm. Huvudrollen görs av Jay Baruchel som jag blev smått förälskad i efter att ha sett Undeclared och Knocked Up, och som senaste imponerade i She's Out of My League, årets sötaste romantiska komedi. I The Trotsky spelar han Montrealtonåringen Leon Bronstein som är fullständigt övertygad om att han är en reinkarnation av den store Leon Trotsky (född Bronstein). Han tror att det är hans öde att återupprepa Trotskys liv och att han liksom honom ska vara revolutionär och bli mördad senare i livet. I början av filmen leder han en strejk för arbetarna på hans pappas företag. Han tycker inte att de har schyssta arbetsvillkor och som straff för strejken flyttas han från den fina friskolan till en kommunal skola. Redan den första skoldagen visar sig den nya skolan vara ett ställe fullt av orättvisor och Leon startar krig mot den fascistiska rektorn. Han sitter kvar efter skolan av solidaritet med de som blivit bestraffade med kvarsittning, leder strejker och anordnar en skoldans med temat ”Social Justice”, dit klasskamraterna kommer utklädda till revolutionärer, black panthers, maobönder och Barbarella (!). Men hans främsta ambition är att organisera studenterna i en inflytelserik ”student union”. Det visar sig dock vara svårt att få studenterna att bry sig om något överhuvudtaget – och frågan är om de är apatiska eller bara uttråkade? För om de bara är uttråkade är Leon övertygad om att han kan väcka dem ur deras slummer. Samtidigt som han försöker väcka de andra elevernas intressen försöker han få ihop det med en äldre kvinna, i Trotskys fotspår.

The Trotsky är en rolig, knäpp och underhållande film. Samtidigt vågar den vara allvarlig. Det är inget tjafs och filmen känns hela tiden väldigt egen. Manuset är välskrivet och som high school-film betraktad känns The Trotsky ovanligt genomtänkt och smart. Självklart röks det stora mängder gräs (filmen utspelar sig trots allt i Montreal), men den politiska diskussionen är ändå central och när det börjar droppas Ken Loach-referenser är det svårt att inte smälta helt. Jay Baruchel är förstås fenomenal i huvudrollen och han lyckas göra den knäppa rollfiguren både trovärdig och älskvärd. The Trotsky är en film som kommer leva sitt eget liv på nätet och det är upp till dig om du ska se den eller inte. Och självklart ska du sen, för om du läser den här bloggen är du inte en av de där apatiska ungdomarna som inte bryr sig om någonting. There is power in a union!

måndag 25 oktober 2010

Facebookfilmen

Filmåret 2010 känns som ett av de sämsta någonsin. Som filmnörd är det här en hemsk tid att leva i. Jag spenderar flera timmar varje vecka med att spana efter nya spännande filmer men det här året har utbytet varit minimalt. Jag blir alltmer frustrerad och konstaterar gång på gång att filmbranschen är i kris. Det görs nästan inga spännande filmer längre och jag blir alltmer uttråkad. När jag precis hade flyttat hemifrån och hade ett oändligt antal ensamma kvällar och helger framför mig spenderade jag min fritid framför TV- och datorskärmen. Jag såg två filmer varje kväll och betade av hela filmhistorien. Det har resulterat i att jag är begränsad till nya filmer idag. Och de flesta nya filmer är ganska värdelösa. Jag drog en djup suck när recensionerna av The Social Network – "den jävla Facebookfilmen" – började trilla in. Det snackades om Oscarsmaterial och årets starkaste film. Några jämförde den med Citizen Kane. Det här händer bara 2010, tänkte jag. Filmbranschen måste komma på något nytt. Det här funkar inte. Men när The Social Network gick upp på de svenska biograferna skyndade jag mig förstås dit. Och jag är ganska imponerad ändå.

Jag vet inte hur kul The Social Network hade varit om jag inte hade haft ett Facebookkonto. Då hade det varit som vilken rättsprocessfilm som helst – om än väldigt snyggt genomförd. Hela filmens framgång bygger ju förstås på att den handlar om Facebook. Och att alla har ett komplicerat förhållande till sajten. Det är intressant att få veta mer om de människor som har lyckats styra våra liv på ganska brutala sätt. De människor som skildras i The Social Network har faktiskt förändrat samhället mer effektivt än några politiker eller myndigheter hade kunnat lyckas med. Och det är inblicken i deras liv som gör The Social Network till en angelägen film. Storyn bakom Facebook är inte så anmärkningsvärd egentligen. Det börjar på Harvard: en nörd i fleecetröja med sårad självkänsla får utlopp för sin kreativitet och börjar skriva koden för den sajt som kommer förändra många människors liv. Han får hjälp av en kompis och några andra. Napstergrundaren – lysande gestaltad av Justin Timberlake – kommer in i bilden med några riktigt stora idéer i bagaget. Och sen bråkar de om vem som har rätt till pengarna som sajten generar. David Fincher har regisserat, vilket ger filmen tyngd och proffsighet. Det pratas oavbrutet genom hela filmen, dialogen är väldigt rapp och de smarta nördreplikerna avlöser varandra i ett sinnessjukt tempo – och detta matchas med en riktigt effektiv klippning och ett imponerande användande av filmmusiken. Jag blev nästan andfådd av The Social Network och den känns mer adrenalinstinn än vilken speedad actionfilm som helst. Det är en snygg och underhållande film men vad som gör att filmen överhuvudtaget lämnar något avtryck är Jesse Eisenbergs imponerande gestaltning av Facebookskaparen Mark Zuckerberg. Eisenberg blir bättre för varje film som jag ser honom i och här gör han verkligen en fantastisk rollprestation. Han känns väldigt övertygande som den kyliga och smarta nörden vars drivkrafter aldrig riktigt går att förstå. Zuckerberg är en intressant figur och det är meningen att vi ska hata honom. Han utmålas som ett osympatiskt svin genom hela filmen. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med honom. För även om han ofta beter sig ganska vidrigt kan jag identifiera mig med rollfiguren. Det känns som att de unga arga männen har fått en plattform som de aldrig tidigare har haft. De allra flesta kommer förstås att utplåna sig själva i sina ensamma lägenheter och studentrum men några kommer bli mer betydelsefulla än våra mest inflytelserika politiker. Det går att förändra världen på många sätt - utan att nödvändigtvis bli lycklig på kuppen. Och därmed blir The Social Network en viktig och aktuell film.

måndag 18 oktober 2010

Rubicon

Minns du när HBO var det häftigaste som fanns? Alla pratade om deras serier och skulle man vara häftig gällde det att ha koll på Sopranos, The Wire och Curb Your Enthusiasm. HBO var den drivande motorn i den stora TV-revolutionen som gjorde TV-serierna till vad de är idag. Nuförtiden verkar det som att de flesta bryr sig mer om TV än film, och HBO var de som bidrog mest till det. Men sedan vet jag inte vad som hände. De slog knut på sig själva och hade svårt att komma på något nytt. Bortsett från Treme, som är fullständigt lysande, har inte HBO haft något spännande att erbjuda i form av TV-drama på länge. True Blood och Boredwalk Empire känns som allt annat än fräscht. Den stora förändringen skedde för dryga tre år sedan när kanalen AMC började visa sin första egenproducerade dramaserie. Mad Men. Därefter kom Breaking Bad, och HBO hade hamnat rejält på efterkälken. Det är kul att hylla en underdog istället för en överskattad kabeljätte och det bidrog givetvis till den stora framgången för AMC. Parallellt med den senaste säsongen av Mad Men har AMC visat sin nya serie Rubicon – som inte helt oväntat visade sig vara en av årets stora TV-händelser. AMC utmanar tittarnas tålamod och i utbyte mot lite engagemang får man den mest spännande serien sedan Damages. Med Rubicon tar AMC tillbaka konspirationsteorin som fenomen från Dan Brown och usla svennedokumentärer och gör Konspirationen till det häftigaste som den här hösten har haft att erbjuda. Igår sändas säsongsavslutning av Rubicon och den var förstås outhärdligt spännande.

Rubicon är en ganska komplicerad serie. Handlingen kretsar kring en grupp analytiker som jobbar med att försöka förhindra eventuella terroristattacker genom att hitta mönster, trender och konstigheter. En av dem kommer något mycket märkligt på spåren när en nära vän och kollega dör på ett mystiskt sätt. Det blir snabbt uppenbart att vännen har blivit mördad för att han visste för mycket. Men för mycket om vad? Det är upptakten på en väldigt spännande historia som rör sig långsamt framåt och aldrig avslöjar mer än nödvändigt. Det är först efter dryga tio avsnitt som det börjar bli tydligt vad det faktiskt handlar om. Just det långsamma tempot var något som Rubicon kritiserades för till en början. Manusförfattarna ska tydligen ha inspirerats av politiskt laddade 70-talsthrillers som Tre dagar för Condor och Alla presidentens män både när det gäller tempo och dramaturgi. Som TV-tittare är man inte van att se en serie som avslöjar så lite och är så långsam som Rubicon. Jag tycker mest att det är uppfriskande. Det börjar bli tröttsamt med alla TV-serier där det ska hända saker hela tiden. Rubicon känns därför som något helt nytt. Även om det i stort är en uppdatering av gamla 70-talsfilmer är det något som aldrig har gjorts i en TV-serie tidigare och det fungerar alldeles utmärkt. För även om Rubicon är långsammare än de flesta andra TV-serier känns det som att tiden går betydligt fortare när man tittar på den. Spänningen är på topp genom varje avsnitt och det blir aldrig tråkigt eller segt. Jag gillar att se serien i ovisshet om vad som händer och kommer hända. Rubicon känns aldrig förutsägbar eller klyschig. Karaktärerna är årets mest levande TV-roller och skådespelarna gör ett utmärkt jobb med att gestalta dem. Det är ofta de små scenerna, som inte har något med den större storyn att göra, som är allra bäst och mest gripande. Jag bryr mig verkligen om karaktärerna i Rubicon och det är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra TV-serier. Rubicon utspelar sig dessutom i New York och de häftiga miljöerna utnyttjas på ett lysande sätt. Tillsammans med Bored to Death - som är det bästa HBO har att erbjuda nuförtiden - är Rubicon den snyggaste New York-serien som har gjorts på evigheter. Överlag känns det som en otroligt välgjord, fängslande och imponerande TV-serie och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir en fortsättning. För slutet var det enda som inte var helt tillfredsställande.

söndag 17 oktober 2010

Efter Håkan

Vid det här laget har jag lyssnat igenom 2 steg från Paradise över 30 gånger. Det är onekligen en fantastisk skiva. Håkan har gjort årets album. Men samtidigt börjar jag känna behov av annan musik också. Det går inte längre att lyssna på 2 steg från Paradise på repeat dygnet runt och jag har sakta börjat släppa in några andra skivor i mitt liv igen. Ikväll hade jag tänkt tipsa om två skivor som jag har lyssnat mycket på de senaste veckorna, och som har växt mycket med varje lyssning. Det är två nya album som borde gillas av alla som gillar 2 steg från Paradise och bra rockmusik.

The Walkmen – Lisbon
Jag vet inte varför, men det senaste halvåret har jag känt mig väldigt sugen på att åka till Lissabon. Det är en stad som jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig lyssnat på ett band från Lissabon, aldrig sett en film inspelad där eller läst en bok om staden. Jag vet nästan ingenting om Portugal som land. Men Lissabon framstår ändå som en mysig, lite mystisk och flummig stad. Jag skulle kunna tänka mig att fly dit en vecka eller två och inte göra någonting. Släntra runt, sova utomhus, träffa konstiga människor och äta god mat. Några andra som gillar att drömma om Lissabon är New York-bandet The Walkmen som har döpt sitt senaste album efter staden. The Walkmen är ett riktigt grymt band. Jag hade bara hört enstaka låtar med dem innan Lisbon men med den här skivan kan jag känna att en lång och kärleksfull relation har tagit sin början. De första lyssningarna vägrade låtarna på Lisbon att fastna. Det lät mest New York-skramligt och flummigt. Sedan började texterna och melodierna utkristallisera sig och jag började se fram emot att få höra deras låtar igen och igen och igen. De som gillar Håkan Hellströms mer trasiga och skeva sidor kommer älska Lisbon. The Walkmen behärskar det halvtrasiga soundet på ett mästerligt sätt och lyckas dölja sina fantastiska poplåtar på ett snyggt sätt som kräver en dedikerad lyssnare för att knyta upp knutarna och lösa gåtorna. Låtar som Angela Surf City, Blue as Your Blood och All My Great Designs känns löjligt självklara efter några lyssningar. The Walkmen låter så äkta att det nästan gör ont att lyssna. När jag till slut hamnar i Lissabon kommer det vara till tonerna av det här fantastiska bandets musik.

Spotify

Deerhunter – Halcyon Digest
Hylcyon Digest var mitt första möte med Deerhunter och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag blev därför väldigt förvånad när jag första gången lyssnade igenom skivan. Det börjar med riktigt flummig och fuzzig, nästan meditativ, pop för att snart övergå i skramligt skön rock i de fantastiska Don’t Cry och Revival. Sedan kommer den vackra och melankoliska Sailing som får mig att tänka på Woods (ett av mina absoluta favoritband från de senaste åren) där det sorgset sjungs att ”you learn to accept whatever you can get”. Sedan kommer de riktigt stora överraskningarna med två snyggt orkestrerade poplåtar och det känns nästan som att man har med ett annat band att göra. Skivan fortsätter lika varierat och trevligt som den har börjat och framåt slutet får vi till och med höra lite blås. Det hela avslutas med den fantastiska, sju minuter långa, He Would Have Laughed som står sig som en av årets starkaste låtar. Den är nästan lika mäktig som 2 steg från Paradise-finalen. Jag har nu levt ganska nära med Halcyon Digest i tre veckor och har hunnit smälta hela skivan. Och jag älskar den. Det var först efter några genomlyssningar som jag till fullo kunde börja uppskatta det här ganska komplicerade albumet. Nu framstår Deerhunter som ett väldigt ambitiöst band som verkligen vill något med sin musik. Det är omöjligt att inte bli berörd. Deerhunter gör musik för alla som vill, och vågar, lyssna. Ge dem lite tid och du belönas med ett av årets mest spännande rockalbum.

Spotify

Double Fantasy Stripped Down

Jag har lyssnat väldigt mycket på The Beatles, men nästan inte alls på John Lennons soloskivor, även om han är den Beatle som jag gillar allra mest. Jag har försökt, men aldrig riktigt fastnat för hans sololåtar. Mycket beror det nog på Yokos inverkan och medverkan, och en halvtaskig produktion på många av låtarna. Häromveckan skulle Lennon ha fyllt 70. Det firas med en storslagen nyutgivning av alla hans skivor. På min pappas inrådan började jag lyssna på Double Fantasy Stripped Down – som innehåller enkla, akustiska demoversioner av låtarna på Lennons sista album, Double Fantasy, som släpptes tre veckor innan han blev mördad. ”Skippa låtarna med Yoko så får du en av världens bästa skivor”. Och det stämmer. Jag blir väldigt berörd av Double Fantasy Stripped Down och vill bara lyssna på den om och om igen.

Den enda låten från Double Fantasy som jag hade hört tidigare var Watching the Wheels, som användes på ett fantastiskt sätt i Judd Apatows underskattade Funny People. Annars är Double Fantasy en helt ny upplevelse. Och ska jag vara ärlig hade jag aldrig fastnat för albumet om den här avskalade versionen inte hade släppts. För när jag lyssnar på den skiva som faktiskt släpptes 1980 känner jag inte alls på samma sätt. Den tillkrånglade produktionen gör att låtarna inte når och berör mig som de enklare arrangemangen på Stripped Down. John Lennon ska tydligen ha hatat sin egen röst och därför ha producerat bort allt det som berör. Känslorna försvann, men nu får de komma fram igen. Det är Yokos initiativ att låtarna släpps i de här versionerna, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. När man lyssnar på Double Fantasy Stripped Down känns det som att John Lennon har återuppstått och sångerna låter lika äkta och nära som om Håkan hade sjungit dem. I’m Losing You, Beautiful Boy (där Lennon konstaterar att “Life is just what happens to you, while your busy making other plans”) och Watching the Wheels hör till det bästa som jag har hört i år. Double Fantasy Stripped Down växer för varje lyssning och hade det inte varit för Håkan hade det här mycket väl kunnat vara årets bästa album. John Lennon lever igen.

Spotify

onsdag 13 oktober 2010

2 Steg Från Paradise

Den senaste tiden har allt varit skit. Jag har tappat livslusten och har ingen lust att gå upp på morgnarna. Livet är tungt, slitigt och grått och framtiden lovar bara mer av samma sak. Ljuset i tunneln har dock varit 2 steg från Paradise. Jag har längtat och räknat dagar och nu när den äntligen är här känner jag faktiskt hur stegen har blivit lite lättare. Som så många gånger tidigare är Håkans musik det som behövs för att jag ska orka med. Jag är oförmögen att säga något dåligt om Håkan Hellström. Han verkar genomsympatisk, snäll och modig. Hans musik är den bästa som finns och den har styrkan att rädda liv. Håkan är Sveriges starkast lysande stjärna och inte ens han själv kan ändra på det. Det finns ingen musik som får mig att känna på samma sätt som Håkans. Som får mig att känna lika starkt och lika mycket.

Egentligen är det sällan som jag verkligen lyssnar på musik. Ofta gör jag något annat medan jag lyssnar. Men med Håkan är det annorlunda. När jag lyssnar på 2 steg från Paradise släpper jag verkligen allt och sveps med av musiken. Fullständigt. Texterna och Håkans sätt att sjunga kräver det, och bandets fantastiska groove gör det omöjligt att göra något annat samtidigt. Jag blir absorberad och fängslad. Och väldigt berörd. Jämfört med Håkans tidigare album är 2 steg från Paradise mer enhetligt och jag vill helst höra hela albumet i ett svep.

Håkan har kickstartat alla sina album. Både Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss drog igång med två otroligt starka och gripande låtar som kändes väldigt filmiska. 2 steg från Paradise börjar inte riktigt lika starkt, men Det här är min tid känns nästan mer filmisk. Man känner omedelbart att det är början på något stort. Melodin är fantastisk och tvärflöjten som snart dyker upp bjuder in till både äventyr och misär. Jag vet inte om Håkan verkligen tycker att det här är hans tid. Något får mig att tro att han också hellre hade levt på 60-talet. Låten sätter stämningen för 2 steg från Paradise på ett utmärkt sätt. Det är en melankolisk låt om vänner som försvunnit och ett liv som redan har hänt. Och sen kommer Saknade Te Havs – en fantastiskt gubbrockig poplåt med stort hjärta. Håkan har ofta legat nära Eldkvarn i sina texter men det här kunde nästan ha varit en regelrätt Eldkvarnlåt.
Jag älskar den och fortsätter hoppas på det stora samarbetet mellan Håkan och Plura.

Det tredje spåret, Shelley, fortsätter lite på samma bana. Det är en nervig rocklåt om att vara trasig och förlorad. Vad jag älskar hos Håkan är att hans låtar nästan alltid är sorgsna och uppgivna, men att hoppet alltid finns där trots allt. Han har alltid haft något att säga och Shelley är en sådan låt som kommer lyfta mig de pissigaste av pissiga dagar. Därefter kommer River en vacker dröm som är en ganska märklig låt. Den är fantastisk på alla sätt och raden ”en vän är en vän hur taskigt livet än gått” kommer alltid stanna hos mig, men den ger en intressant bild av Håkan – och hans självbild. Vi har alla hört historien om hur han gjorde låten enkom för Way Out West men sen inte kunde lägga den åt sidan. ”Den var för viktig”. I låten sjunger han om sitt tveksamma förhållande till sig själv och artistlivet. Man får intrycket av att han är väldigt ödmjuk och visserligen är det väl bra att han inte har blivit ett uppblåst svin efter tio år på stjärnhimmelen. Men både han och vi vet att han kommer stanna för alltid. Det finns inga haters som kan få Håkan att gå av scenen.

Titelspåret 2 steg från Paradise är en av Håkans svängigaste låtar någonsin. Det är omöjligt att sitta still när man lyssnar på den. Texten är fantastisk men det är framförallt groovet och Håkans sätt att sjunga den som griper tag och gör det här till en av skivans starkaste låtar. När den sinnessjuka tvärflöjten dyker upp igen är jag i himmelen. 2 steg från Paradise är en fantastisk fras och en underbar titel på albumet. Det finns ingen annan än Håkan som hade kunnat komma på en sådan titel. Därefter kommer Jag vet vilken dy hon varit som var den låt som träffade mig hårdast första gången jag lyssnade igenom albumet. Det känns som att Håkan alltid menar varje ord han sjunger, men här blir det nästan läskigt påträngande och nära. Jag blir otroligt berörd varje gång jag lyssnar på den här låten. Den är fantastisk, vacker och kommer nog aldrig släppa taget. Genomgående känns texterna på 2 steg från Paradise otroligt välarbetade och Håkan säkrar återigen sin position som vår starkaste författare av poptexter. Inte ens Thåström eller Plura kommer i närheten här.

Dom där jag kommer ifrån är helt otrolig. Håkan har nämnt Stone Roses och Madchestertrummor som influenser för det här albumet och det är framförallt på den här låten som de gör sig påminda. Beatet träffar där det ska, men starkast av allt är texten. Den här låten skulle kunna få mig att lämna det äckliga Uppsala för Götet. Min favoritrad är den om white trash-familjen. Håkan har min respekt för evigt. ”Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd.” Dom där jag kommer ifrån är en ny Klubbland och vi kommer alla få höra den till förbannelse. Det ska jag se till.

Det dom aldrig nämner är en lite klurig låt – inte bara i det att den är skriven som en gåta. Det var först efter några lyssningar som den gjorde något större intryck på mig. Men då slog den till hårt. Jag har läst och sett många intervjuer med Håkan den senaste tiden, och tillsammans med den fantastiska PSL-intervjun där Håkan går igenom albumet låt efter låt är det Nöjesguiden-intervjun som har gjort starkast intryck på mig. Där poängteras att Håkan, som för många framstår som någon som står utanför allt vad politik heter, tar ett tydligt politiskt ställningstagande i många av sina låtar. Håkan tar alltid parti för de svaga och det är egentligen det enda ställningstagande som behövs – Det dom aldrig nämner (och alla andra låtar på albumet) känns som ett bra exempel på det. Därefter kommer Vid protesfabrikens stängsel. Jag älskar verkligen titeln. Hade det varit någon annan än Håkan hade det lätt kunnat bli krystat och pretentiöst – men det är två ord som aldrig kommer kunna användas om honom. Vid protesfabrikens stängsel är en tårdrypande vacker låt och den ”nedlagda hamnstaden, full av misstro och ohållbarhet” kunde lika gärna ha varit Norrköping. Och det är trots allt där han möter sin kärlek.

I den näst sista låten bjuder Håkan på sanningarnas sanning: Man måste dö några gånger innan man kan leva. Jag känner mig som killen med solglasögonen varje dag, och varje dag blir det allt mer uppenbart att man faktiskt måste falla och slå sig – riktigt hårt – emellanåt för att livet ens ska vara värt att leva. Mörkret är därför inte bara dåligt och destruktivt, utan nödvändigt. Den avslutande låten Du är snart där tillhör det bästa som Håkan har skrivit och knyter ihop albumet på ett fantastiskt sätt. Jag vill så gärna tro att det bästa inte har hänt än. För att leva måste man ändå hoppas på det – och de fantastiska Free Bird-gitarrerna gör att hoppet växer sig starkare. Oavsett om man är 36 eller 23 har man lång tid kvar. Vi kan inte ha peakat än. Håkan har flera fantastiska album kvar att göra, och jag har ett liv ett leva. Ljug för mig.

Det där var alltså mina tankar om 2 steg från Paradise. Men de kommer säkert förändras. Håkans musik har alltid haft en förmåga att bli bättre ju mer man lyssnar på den. 2 steg från Paradise känns som en tydlig fortsättning på Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss, Håkans två starkaste album, och tillsammans utgör de tre skivorna en fantastisk trilogi och ett trollbindande porträtt av den största artist som det här landet har sett. Jag kommer lyssna på 2 steg från Paradise flera gånger i veckan tills nästa album kommer. Det ska bli otroligt kul att höra de här låtarna live – vi ses om en månad på Hovet!

Min yngsta lillebror var mer besatt av Håkan än jag när det begav sig. Då när mamma tagit med sig den nyutgivna Känn ingen sorg-singeln hem var det han som älskade Håkan mest. Jag blir lite avundssjuk när han berättar om hur han som åttaåring gick till en folktom skivsignering där Håkan satt själv. Håkan uppmuntrade honom tydligen att fortsätta spela klarinett. Den där klarinetten ligger nedpackad i sitt fodral sedan många år tillbaka och med Håkan har det hänt mycket. Han har blivit Sveriges genom tiderna största rockstjärna och fått det svenska folket att ta till sig låtar om knarkare och losers. Han är störst och samtidigt mest osannolik och kreddig. Det går en röd tråd genom alla hans skivor. Håkan har aldrig spelat in något dåligt och han kommer aldrig tillåta sig att släppa en dålig skiva. Han är här för att stanna och jag kommer aldrig släppa taget om hans musik.



DN, SvD, Aftonbladet

lördag 9 oktober 2010

Tinkers – Paul Harding


Häromdagen utsåg alltså Svenska Akademien årets Nobelpristagare i litteratur - och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag älskar verkligen litteratur och jag är alltid på jakt efter nya och spännande läsupplevelser. Länge har jag försökt hålla mig uppdaterad när det gäller Nobelpristagarna. Jag har läst rätt många av dem. Men nu har jag nästan slutat bry mig. De senaste åren har jag hoppats på att Haruki Murakami ska belönas. Mamma brukar hoppas på Joyce Carol Oates. Men det tjänar inte längre något till att hoppas. Även om de brukar vara förhandstippade favoriter finns det ingen direkt chans att någon av dem ska få Nobelpriset. Jag tror att de är alldeles för populära. Kanske är jag för ung för att kunna uppskatta tyngden i Nobelpristagarnas böcker, men det är ganska ofta som jag har funnit dem torra och ganska ointressanta. Det här året känns inte pristagaren särskilt angelägen heller. Jag har inte läst, och kommer förmodligen inte heller läsa, någon av hans romaner. Ett pris som däremot alltids känns intressant, angeläget och viktigt är Pulitizerpriset. Många av mina favoritromaner från senare år har blivit belönade med priset och det känns alltid som att det är väldigt spännande författare och böcker som blir utsedda. Pulitzerpriset skiljer sig väsentligt från Nobelpriset eftersom det först och främst är en bok, och inte ett författarskap, som blir belönat och böckerna är alltid nyutgivna. Det är därför ett roligare och betydligt fräschare pris. Årets pristagare heter Paul Harding och han har blivit belönad för sin debutroman Tinkers – en kortroman med ett otroligt rikt innehåll. Att döma av titeln hoppades jag först på en bok om tinkers – det irländska resandefolket. Men har används ordet ”tinker” om en person som driver runt och gör diverse ströjobb. Som nästan alla andra Pulitizerprisvinnare skriver Paul Harding om det amerikanska samhället och det amerikanska folket. Tinkers är en stor roman i ett litet format – en riktigt häftig läsupplevelse av en författare som på ett väldigt stilsäkert sätt leker med form och konventioner. En författare som aldrig kommer få Nobelpriset, men som återigen bevisar att Pulitzerpriset är det viktigaste (och i min värld det finaste) litterära priset idag.

George har levt ett långt och förhållandevis lyckligt liv. Sedan han gick i pension har han jobbat som klockreparatör. På dödsbädden börjar han tappa kontrollen över tiden och kastas fram och tillbaka mellan olika minnesbilder. I den ena stunden lever han i nuet för att några minuter senare slungas tillbaka till barndomen i Maines djupa skogar. Hans pappa är den tinker som titeln anspelar på. Han åker omkring med sin kärra i skogarna och utför jobb och tjänster åt människor som lever nästan helt isolerade. Där finns skogshuggare, eremiter och mystiska indianer. Jag får starka Dan Andersson-vibbar när jag läser den fascinerande skildringen av de fattiga människorna i skogen. Paul Harding skriver på ett väldigt levande, och samtidigt intelligent och reflekterande, sätt som fångar mig som läsare. Georges pappa är epileptiker och riskerar därför att hamna på mentalsjukhus. Det är bokens dramatiska kärna, för annars händer det inte särskilt mycket. Paul Harding knyter ihop Georges liv med faderns och hinner på vägen diskutera några existentiella frågor. Ofta får jag känslan av att de flesta lyckade författare lägger mycket av sig själva i sina karaktärer, men när det gäller Paul Harding känns det som att hans karaktärer är ordentligt skilda från honom själv. Bortsett från det faktum att han också verkar ha bra koll på klockor.

Tinkers är inte ens 200 sidor lång, men på det begränsade utrymmet lyckas Harding få med mer än de flesta författare hade lyckats med. Innehållet är väldigt rikt och det känns nästan som att jag behöver läsa boken flera gånger för att verkligen ta till mig allt. Det är intressant att Tinkers är den 43-åriga författarens debutroman. För det är framförallt språket som imponerar med boken. Harding skriver verkligen fantastiskt bra. Hans språk är poetiskt, snyggt och eftertänksamt. Romanens struktur är också mycket imponerande. Det är fascinerande hur Harding låter de olika minnesbilderna avlösa varandra. Jag föreställer mig att han har kommit rätt nära känslan av att faktiskt ligga och vänta på döden. Om jag inte visste att det var ett första verk skulle jag tro att det var formtoppen på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det ska bli oerhört intressant att se vad Harding gör efter Tinkers. Kanske öppnar vi DN Kultur på morgonen om 30 år och ser att han har vunnit Nobelpriset?

fredag 1 oktober 2010

Titta inte bakåt! – Nina Wähä

Jag lever större delen av mitt liv i en tillvaro där alla är mellan 20 och 25 år gamla. När jag ser på mina medmänniskor blir jag mest ledsen. Jag känner att jag inte passar in och att jag måste härifrån (måste härifrån, måste härifrån). De flesta unga människor idag bryr sig inte om någonting. Det finns inget som helst engagemang för någonting, inget intresse för andra människor eller världen utanför. Kanske bryr man sig om att skaffa sig en bra utbildning som leder till ett välbetalt jobb. Kanske bryr man sig om att marknadsföra sig själv på Facebook, eller att få ligga i helgen. Men på det stora hela verkar alla vara ganska likgiltiga. Det har kanske alltid varit så. Jag misstänker att jag bara romantiserar när jag påstår att det faktiskt var bättre förr. Men när jag tänker på min pappas generation ser jag framför mig unga människor som faktiskt brydde sig om varandra, som trodde att världen gick att förändra och som ville förändra den. Ett problem som jag har haft de senaste åren är att jag känner att jag har hamnat helt fel i tiden. Jag borde ha fötts i det tidiga 50-talet. Jag borde ha fått uppleva rockens guldålder och en ungdomsrörelse som brann för något. Det är möjligt att inget hade blivit bättre då, men instinktivt känns det som att jag har hamnat väldigt fel. I sin nya roman Titta inte bakåt! ställer Nina Wähä en ung tjej från vår tid mot en ung man från slutet av 60-talet. Kontrasterna är både stora och små. Wähä skriver på ett angeläget och intressant sätt och lyckas ibland sätta fingret på vår förlorade generation. Och kommer slutligen fram till att ingen är helt förlorad.

Titta inte bakåt! är två historier som berättas parallellt, för att till slut knytas samman på ett okonstlat sätt. I Stockholm bor en 22-årig tjej som kommunicerar med läsaren genom något som skulle kunna vara en väldigt personlig dagbok. Hennes språk är irriterande och väldigt bloggigt. Jag är nära att ge upp läsandet av Titta inte båkat! till en början, men inser snart att Nina Wähäs tonläge fungerar perfekt för att förmedla hur den här unga kvinnan tänker och känner. Och tidstypiskt nog känner hon ingenting. Hon är totalt likgiltig och tom. Jag kan identifiera mig med henne ibland och särskilt när hon ger universitetsvärlden en rejäl känga känner jag igen mig. Men samtidigt är hon ganska outhärdlig och frustrerande. Boken tar sin början när hon precis har börjat jobba på en strippklubb (finns sådana ens i Sverige?) och tagit avsked av alla sina moraliska värderingar. På klubben lär hon känna en man i 50-årsåldern. Hon inleder någon slags affär med honom och i hans lägenhet hittar hon ett manuskript till en självbiografisk roman, skrivet av ung kille i slutet av 60-talet. Den unge författaren är hennes motsats: han tror på vänskap, kärlek och förändring. Vi får följa honom när han och hans bästa vän flyr från Bulgarien för att ta sig till USA.

Nina Wähä har skrivit en tänkvärd bok som stundtals är jobbigt pratig och ganska dåligt skriven. När jag läser Titta in bakåt! känner jag ofta att jag kunde ha gjort samma sak, fast mycket bättre. Det är inte en dålig bok, men den känns inte heller färdig eller helt genomtänkt. Jag tror att Nina Wähä kommer skriva en riktigt bra bok någon gång i framtiden. Hon har ambitionerna och idéerna, men framförallt språket gör att hon inte når ända fram. Vi behöver en svensk generationsroman som verkligen skildrar vår tid och hur vi tänker och lever. Ska jag verkligen behöva skriva den själv?

This is England ’86

Det svenska This is England-fenomenet får ses som något unikt. Det är extremt ovanligt att en lågbudgetfilm som inte är svensk får något som helst genomslag här. När den dessutom har ett tydligt politiskt budskap, deppiga miljöer och ännu deppigare karaktärer och skildrar en hatad subkultur förväntar man sig inte att någon i det här landet ska vilja se filmen överhuvudtaget. Vi gillar ju amerikanska mainstreamfilmer. Men med This is England hände något konstigt. Och väldigt ovanligt. Filmen blev en enorm succé. Den blev mer älskad och hyllad här än vad den blev i England och det kändes som att alla (alla!) såg den. Och nästan alla älskade den. Filmen fick en mängd ungdomar att upptäcka och ta till sig den urbrittiska – och i Sverige extremt kontroversiella – skinheadkulturen. Plötsligt såg jag fler rakade skallar och Herringtonjackor på stan än någonsin tidigare. This is Englands explosiva genomslag kändes som en väldigt kul händelse i det annars ganska tråkiga och stela svenska filmklimatet. Fast egentligen gillade jag inte filmen särskilt mycket själv. Jag tyckte att den första halvan var fantastisk, och hade den fortsatt på det bitterljuva feelgoodspåret hade jag också älskat This is England. Men tyvärr urartade filmen framåt slutet och blev en tråkig och klyschig historia som mest påminde om de fruktansvärda svenska förortsfilmer på temat ”blattar mot nynazister” som gjordes i det tidiga 90-talet. De senaste veckorna har uppföljaren This is England ’86 visats på brittisk TV i fyra delar. Och jag är lyrisk. TV-serien är överlägsen filmen på alla sätt. Karaktärerna får mer utrymme, storyn har ett betydligt större djup och soundtracket är bättre. This is England ’86 är en av årets största TV-händelser och den kommer garanterat kramas sönder och samman när den kommer till Sverige.

This is England ’86 utspelar sig under den sommaren 1986, tre år efter den första filmen. Vi känner karaktärerna sedan tidigare och kastas hastigt in i deras liv. Men vi inser snabbt att inget har förändrats. De är fortfarande samma människor. Samma liv, samma musik och samma kängor. Det är dåliga tänder, sunkiga lägenheter och inga career opportunities att tala om. Nästan alla är arbetslösa och misären är total. Jag tycker mig se många likheter mellan England ’86 och Reinfeldts Sverige. Det är grått och hopplöst. Karaktärerna lever sina liv på ett sätt som inte leder någonstans. Ibland verkar de lyckliga, men lyckan är alltid kortvarig. Det finns alltid något jobbigt, tungt och destruktivt som ligger och lurar i bakgrunden. This is England ’86 är en väldigt stark och omskakande skildring av den unga underklassen. Jag har sällan sett en lika uppriktig skildring av unga fattiga människor som har fastnat i sina livsmönster och inte har någon möjlighet att ta sig ut. Subkulturen blir både ett fängelse och en räddning för ungdomarna i This is England. De har inget annat och den gemenskap som subkulturen kan ge dem kan de inte få någon annanstans. Samtidigt stänger den dem ute från resten av samhället. De lever i sin egen lilla värld, och det är en värld som uppenbarligen inte fungerar. This is England ’86 är viktig, äcklig, jobbig, charmig och väldigt bra. Vi får egentligen inte några svar, men vi tvingas ställa oss själva några riktigt jobbiga frågor. Tillsammans med Gudfadern 2 kommer This is England ’86 gå till historien som världens bästa uppföljare. Och det hela slutar med en av världens bästa låtar.