tisdag 27 december 2011

The Family Fang - Kevin Wilson

2011 börjar närma sig sitt slut och jag kommer knappast minnas det som ett bra film- eller musikår, men för mig har det åtminstone varit ett riktigt bra bokår. Jag har läst många trevliga romaner under året och det har alltid känts som att det har funnits nya, intressanta titlar att läsa. 2011 har också varit året då jag insett att jag helst läser roliga böcker (tillsammans med välskrivna ungdomsskildringar). Det finns inget bättre än en bra roman som både lyckas gripa tag och roa. Två lysande exempel på roliga böcker som jag har läst under året är Paul Murrays Skippy Dies och Kingsley Amis, betydligt äldre, Lucky Jim. Det är två böcker med bra storys, starka karaktärer, fantastiskt språk och många riktigt roliga inslag. Under julhelgen har jag läst en annan rolig bok, med den småroliga titeln The Family Fang. Det är den unga författaren Kevin Wilsons debutroman. Han ser ganska rolig ut, liksom bokomslaget ser kul ut. Man blir genast sugen på att läsa The Family Fang. Den lyser upp vintermörkret och signalerar "kul!". Och det är precis vad den är.

Familjen Fang är inte som alla andra. Föräldrarna är performance art-konstnärer av det knäppare slaget och låter deras två barn, Annie och Buster, medverka i deras märkliga konststycken. Från att de är nyfödda får de stå ut med att delta i sina föräldrars förbryllande konst. Ofta handlar det om att skapa konstiga situationer på vanliga platser, exempelvis köpcenter, och sedan iaktta de reaktioner som "konsten" skapar hos de vanliga människor som blir vittnen. Jag har ingen koll på performance art, men man får anta att Kevin Wilson hittat på några väldigt extrema fall åt familjen Fang. När Annie och Buster växt upp tar de avstånd från sina föräldrar, bittra över sina förstörda barn- och ungdomsår. Annie blir Hollywoodskådespelerska medan Buster blir författare. De båda råkar ut för en serie pinsamma, jobbiga, smärtsamma och komiska händelser som gör att de tvingas flytta tillbaka till sina föräldrar. Dessa lever fortfarande fullt ut för sin konst. När föräldrarna försvinner spårlöst, självklart som en del av något större performance-event, måste Annie och Buster, ganska motvilligt, hitta dem och föra familjen samman igen.

Kevin Wilson har skrivit en mysig och rolig bok som är riktigt trivsam att läsa. Det är inte någon av de bättre böcker som jag har läst under året, men den lyckas med konststycket att samtidigt vara rolig och intressant och känns väldigt läsvärd. Wilson skriver skickligt och fyndigt. Det blir sällan så roligt att jag skrattar högt åt händelserna i boken, snarare är det helheten som är rolig och underhållande. Ofta känns det som en mer genomtänkt och smartare Royal Tenenbaums, och för alla som gillar amerikanska indiefilmer om lustiga och dysfunktionella familjer borde The Family Fang vara en riktig drömbok. För mig är den stora behållningen med boken de starka karaktärerna Annie och Buster som måste stå ut med två ganska vidriga föräldrar som alltid sätter sin konst före sina barn och deras välbefinnande. Det är en intressant konflikt som skildras på ett väldigt intressant sätt. The Family Fang skulle nog bli en utmärkt film och Kevin Wilson skulle kunna bli väldigt framgångsrik som manusförfattare i Hollywood. Jag hoppas dock att han fortsätter skriva böcker.

onsdag 14 december 2011

De fem bästa skivorna 2011

En topplista över årets bästa skivor består ju förhoppningsvis av bra skivor som man vill tipsa andra om. Och jag kan garantera er att ni kommer gilla de skivor som jag listar här, åtminstone om vi har någorlunda liknande uppfattningar om vad som är ”bra musik”. Men jag måste också inleda med att ta upp det faktum att år 2011 har varit ett problematiskt musikår. Det har helt enkelt inte gjorts tillräckligt mycket bra musik. 2011 har varit ett tråkigt och stillastående musikår och jag har aldrig haft lika stora problem att sätta ihop en lista över årets bästa skivor. Flera gånger under året har jag känt mig trött och omotiverad att lyssna på ny musik, varför inte bara ge upp när jag för längesen insåg att den bästa musiken redan har gjorts? Ändå sitter jag varje dag och letar efter nya spännande skivsläpp. Och ibland kommer det ju faktiskt bra skivor, även dåliga musikår. Vanligtvis brukar jag få ihop till tio skivor men i år tycker jag bara att fem skivor har känts tillräckligt bra för att få vara med på listan.

1. Girls - Father, Son, Holy Ghost
Girls är världens just nu bästa rockband. Det finns inget annat band som kan ta dem nu. Girls har allt som ett bra rockband ska ha: stil, attityd och en fascinerande och självutplånande frontfigur som man inte kan låta bli att älska. Men framförallt har de en massa riktigt bra låtar. Med två lysande album och fantastisk EP bakom sig har Girls skrivit in sig i rockhistorien. Det finns inget annat rockband som känns lika klassiskt och odödligt som Girls år 2011. De är trasigast och vackrast och även om de aldrig skulle spela in något mer kommer jag och många andra att fortsätta lyssna på deras musik. Om Christoher Owens inte blir en ny Kurt Cobain och istället lär sig kontrollera sitt missbruk finns det egentligen inga gränser för hur långt Girls kan gå. Girls är dessutom det band som jag helst skulle vilja se live. Kolla bara på dessa livevideor och känn hur deras musik lyfter dig över den gråa vardagen.
Spotify

2. Smith Westerns – Dye It Blonde
Smith Westerns lånar friskt från Suede, Bowie och 70-talets glamgitarrer men lyckas ändå låta fräschare och ungdomligare än nästan alla andra band som släppte skivor 2011. De tre lo-fi-ungdomarna från Chicago lyckades på sin andra skiva sammanfatta ungdomen i tio låtar. Dye It Blonde är vacker, naiv och oskuldsfull. Gitarrerna är fantastiska och de fina texterna får mig att känna mig så ung som jag faktiskt är. Livet är inte slut än. För mig är Dye It Blonde perfekt pop och jag känner mig lite upprörd över att Smith Westerns i princip inte har fått någon uppmärksamhet i Sverige. Alla borde ju älska det här bandet.
Spotify

3. St. Vincent – Strange Mercy
St. Vincent är en annan fantastisk artist som inte har fått någon större uppmärksamhet i Sverige. Det är ett mysterium för om vi jämför St. Vincent med de kvinnliga artister som har fått mycket uppmärksamhet det här året, exempelvis Lykke Li och PJ Harvey, är hon betydligt bättre, mer intressant och coolare. Det tog ett tag innan det helt lossnade för mig. Jag hade gillat St. Vincent tidigare och lyssnade ofta på hennes album Actor när det kom 2009. Men Strange Mercy krävde lite tid. Efter några lyssningar gick det dock upp för mig att Strange Mercy var ett av årets allra bästa album. Annie Clark, som hon heter, gör musik som känns väldigt originell. Hon har ett eget uttryck, ett eget sätt att sjunga och sättet hon kryddar sina oftast elektroniska bakgrunder med riff från sin elgitarr känns alltid väldigt coolt. Hon är ganska liten men rymmer många känslor och hennes låttexter känns ofta komplicerade, mångbottnade och intressanta. Men tröttnar inte i första taget och Strange Mercy fortsätter bara att växa för varje lyssning.
Spotify

4. Bright Eyes - The People’s Key
Bright Eyes eller Conor Oberst, som vi också känner honom, är en av mina absoluta favoritartister. Hans musik har en märkligt läkande förmåga och den får mig alltid att känna mig lite bättre. Lite gladare och lite starkare. När The People’s Key släpptes i februari hade det dröjt fyra år sedan den senaste Bright Eyes-skivan släpptes. Conor hade visserligen fortsatt göra musik, han tystnar aldrig helt, men den entusiasm jag kände över den nya skivan gick inte att missta. The People’s Key var en lössläppt och opretentiös skiva full av catchiga poplåtar som genast satte sig på hjärnan. Jag tyckte det var fantastiskt att höra Conor på det sättet och skivan har spelats under hela året. Kritikerna var inte riktigt lika förtjusta, men inga Bright Eyes-fans lät sig påverkas. Bright Eyes bjöd också på årets överlägset bästa livespelning. Conor är en fantastisk scenperson och relationen mellan honom och publiken känns väldigt speciell. Den enda artist jag kan jämföra med är Morrissey. Efter många år som alla utstötta och missförstådda kids skyddshelgon har Conor Oberst fått en ikonstatus som endast kan matchas av den store Moz. Vi som älskar Bright Eyes älskar honom villkorslöst, oavsett vad kritikerna säger.
Spotify

5. Anna Järvinen – Anna Själv Tredje
Jag har skrivit om mitt splittrade förhållande till Anna Järvinen flera gånger tidigare. Jag tycker att hon är ett av Popsveriges värsta superpretton och blir ofta irriterad av hennes uttalanden och flummiga sätt. Men samtidigt går det inte att bortse från att hon gör riktigt bra musik. Hennes tredje skiva var full av fina låtar som utgjorde soundtracket för våren 2011 för mig och min flickvän. Låtarna på Anna Själv Tredje kommer förevigt förknippas med vackra vårkvällar och soliga minnen och därför förtjänar skivan en plats på den här listan.
Spotify


Jag hade lätt kunnat tvinga mig själv till att göra en längre lista. Det finns fler bra album från det gångna året men det blir väldigt svårt att ranka alla dessa och när jag gör ett försök börjar det mest kännas som gröt i huvudet. Därför har jag satt ihop en Spotifylista med bra låtar och band som inte nämndes här. Lyssna på den!

lördag 10 december 2011

Finpop om den gångna TV-hösten

När man kommer hem halvdöd om kvällarna gör man sällan mer än att slå ihjäl några timmar framför TVn innan det är dags att sova. Det är inget glamoröst liv och inte heller särskilt givande. Men det är alltid man orkar mer än så. För att det ska kännas lite ljusare krävs förstås en massa bra TV-spel, filmer och serier. Den gångna TV-hösten har faktiskt varit ganska rolig, i den bemärkelse att det främst är komediserier som har känts sevärda. Idag tänkte jag gå igenom de serier som jag gillat mest.

Först och främst, när jag snackar om TV pratar jag nästan aldrig om serier och program som sänds på de svenska kanalerna. Jag har inte ens ställt in kanalerna på min TV och har inte heller haft en tanke på att göra det. Med en HDMI-kabel är det hur lätt som helst att spela upp allt från datorn på TV-skärmen och det gör att de svenska kanalerna blir helt och hållet överflödiga.

När det gäller dramaserier den här hösten är det bara nykomlingen Homeland, som sedan några veckor tillbaka också sänds på SVT, som har lyckats fånga mig. Homeland är alltså en thrillerserie om en CIA-agent (Claire Danes) som misstänker att en amerikansk soldat som nyligen kommit tillbaka till USA efter flera år som krigsfånge i Irak inte alls är någon hjälte utan i själva verket en farlig terrorist. Homeland är en välgjord och spännande serie som under säsongen har tagit flera oväntade vändningar. Att fokusera lika mycket på den kvinnliga agenten och den hemkomna soldaten och hans familj är ett smart grepp och med två avsnitt kvar av säsongen känns det hela väldigt spännande. Skådespelarna är riktigt bra och manuset är välskrivet och intressant, men Homeland har ändå inte blivit någon ny favorit för mig. Detta beror nog mest på att karaktärerna är ganska osympatiska och svåra att tycka om. Det finns ingen i serien som jag faktiskt bryr mig om och vill att det ska gå bra för – en förutsättning för att jag ska kunna engagera mig hundraprocentigt i en serie. Efter att ha sett Homeland känner jag istället ofta en saknad efter förra årets lysande Rubicon, som byggde på ett liknande koncept, men tyvärr lades ned efter en säsong. Homeland kommer åtminstone tillbaka nästa år och det ska bli spännande att se vad den andra säsongen får för upplägg.

Mina tidigare favoritserier Dexter och Sons of Anarchy har inte känts särskilt intressanta den här säsongen och jag har halkat efter med flera avsnitt. Dexters stora problem är väl att serien borde ha lagts ned för flera säsonger sedan. Nu vet vi att Dexter klarar av allt, överkommer alla hinder och överlever alla katastrofer. Och därför känns det inte längre lika intressant och spännande att följa Dexters nattliga äventyr. Han är oövervinnlig och ganska uttjatad. Men jag kommer garanterat se klart säsongen, för helt värdelöst är det ju förstås inte. När det gäller Sons of Anarchy så började mina problem med den serien redan förra året, under den tredje säsongen, då motorcykelgänget drog till Nordirland – och fullständigt mördade allt som var bra med serien. Jag tyckte den andra säsongen av Sons of Anarchy var fullständigt lysande TV. Då hade serien allt som en bra serie ska ha och jag satt på helspänn varje avsnitt. Det var spännande, gripande och välspelat. Men sen kändes det som att luften gick ur serien totalt och manusförfattarna gjorde flera riktigt usla val. Den fjärde säsongen har fått bra kritik på många bloggar och TV-sajter men jag har haft svårt att hitta något bra i de avsnitt jag har sett. Jag är halvvägs in i säsongen och har insett att jag hatar samtliga karaktärer. Det är svårt för mig att se en serie där alla är fullständiga svin som beter sig totalt omoraliskt och vidrigt hela tiden. Jag blir lite äcklad av att se Sons of Anarchy och känner mig besviken på den riktning som serien har tagit. Men jag ska ge serien ännu en chans, det kan den trots allt vara värd.

När det gäller amerikanska serier är det istället komediserierna som har briljerat. Av de nyare komediserierna har jag dock inte sett något som har känts det minsta intressant. De senaste fem åren har det kommit många grymma amerikanska komediserier som har känts nya och fräscha. Förmodligen var det succén med The Office som gjorde att TV-bolagen vågade satsa på nya grepp vilket ledde till en våg med riktigt roliga serier. Men nu verkar den tiden vara förbi och de nya serier som har börjat visas under hösten har i de flesta fall varit gammeldags sitcoms med skrattmaskiner, dåliga skådespelare och usla skämt. Det är förstås en oroande trend, men om man som jag är övertygad om att de flesta människor faktiskt är idioter som inte klarar av att uppskatta bra humor är det förstås förståligt att alla bra komediserier kommer försvinna. Precis som med allt annat kommer TV-humorn bli alltmer utslätad och tråkig.

Motsatsen till utslätad och tråkig är dock serien It’s always sunny in Philadelphia som under sin sjunde och pågående säsong aldrig har varit bättre. Jag har visserligen sett de tidigare säsongerna också, men tidigare har jag alltid varit något reserverad när det gäller den här serien. Nu känner jag istället ren och fullständig kärlek till It’s always sunny in Philadelphia. Det är en serie helt utan spärrar och begränsningar och nästan varje avsnitt känns helt hysteriskt. Charlie Day (bilden ovan) skriker med sin gälla röst och Danny DeVito är fullständigt obscen. Det är vansinnigt, omoget och jävligt kul. Som i avsnittet när gänget anordnar en skönhetstävling för barn på sin skitiga pub och allt självklart urartar. Jag älskar It’s always sunny in Philadelphia och den känns alltmer som en nödvändig motpol till såväl smart gubbhumor som mainstreamsitcoms.

De andra amerikanska komediserierna som har fått mig att skratta under hösten har främst varit Bored to the Death och Parks and Recreation. Bored to the Death har haft en småmysig tredje (och förmodligen sista?) säsong där huvudpersonens sökande efter sin biologiska far stod i fokus. Det hände många galna grejer och de vackra Brooklynbilderna gjorde mig sugen på att ta planet till New York. Bored to Death har med sin lågmälda humor, dreamteam av skådisar och snygga foto varit en väldigt trevlig bekantskap under de senaste åren och om inte serien kommer tillbaka kommer jag minnas den med värme. Parks and Recreation fortsätter att övertyga, men i takt med att serien har blivit allt gulligare (tjejigare?) är det inte längre någon av mina favoritserier. Jag tror inte att serien kommer nå upp till samma höjder som under den fantastiska andra säsongen igen, men det kommer nog dröja innan jag tröttnar på Ron Swanson och de andra. Likt den amerikanska varianten av The Office (som fullständigt har fallit samman efter att Steve Carell hoppade av och nu mest känns som en pinsam skugga av sitt forna jag) är Parks and Recreation en serie som helt och hållet kretsar kring karaktärerna och där det egentligen inte finns någon story eller handling överhuvudtaget, men så länge karaktärerna och skådespelarna klarar av att bära upp serien och dialogen kommer det nog fungera. Jag ger serien några säsonger till, men förhoppningsvis har de vett att sluta innan luften har gått ur serien totalt.

Brittiska Channel 4 har som vanligt stått för några av höstens bästa timmar framför TVn. Jag har ingen aning om hur Channel 4 är som kanal i allmänhet men att döma av de serier som har kommit därifrån de senaste åren känns det verkligen som den perfekta TV-kanalen. Den här hösten blev det tyvärr inte någon ny säsong av Finpopfavoriten Peep Show, vilket jag och min flickvän har kompenserat genom ett Peep Show-maraton där vi kollat igenom samtliga sju säsonger av serien under några veckor. Peep Show står sig fortfarande som en av mina absoluta komedifavoriter och alla som ännu inte har sett serien vet alltså vad de borde göra under den kommande julhelgen. Skaparna av Peep Show har dock inte varit helt inaktiva och den här hösen hade deras nya serie Fresh Meat premiär på Channel 4. Fresh Meat handlar om ett gäng unga människor med väldigt olika bakgrund som delar ett hus för studenter i Manchester. Det är en väldigt rolig serie och den första säsongens åtta avsnitt bjöd på många pinsamma och galna ögonblick. Manuset och dialogen är väldigt välskriven och rolig och varje nytt av avsnitt av Fresh Meat kändes därför som en liten högtidsstund. Skådespelarna i serien är också duktiga och särskilt roligt var det att återse Joe Thomas från världens roligaste serie The Inbetweeners.

En annan rolig Channel 4-serie är Pete versus Life som under sin andra säsong har fortsatt bjuda på förstklassig brittisk pinsamhetshumor, alltid kommenterat av två sportkommentatorer. Huvudrollen i Pete versus Life görs av den roliga Rafe Spall som under hösten också har setts i filmatiseringen av One Day (som jag tyckte var oväntat bra och gripande, men helt klart gjord för de som redan läst och älskat boken), där han spelar Emmas komikerpojkvän. Den coolaste serien på Channel 4 är utan tvekan Misfits om ett gäng struliga ungdomar som efter en märklig storm upptäcker att de har superkrafter. Serien är inne på sin tredje säsong och även om jag gillade de två tidigare säsongerna också tycker jag att serien har blivit betydligt bättre under sin tredje säsong. Misfits består av en märklig blandning av humor, ungdomsdrama och superhjälteaction och de tidigare säsongerna kändes ofta omogna och alltför skrikiga. Det hela påminde lite för mycket om den populära Channel 4-serien Skins som jag aldrig förmått mig själv att gilla. Men under den tredje säsongen tycker jag att Misfits har hittat sin egen stil. Det har blivit en intressant och välskriven serie som faktiskt tar upp vettiga frågor och tankar, utan att göra avkall på sitt grova språk och barnsliga humor. Att jag gillar Misfits mer nu kan också ha att göra med att det mest störande inslaget, den jobbiga och uppkäftiga Robert Sheehan, har försvunnit från serien och ersatts av den överlägsna Joseph Gilgun som gjort sig känd som Woody i This is England. Han förgyller serien på ett märkligt men uppenbart sätt med sin blotta närvaro och jag blir alltid glad när han är i bild. Nästa vecka kommer Channel 4 dessutom visa den efterlängtade This is England '88 i tre avsnitt och jag känner mig väldigt förväntansfull.

Det blev en ganska lång blogg det här, och då har jag inte nämnt några svenska serier. Tyvärr har jag inte sett några bra svenska serier under hösten, men innan jag slutar måste jag däremot tipsa om den norska komediserien Dag som visas på SVT. Det är en fullständigt sinnessjuk, men väldigt smart, serie om en parterapeut som bara vill vara själv men ständigt blir störd av sina märkliga kompisar. Det blir ofta roligt, konstigt och underhållande. Dessutom har svenska Tuva Novotny en stor roll, som hon spelar väldigt bra och övertygande.

Det där var alltså min TV-höst. Har jag missat något fullständigt lysande tar jag tacksamt emot tips.

torsdag 17 november 2011

The Marriage Plot - Jeffrey Eugenides

En del författare spottar ur sig böcker. De skriver i rasande takt och avverkar hundratals sidor varje år. Karl Ove Knausgård har uppenbarligen inte haft några problem att fylla tusentals sidor med berättelser om sig själv och Joyce Carol Oates ger ut en ny version av samma bok varje år. Andra jobbar väldigt långsamt. Ibland så långsamt att man undrar om författarna överhuvudtaget skriver längre, eller om de har hittat något bättre, mer meningsfyllt, att göra. Trots att man får vänta länge på deras böcker tror jag att jag föredrar de långsamma författarna. De långa perioderna man tvingas vänta på nya böcker kanske bara beror på skrivkamp, personliga problem eller ett sammanbrott men när man väl håller den efterlängtade boken i sina händer känns det som att man har med något mer genomtänkt att göra. Som att de här författarna bara skriver när de har något att berätta, och inte för skrivandets skull. En författare som jobbar extremt långsamt är Jeffrey Eugenides. Efter debuten med The Virgin Suicides 1993 dröjde det till 2002 innan hans nästa bok, Middlesex, släpptes. Middlesex är en av de bästa böcker som jag har läst, en bok som fullständigt slog knockout på mig och som jag fortfarande går omkring och tänker på. Eugenides belönades med ett Pulitzerpris för boken och fick senare en tjänst på Princeton. På den litterära fronten har det dock varit tyst och när hans nya bok The Marriage Plot släpptes för någon månad sedan blev jag förstås otroligt entusiastisk. Det måste vara jobbigt att som författare följa upp en bok som Middlesex och jag har full förståelse för att Eugenides har tagit sig god tid att få klart den nya boken. Alla som har läst Middlesex vet att en bok knappast kan vara bättre, och jag tror att Eugenides också är medveten om det. Man skriver bara en roman som Middlesex i sitt liv och egentligen skulle det vara rimligt att lägga ner sin författarkarriär efter att ha skrivit en sådan bok. Men Eugenides har ändå lyckats få till en riktigt bra roman med The Marriage Plot, som imponerar från början till slut med sitt intressanta innehåll och fantastiska språk.

The Marriage Plot är mer blygsam i omfånget än Middlesex, som ju var en otroligt ambitiös skildring av det moderna USAs historia. Men i likhet med både The Virgin Suicides och Middlesex handlar det mycket om det här med att växa upp och hitta sig själv, som mycket möjligt är Eugenides favoritämne att skriva om, och kanske det ämne som jag helst läser om. The Marriage Plot tar sin början en tidig försommarmorgon 1982 på Brown University (där Eugenides själv studerade vid samma tid) där vi får stifta bekantskap med bokens tre huvudpersoner som alla ska ta examen denna morgon. Det är Mitchell, en förvirrad religionsstudent, som är förälskad i Madeleine, en smått naiv litteraturstudent, som i sin tur älskar Leonard, en splittrad och märklig biologistudent. Vi får följa de här tre unga människorna deras första år efter att de har tagit sina universitetsexamina. Vi får läsa om vilsna backpackerresor, jästforskning, religiöst tvivel, manodepression och mycket annat. Men framförallt handlar det om kärlek, vad man gör med kärleken och hur man ska förhålla sig till den. Bokens titel, The Marriage Plot, syftar på hur en av lärarna i litteraturvetenskap vid Brown hävdar att det som gjorde 1800-talets litterära klassiker så levande och viktiga var att bröllopet var det centrala i dessa verk, och att litteraturen dog i början av 1900-talet när bröllopet förlorade sin kulturella betydelse. Det är en lite konstig diskussion, och jag vet inte om någon håller med, men Eugenides har lite löst byggt upp sin bok som en halvtragisk 1800-talsromans. Det är kärlekstriangel värdig Jane Austen eller någon av Brontësystrarna placerad i ett pulserande 1980-tal med new wavemusik och hög arbetslöshet.

The Marriage Plot är inte en ny Middlesex, men det är från första sidan uppenbart att det inte heller är syftet med boken. Jeffrey Eugenides har skrivit en riktigt bra och angelägen bok med karaktärer som känns levande och äkta. Han får mig att känna för och bry mig om personerna i boken och trots att storyn är enkel och rak går det aldrig att veta hur det ska sluta. Det är en berättelse som känns äkta och viktig, och på ett snyggt och ganska lättsamt sätt låter Eugenides sina karaktärer diskutera religion, litteratur och vetenskap som ger boken ett djup som många moderna böcker helt saknar. Han skriver dessutom otroligt bra, med ett sanslöst driv i språket som får mig att vilja fortsätta läsa. Det är jobbigt att vänta flera år på nya böcker från sina favoritförfattare men när resultatet blir så här bra känns det som att det var värt väntan. När Jeffrey Eugenides således släpper sin nästa bok om nio år kommer jag ha väntat förväntansfullt och tålmodigt.

söndag 13 november 2011

Min kamp 3 – Karl Ove Knausgård

Snart ges den sjätte och avslutande delen av Karl Ove Knausgårds mästarepos Min kamp ut i Norge. Efter att ha skjutit upp deadlinen flera gånger har boken tydligen landat på dryga 1100 sidor. Knausgård vet onekligen hur man skriver och han har en oöverträffad förmåga att skriva sinnessjukt mycket på kort tid. Nu har han dock påstått att han ska sluta skriva, att han efter Min kamp är klar som författare. Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om det, jag tror inte att en person som Knausgård kan sluta skriva, men samtidigt kan man ju fråga sig vad han ska skulle kunna skriva nu, när han har skrivit om allt. Här i Sverige är vi hursomhelst bara halvvägs i utgivningen av Min kamp och har således mycket att se fram emot. Den tredje delen av serien har precis släppts och Knausgård framstår fortfarande som en av de största författarna av vår tid. I Min kamp 3 går han, lite oväntat, så långt tillbaka i tiden som hans minne tillåter och ger sig på en noggrann och ganska långsam barndomsskildring. Det är radikalt annorlunda jämfört med de två tidigare delarna och till en början känns det nästan lite tråkigt att inte få ta del av Knausgårds ibland ganska trasiga liv. Men snart har jag fastnat ändå. Han har ju den förmågan, Knausgård, att fullständigt förtrolla läsaren oavsett vad han skriver om.

För ni som har missat de tidigare delarna av Min kamp (och därmed missat de senaste årens häftigaste, bästa och mäktigaste skönlitterära projekt) är det en serie böcker där Karl Ove Knausgård i extrem detalj går igenom sitt eget liv. Han är rak och direkt och skonar varken sig själv eller någon i hans närhet. Jag har recenserat de två första böckerna också, för den som är intresserad av att läsa mer om dem. I den tredje delen ger sig Karl Ove alltså på sin egen barndom, åren mellan sex och tretton, en period som han minns med ovanlig skärpa. ”Inte kunde jag ana att varenda liten detalj i detta landskap, och varenda människa som bodde där, för evigt skulle vara inristad i mitt minne, exakt och precist, som med ett slags minnenas absoluta gehör”. Boken, som är helt fristående från de tidigare böckerna men nog helst ska läsas efter att man plöjt dem, tar sin början i slutet av 60-talet när den lille Karl Ove och hans familj flyttar till Tromøya, en stor ö vid den norska sydkusten.

Det är en på samma gång ovanlig och vanlig barndomsskildring som vi får läsa. Ovanlig på så sätt att Knausgård skriver om sig själv och sin egen barndom, men ändå har skrivit hela boken ur ett barns ögon. Här finns inga eftertänksamma reflektioner från den vuxna Karl Ove och det är imponerande hur han lyckas måla upp ett litet barns värld och verklighet, särskilt med tanke på hur de tidigare böckerna har gestaltat sig. Vad som har triggat honom att skriva om sin barndom på detta sätt är svårt att veta. Kanske är det hans egna barn, som är i samma ålder, som fått honom att minnas hur det var att vara barn. För Min kamp 3 är mer än något annat än vuxen mans försök att sätta sig in i ett barns tankar. Och det är här allt det vanliga kommer in i bilden. Knausgård hade en på alla sätt normal och vanlig barndom. Alla män och killar har varit med om liknande saker som de han skriver om här. Han skriver noggranna redogörelser om hur det känns att bli bestulen på sitt lördagsgodis av andra barn, skita i skogen, hitta gamla porrtidningar och simma i simhallen. Det är hur bra som helst, otroligt starkt och välskrivet. Ett stycke handlar om hur han kryper genom en smal tunnel under en väg och fastnar, och den panik som uppstår i den situationen. Boken rymmer många känslor som bara ett barn kan känna och Knausgård återger dem med ett nästan kusligt gehör. Inledningsvis känns det dock inte särskilt kul att läsa Min kamp 3, den är lite seg och tråkig. Men till slut lossnar det ändå, det är trots allt Knausgård vi har att göra med, och framåt slutet vill man inte att det ska ta slut. På ett skickligt sätt fortsätter han att måla upp den ansträngda och obehagliga relationen mellan honom och fadern, vilket också får Min kamp 3 att skilja sig från de flesta andra barndomsskildringar. Bland alla vanliga, och ganska lyckliga, barndomsminnen finns också ett ständigt närvarande mörker. Vi som vet vad som händer sen kan därför läsa in mycket i barnet Karl Oves konfrontationer med sin kontrollerande och oberäkneliga pappa. Min kamp fortsätter att fascinera och det känns tryggt att veta att det finns tre böcker till som väntar på att översättas.

Kvällarna i Arkham City

I de flesta avseenden börjar jag faktiskt känna mig ganska vuxen, men det finns fortfarande en del saker som jag förhåller mig till med barnslig entusiasm. Hela året har jag exempelvis gått omkring och varit otroligt förväntansfull och spänd inför ett visst TV-spel. När det har funnits andra, allvarligare och betydligt viktigare, saker som jag borde ha tänkt på har jag, minuterna innan jag somnat, legat och tänkt på Batmanspelet Arkham City. Att känna sig så upphetsad av ett kommande TV-spel är kanske inte helt vuxet och moget, men de starka känslorna var inte heller helt obefogade. Framförallt är spelets föregångare Arkham Asylum, där Batman tog sig an skurkar och galningar på ett enormt sinnessjukhus, ett av de roligaste och häftigaste spelen som jag någonsin har spelat. Superhjältar är egentligen de perfekta huvudpersonerna i TV-spel, men ofta blir spelen baserade på populära seriehjältar taffliga och medelmåttiga. Arkham Asylum var istället ett fulländat actionspel med bra story, cool atmosfär, snygg grafik och perfekt kontroll. Spelet var inte heller baserat på någon nyligen utkommen film som behövde lite extra marknadsföring utan var djupt förankrad i de allra bästa Batmanserierna. Arkham Asylum var ett fantastiskt spel och enligt alla trailers och förhandsartiklar verkade det som att Arkham City skulle bli ännu bättre. Under sommaren kom det regelbundet nya tunga trailers och nyheter om spelet, och väntan blev smått outhärdlig. När spelet sedan släpptes och det visade sig att den sajt där jag hade förhandsbokat spelet strulat till min order och att jag skulle få vänta ytterligare en vecka på att få spela spelet blev det ännu jobbigare. Alla spelkritiker skrev om Arham City som ett av årets bästa spel och när jag äntligen fick slita upp fodralet och börja spela var det med känslor av barnslig lycka och glädje. Arkham City är verkligen så bra som jag hade hoppats och klår föregångaren på alla punkter.

Storyn i Arkham City är otroligt cool och mäktig. Precis som i Flykten från New York, av mina absoluta favoritfilmer, har en stor del av Batmans hemstad Gotham City (som ju förstås är kraftigt inspirerad av New York) spärrats av och inhägnat av höga murar har man skapat ett slags superfängelse där såväl galningar, kriminella och politiska motståndare har spärrats in. Det är Hugo Strange, en klassisk Batmanskurk, som ligger bakom fängelset, som fått namnet Arkham City, och självklart är det något skumt med hans plan att utplåna alla kriminella element i Gotham City. Bruce Wayne protesterar mot vansinnet och blir själv inspärrad. Därefter följer en spännande berättelse där de flesta populära Batmanskurkar dyker upp under spelets gång. Det är en otroligt lyxig, välgjord och generös spelvärld som öppnar sig. Förutom att följa spelets story, där man också får spela som Catwoman, kan man göra mycket annat och det finns flera stora sidouppdrag som är valfria att slutföra. Spelets manus är välskrivet och mycket mer engagerande än de flesta nyare TV-spel. Spelets skapare har varit serierna trogna men har ändå skapat en fräsch och spännande Batmanberättelse som mycket väl kan mäta sig med några av de bästa serierna. Röstskådespelarna gör ett grymt jobb och filmsekvenserna är otroligt snyggt regisserade. Spelet andas kvalitet från början till slut. Kontrollen är perfekt och spelets till synes enkla och avskalade fightingsystem blir djupare och mer komplicerat ju längre spelet fortgår. Man uppgraderar sina attacker, skaffar sig nya föremål och blir hela tiden lite bättre, samtidigt som fienderna blir starkare och svårare. Svårighetsgraden är perfekt balanserad och när man klarat av spelet öppnar sig nya spellägen och fler möjligheter. Det är ett fantastiskt spel, helt enkelt.

Det som är bäst med spelet är ändå Arkham City, platsen där det hela utspelar sig. Det är en otroligt häftig spelvärld och jag tror aldrig jag har sett lika snygga och stämningsfulla miljöer i ett spel. Estetiskt är spelet och staden fulländade. Det är ständig skymning i Arkham City och de skitiga New York-miljöerna har aldrig gjorts snyggare i ett spel. Det är mörkt, dunkelt och hårt men samtidigt otroligt inbjudande och mysigt. Snön faller lätt och nyonskyltarna lyser stämningsfullt upp de mörka gatorna. Det känns nästan som att man spelar Flykten från New York, men med Batman i huvudrollen istället för Snake Plissken. Efter att ha vant sig vid kontrollen rör man sig snabbt fram genom staden och det är en fröjd att klättra upp på ett högt beläget hustak och sen flyga fram över Arkham Citys gator för att sedan hitta ett gäng kriminella och landa en väl riktad flygspark i någons ansikte och sedan påbörja århundradets häftigaste fight. Jag älskar det här TV-spelet och trots att jag under mina 24 år har spelat ett oräkneligt antal TV-spel, och borde vara van och erfaren, måste jag ofta stanna upp för att hämta andan. För de som har blivit inspärrade i Arkham City är det säkert helvetet på jorden, men för mig är det en liten himmel av fantastiska möjligheter som målas upp på min TV. Det kommer dröja innan jag känner mig redo att lämna fängelset.

söndag 30 oktober 2011

Tintin i Hollywood

Olika människor läser Tintin på olika sätt. Beroende på ålder, intressen och erfarenheter finns det flera tolkningsmöjligheter. För mig är Tintin en estetiskt fulländad serie med historier som väcker nostalgiska känslor, dels för barndomen och dels för en tid och värld som jag aldrig fick uppleva. När jag var liten tyckte jag mest att det var otroligt spännande och mysigt att läsa Tintinserierna. Man kan läsa Tintin på olika sätt, och det finns egentligen inget förhållningssätt till den evigt unge journalisten som skulle vara bättre än ett annat, men en sak som är säker är att jag och Steven Spielberg inte riktigt ser samma saker hos Tintin. Jag har varit spänd, men inte särskilt entusiastisk, över Speilbergs Tintinfilmer sedan jag för några år sedan fick höra talas om att de var på väg. När han värvade Jamie Bell och Andy Serkis som Tintin respektive Haddock kändes det som att han var på rätt väg, men sedan de första bilderna dök upp har jag känt mig alltmer tveksam till hela projektet. Tintins största styrka är ju att det är en av världens snyggaste serier, och skulle jag få styra över en filmatisering av serierna skulle jag förstås försöka bevara så mycket som möjligt av förlagans charm och fulländade enkelhet. Men ska man göra en film i 3D, och det ska man ju förstås göra nuförtiden, verkar det som att såväl smurfar som Tintin får stå ut med att förfulas och bli groteska dataanimerade figurer, helt utan originalens charm och enkla linjer. Ingen kan påstå att Spielbergs Tintinfilm inte är tekniskt imponerande – det är onekligen en välgjord film med häpnadsväckande effekter – men samtidigt är den också väldigt ful. Den tecknade TV-serie som gjordes i början av 90-talet, och som jag växte upp med, gjorde helt rätt i att utgå från Hergés teckningar. Speilberg har valt en annan riktning och priset han får betala för sina explosioner och biljakter är oväntat högt.

Trots min skeptiska hållning var det ända med förhoppningar och viss entusiasm som jag gick och såg Tintin häromkvällen. Efter att ha läst ett gäng positiva recensioner hade mina första farhågor tonats ner och när jag hade fått på mig 3D-glasögonen blev jag väldigt nöjd och glad över filmens öppning där snygga Tintinsiluetter springer omkring och gör spektakulära saker. Tråkigt nog är filmens första minuter de allra snyggaste (och det finns en ännu snyggare alternativ öppningssekvens, med referenser till samtliga album, att beskåda här) och när filmen väl drar igång är det svårt att vara lika imponerad. För oss som kan Tintinalbumen utan och innan är storyn välbekant, men ändå inte, för det Spielberg har gjort här är att klippa ihop scener från tre olika album (Krabban med guldklorna, Enhörningens hemlighet och Rackham den rödes skatt) och löst sammanfogat dem till en egen story, med många inslag som aldrig syntes i serierna. Storyn fungerar visserligen, men det känns inte som att det Spielberg har lagt till tillför något till Hergés gamla berättelser, och därför känns det mest onödigt och smådumt. Inte för att Hergés serier var några litterära mästerverk men i Speilbergs version känns karaktärerna inte alls lika utmejslade och älskvärda. Tintinserierna kan inte beskyllas för att vara djupa men det finns ändå något där som engagerar och griper tag, som får mig att bry mig om karaktärerna och deras öden. Filmen saknar allt sådant och känns därför ganska oengagerande.

De flesta Tintinserierna publicerades med en eller par sidor i veckan och därför händer det alltid en massa spännande saker i serierna. Det är fullt ös hela tiden, men på ett behärskat 40-talssätt. När Spielberg styr och ställer blir Tintin en modern actionhjälte som utför omänskliga hjältedåd i bästa TV-spelsstil. Det händer saker hela tiden och det är lätt att bli lite ofokuserad när den ena actionfyllda scenen avbyter den andra. Efter att jag fyllde tolv har jag haft problem att fokusera och engagera mig i actionfilmer där det händer något spektakulärt hela tiden, där man förväntas sitta på helspänn fast man ändå vet hur det ska sluta. Hade jag varit tio år hade säkert Spielbergs Tintinfilm kunnat bli en ny favorit, men nu känns det bara svårt att hänga med i alla svängar fram och tillbaka. Nu låter det som att jag fullständigt sågar filmen, men så är det inte heller. Trots att filmen är ful och oengagerande har jag det ganska kul när jag ser den. Speilberg gör sitt bästa för att förstöra Hergés klassiker men lyckas ändå inte sabotera den där typiska Tintinkänslan som ändå är närvarande genom stora delar av filmen. Jag imponeras av de snygga effekterna, skrattar åt Haddock och Milou och myser åt de få vinkningar som har slängts in åt fansen. Jamie Bell fungerar bra som Tintin och storyn fungerar. Man kan vara bitter över att Spielberg och hans amerikanska polare fick göra filmen och man kan vara sur över att Tintin pratar engelska och att man fullständigt har frångått de klassiska – och betydliga bättre – berättelserna. Men det går ändå inte att komma ifrån att det är kul att gå och se en storfilm med Tintin på bio år 2011. Jag kommer gå och se de kommande filmerna också, och jag kommer garanterar bli lite sur även då, men slutligen ger jag ändå tummen upp.



SvD, DN

söndag 23 oktober 2011

Besatt av Jane Eyre

För mig är årets utan tvekan bästa film den nya Jane Eyre-filmatiseringen. Häromkvällen såg jag den för tredje gången och jag känner redan att jag skulle kunna se den igen. Det finns så mycket som är bra med Jane Eyre. När jag, en ensam kväll i slutet av augusti, satte mig för att se filmen för första gången hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Efter de senaste 20 årens vurmande för Jane Austen och alla romantiska kostymfilmer hade jag uppfattningen att Charlotte Brontës klassisker tillhörde samma genre som Stolthet och fördom. Jag kunde ju inte ha varit mer fel ute och när de grå, dystra landskapen började målas upp framför mig fastnade jag direkt. Jag satt på helspänn hela filmen och tyckte att jag fick ta del av en av de häftigaste berättelserna någonsin. När filmen gick upp på bio några veckor senare släpade jag med mig min flickvän, som också blev väldigt entusiastisk, och därefter har jag också hunnit med att läsa boken. Jag är bokstavligen besatt av Jane Eyre och skulle vilja uppmana alla att gå och se den nya filmen. Det är en häftig och modig filmatisering med tydliga konstnärliga ambitioner och lysande skådespelare i de bärande rollerna.

Det har gjorts många filmatiseringar av Jane Eyre tidigare men ingen av dem kammar hem lika många coolhetspoäng som den nya filmen. Valet av regissör känns först väldigt otippat, men snabbt inser man hur otroligt coolt och nytänkande det är att undvika de självklara valen och istället satsa på en ny och ung talang som kan tolka en gammal klassiker på sitt eget sätt, och kanske få fram något nytt och modernt ur en tidlös historia. Cary Fukunaga (pappan är japan, mamman svensk) enda tidigare film är den gripande och omskakande Sin Nombre som utspelar sig bland illegala flyktingar och våldsamma gängmedlemmar i Mexiko. Sin Nombre är förstås en lysande film, men man kommer inte mycket längre från Jane Eyre än så, och just därför är Fukunaga ett häftigt val av regissör. Och det känns verkligen som att han gör sin egen grej av Jane Eyre samtidigt som han förvaltar och tar till vara på allt som gör Charlotte Brontës roman så speciell och fascinerande.

Fukunaga har valt att vara väldigt sparsmakad i sin Brontëtolkning. Till skillnad från i boken får vi som tittar inte reda på särskilt mycket om karaktärerna och deras bakgrunder – vilket bara gör det otroligt spännande och givande att läsa boken efteråt. Dialogen är begränsad till det allra nödvändigaste och det som inte sägs får istället utrymme att utspela sig i de fantastiska skådespelarnas ansikten. Coola Mia Wasikowska (som gjorde Alice i Tim Burtons vansinnigt usla Alice i Underlandet-film häromåret) är perfekt som den bleka Jane Eyre och Michael Fassbender – världens just nu coolaste skådespelare – är otroligt häftig och mäktig som mr Rochester, till vars spökliga gods Thornfield den unga Jane Eyre kommer för att jobba som guvernant. Jag tänker inte berätta så mycket om storyn, för om ni som jag inte har någon förutfattad mening om Jane Eyre kommer filmen te sig desto mäktigare och mer fascinerande. I övriga roller syns bland annat allas vår favorit Jamie Bell (Billy Elliot!) och Judi Dench. Det är en duktig ensamble som klarar av att göra något häftigt och speciellt av de spännande figurerna.

Förutom den fantastiska storyn, som verkligen tycks rymma hur mycket som helst, är det framförallt det estetiska och konstnärliga i Fukunagas version av Jane Eyre som har gjort starkast intryck på mig. Precis som i berättandet har han valt att hålla tillbaka och han jobbar genomgående med en väldigt begränsad palett. Det är fascinerande hur många nyanser av grått och brunt det faktiskt finns och hur mycket vackert man kan göra med så dova färger. Den nya Jane Eyre-filmatiseringen andas goth, mystik och spänning på ett sätt som skulle göra vilken filmskapare som helst avundssjuk. Tim Burton som har ägnat en hel karriär åt att skapa gothiga miljöer har aldrig lyckats så bra som Fukunaga, som ju här gör sitt första försök. Jane Eyre är årets snyggaste film och jag kommer nog aldrig tröttna på att titta på de vackra bilderna. Jane Eyre är på så många sätt en perfekt film och det känns kul att den mest fascinerande filmen år 2011 är en nytolkning av gammal klassiker. Vad som är ännu roligare är att den film som jag ser fram emot allra mest just nu är ännu en modern tolkning av en bok av systrarna Brontë. Den här gången är det Andrea Arnold, som tidigare har imponerat med den omskakande Fish Tank, som regisserar Emily Brontës Svindlande höjder. När Hollywood har fått slut på nya idéer vänder man sig tydligen till de riktigt gamla klassikerna och låter nya spännande regissörer tolka dem på sitt eget sätt. Det känns lite konstigt att det resulterar i filmiska mästerverk som får alla nya filmer som bygger på nya idéer att kännas gamla och tråkiga. Men det kanske är just därför som de kallas klassiker.

onsdag 5 oktober 2011

Outsider – Torbjörn Flygt

Torbjörn Flygts Underdog är nog den bästa svenska roman som jag har läst. Det är en bok som verkligen har allt. Storyn och karaktärerna är helt fantastiska och boken är skriven med ett otroligt flyt - det finns få som behärskat det svenska språket på ett lika lysande avslappnat sätt som Torbjörn Flygt. Dessutom har Underdog en politisk nerv, en ständigt närvarande klasskänsla som ständigt ligger och puttrar i bakgrunden, får alla händelser att fatta eld och sätter romanen i ett större, viktigare, sammanhang. Underdog är ett mästervek. För några veckor sedan kom uppföljaren Outsider – planerad ända sedan Flygt skrev Underdog, men till skillnad från allt snack om Underdogfilmatiseringar faktiskt verkställd och färdig. Det är tio år sedan Underdog publicerades, hyllades och belönades med Augustpriset. Jag har faktiskt ingen större koll på vad Flygt har sysslat med sedan dess, har inte läst en enda av hans andra böcker, vilket jag kanske borde ha gjort med tanke på hur mycket jag gillar Underdog. Men nu är han alltså tillbaka med fortsättningen om arbetarfamiljen från Malmö, en ny berättelse om Johan, morsan och systern Monika. Outsider är som förväntat en bra bok, på sina ställen träffsäker, smart och allmänt lysande, men lika bra som Underdog blir den aldrig. Torbjörn Flygt har tappert skrivit i motvind, förmodligen väl medveten om att varken han eller någon annan någonsin kommer kunna bräcka Underdog. I sig är Outsider en riktigt bra och välskriven roman som har något viktigt att berätta, men jämförelserna med Underdog måste ändå göras, och det är väl där den faller något.

Outsider börjar ungefär där Underdog slutade. Huvudpersonen Johan har flyttat till Lund där han utbildar sig till jurist. Han bor i studentkorridor, hänger på nationer, blir förälskad och reflekterar över livet. Boken utspelar sig under 80-talet då ”vanligt folk”, även sådana med arbetarklassbakgrund, hade börjat hitta till universiteten i ett större antal än tidigare. Det handlar mycket om den konfrontation som uppstår när arbetarklassen beblandar sig med den uråldrigt etablerade överklasskultur som universitetsvärlden är uppbyggd kring. Det är intressant och träffande, och för mig som har spenderat fyra år i Uppsala känns det mesta väldigt bekant. Uppluckringen av den gamla universitetskulturen tar väldigt lång tid och tråkigt nog verkar det inte som mycket har hänt på området de senaste 20-30 åren, åtminstone inte i de klassiska universitetsstäderna där överklassen och borgarna (och deras avkomma) fortfarande styr och ställer. Outsidern som det syftas på i bokens titel är främst de personer från ”enkla” förhållanden som försöker ta sig in på de rikas territorium, men aldrig riktigt kommer lyckas, och i sådana fall alltid kommer leva med känslan av att inte passa in. Johan, som vi får anta är Flygts alterego, ser som medelålders man tillbaka på sin studenttid och reflekterar över hur han blev den han är idag, hur han blev en gubbe med hög inkomst och stabila familjeförhållanden. Precis som i Underdog är tonen alltid lite bitter, men inte utan att samtidigt vara humoristisk och träffsäkert rolig. Den politiska nerven finns kvar och genomsyrar hela boken. Flygt skildrar 80-talet och det tidiga 90-talet sett med vänsterögon. Han är sur över det Sverige som vi lever i idag och det är omöjligt att inte storgilla gubben. Förutom Johan får vi självklart återträffa hans mamma och systern Monika som numer är ensamstående mamma och läkarstudent. Familjeskildringen är varm och mysig, men till skillnad från Underdog handlar det här mest om hur man, trots att man älskar sin familj, måste bryta sig loss och skapa sig sitt eget liv och sammanhang. Dessutom får vi lära känna ett helt gäng nya, färgstarka, figurer. Det är roligt, välskrivet och underhållande. Men helt enkelt inte lika bra som Underdog. Det är dock inte något argument för att inte läsa Outsider. Hur många böcker är egentligen bättre än Underdog?

söndag 2 oktober 2011

Habibi – Craig Thompson

Som vana Finpopläsare redan vet älskar jag serier. Jag har alltid haft en stor passion för serietidningar och håller konstformen som ett av mina favoritmedier. Serier kan verkligen rymma allt och det finns egentligen inget som jag gillar lika mycket som att få begrava mig med några trevliga serier. Sedan jag lämnade tonåren bakom mig har jag mer eller mindre övergivit de vanliga serietidningarna, det är helt enkelt för omständigt och jobbigt att följa serier i form av lösnummer. Istället har det mest blivit samlingar av lösnummer eller renodlade graphic novels. När det gäller graphic novels finns det få exempel på serier som kan mäta sig med vanliga romaner i omfång och djup. Det är mödosamt och inte särskilt belönande att göra serier och de flesta serieförlag och författare väljer därför att ge ut sina serier i albumform där man måste läsa flera album för att få ta del av hela berättelsen. Ofta måste man vänta i flera år för att avsluta en serie och därför får serier svårt att tävla med vanliga böcker där upplevelsen inte alls är lika utdragen. Det finns förstås några undantag varav den nyutkomna Habibi av Craig Thompson är ett alldeles lysande exempel. Med en imponerande längd på dryga 600 sidor och en fascinerande story där islam står i centrum är Habibi en ovanlig serieroman som förmodligen kommer ligga bra till när årets bästa roman ska utses på olika håll vid årsslutet.

Craig Thompson har lite oväntat blivit en av världens mest älskade serietecknare. Han debuterade med den mysiga och lite deppiga Good-bye, Chunky Rice 1999 och fick genast ett stort genomslag som ny och lovande talang i seriebranschen. 2003 kom den självbiografiska tegelstensserieromanen Blankets och Thompson höjdes till skyarna och började nämnas bland de största. Han har jobbat med Habibi sen 2004 och hajpen har växt sig enorm allteftersom releasen har närmat sig. Jag har haft lite svårt för Thompson tidigare – hans talang går inte att ifrågasätta men både ”Chunky Rice” och Blankets har känts som grovt överskattade serier som varken berört eller underhållit mig. Trots det har jag ryckts med av förhandssnacket kring Habibi och lade en förhandsbeställning på serien så fort releasedatumet hade blivit känt. Habibi kommer utan tvekan vara årets mest omtalade serie. Litteraturkritiker kommer jämföra den med årets allra bästa böcker. Och det är uppenbart att Craig Thompson har gjort något riktigt stort här – både till formatet och innehållet.

Framförallt är jag imponerad över att Craig Thompson vågat göra en så stor serieroman. Jag kan inte tänka mig någon annan serietecknare som skulle vara beredd att göra samma sak. Sex år är lång tid och man kan bara tänka sig vilka enorma ambitioner som krävs för att göra ett verk som Habibi. Ekonomiskt måste det också ha varit tufft, för även om man är stor som serietecknare är det inte uppenbart att man är stor jämfört med andra författare. Och att inte publicera något på så lång tid kräver också ett enormt självförtroende. Risken är stor att man glöms bort och aldrig kommer uppnå sin forna storhet. Habibi, med sina 650 sidor, är verkligen som en roman i serieform. Man behöver inte vänta flera år på fortsättningen och får ta del av hela storyn direkt. Det känns som något väldigt ovanligt när det gäller så här stora serieprojekt. Så all respekt åt Craigh Thompson. Han förtjänar det.

I Habibi leker Craig Thompson med islam, ungefär på samma sätt som Blankets handlade om kristendomen. Boken kretsar kring en ganska brutal historia om en liten förslavad flicka som tar sig an ett mindre barn och flyr från sina förtryckare och bosätter sig i öknen där de växer upp – först som mor och son, sen som syster och bror och till slut som älskarinna och älskare. Men deras väg till kärleken och lugnet är lång och jobbig och innehåller mycket våld och förnedring. Craig Thompson låter sin berättelse utspela sig i miljöer som hämtade från Tusen och en natt men han kryddar världen med motorcyklar, moderna märkeskläder och nutida avfall. Det är en intressant värld och Thompson vill uppenbarligen säga mycket med sin berättelse. Historien om pojken och flickan varvas med berättelser från Koranen och arabiska myter. Det är en ganska jobbig serieroman att läsa då det nästan hela tiden händer något fruktansvärt. Den ena våldtäkten avlöser den andra och lidandet vet inget slut. Barn misshandlas och utnyttjas och allt känns väldigt mörkt, men ändå inte utan att vara lite lättsamt berättat. Man vet aldrig riktigt vad Thompson vill säga, och det är säkert också meningen. Ett som är säkert är dock att Habibi är en sjukt snygg serie. Thompson är en fantasisk tecknare och detaljrikedomen i hans teckningar är otroligt imponerande. Han använder traditionella arabiska mönster och bokstäver på ett fascinerande och innovativt sätt som verkligen förgyller bokens grafiska framtoning. Habibi är nästintill utmattande i sitt otroliga omfång och utmanande innehåll och det känns som Craig Thompson uppmanar läsaren att återvända till boken och läsa den igen, på ett kanske lite annorlunda sätt. Jag tror inte att det dröjer länge förrän jag finner mig själv bläddrandes i Habibi igen. Och till Craig Thompson kan jag bara säga att han har använt de sex senaste åren på ett väldigt bra sätt.

onsdag 28 september 2011

New Finnish Grammar – Diego Marani

För några år sedan hade jag obekymrat passerat förbi romanen New Finnish Grammar utan närmare eftertanke, trots den ju helt fantastiska titeln. Det var innan jag träffade en viss finsk tjej och allt med Finland hade fått ett magiskt skimmer över sig. När det anonyma grannlandet i öst bara förknippades med fylla och mumintroll (inte nödvändigtvis i kombination). Jag besökte Finland – tillsammans med nämnda tjej – för första gången i augusti och hade det riktigt trevligt. Förutom det vansinniga språket, exploateringen av mumintroll (till min stora glädje finns de precis överallt!) och de tvångsmässiga bastubaden är Finland väldigt likt Sverige. Men det finns uppenbarligen de som gillar att framställa Finland som något mystiskt och unikt. Italienaren Diego Marani är en av dem. För tio år sedan skrev han en bok med stark Finlandsanknytning som, trots fina utmärkelser och priser, först nu har översatts till engelska (det är alltså inte bara i Sverige som vi är extremt sega med att översätta litteratur från främmande språk). New Finnish Grammar är en ganska grym bok. Diego Marani verkar vara en lite speciell man. Han jobbar med lingvistiska frågor för EU i Bryssel, har hittat på ett eget språk och gett ut flertalet – i Italien – uppmärksammade böcker. Med New Finnish Grammar har ambitionen uppenbarligen varit att skriva en klassiker för vår tid – och jämfört med nästan alla nyare böcker känns det som att man har med något tidlöst att göra när man läser den här romanen. Boken utspelar sig under andra världskriget och kunde i princip ha skrivits närsomhelst under de senaste 60 åren. Marani behandlar svåra ämnen som de flesta författare skulle undvika och lyckas med sina gedigna kunskaper i lingvistik komma språket och dess roll och funktion ovanligt nära för att vara en romanförfattare. Dessutom har boken en ganska häftig och mystisk handling och innehåller nästan snuskigt mycket Finlandsexotism.

Hösten 1943 hittas en man utan minne i den italienska staden Trieste. Han har förlorat talförmågan och verkar inte känna igen någonting. Ingen vet vem han är, och det enda som ger en liten ledtråd till vem han kan vara är det finska namnet på hans sjömanskostym. En finsk läkare i exil, som jobbar för tyskarnas räkning, fattar intresse för mannen. Läkaren har en splittrad relation till hemlandet men tar sig entusiastiskt an utmaningen att lära mannen utan minne, språk eller identitet det finska språket. Och mycket långsamt börjar mannen lära sig det finska språket varpå han skickas till ett oroligt Helsingfors för att ytterliga utveckla sin personlighet. I den finska huvudstaden väntar honom ensamhet, en märklig pastor med många intensiva berättelser från Kalevala och en söt sjuksköterska. Frågan är bara om mannen verkligen är finsk?

Svaret på den frågan är ett uppenbart nej, och det är man ganska övertygad om efter bara ett fåtal sidor. Marani har inte haft för avsikt att skriva en thriller eller en raffinerad gåta. New Finnish Grammar är bitvis spännande men Marani har fokuserat på helt andra saker än att berätta en spännande historia. Det här är ingen Breaking Bad. Ibland blir det onekligen lite segt och tråkigt men ofta känns det faktiskt som att Marani har mycket vettigt säga. Det är en otroligt välskriven bok, och det känns nästan som att man borde läsa den flera gånger för att kunna ta in allt. Boken omfattar bara 190 sidor men innehållsmässigt är det en väldigt stor och omfattande roman. Den stora frågan som Marani behandlar i New Finnish Grammar handlar om vilka faktorer som gör oss till de vi är - vad som formar oss som individer och personer. Minnen, nostalgi och myter får stor plats. Vi får följa hur mannen utan minne försöker skapa sig en identitet utifrån nästan ingenting och fascineras av hur väl han lyckas – men samtidigt, oundvikligen, också misslyckas. Eftersom Marani är språkvetare får språket mycket utrymme i boken. I den fascinerande inledningen lyckas han mycket övertygande skildra hur det är att helt sakna språk och inte kunna uttrycka något alls, att inte kunna sätt namn och ord på de saker man ser omkring sig. Det är onekligen mycket imponerande. Marani verkar också ha en nästan pervers fascination för det finska och det finska språket som, antar jag, för de flesta svenskar borde te sig fullständigt obegriplig men som samtidigt känns ganska fascinerande. Han målar upp ett Finland och Helsingfors som består lika mycket av myter som av riktiga människor och gator. New Finnish Grammar är en stor roman som gör anspråk på väldigt mycket. Det känns ofta som att man sitter och läser en gammal klassiker, på gott och ont. Det finns risk att jag återvänder till New Finnish Grammar för att fördjupa mig ytterliga i den nya finska grammatiken. Tydligen är både grammatik och bibel samma ord på finska. Bara en sådan sak.

lördag 17 september 2011

Min kamp 2 – Karl Ove Knausgård

Jag skulle nog tänka efter både en och två gånger innan jag gick på fest med Karl Ove Knausgård. Visserligen är han klar med Min kamp, men vem vet, kanske kommer han skriva fler, liknande böcker. För Knausgård är inte direkt nådig mot människorna i sin omgivning. Det spelar ingen roll om det är föräldrar som har sina barn på samma dagis som honom, hans svärföräldrar, hans vänner eller hans grannar – han är aldrig sen med att skildra personerna han möter precis som han ser och upplever dem, utan några som helst försköningar eller förmildrande omständigheter. Han är inte ens särskilt snäll mot sin fru eller sina barn. Samtidigt är han inte heller snäll mot sig själv. För det är ju sig själv han skriver om, och han har ovanligt mycket självdistans i sin hårda skildring av sitt eget liv och verklighet. Den senaste veckan har jag återstiftat min bekantskap med Knausgård och tagit mig igenom den andra volymen av Min kamp. Och återigen har jag blivit otroligt imponerad av hans författarskap. 600 sidor passerar snabbt i sällskap med Knausgård. Han förstorar vardagliga händelser till enorma epos som griper tag och inte släpper taget ens när man är klar med boken.

Den första delen av Min kamp var nog den bästa romanen jag läste förra året. Den var omtumlande, gripande och fascinerande – och skriven på ett fantastiskt språk, som egentligen saknar motstycke i vår tid. Framförallt handlade den om Knausgårds förhållande till sin döda pappa, och även om den var skriven i ett rasande tempo, med ett nästan otäckt flyt i språket, kändes det som att boken hade en tydlig struktur, uppdelad i två tydligt avgränsade delar. Den andra delen av Min kamp är både längre och lösare i strukturen än den första boken. Boken sträcker sig över 600 sidor och saknar helt kapitelindelning, och styckeindelningen är också mycket knapp. Strukturen finns där, men man märker den först framåt slutet, då det hela plötsligt känns mycket elegant och genomtänkt. Det är inte många författare som klarar av att leverera en bok på 600 sidor i ett enda stycke men för Knausgård är det inget som helst problem. Allt är skrivet på ett snyggt och enkelt sätt med samma fantastiska flyt som i den första boken. Flera gånger i boken beskriver Knausgård hans ofta maniska sätt att skriva och det är lätt att se honom framför sig där han sitter i sitt arbetsrum och misshandlar sitt tangentbord.

Den andra delen av Min kamp handlar om hur Knausgård lämnar ett trasigt äktenskap i Norge och flyttar till Stockholm för att hitta sig själv igen. Han letar efter en bostad, börjar träna, träffar nya människor och blir kär. Kärleken utvecklar sig snabbt till något stort och mäktigt och snart har Knausgård blivit pappa till tre barn. Han skriver om sitt liv och sina tankar, och många av de människor som passerar genom hans liv. Han är väldigt utlämnande och vi får läsa om kriminella bekanta, hans manodepressiva fru och smygsupande svärmor, hans obehagligt hämndlystna grannkvinna och många andra. Men han är som sagt aldrig sen med att vara hård mot sig själv. Min kamp känns aldrig självupptagen och det märks att det tagit emot för Knausgård att skriva mycket av det han skriver. Men han har uppenbarligen känt sig tvungen att skriva det här. Under hela läsningen av Min kamp känns det som att man har med en stor roman, och en stor författare och konstnär, att göra. Det är helt enkelt jävligt bra och storslaget på alla sätt. Det lustiga är att det storslagna ofta ligger i Knausgårds förmåga att få de minsta vardagliga händelser att kännas som något stort och världsomvälvande. En liten händelse kan mynna ut i något mycket större, ibland i långa utläggningar om något helt annat. Precis som i våra tankar jobbar Knausgård med associationer och hans berättelse följer sällan en enkel rak linje. Sidospåren är många och fascinerande. Den tredje delen av Min kamp kommer på svenska i oktober. Självklart ska jag läsa den också, men först måste jag få lite andrum efter den här storartade läsupplevelsen.

torsdag 15 september 2011

Girls är tillbaka

Efter den tråkigaste musiksommaren i mannaminne har hösten dragit igång med besked. På bara en vecka har Jens Lekman slängt ur sig en ny EP, underbara Boris and the Jeltsins har släppt sitt andra album laddat med politisk poppunk och Laura Marling har släppt sin tredje skiva full av höstmys. Hösten är här och musiken har kommit tillbaka. Men framförallt är det ett band som har kommit tillbaka. Ett band som höjer sig över alla andra band som har släppt skivor det senaste året. Jag pratar förstås om Girls, det amerikanska rockbandet som fullständigt knockade mig (och nästan alla andra popnördar) med sitt debutalbum Album för två år sedan. Album var ett fantastiskt rockalbum med en gedigen samling helgjutna låtar innehållandes väldigt stora känslor. Soundet påminde om en lite ruffigare Elvis Costello under dennes bästa år men hade samtidigt något väldigt eget över sig. Girls var ett av de mest äkta, och därför också bästa, band som hade kommit fram under de senaste åren. I intervjuerna med bandets sångare, Christopher Owens, kunde man läsa om hans ovanligt spektakulära liv. Han var väldigt öppen och de saker man fick veta, det mesta både störande och sinnessjukt, gav musiken en extra dimension. Man fick lära sig om sekten Children of God, en helt hjärntvättad mamma och en död bror. Och sen var det en massa snack om droger. Tunga sådana. Christoher Owens kom från ingenstans och var plötsligt en märkligt fascinerande indielegend. Han hade varit med om mycket jobbigt, men det gick ändå inte riktigt att sympatisera med honom. Märkliga uttalanden och en av tidernas mest oanständigt smaklösa musikvideor (du får googla, jag länkar inte till porr) gjorde att man som lyssnare blev lite splittrad i sin beundran av Owens. Nästan all bra musik som har gjorts de senaste 60 årens har gjorts av vidriga och osympatiska missbrukare, och om vi inte dömer ut Keith Richards borde vi kanske inte heller döma Christopher Owens. Oavsett hur man förhåller sig till Owens privatliv är en sak säker – Girls är ett av de bästa band vi har idag, en position som de befäster med sin nya skiva Father, Son, Holy Ghost. Ett album, som efter ett par genomlyssningar, framstår som ännu starkare än Album.

Förra hösten släppte Girls EPn Broken Dreams Club. Det var en trevlig liten samling låtar, men som med många EPs kändes det som att den var lite för kort. Jag glömde den ganska snabbt och när jag började lyssna på Father, Son, Holy Ghost hade jag nästan glömt hur bra Girls kunde vara. Jag skulle vilja skriva att jag blev knockad redan av de första tonerna, att skivan var en uppenbarelse som omedelbart gjorde ett starkt intryck, men om sanningen ska fram så var de första genomlyssningarna av skivan lite trevande. Det enkla soundet på Album har här bytts ut mot något större och mer välproducerat. Man väntar sig ren och enkel rock'n'roll men får något annat. Gospelkörer varvas med hårdrock och akustiska gitarrer. Det tog ett tag innan det satte sig. Men då kom den där uppenbarelsen! Textmässigt påminner det om Album men soundet är rikare och mer varierat. Kanske innebär det att skivan kommer stå sig längre. Här finns hursomhelst enskilda låtar som känns betydligt starkare än de bästa låtarna på Album.

Pitchfork kan man läsa en otroligt bra och uttömmande intervju med Christopher Owens där han snackar om den nya skivan, och mycket annat. Owens måste vara en dröm att intervjua, han verkar svara på alla frågor och är nästan skrämmande ärlig i sina svar. Förutom att han gör bra musik har han ju inte så mycket att vara glad över, egentligen. Den där ärligheten kan vara det som gör att Girls låter så äkta. De skiljer sig från nästan alla andra moderna band eftersom det låter som Owens verkligen menar det han sjunger. Låtarna är känslosamma och rörande, oavsett hur mycket heroin Owens tryckte i sig innan han spelade in dem. Jag blir berörd, och det är ganska sällan det händer när jag lyssnar på ny musik. När Owens, på skivans allra bästa låt Just A Song, sjunger att ”it seem’s like nobody's happy now” känns det ända in i hjärtat. Jag tror bestämt att det kan vara årets hittills bästa låt.

söndag 4 september 2011

Tintin and the Secret of Literature – Tom McCarthy

Det är med skräckblandad förtjusning som jag tittar på trailern till den kommande Tintinfilmen. Samtidigt som jag är väldigt sugen på att få se den önskar jag att den aldrig hade gjorts. Det är så mycket som känns fel. Men det som känns så fel är också vettigt och förståeligt. Att en Tintinfilm görs i Hollywood känns förstås inte bra, men att Spielberg – regissören framför nästan alla andra när det gäller våghalsiga äventyr - regisserar känns ju samtidigt rätt. Att Tintin pratar engelska känns skumt, men att det är Jamie Bell (Billy Elliot) som gör rösten känns samtidigt väldigt rätt. Att filmens story verkar vara ett hopkok av flera olika album känns förstås oroande och att se Kapten Haddock hantera ett raketgevär känns ju inte rätt någonstans. Det som stör mig allra mest är hur filmen ser ut. Jag har väldigt svårt för den animeringsstil som har valts och tycker det känns ganska jobbigt att se hur de snygga teckningarna tolkas på ett så fantasilöst och tråkigt sätt. Det känns mest som att man velat haka på den ihåliga 3D-trenden (jag har ännu inte sett en film vars 3D-effekter har imponerat eller förhöjt filmupplevelsen) och dra in lite extra cash. Jag är ett stort Tintinfan som har växt upp med albumen. Jag har läst serierna så många gånger att jag känner att jag har bättre koll på Tintin än någon av mina favoritböcker. Jag minns de olika berättelserna förvånansvärt bra och skulle kunna ge en kort sammanfattning av vilket album som helst, närsomhelst. De senaste åren har jag hävdat att min kärlek till Tintin mest har med hur serien ser ut att göra. Tintin är helt enkelt den snyggaste serie som någonsin har gjorts. Trots att Hergés stil är så enkel och ren har jag aldrig tröttnat på hans teckningar. Det finns ingen annan serie som har samma dragningskraft och som jag återkommer till gång på gång. Att Spielberig inte verkar ta vara på Hergés fulländade seriekonst gör mig därför skeptisk till hela filmprojektet. Vad hade Tintin varit om serierna inte varit så förbannat snygga?

När jag funderar kring den frågeställningen inser jag att det faktiskt finns mycket mer i Tintin än bara de snygga teckningarna. Om Tintinserierna endast hade varit estetiskt tilltalande hade jag aldrig fastnat för dem. Faktum är ju att historierna som Hergé målar upp är ganska fascinerande, trots att de nästan alltid är väldigt enkla och raka, anpassade för den unga målgruppen. Om man ser till helheten är Tintinserierna ett väldigt imponerande verk, med ett rikt karaktärsgalleri och flera återkommande teman som verkar vilja diskutera något större och viktigare än vad som ryms i serierna. De senaste dagarna har jag tillbringat i sällskap med Tom McCarthy och hans bok Tintin and the Secret of Literature. Det här är mitt första möte med engelsmannen McCarthy som tydligen har skrivit flera kritikerrosade romaner, där hans senaste bok C var nominerad till Bookerpriset förra året. McCarthy har bra koll på litteratur och han har ännu bättre koll på Tintin. McCarthy har spenderat många timmar med Hergés album och i Tintin and the Secret of Literature diskuterar han, över 200 sidor, kring Tintinserierna på ett nytt och fräscht sätt. McCarthy utgår från den stora frågeställningen om vad som är litteratur och går därefter vidare med att diskutera huruvida Tintin är litteratur eller inte. Han kommer aldrig fram till något entydigt svar, men det verkar inte heller ha varit hans ambition.

Tintin and the Secret of Literature är inte en analys av Tintin. Det är inte heller någon biografi över Hergé och hans serier. Dock finns det drag av både analys och biografi över hela boken. McCarthy måste bygga upp sina diskussioner kring något och kan därför inte undgå att ta upp Hergés politiska bakgrund (eller ickepolitiska bakgrund, eller politiska helomvändning efter andra världskrigets slut), mysteriet kring Hergés pappas bakgrund, Hergés infertilitet och Hergés arv. Hergé är en intressant person och jag skulle gärna läsa en biografi om honom. Men McCarthy vill uppenbarligen inte skriva någon biografi och istället är Tintin and the Secret of Literature en litteraturvetenskaplig bok fylld av ganska avancerade, om än imponerande och tankeväckande, diskussioner kring litteraturens byggstenar. Det McCarthy gör är att han tar sina imponerande Tintinkunskaper och ser till den helhet som serierna utgör för att sedan bryta ned serien i sina minsta beståndsdelar. Istället för att analysera serien jämför han den med stora klassiker ur världslitteraturen. Det hela känns oväntat vetenskapligt och diskussionen pendlar mellan att vara oerhört intressant till att bara kännas tröttsam. McCarthy skriver om hur en berättelse uppstår och vad som krävs för att en berättelse ska fungera. Hans skriver om döden, sex, gåtor och stölder - hela tiden med exempel från Tintinserierna och jämförelser med allt och alla från Tusen och en natt och Thomas Pynchon till Freud och Aristoteles. Tintin and the Secret of Literature skulle kunna ses som en introduktionskurs till litteraturvetenskap för Tintinfans. McCarthy är en driven och entusiastisk föreläsare med sjukt bra koll på Tintin. Han får mig att tänka lite annorlunda på Hergé och hans serier och nästa gång jag läser Faraos Cigarrer är det möjligt att jag ser på serien med delvis nya ögon. Men McCarthy är också väldigt pratig, och det är svårt att inte bli lite trött på honom och hans ofta ganska pretentiösa utläggningar (det visar sig att det går alldeles utmärkt att vara superpretto även när man diskuterar Tintin) efter att man har passerat de första hundra sidorna. Framförallt blir jag sugen på att läsa Tintinserierna igen. För mig kommer de alltid vara stor litteratur.

fredag 12 augusti 2011

Fluffy – Simone Lia

Jag gillar söta saker. Jag har aldrig försökt framställa mig som hård eller cool här på bloggen och därför känns det inte särskilt jobbigt att erkänna att jag, trots mina 24 år och manliga frisyr, alltid har varit väldigt svag för söta grejer. Mitt hjärta har alltid slagit hårt för gulliga djur (särskilt ekorrar!) och söta barnboksfigurer. När man är liten blir man överöst med söta och gulliga grejer i filmer och böcker, men när man har blivit lite äldre blir det svårt att hitta vettig populärkultur med söta inslag. Det är befängt att småbarn ska ha monopol på allt som är sött. Om man som vuxen har vissa kvalitetskrav på den söta populärkultur som man konsumerar är man mer eller mindre begränsad till att läsa muminböckerna tusen gånger. Därför blev jag otroligt glad när jag upptäckte seriealbumet Fluffy av Simone Lia som handlar om en liten kanin med samma namn och hans ångesttyngda ”pappa” Michael Pulcino.

En människa kan inte vara pappa åt en kanin, det förstår vem som helst. Förutom Fluffy. Han har svårt att acceptera att han är en kanin och fortsätter ihärdigt att kalla Michael ”pappa”, trots Michaels protester. Vi får aldrig veta var Fluffy kommer ifrån. Seriealbumet börjar med att vi får se Fluffy ligga och sova i en kartong i Michaels vardagsrum och det verkar som att Fluffy och Michael har hängt ihop ett bra tag. Simone Lia har uppenbarligen inte för avsikt att berätta var och hur Fluffy gjorde entré i Michaels liv och det skänker den gulliga berättelsen en slags absurd mystik. Fluffy är en otroligt charmig liten kanin som alltid är redo för bus. Han har en stor fascination för traktorer och drömmer om att bli lantbrukare när han blir stor. Fluffy är glad och full av energi. ”Pappan” Michael är dock en ganska deprimerande figur som befinner sig mitt i en allvarlig livskris. Han är stalkad av Fluffys dagisledare och för att slippa henne så bestämmer han sig för att ta med sig Fluffy till hans familj på Sicilien. Michael har dock allvarlig flygskräck och resan från London, där han och Fluffy bor, måste därför ske med tåg. Väl framme på Sicilien presenteras vi för Michaels familj där alla familjemedlemmar har sina egna problem och egenheter. När det visar sig att den stalkande dagiskvinnan har förföljt Michael ända till Sicilien blir det plötsligt uppenbart att man inte kan fly från sina problem för evigt.

Fluffy är inte en serie för barn. Simone Lia skriver nämligen om ganska tunga grejer. Det är mycket ångest och existentiella frågor som tas upp. Ändå ser det ut som en barnserie. Lias stil är charmigt avskalad och enkel, och påminner om illustrationerna från en snygg barnbok. Fluffy är väldigt söt och gör otroligt gulliga grejer hela tiden. Den lilla kaninen – som mest bryr sig om traktorer och milkshakes när alla vuxna människor runt honom är på väg att gå under - är en barnboksfigur placerad i en vuxen värld. Det gör Fluffy till något unikt och speciellt, åtminstone i västvärlden. I Japanska serier är det inte ovanligt att man slänger in supersöta figurer i vuxna sammanhang, men där brukar inte berättelserna vara lika vardagligt melankoliska som i Fluffy. Simone Lia har också gjort flera barnböcker, och här lyckas hon kombinera estetiken och det söta från barnböckernas värld med allvaret i vuxenserier på ett otroligt lyckat sätt. Fluffy är en serie som gjorde mig väldigt glad och entusiastisk och jag hoppas verkligen att Simone Lia kommer fortsätta göra serier.

tisdag 2 augusti 2011

Divided Soul: The Life of Marvin Gaye – David Ritz

Trots att What’s Going On är en av mina absoluta favoritskivor har jag aldrig vetat mycket om Marvin Gaye. Jag visste att han hade blivit skjuten till döds av sin egen pappa, men annars har det mesta om Marvin och hans tragiska liv undgått mig. Det är faktiskt lite konstigt att man inte matas med Marvin Gayes livshistoria när man som musikintresserad inte kan undvika filmer och böcker om Janis Joplin, Jim Morrison och Kurt Cobain. Snart kommer vi veta allt om Amy Winehouse. Kanske är det för att Marvin Gaye var svart som vi inte får veta så mycket om honom. Eller så var hans liv och död så sorglig och fruktansvärd att man helt enkelt har försökt tysta ner allt kring Marvin och istället försökt måla upp honom som någon slags märklig sexsymbol. Vanligtvis skyr jag musikbiografier som pesten. Nuförtiden kan man lätt hitta biografier om nästan alla kända musiker. Ofta är de hastigt skrivna med det enda syftet att dra in pengar. Men när jag nyligen fick höra talas om Divided Soul, David Ritz biografi om Marvin Gaye från 1984, blev jag väldigt intresserad av att läsa den. Främst för att den handlar om Marvin Gaye, den svarta musikens kanske viktigaste frontfigur, men också för att boken är känd och omtalad som en av de bättre musikbiografier som har skrivits. Och Divided Soul visade sig mycket riktigt vara en otroligt fängslande bok, om en väldigt sorglig och annorlunda människa som levde ett splittrat och tragiskt liv. Tillsammans med Nick Tosches fantastiska Skärseld (Hellfire) om Jerry Lee Lewis är Divided Soul den bästa musikrelaterade bok som jag någonsin har läst.

Divided Soul är lysande musikbiografi, och innan jag går in på boken i sig hade jag tänkt dela med mig av mina tankar kring biografier om artister och musiker i allmänhet. Som sagt kan man hitta biografier om nästan alla band och musikaliska rörelser, åtminstone om man är villig att läsa böcker på engelska. De flesta av dessa biografier är fullständigt värdelösa. Ofta är de illa skrivna, ointressanta och tillför inte musiken något. Förlagen och författarna vet att musikbiografier drar in lättförtjänta pengar. Fansen kommer köpa böckerna och ingen har egentligen några krav på att en biografi ska vara bra. Efter att ha läst några standardbiografier om rockstjärnor känns det som att man har läst dem alla och även om det skulle dyka upp biografier om The Zombies eller Television kommer man inte ha någon lust att läsa dem, för man vet vad man får. Bra musikbiografier är ovanliga och därför blev jag otroligt glad och entusiastisk över Divided Soul. Egentligen har jag svårt att tänka mig ett mer tacksamt ämne att skriva om än stora musiker. Skrivs en biografi med de rätta ambitionerna och avsikterna finns det inga gränser för hur bra det kan bli. Och Divided Soul känns ofta som ett mästerverk.

David Ritz skriver väldigt bra, med ett flyt som gör det svårt att släppa Divided Soul. Det är uppenbart att han har stora litterära ambitioner, och han refererar ofta och gärna till Dante, Shelley, T.S. Eliot, Nietzsche och andra stora tänkare. På 70-talet skrev Ritz en biografi tillsammans med Ray Charles som fick väldigt bra respons. Marvin Gaye ville också ha en biografi om sig själv och anlitade Ritz för jobbet. Ritz tillbringade därför mycket tid tillsammans med Marvin under dennes sista tumultartade år. Han var med och skrev Sexual Healing, Marvins sista hit, och de många och långa intervjuerna som han gjorde med Marvin ligger till grund för Divided Soul. Titeln, Divided Soul, är genial och talar för både boken och Marvin Gayes liv och musik. I boken får man som läsare komma väldigt nära Marvin och man inser omedelbart att han var en otroligt splittrad och trasig människa, redan i barndomen. Hans liv och personlighet präglades av paradoxala motsägelser. Marvins liv var inget typiskt rockstjärneliv och inget av det som beskrivs i Divided Soul kan kallas normalt eller trevligt. Det är en extrem berättelse, och du har garanterat aldrig läst eller hört något liknande. Det är en bok om en på många sätt sjuk och äcklig människa, som på något sätt lyckades göra en hel del fantastisk musik.

David Ritz lyckas med skildringen av Marvin eftersom han aldrig smickrar eller romantiserar Marvins liv och elände. Boken släpptes ett år efter Marvins död, och är en saklig och rak skildring av en man som på många sätt förstörde sitt eget liv. Ritz respekterar, och älskar, Marvin Gayes musik men låter inte den kärleken överskugga eller prägla skildringen av personen Marvin Gaye. Hans bok är lika långt från kvällspressens skandalrubriker som från de blinda fansens kärleksfulla hyllningar. Det är oavbrutet fascinerade, läskigt och sjukt bra. Ritz börjar med att skildra Marvins barndom i Washington och relationen till fadern som till slut skulle ta hans liv. Ritz får Michael Jacksons pappa att framstå som en ängel jämfört med Marvins märkliga pappa. Sen handlar det mycket om hur Marvin fastnade för musiken och hur han började spela in för Motown. På många sätt är Divided Soul en historik över svart musik från 50-talet fram till 80-talet och man får lära sig mycket om Motown och många av de stora artisterna som spelade in där. Ritz är en lysande musikjournalist med stor förståelse för musiken och dess betydelse, och han låter musiken ta en stor plats i Divided Soul. Genomgående beskriver han Marvins olika skivor, soundet och tankarna och budskapen bakom låtarna på ett sätt som faktiskt tillför något till musiken. Ritz skänker exempelvis en extra dimension till den redan djupa och fascinerande What’s Going On som gör att man lyssnar lite annorlunda på skivan.

Divided Soul handlar dock mest om privatpersonen Marvin Gayes och det personliga helvete som han levde i under större delen av sitt liv. Det är mycket (mycket!) kokain, tvångstankar, komplex och galet beteende. Marvin Gaye var en ovanligt begåvad musiker som inte hade förmågan att hantera varken pengar eller berömmelse. Han var otroligt egocentrisk, samtidigt som han hatade sig själv och gärna förstörde allt som var positivt och fungerade i sitt liv. Divided Soul är en lika jobbig som gripande läsupplevelse och man får känslan av att Marvins hela karriär var ett långt utdraget självmord. Det tragiska slutet var oundvikligt, alla i hans närhet väntade sig att han skulle dö närsomhelst, och på många sätt hade nog Marvin sett det som sin befrielse att inte behöva ta sitt eget liv. Kanske är Marvin Gayes liv omöjligt att romantisera, han var varken en charmig pundare eller en svinig machoman, och kanske är det därför som man inte får veta så mycket om honom. Det går helt enkelt inte att måla upp honom på ett smickrande eller älskvärt sätt. Det skulle inte gå att göra en Ray eller Walk The Line om Marvin Gaye. Man kan inte göra en Hollywoodfilm om en sådan människa på ett trovärdigt sätt. Inte om man samtidigt vill kunna sälja skivor. För alla som vill veta mer om Marvin Gaye borde Divided Soul vara given läsning. Även om man inte gillar Marvins musik kan jag rekommendera boken. Den skildrar ett intressant människoöde och har uppenbara litterära kvaliteter. Det är svårt att hitta en bättre musikbiografi än Divided Soul.

tisdag 26 juli 2011

Alice slår tillbaka

Det finns ganska få TV- och dataspel som jag har några känslor för. De flesta spel är slit-och-slängprodukter som är roliga så länge de varar men så fort eftertexterna börjar rulla börjar minnena av spelupplevelsen försvinna. Sen finns det förstås undantag, spel som man aldrig riktigt kan släppa och som dyker upp i tankarna trots att det vara många år sedan man spelade dem. För mig kommer exempelvis Zelda: A Link to the Past och Chrono Trigger alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Ett annat spel som jag omöjligt kan glömma och som alltid frambringar varma känslor är American McGee’s Alice från år 2000. Inte för att det nödvändigtvis var ett bra spel, men för att det var så fascinerande och häftigt. När jag första gången, som 13-åring, fick testa American McGee’s Alice var min enda relation till Lewis Carrolls klassiska barnbok Alice i Underlandet den skittråkiga Disneytolkningen och jag hade ingen aning om bokens storhet. Därför kom spelet som en chock. Det var det sjukaste som jag någonsin jag hade testat i spelväg och det kändes så coolt och vackert att jag knappt kunde tänka på annat under några dagar. Tyvärr var min kompis Andreas den enda i min bekantskapskrets som hade en tillräckligt kraftfull dator för att kunna spela det krävande spelet och det var med illa dold avundssjuka som jag hörde honom berätta om sina många spännande äventyr med Alice i det vansinniga Underlandet. Det dröjde flera år innan jag fick möjlighet att spela igenom American McGee’s Alice själv och då kändes spelet både tråkigt och föråldrat, men fortfarande märkligt förtrollande. Hade det inte varit för speldesignern American McGee hade jag kanske aldrig läst Alice i Underlandet och jag håller fortfarande hans tolkning av Underlandet som den bästa och trognaste tolkningen av Lewis Carrolls fantasier. Ingen har framgångsrikt lyckats filmatisera Alice i Underlandet men American McGee lyckades där Tim Burton och alla andra som har försökt att tolka boken misslyckats så katastrofalt. När det tidigare i somras kom en uppföljare till American McGee’s Alice, efter mer än tio år, var jag självklart tvungen att spela det nya spelet.

Handlingen i det nya Alicespelet, Alice: Madness Returns, är i princip den samma som handlingen i det första spelet, men mer utvecklad och komplicerad. American McGee låter oss lära känna en vuxen Alice, med allvarliga psykiska problem. Grundidén med spelet är att den unga Alice använde Underlandet som en tillflykt från vardagen och att Underlandets många konstiga invånare var hennes fantasivänner, och att när hon i vuxen ålder ställs inför jobbiga och mentalt krävande situationer flyr till sina gamla fantasier. Men Underlandet präglas av Alice psykiska tillstånd och är betydligt mörkare och mer ogästvänligt än i boken. Alice har varit med om jobbiga och otäcka händelser och Underlandet har också påverkats av dessa. För att reda ut sina problem måste Alice kämpa sig genom Underlandet. När hon slåss mot fiender i spelet bekämpar hon sitt eget psyke.

En anledning till att Alice i Underlandet är så svår att filmatisera är att det inte finns någon tydlig story i boken. Det är en bok där de konstiga händelserna och de bisarra karaktärerna byter av varandra i ett rasande tempo, men där en röd tråd ofta saknas, lite som ett TV-spel faktiskt. Därför blir det nästan alltid tråkigt och ihåligt när filmen ska filmatiseras. Det som fungerar i boken fungerar inte alls på filmduken. Därför är det genialt att American McGee har utvecklat storyn och hittat på sin egen historia. Till skillnad från Tim Burton, som ju försökte göra samma sak med ett pinsamt resultat, är American McGee väldigt trogen Lewis Carrolls förlaga och jag har svårt att se hur några Carrollfans skulle kunna vara missnöjda med hur Alice och Underlandet skildras i spelet. Även om Alice har mörkt hår och ständigt attackeras av våldsamma fiender. Alice: Madness Returns innehåller en fungerande story, finurligt språk och trovärdigt återgivna karaktärer från böckerna, i en något mörkare och mindre oskyldig tolkning.

Den främsta anledningen att spela Alice: Madness Returns är det fantastiska konceptet och den otroligt snygga designen. Spelmässigt är inte Alice: Madness Returns ett revolutionerande spel på något sätt. Faktum är att det ofta känns lite daterat, med en hel del styltiga strider, alldeles för mycket plattformshoppande (vilket inte förekommer i några moderna actionspel) och pussel och problemlösning som känns väldigt mycket 90-tal. Men Underlandet ser så fantastiskt ut att det är omöjligt att sluta spela. Det är sällan man spelar ett spel nuförtiden som verkligen känns eget och speciellt, och även om Alice liknar många andra spel vad det gäller gameplay känns det hela tiden som att man är med om något väldigt speciellt när man hoppar och slår sig fram genom Underlandet. Miljöerna och karaktärerna är vackra och fascinerande och det finns inget annat kommersiellt spel på marknaden som kan matcha Alice: Madness Returns på det planet. Jag kan stå ut med haltande spelmekanik när jag slipper tråkig spelsexism och utdragna eldstrider mot utomjordingar och gangsters. Det var väldigt länge sedan som jag stannade upp i ett spel och bara såg mig omkring, men när jag spelar Alice: Madness Returns händer det hela tiden att jag bara går omkring och detaljstuderar de häftiga miljöerna. När jag, efter dryga 14 timmar, var klar med Alice: Madness Returns och såg eftertexterna rulla förbi var det med glädje och en liten klump i halsen. Alice: Madness Returns är ett spel som fick mig att känna, och som fick mig att minnas hur spel egentligen borde vara.