söndag 30 december 2012

The Round House – Louise Erdrich

I höstas väcktes mitt slumrande indianintresse med den brutala vuxenserien Scalped. Jag insåg återigen hur mycket jag gillar indiansk mytologi och kultur och hur fascinerande jag tycker liven på reservaten verkar vara. Med årets vinnare av det prestigefulla National Book Award, Louise Erdrichs roman The Round House, har jag fått möjligheten att återigen göra ett besök på ett av de amerikanska reservaten, den här gången i North Dakota. Erdrich, född 1954, har själv indianblod i ådrorna och har ägnat hela sin författarkarriär åt att skildra indianer och deras kultur och samhällssituation. Hon fick sitt genombrott på 80-talet med ett par böcker som fick fin kritik och jämfördes med William Faulkner, och skrev också ett antal böcker med sin dåvarande man Michael Dorris, som senare tog livet av sig. De senaste åren har hon fått ett uppsving, först med The Plague of Doves som nominerades till Pulitzerpriset 2009 och nu med The Round House som förutom National Book Award verkar ha hyllats av de flesta amerikanska kritiker. The Round House är mitt första möte med Erdrich, men den gav verkligen mersmak och jag kommer definitivt läsa mer. Förhoppningsvis kommer den ges ut på svenska, för det här är stor litteratur som alla borde läsa, både viktig och gripande, med ett rikt och levande språk.

Enligt efterordet i The Round House blir åtminstone en tredjedel av alla indianska kvinnor våldtagna någon gång i livet, och i nära 90% av fallen är det vita, ”icke-indianska”, män som är förövare. Det är ett bara ett fåtal av de anmälda våldtäkterna som leder till fällande domar. The Round House utgår från dessa chockerande fakta, men snarare än en samhällskritisk och politisk roman har Erdrich skrivit en drabbande uppväxtskildring, där indianernas utsatta situation hela tiden ligger och bubblar i bakgrunden. Boken utspelar sig under sommaren 1988 och den 13-åriga huvudpersonen Joes sommarlov störs när hans mamma blir attackerad och våldtagen på reservatet. På ett ögonblick är hans oskuldsfulla sommar förstörd, och medan hans mamma apatiskt isolerar sig i sovrummet, tvingas han växa upp och ta svåra beslut. Tillsammans med hans kompisar börjar han, mot pappans vilja, att undersöka fallet på egen hand. De cyklar runt på reservatet och upptäcker snart saker som polisen har missat.

Indiansk kultur är väldigt fascinerande och Erdrichs levande skildring av livet på reservatet får mig nästan att tro att jag faktiskt har varit där. Allt känns väldigt äkta och bekant. På ett lysande sätt blandar hon nytt och gammalt, det moderna med det traditionellt indianska, precis som livet måste vara för unga indianer som växer upp idag. De käkar hamburgare och tjuvröker, men tar också del i uråldriga ceremonier och fascineras av gamla myter och legender. Det som imponerar allra mest i Round House är Erdrichs lyhörda skildring av pubertala killar. Jag tror aldrig jag läst en kvinnlig författare som lyckats skriva om unga grabbar på ett lika trovärdigt sätt. Oftast brukar det vara manliga författare som skriver de bästa uppväxtskildringarna med pojkar i huvudrollerna, men Erdrich är helt klart i klass med Knausgård, Torbjörn Flygt och David Mitchell. Som uppväxtskildring är The Round House lysande och väldigt direkt, men den är samtidigt så mycket mer. Där Scalped var en vansinnigt brutal och mörk skildring av liven på reservaten är The Round House mer nyanserad och ställer allvarligare frågor. Erdrich fokuserar inte på några enskilda problem utan har valt att skildra livet på reservatet ur alla tänkbara aspekter, genom en 13-årig pojkes ögon. Att boken blivit belönad med National Book Award är väldigt förståeligt. Det är en litterär triumf från början till slut och helt klart en av årets bästa böcker.

lördag 29 december 2012

Årets bästa TV 2012

Året börjar lida mot sitt slut och såhär i mellandagarna har man gott om tid att reflektera över det gångna året. Här kommer alltså en sista årsbästalista från mig, och den här gången går jag igenom de tio TV-serier som jag gillat mest i år. Perfekt för dig som inte känner att du har något kul att titta på och behöver något att göra i helgen. Att stanna inne framför TVn på nyårsafton har alltid varit en hit och det är lika bra att du står över den där pinsamma fyllan och den svenniga skrytfesten i år också. Behåll både fingrar (undvik åtminstone raketer på fyllan!) och det goda samvetet och bli en kulturell och intellektuell upplevelse rikare istället!

Det konstiga med den här listan är att jag de senaste månaderna har gått omkring och tänkt att det varit ett ovanligt bra TV-år, men när jag satte mig för att skriva ned tio riktigt bra serier som visats i år fick jag ganska stora problem. Jag blev påmind om att det under hela våren i princip inte visades något som var direkt sevärt och att de allra bästa serierna som jag sett i år inte varit helt färska. I våras tog jag mig till exempel igenom hela The Wire (avslutades 2008), vilket var en stor upplevelse, och i somras såg jag den fantastiska danska komediserien Klovn (avslutades 2009), som blivit en personlig favorit och står sig som en av de roligaste TV-serier jag sett. Men självklart har det visats en hel del bra serier i år, så många att flera riktigt trevliga serier inte fick plats på listan, och här följer alltså mina tio favoriter. 
1. Treme (Säsong 3)
Treme är löjligt förbisedd av såväl kritiker som vanligt folk. Utan någon direkt anledning dömdes den ut efter de första avsnitten och sedan dess känns det inte som att serien har fått någon upprättelse. För mig började min kärlek till Treme med min kärlek till New Orleans, men efter seriens tre säsonger har det blivit uppenbart att jag hade älskat serien oavsett var den utspelade sig. Treme blir bara bättre för varje säsong och avsnitt och jag älskar David Simon för att han vågar göra den här serien, när han lika gärna kunnat göra en andlig uppföljare till The Wire och fått publiken och kritikernas godkännande. Treme skildrar vanliga människor, de flesta mycket sympatiska, och deras mycket vanliga liv. Serien är helt befriad från klyschor och såpiga intriger. Allt känns äkta och nedtonat, men med den fantastiska regin och de otroliga skådespelarna blir ändå allt många gånger mer gripande och rörande än alla andra dramaserier. Det finns inga andra TV-serier som Treme. Rent dramaturgiskt är den helt unik, med ett hoppande mellan olika karaktärer och händelser som aldrig påminner om hur en vanlig TV-serie brukar se ut. Det finns inga cliffhangers eller billigt effektsökeri i Treme utan David Simon litar på att de som tittar är tillräckligt intresserade och insatta för att hänga med i hans berättelse om världens mest fascinerande stad. Säsong 3 av Treme var den bästa hittills. Lika solidarisk och värmande som upprörande och omskakande. Treme är stor TV som alltför många missar. För mig känns ofta Treme som en både bättre och mer angelägen TV-serie än The Wire då den på ett annat sätt skildrar ett helt samhälle och vanliga människor står i fokus. Nästa år kommer den avslutande fjärde säsongen, som (antagligen till följd av dåliga tittarsiffror) blir kortare än de andra med endast fem avsnitt. Det ska bli otroligt spännande att se hur Simon och de andra väljer att avsluta serien och jag kommer sakna Treme något oerhört när den har tagit slut. Det här är en sorts TV-serie som kanske aldrig kommer göras igen.

2. Puberty Blues (Säsong 1)
Australiensiska Puberty Blues knockade mig totalt i somras. Det är utan tvekan den starkaste ungdomsskildringen som visats på TV sedan den legendariska high school-serien Freaks and Geeks och liksom den serien låter Puberty Blues oss följa med tillbaka i tiden, till skarven mellan 70- och 80-talet. Med finstämd regi och perfekta skådespelare lyckades man återskapa ett vemodigt och soligt 70-tal där det viktigaste för de två tonåriga tjejerna i huvudrollerna är att passa in i det tuffa surfargänget. De får snart en varsin cool pojkvän, vilka inte drar sig för att utnyttja tjejerna och fullständigt behandla dem som skit. Puberty Blues är ett otroligt starkt drama om att hitta sig själv i en värld som stormar. Serien utgår från en kort 70-talsroman, och man lär ha tömt den ordentligt på innehåll för att få till seriens åtta avsnitt, men eftersom serien var en stor hit i Australien (förhoppningsvis hittar den till Sverige inom en snar framtid!) kommer en andra säsong nästa år. Jag är väldigt förväntansfull. För er som vill se Puberty Blues finns hela serien att se på YouTube.

3. Damages (Säsong 5)
Damages fick till slut en värdig avslutning. Trots stora skådespelare i huvudrollerna har Damages varit en serie som haft det ovanligt tufft, och både har sågats och hyllats emellanåt. Efter ett plötsligt avslut med den tredje säsongen återuppstod serien på en annan amerikansk kanal förra året och serien fick två avslutande säsonger. Jag var lite tveksam till Damages när serien började visas 2007 och var som mest hyllad, men jag har i princip varit ett övertygat fan sedan slutat av första säsongen och har aldrig förstått de som tvivlat och klagat på serien. För mig har Damages varit en fulländad spänningsserie från början till slut, och den femte säsongen var inget undantag. Den spännande WikiLeaks-inspirerade storyn till trots handlade allt om den slutliga uppgörelsen mellan Ellen Parsons och Patty Hewes. Rose Byrne och Glenn Close gjorde sina roller bättre än någonsin och lösa trådar från tidigare säsonger knöts ihop på ett väldigt tillfredsställande sätt. De avslutande scenerna satte punkt för serien på ett sätt som passade serien, och dess budskap, utmärkt. Jag kommer alltid minnas Damages med värme.

4. It’s Always Sunny in Philadelphia (Säsong 8)
Vad är det som får mig att beundra Charlie Day och de andra i ”Sunny” så mycket? Kanske är det deras fantastiska värme och charm som skiner igenom mer och mer för varje säsong? Kanske är det deras opretentiösa anslag? Eller så är det helt enkelt deras galet roliga humor? Det finns hursomhelst ingen komediserie som får mig att skratta lika mycket som ”Sunny” nuförtiden. Jag har sett en hel del komediserier i år och jag håller med de flesta om Louies storhet (trots att den tredje säsongen av Louie var sinnessjukt ojämn med några fantastiska avsnitt och några som mest kändes utdragna och sega) och Girls poänger (trots att det är årets mest överdrivet hajpade serie) men när det gäller antalet skratt och ren underhållning finns det ingen serie som tar ”Sunny”. Det finns överhuvudtaget ingen serie som är lika mycket arbetarklass och som vågar ta sig samma friheter. Ibland blir det ojämnt, och det är stora skillnader mellan de bästa och de sämsta avsnitten, men det är inte någon South Park, utan lägstanivån är alltid väldigt hög. Det är lätt att döma ut Charlie och grabbarna som ett gäng ointelligenta svin men om man ger serien en ärlig chans (kolla särskilt in de två senaste säsongerna!) inser man att den är smartare, och mer sympatisk, än det mesta som visas på TV.

5.  Homeland (Säsong 2)
Någonstans i mitten av den andra säsongen av Homeland blev det trendigt att hata serien och ta varje tillfälle att såga den. Åtminstone på nördiga hemsidor och bloggar. Som jag förstod det handlade det mest om att många tyckte att serien hade förlorat sin trovärdighet. Till de personerna vill jag fråga: Vilken jävla trovärdighet? Var Homeland någonsin en trovärdig serie och finns det någon som har tyckt att seriens största behållning är dess realistiska skildring av CIA och terrorister? Fan heller, Homeland handlar i princip bara om relationen mellan Carrie och Brody. Det är den relationen som är seriens kärna och så länge övriga delar av serien fortsätter vara tillräckligt spännande (och det var de väl?) är jag helnöjd med serien. Andra gnällde över att Brodys dotter Dana fick för mycket utrymme och att hon var för gnällig. Själv tycker jag hon är seriens största behållning efter Carrie och Brodys stolligheter, och med tanke på att hennes farsa som varit frånvarande under hela hennes uppväxt visar sig vara en terrorist och hon dessutom varit med och orsakat en annan människas död tycker jag hon klarar läget ganska bra.

6. Fresh Meat (Säsong 2)
Fresh Meat är en märklig serie. Intrigen är egentligen väldigt konstig och ingen av karaktärerna kan må särskilt bra psykiskt. Det är en väldigt skruvad universitetsskildring som fungerar oväntat bra och man bryr sig verkligen om karaktärerna. Blandningen mellan märklig humor och skruvat drama känns unik och påminner om få andra TV-serier.  Fresh Meat skapades av Jesse Armstrong and Sam Bain (som överlåtit manusförfattandet åt andra talanger) som också ligger bakom Peep Show, en av mina absoluta favoritserier som i år var tillbaka med sin åttonde säsong, efter ett uppehåll på två år. Det här året var dock Fresh Meat betydligt bättre än Peep Show, som fortfarande är en fantastiskt rolig serie men inte riktigt lyckades leva upp till de höga förväntningar som jag byggt upp när den var borta.  Som jag förstått det har Fresh Meat gjort succé i Storbritannien och nästa år är serien tillbaka med en tredje säsong. Jag längtar.

7. Breaking Bad (Säsong 5)
Breaking Bad befinner sig idag på ett ställe som jag aldrig hade väntat mig när serien började. Alla mina sympatier för Walter är bortblåsta, han är en av de vidrigaste karaktärer man har kunnat följa på TV i år, och det enda jag hoppas på är att Jesse lyckas ta sig levande ur den kniviga situationen, när serien slutar nästa år. Den femte säsongen, som märkligt nog är uppdelad i två delar där den avslutande halvan kommer visas nästa sommar, var dock väldigt spännande. Det kändes som att det hände mer i serien än tidigare. Tempot var högre och premisserna sjukare än någonsin förr. Breaking Bads största förtjänst är de duktiga skådespelarna och den tighta regin, för jag vet inte om jag längre är överdrivet intresserad av storyn, även om det förstås kommer bli en galet spännande final. Det konstigaste den här säsongen, som väckte mycket uppmärksamhet bland tittarna, var manusförfattarnas vilja att övertyga oss om att allt det som hänt under serien (och det är mycket) bara utspelat sig under ett enda år. Det kändes konstigt att en serie som annars jobbar hårt för att vara trovärdig ville få oss och tro på en sådan ganska märkvärdig sak, som hade varit så lätt att fixa till i manus. Walter gick från en misslyckad kemilärare som nyss diagnostiserats med cancer till fullfjädrad mördare och iskall sociopat, och världens bästa knarkkock, på ett år. Starkt jobbat. 

8.  Line of Duty (Säsong 1)
Vi fick inget This is England 1990 i år men medan vi väntar fick vi se This is England-Lol som en oerhört cool kvinnlig polis i den tighta och spännande kriminalserien Line of Duty. Och som det inte räckte med Lol gjorde Martin Compston, mest känd för huvudrollen i Ken Loachs socialrealistiska mästerverk Sweet Sixteen från 2002, huvudrollen. Line of Duty är ännu en perfekt brittisk TV-serie där manus, regi och skådespel är i absolut toppklass. Serien är ett föredöme för alla amerikanska TV-serier som drar ut på handlingen och går på tomgång. I Line of Duty finns inte en död minut. Andra sevärda brittiska TV-serier som visats i år men inte fick plats på listan är den fenomenala advokatserien Silk, som avverkade sin andra säsong, nya serien Hit & Miss med Chloë Sevigny som transsexuell yrkesmördare och andra säsongen av den drabbande Accused (som heter Anklagad på svenska, och har visats på SVT).

9. Med Men (Säsong 5)
Den femte säsongen av Mad Men var den kanske tråkigaste hittills. Jag gillar verkligen Mad Men men har hela tiden haft väldigt svårt för seriens mediahype. Det känns som att tidningarna (åtminstone här i Sverige där Mad Men-skriverierna alltid har varit löjliga) väljer ut en, och endast en, TV-serie som de kan skriva om och hylla. Länge var det The Wire men de senaste åren är det Mad Men som allt handlat om. Märkligt, med tanke på alla andra fantastiska TV-serier som aldrig får någon uppmärksamhet. Den femte säsongen av Mad Men tillhörde kvinnorna. De manliga karaktärerna, som det mesta kretsar kring, var tråkigare än någonsin tidigare. De fortsatte bete sig som svin och var allmänt ointressanta, medan kvinnorna i serien kändes betydligt mer spännande. Dels var det storbystade Joan som till slut vågade konfrontera sin vidriga karl, dels var det Betty Draper som blev överviktig och dels var det Don Drapers nya fru Megan och hennes skådespelarambitioner. Men framförallt var det kanske 13-år gamla Kiernan Shipka som spelar Don Drapers dotter Sally som imponerade allra mest. Mad Men är fortfarande stor TV och det ska bli spännande att se hur det fortsätter nästa år.

10. Torka aldrig tårar utan handskar
Egentligen kanske Louie eller Girls hade passat bättre på en tionde plats, men eftersom jag ändå är svensk känns det som att jag borde ha med något svenskt på listan. För även om jag nästan uteslutande tittar på amerikanska och brittiska TV-serier görs det ju bra TV här hemma också, även om det är ganska sällan. Jonas Gardell-serien Torka aldrig tårar utan handskar var årets utan tvekan bästa svenska TV-serie. Den kändes viktig och upplysande, samtidigt som den var både gripande och underhållande. Det är en TV-serie som alla borde se.

lördag 22 december 2012

Till minnet av Joe Strummer

Idag är det tio år sedan Joe Strummer gick bort, 50 år gammal, till följd av en plötslig hjärtattack. Han dog ingen klassisk rock’n’roll-död utan dog hemma i fåtöljen i den lilla Somersetbyn, en stilla morgon några dagar innan jul. Ingen visste att han hade ett medfött hjärtfel. Idag kommer Joe Strummer minnas av tusentals människor världen över. Han är en av de starkast lysande rockstjärnorna någonsin och min största musikaliska hjälte sedan jag för första gången bekantade mig med The Clash som fjortonåring. The Clash har varit en central kraft i mitt liv i mer än tio år och präglade hela min ungdom. De bär upp hela mitt musikintresse och kommer alltid vara min definition av ”bra musik”. Min relation till The Clash och Joe Strummer är väldigt personlig och därför hade jag tänkt minnas honom med ett ytterst personligt blogginlägg. Det kommer handla om mig i förhållande till Joe Strummer, och kommer varken behandla hans liv eller musik, men förhoppningsvis lyckas jag spegla det som gör The Clash till så mycket mer än ett vanligt band.

Första gången jag hörde The Clash var sommaren 2001. Jag hade nyss fyllt fjorton och jag och resten av familjen hade tagit oss ned till Motala ström, mitt i Norrköping, där det visades film utomhus några kvällar i veckan (Utomhusbion i Norrköping är numer en etablerad del av stadens kulturliv, förevig av Markus Krunegård i låten Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, ”Gratis bio nere vid Palace, alla var där vid strömmen i drömmen. Vi ville bli nåt, glöm inte bort oss”.) Filmen som visades var Billy Elliot, som på den tiden var typ det bästa som jag någonsin hade sett, och i en scen av filmen, när Billys brorsa blir jagad av polisen, spelades London Calling. Jag tycker fortfarande att det är världens bästa låt, och jag minns hur cool jag tyckte den var när jag hörde de där gitarrerna och den där råa sången för första gången.

Senare samma år, när jag var ensam hemma en eftermiddag (för ovanlighetens skull, jag var i princip aldrig hemma själv under min uppväxt), gick jag igenom mina föräldrars skivsamling och hittade två Clash LPs; London Calling och b-sidesamlingen Black Market Clash. Jag satte på London Calling och visste omedelbart att jag lyssnade på världens bästa band. Inget skulle någonsin kunna låta lika bra igen. Tidigare hade jag fastnat för Thåström och Ebba Grön (vilka jag senare förstod var en svensk motsvarighet till The Clash, med i princip samma musikaliska utveckling) och vid den tiden var jag väldigt inne på reggae vilket gjorde The Clash till det ultimata bandet. Jag tog av mig på överkroppen och skruvade upp volymen. Rock’n’roll.

Vi skaffade inte bredband förrän 2005, när jag var 17, och idag känns det svårt att föreställa sig hur det var att skaffa musik innan internets - och den ständiga uppkopplingens - stora genombrott. Mina första år som Clashfan lånade jag hem skivor från stadsbiblioteket och lät kompisar bränna dem åt mig. Dessutom hade jag ett vhs-band med inspelade musikvideos (ZTV körde en timmes kombinerad Clash och Stone Roses-special någon gång hösten 2001, vilket gav mig ytterligare ett nytt favoritband) som lärde mig att The Clash var mycket mer än bara musik. Clash var ett helt livsstilspaket med kläder, politiska åsikter och en väldigt tuff attityd.

Två dagar innan julafton 2002 kom så nyheten om att Joe Strummer hade gått bort. Det fanns flera rockstjärnor som hade dött under min livstid, men det här var första gången jag hade någon relation till den bortgångna artisten. När en artist dör kommer alltid intresset hos allmänheten öka enormt, på gott och ont, och hade Joe Strummer fortfarande levt hade han knappast vara lika hyllad och ihågkommen som han är idag. För mig triggade hans död mitt Clashintresse ytterligare och jag började idolisera Strummer och försökte ta till mig hans låttexter i högre grad. Såhär i efterhand känns det såklart sorgligt att han dog, hans karriär hade kommit igång på allvar igen och jag tror att han hade flera bra skivor kvar att göra, men samtidigt känns det som att han verkligen dog på rätt sätt. Han dog en hedervärd död, med ny bra musik bakom sig och på en bra plats i livet. Han är som Johnny Cash på det sättet, som också hade lyckats ta sig tillbaka till musiken efter en längre jobbig period, och det känns bättre att hylla personer som dog på topp än i sina egna spyor efter en överdos.

Andra året på gymnasiet fick vi till slut bredband hemma och mitt Clashintresse kunde blomstra på allvar. Nu fick jag plötsligt fri tillgång till bootlegs, udda singelsamlingar och alla de skivor som Joe Strummer gjorde efter The Clash. Jag upptäckte fler sidor av bandet och började på allvar förstå deras storhet och bredd. Men det skulle dröja ytterligare flera år innan jag på allvar kunde tillgodogöra mig hela Clashproduktionen.  

År 2006 flyttade jag från Norrköping för att börja plugga i Uppsala. Efter några ganska deppiga månader i en äldre kvinnlig akademikers källare fick jag till slut ett korridorsrum i centrala Uppsala. Jag hade nästan inga kompisar och spenderade de flesta kvällar och helger i ensamhet, med mängder av filmer och musik. Det var en lika deppig som lycklig tid, väldigt inåtvänt och isolerat men också ögonöppnande och givande. Mitt musikintresse utvecklades snabbt och det var under den tiden som jag blev den Clashnörd som jag är idag. Jag snöade in på de mer udda låtarna och lyssnade på Sandinista! på repeat. Ju mer jag lyssnade desto mer övertygad blev jag om att The Clash var världens bästa band någonsin. På musikcommunityn Last.fm lärde jag känna flera andra hängivna Clashfans som jag hade långa och givande diskussioner med.

År 2007 var ett fantastiskt år för alla Joe Strummer-fans eftersom vi belönades med både en suverän dokumentär, The Future Is Unwritten regisserad av Julien Temple (som är pappa till den lika udda som charmiga Juno Temple), och en väldigt uttömmande bok, Redemption Song: The Ballad of Joe Strummer av Chris Salewicz, om Strummers liv. När jag fått lära mig mer om Strummer, och fått en inblick i hans sämre och mindre charmiga sidor, hade jag svårt att idolisera honom på samma sätt som tidigare. Jag tvingades inse att det inte finns några hjältar som man kan dyrka som förebilder bland de stora rockstjärnorna (med det möjliga undantaget Paul Simon). De har alla knarkat sönder sina vuxna liv, knullat runt och utnyttjat och svikit människor i deras närhet. Joe Strummer är tyvärr inget undantag. Jag hade gärna sett honom som den fulländade rockguden, en personifiering av hans mest idealistiska låttexter, som man kunde avguda ur alla aspekter. Samtidigt var aldrig Joe Strummer värre än någon annan rockstjärna. Visst, han var ofta osympatisk och oschysst, men jämfört med de flesta andra rockstjärnor man läst om känns han ändå ganska hygglig och skötsam.


Våren 2009 bestämde jag mig, efter en längre tids velande, för att klippa av mitt långa, slitna rockhår. Jag gick till en ”punkig” frisör på Söder i Stockholm, som jag hade läst om i DN, och pungade upp 600 spänn (!) för att han skulle klippa av mig eländet. ”Klipp mig som Joe Strummer”, instruerade jag och det visade sig att frisören hade träffat Strummer som hastigast någon gång i sin ungdom. Världen är bra liten ibland. Ett år senare traskade jag runt i New York på egen hand och gick till minnesmålningen av Joe Strummer, som gjordes i samband med inspelningen av Redemption Song-videon, vid Tompkins Square Park i East Village. Det känns som att The Clash och Joe Strummer alltid har varit närvarande i mitt liv under de senaste tio åren och de fortsätter att fylla en viktig plats och funktion. De kommer alltid vara det enda bandet som verkligen betyder något för mig.
 


Jag har skrivit om The Clash flera gånger tidigare på Finpop. Mina personliga favoritinlägg om bandet är ”The Clash på film” och ”A Beginner’s Guide to Sandinista!”, men det är bara att använda sökfunktionen om du vill läsa allt.

Om du vill minnas Joe Strummer med mig kan du lyssna på den här Spotifylistan bestående av tio låtar som jag tycker speglar hans olika sidor på ett bra sätt.     

fredag 21 december 2012

Lars Hård – Jan Fridegård

Jag har haft en hel del litterära hjältar i mitt unga liv. När jag var liten var det Robin Hood och Asterix som gällde. I de tidiga tonåren var det Spider-man och Wolverine som fick min hjältedyrkan. Någonstans på gymnasiet tror jag att min uppfattning om hjältebegreppet förändrades och jag började se så udda figurer som Mästaren och Margarita-Woland och Ignatius J. Reilly från Dumskallarnas sammansvärjning som hjältar. De senaste åren har nog min litterära favorithjälte varit Karl Ove Knausgård, i dubbel bemärkelse. För att en karaktär i en bok ska ta steget från att vara en sympatisk och älskvärd figur till att bli en fullfjädrad hjälte att beundra krävs en del egenskaper. Dels krävs ofta coolhet och en tuff, gärna antiauktoritär, attityd men framförallt ska karaktären ifråga ha egenskaper, tankar och drifter som är så allmänmänskliga att - oavsett hur konstiga och märkliga de är i övrigt - man kan identifiera sig med dem på ett djupare plan. Den senaste veckan har jag fått en ny litterär hjältefigur, nämligen Lars Hård från Jan Fridegårds suveräna 30-talsroman med samma namn. Lars Hård är en fantastisk karaktär på alla sätt. Han är visserligen ganska konstig, och gör en hel del inte särskilt genomtänkta och osympatiska saker genom boken, men överlag är han en ung man som lyckas greppa tag om mig och verkligen beröra med sitt tuffa levnadsöde i 30-talets Uppland.

I höstas skrev jag om min nyvunna kärlek till Moa Martinson och hennes självbiografiska roman Mor gifter sig. Sedan jag skrev om den boken har jag läst de två andra böckerna i samma serie, Kyrkbröllop och Kungens rosor. Båda var lika bra som den första boken, med samma flyt i språket och lika gripande i sin klarsynta skildring av förra sekelskiftets Sverige. Min bekantskap med Moa Martinson har verkligen gett mersmak och den senaste tiden har jag släpat hem en hel del klassisk svensk arbetarlitteratur från biblioteket. En av de böcker som jag tagit med hem är alltså Jan Fridegårds Lars Hård, i ett mycket fint exemplar från 60-talet, i en speciell ”bibliofilupplaga” tryckt endast i tusen exemplar illustrerad med snygga, grova svartvita teckningar. Det är en bok som jag gärna blir sedd med på offentliga platser. Lite ytlig som jag är kan jag ibland se böcker som accessoarer, och precis som en diskret pin med favoritbandet på jackan går en intressant bok under armen de flesta förbi, men några, särskilt coola och pålästa individer, kommer garanterat uppmärksamma den lilla detaljen och i det ögonblicket känns det som att något lite speciellt händer. Tänk vad fantastisk det skulle vara om det återigen skulle bli trendigt att läsa gammal svensk arbetarlitteratur, det är precis vad vår tid behöver. Men låt oss återgå till Lars Hård, som från början gavs ut som en trilogi kortare böcker åren 1935 och 1936. Handlingen kretsar kring Lars Hård, som när boken tar sin början är 25 år gammal och nyligen har återvänt till sin hemsocken i Uppland. Han ser ingen större poäng med meningslöst arbete och under bokens första hundra sidor driver han mest omkring och försöker få unga överklasstjejer att ligga med honom i skogen. Han måste onekligen ha varit väldigt charmig för det går väldigt lätt för honom att få omkull de där kvinnorna. Snart börjar han få arga brev från en kvinna som påstår att han gjort henne gravid. Han hävdar att det är en omöjlighet, det går inte ihop tidsmässigt, och han ignorerar breven men ett år efter att barnet fötts och Lars inte kunnat, eller velat, betala något underhåll blir han ivägskickad på straffarbete. Där tar hans liv en tuff vändning…         

Lars Hård är en fantastisk roman som knockade mig redan på första sidan. Man tror inte att en svensk arbetarroman från 30-talet kan vara så här rolig och frispråkig, och skriven med ett sådant suveränt flyt, att man blir helt paff över Fridegårds genialitet. Det råder ingen tvekan om att Lars Hård är stor litteratur. Fridegård har en ganska udda humor och boken är full av märkliga lustigheter och konstiga situationer, men framförallt är den en politiskt angelägen samhällsskildring och en väldigt närgången studie av en ung man som inte riktigt kan acceptera sin, och sin samhällsklass, lott i livet. Det handlar mycket om fattigdom, utanförskap och utsatthet men lika mycket om livets stora frågor. Som läsare sympatiserar man med Lars Hård och förstår hans ifrågasättande av samhället och arbetet. Allteftersom Lars Hård utvecklas under bokens gång förändras hans till en början naiva och uppkäftiga personlighet till något mörkare och mer desperat, bränd av både livet och samhället, och framåt slutet är han en desillusionerad karaktär präglad av ångest. Man vill inte släppa taget om honom. Lyckligtvis skrev Fridegård en uppföljare 15 år senare, ”Lars Hård går vidare” från 1951, där man ska få veta vad som hände honom efter händelserna som avslutar den här boken. Uppföljaren står hemma hos mina föräldrar i Norrköping och jag ska definitivt plocka upp den när jag åker dit för att fira jul.

Jag är väldigt fascinerad av 30-talets svenska arbetarlitteratur och under året som kommer hoppas jag kunna gräva ner mig i ytterligare några mästerverk. Lars Hård känns som en ny favorit som jag kommer minnas med värme och glatt rekommendera till alla som jag tror skulle kunna uppskatta den. Vad är det då som gör Lars Hård till en hjälte? Framförallt är det att han vägrar ge vika för samhällets normer och krav, att han håller huvudet högt hur illa det än går och att han fortsätter kämpa. Sen hjälper det förstås att jag kan relatera till många av de frågor han brottas med och även om jag inte skulle hantera problemen på samma sätt tappar man aldrig respekten för Lars Hård och hans kamp för en dräglig tillvaro. Om John Lennon hade läst Lars Hård (jag tror dessvärre inte att den finns översatt till engelska?) hade han nog haft den gode Lars framför sig när han skrev Working Class Hero, för han är verkligen sinnebilden av en sådan.  Skulle jag göra en svensk superhjälte hade jag döpt honom efter Lars Hård och låtit honom slåss mot samhällets orättvisor i den gamla statarsonens namn. Lars Hård är en riktig hjälte.

lördag 15 december 2012

Årets bästa skivor, 2012 års upplaga

Hundåren rullar fort. Jag fyllde 25 år i somras, är väl vuxen nu, och det känns inte som längesedan jag satt och skrev förra årets ”bästa skivor”-lista. Mycket kan sägas om 2012, både bra och dåligt förstås, men musikåret har faktiskt varit riktigt bra. Betydligt bättre än förra året, då jag bara förmådde mig att lista fem skivor som jag tyckte var riktigt bra. Jag har som vanligt varit på jakt efter ny musik mest hela tiden. Mitt missbruk av Pitchfork har bara blivit värre, jag är lite osäker på den sajtens ställning hos andra svenska musiknördar men jag måste säga att jag verkligen älskar den. Pitchfork är, åtminstone för mig, det bästa som har hänt den seriösa popmusiken de senaste åren. Mycket av musiken ni hittar på den här listan är sådan som inte har fått någon uppmärksamhet i svenska medier, som jag ofta har snappat upp från just Pitchfork, och jag tycker det visar på de stora hål som svensk musikjournalistik lidit av de senaste åren. Allt blir alltmer likriktat och tråkigt, så även popmusiken. I år har jag haft svårare än någonsin tidigare för den kommersiella musik som dominerar radio, tidningar och TV. Jag mår fan illa, båda fysiskt och psykiskt, av all skit som folk i allmänhet förväntas gilla. De bästa poplåtarna skrevs redan på 60-talet och vad som är den största behållningen med ny, modern musik är det personliga tilltalet. Men tar man bort det personliga, och börjar skapa generisk och identitetslös musik, vad finns då kvar? När jag har gjort den här listan har jag försökt tänka lite extra på det personliga i musiken. Alla skivor på listan är gjorda av artister med en tydlig och egen identitet, som har något att säga. Jag hade tänkte nöja mig med tio, men det fanns några till som jag kände var värda att nämna, så det fick bli femton ”årets bästa skivor”. Jag har också satt ihop en Spotifylista med mina favoriter från de femton skivorna och därifrån kan ni klicka er vidare till respektive album.

1
27 år efter den sista Dexys Midnight Runners-skivan kom Kevin Rowland tillbaka med sitt nybildade band Dexys, kort och gott, och levererade, helt oväntat, årets bästa skiva. Jag golvades direkt och har inte kunnat sluta lyssna. One Day I’m Going To Soar är årets mest personliga skiva, nästan överladdad med känslor och liv, och framstod efter några lyssningar som den bästa temaskivan som någonsin har gjorts om att vara en vilsen gubbe. Kevin Rowland fyller 60 nästa år men 2012 kändes han mer vital än någon annan artist, med mer och viktigare saker att säga. One Day I’m Going To Soar berör mig från början till slut, med sina svängiga låtar och gripande texter, och även efter dryga 40 lyssningar har jag inte tröttnat. Den här skivan gjorde också att jag till slut grävde ned mig i de tre tidigare Dexys Midnight Runners-skivorna på allvar, och sammantaget är det årets överlägset mäktigaste musikupplevelse. Det fanns ingen som ens kunde komma i närheten av Kevin Rowland det här året.

Chromatics är ett av de där fantastiska banden som svenska medier helt har ignorerat under året. Det är synd, för fler borde upptäcka deras filmiskt dystopiska pop. Kill for Love börjar med tidernas starkaste Neil Young-cover och fortsätter med några fantastiskt vemodiga poplåtar, för att sen övergå i ett gäng instrumentala spår som gör att helheten känns väldigt mycket som ett soundtrack till världens coolaste 80-tals-scifi-noirfilm. Ruth Radelets röst är otroligt vacker och fängslande, och hon hade mig i ett fast grepp från det att jag hörde henne öppna munnen. Kill for Love är ett väldigt långt album och jag har sällan orkat lyssna på hela skivan från början till slut, medan de fem första låtarna (som alla är perfekta i sin avskalade enkelhet) har spelats väldigt ofta. Chromatics är storslaget sorgsna och väcker många känslor med väldigt små medel. The xx, som inte fick plats på listan, är stora fans och hade det funnits någon rättvisa i popvärlden hade självklart Chromatics varit större än dem.


3      3. Bat for Lashes – The Haunted Man
Jag hade lyssnat på Bat for Lashes tidigare men det var först med höstens The Haunted Man som jag verkligen förstod hennes storhet. The Haunted Man är en fascinerande skiva som tål, och kräver, att lyssnas på många gånger. De kryptiska texterna och de vackra melodierna tar några lyssningar att fastna för men sen blir det verkligen den perfekta skivan att förlora sig i. Natasha Khan poserade naken på omslaget, årets kanske snyggaste, och gjorde en skiva som sannolikt kommer leva vidare som en modern klassiker. Allt med The Haunted Man känns tidlöst och så avskalat att den nog alltid kommer kännas fräsch för de som upptäcker skivan.

4      4.  Love Antell – Gatorna tillhör oss
Gatorna tillhör oss är årets bästa svenska skiva. Varken Thåström, Markus Krunegård eller Jens Lekman hade någon chans på Love Antell när han gjorde sitt första album under eget namn. Det finns ingen person i musiksverige som jag gillar lika mycket som Love. Dels bottnar det förstås i den fantastiska musiken, med sitt ärliga och raka tilltal och den nakna sången. Men framförallt handlar det om att Love Antell vågar ta ställning. Sverige är ett land med en oerhört stark popscen där de flesta stora namn verkar vara lite diffust vänster, men det finns nästan ingen som vågar säga vad de tycker. Vi lever i tuffa tider, Sverige är ett dystert land, och en av de få saker som livar upp tillvaron och får oss att orka genom vardagen är bra musik. Då känns det också rimligt att artisterna och banden borde ta upp politiska frågor i sina låtar. Vill man lyssna på yngre politisk musik idag är man förpassad till hiphop där samhällskritiken blandas med lika delar haschromantik. Love Antell är den enda som vågar vara öppet politisk i sin musik, och för det älskar jag honom. Gatorna tillhör oss är en fantastisk skiva, något mer personlig än de skivor Love gjort med Florence Valentin, och en lysande rapport från dagens Sverige. Skivan blir bara bättre för varje lyssning och jag har inte tröttnat än. Love Antell är också en fantastisk liveartist. Jag har sett honom live tre gånger i år och det har alltid varit energiska och sympatiska spelningar, med skönt mellansnack och trevlig stämning. ”Kan du inte stå för nåt, kan du falla för vad som helst”.

5      5. The Walkmen – Heaven
The Walkmen borde vara världens största rockband. De borde, men är inte. Vore världen logisk, vilket den ju uppenbarligen aldrig har varit, hade The Walkmen blivit omfamnade som vår tids Rolling Stones. Det finns inget annat modernt band som låter lika självklara och samspelta som The Walkmen och Heaven är deras hittills bästa skiva. På Heaven föll alla bitar på plats och bandets sound fulländades. The Walkmen är dessutom ett av världens mest sympatiska band och jag ler varje gång jag lyssnar på Heaven. De är sorgligt överblickade här i Sverige men jag hoppas de kommer hit snart, då de är ett av de band som jag helst skulle vilja se live.   

Frankie Rose var tidigare trummis i Vivian Girls och Dum Dum Girls men när hon nu gör sin egen musik får hon verkligen briljera. Interstellar är en skiva som har följt med i hörlurarna nästan hela året. Det är en skiva full med självklara melodier, vacker sång och starka texter. Frankie Rose gör musik enligt ett väldigt enkelt recept, hon verkar tänka som en trummis när hon bygger sina låtar, och resultatet blir alltid väldigt bra. Interstellar är en av årets mysigaste skivor och jag är övertygad om att jag kommer fortsätta lyssna på den ibland.


Markus Krunegårds fjärde soloskiva var den skiva som jag längtat mest efter i år. Och Mänsklig värme levde verkligen upp till de höga förväntningarna. Den är inte lika bra som hans tidigare album men innehåller enbart starka låtar och stora doser av Markus signum, hans outsinliga värme. Markus fortsätter att vara en av Sveriges allra mysigaste och mest sympatiska artister. På promenaden är, tillsammans med Eldkvarns Alice, den finaste låten som någonsin skrivits om Norrköping, vår gemensamma hemstad. Jag älskar Markus och hans musik, vilket jag inte är ensam om. Jag har sett honom live två gånger i år och har sett en förändring åt det sämre hållet, jämfört med tidigare turnéer. Markus har blivit mer populär vilket märks på den större publiken, som består av oroande mycket svennar. Misstolka mig rätt, självklart är det bra om vanligt folk lyssnar på Markus istället för Swedish House Mafia, men det kommer alltid kännas fel att stå bredvid någon som ser ut att kunna rösta på moderaterna och digga en av mina favoritartister. Livesoundet har också blivit klart sämre då de flesta låtar kläs i någon slags folklig arenarock-skrud när de spelas live. Jag gillar alltså inte riktigt utvecklingen, men unnar självklart Markus alla nya fans. 

8      8. Mac DeMarco – 2
Mac DeMarco är en ung och charmig kanadensare som gillar Jonathan Richman och har en väldigt slapp och skön stil. Han vill ge intrycket av att vara en väldigt avslappnad kille, vilket han säkert är, men samtidigt är han väldigt produktiv och har släppt två skivor i år. ”2” som släpptes i höstas är den klart bättre av de två, full av sköna gitarrdrivna låtar med trevliga texter. Mac DeMarco är en riktig begåvning och någon att hålla ögonen på. Jag såg honom live i Stockholm för några veckor sedan och han var otroligt bra och säker på scenen. När det gäller nordamerikanska indieband, som brukar vara dryga och publikfrånvända medan Mac snarare var den raka motsatsen, är det helt klart en av de bättre spelningar som jag har sett.

9      9. Bob Dylan – Tempest
Live är han en skittråkig gubbstrutt men på skiva kan Bob Dylan fortfarande briljera. Tempest är hans 35e album och jämfört med hur han beter sig på scen låter han förvånansvärt bekväm, avslappnad och glad i studion. På Tempest får vi höra Bob Dylan som han borde låta, som den 71-åriga legend han är. Tempest är på riktigt, bra musik från början till slut. Det är beviset på att Dylan fortfarande kan, trots en del tvivel från min sida, leverera när han verkligen vill. Jag skulle inte bli ledsen om Dylan slutade att turnera helt och bara fokuserade på att göra bra album, på sina egna villkor.  

The Only Place är ingen fulländad skiva. Musikaliskt är den inte särskilt spännande, och jämfört med debuten Crazy For You hade den inte alls samma kraft och energi. Ändå är det en av de skivor som jag har tillbringat mest tid med i år. Trots de enkla låttexterna och de väldigt raka och simpla rocklåtarna har jag inte kunnat sluta lyssna. Och det beror förstås på att jag är väldigt svag för Bethany Cosentino, som bär hela Best Coast på sina tatuerade axlar. Allt handlar om henne och att lyssna på Best Coast är som att få en inblick i hennes vardag och ta del av hennes problem och glädjeämnen. Cosentino är charmig och sympatisk, omöjlig att ogilla, och jag kommer följa hennes karriär många är framöver. Hon är en av de där artisterna som börjar kännas som en kompis efter ett tag, och det gör att Best Coast alltid kommer kännas angelägna.

1      11.   Lana Del Rey – Born To Die
Jag var länge skeptisk till Lana Del Rey. Hon framstod som en dryg överklassbrud med ytliga låtar. Men när jag väl tog mig tid att lyssna fastnade jag för hennes fascinerande personlighet och lättlyssnade musik. Lana Del Rey må vara en svinrik överklasstjej, men hon har mer innanför pannbenet än de flesta artister som också spelas på radio. Hon använder den kommersiella poplåten, dock med ganska smakfull och tidlös produktion med en del modernare inslag, och gör något eget av det sönderspelade formatet. Partylåtarna känns ironiskt vemodiga och den allmänt dystra stämningen som ligger över hela skivan får Lana Del Rey att framstå som en smart och djupsinnig skildrare av det amerikanska samhället och den amerikanska kulturen. Hennes musik är lika catchy som tankeväckande och hon är nog den enda artist som klarar av att öppna en låt med orden ”My pussy tastes like Pepsi cola” och fortfarande behålla värdigheten.


1      12.   Purity Ring – Shrines
Purity Ring var årets coolaste band. De kommer från Montreal, ser tuffa ut och sångerskan Megan James har en väldigt speciell utstrålning. Hon är småmullig med burrigt hår och när hon sjunger låter hon lika mjuk som uppkäftig. Purity Ring har ett väldigt speciellt sound och de byggde varje låt på hela skivan kring det soundet. Först fastnade jag mest för den fenomenala Fineshrine, men allteftersom månaderna har gått sedan skivan släpptes har jag lärt mig att älska helheten. Purity Ring känns som ett piggare alternativ till xx eller ett fräschare jj, och det ska bli kul att se vad de gör härnäst.   

1      13.   Dr. John – Locked Down
Ett år äldre än Bob Dylan gör Dr. John äldst på den här listan. Trots att han är en av New Orleans största har jag aldrig varit något större fan av doktorn, och så här på ålderns höst hade jag räknat ut honom totalt. Jag såg honom live i New Orleans för tre år sedan, och även om det förstås var en speciell upplevelse, var det en väldigt sömnig spelning. Därför blev jag totalt knockad av Locked Down som är en av årets allra svängigaste skivor. Anledningen till att Dr. John låter så vital och groovy på Locked Down är inte att han har föryngrats sedan sist och hittat någon gömd livsgnista utan att han har samarbetat med geniet Dan Auerbach från The Black Keys som verkligen plockat fram det bästa ur gubben. Med Auerbach bakom sig gjorde Dr. John sin bästa skiva någonsin.

1      14.   Joel Alme – A Tender Trap
Joel Alme är en personlig favorit och jag har lyssnat mycket på alla hans skivor. A Tender Trap var inte lika bra som hans två tidigare album, men innehåll tillräckligt många fantastiska låtar för att jag återigen skulle fastna. Soundet är trevligt och Joel sjunger fantastiskt, samtidigt som han befäster sin position som en av Sveriges mysigaste och mest sympatiska artister. Jag kommer alltid gilla honom.

Det tog lång tid för Jens Lekman att komma tillbaka och I Know What Love Isn’t var kanske inte den skiva som alla hans beundrare hade väntat på i fem år. Istället för att göra gammeldags svängiga låtar med Jonathan Richman-roliga texter var det ett ganska vemodigt temaalbum om Jens brustna hjärta. Men vemodet klär honom lika bra som de tidigare lustigheterna och under hösten har skivan växt med varje lyssning. I Know What Love Isn’t är en riktigt bra skiva som känns mer personlig än något Jens Lekman har gjort tidigare.

tisdag 13 november 2012

Scalped – Indianserier för vuxna

När jag var liten hade jag, som nästan alla andra småpojkar, ett stort intresse för indianer och Vilda västern. Jag hade indianleksaker, Sitting Bull-affischer på väggarna och gillade att läsa indianserier och se filmer om indianer. Min fascination för den amerikanska ursprungsbefolkningen kommer nog aldrig blekna. Det finns ingenting som inte är intressant med indianer och deras kultur. I vuxen ålder är det filmen och boken Little Big Man, skriven av geniet Thomas Berger, som är min absoluta favoritskildring av indianer och deras kultur. Jag har aldrig sett eller läst något som gett en bättre förståelse och insikt i de nordamerikanska indianernas fascinerande, och ofta mycket absurda, kultur och leverne. När jag var liten var det dock schweizaren Deribs fantastiska serie Yakari som gällde. Yakari är en riktigt söt och mysig albumserie, i typiskt belgisk stil, om en liten siouxpojke som kan prata med djur. Tillsammans med honom får man uppleva mycket storslagen nordamerikansk natur och lära sig om de djur som var betydelsefulla för indianerna, såsom bufflar, bävrar, vildhästar och örnar, men också mycket om siouxindianernas kultur och livsstil. Yakari väcker onekligen många fina minnen. Derib har även gjort en del indianserier för en äldre målgrupp vilka jag läste när jag var några år äldre. En av dem, Det röda spåret, utspelar sig i ett modernt indianreservat och tog upp betydligt allvarligare frågor än Yakari, såsom alkohol- och drogmissbruk och indianernas tillhörighet. Det är en serie som verkligen berörde mig som fjortonåring och jag har ofta tänkt på den serien när jag under de senaste dagarna har plöjt igenom den amerikanska serien Scalped, de senaste årens mest omtalade indianserie.

Scalped började ges ut i början av 2007 och avslutades nyligen med sitt 60e lösnummer. Serien är skriven av Jason Aaron och ges ut av Vertigo Comics, en del av seriejätten DC Comics (som har Batman, Stålmannen och många andra klassiska hjältar i sitt stall), och har i princip varit hårt hajpad sedan första lösnumret. Genom mina år som serienörd har jag läst väldigt mycket serier från Vertigo och det har varit omöjligt att undvika alla hyllningar av Scalped. Jag har kollat in några lösnummer tidigare, men alltid blivit avskräckt av det grova våldet och den råa tonen i både manus och teckningar. Serien är tecknad av serben R.M. Guéra som har en bakgrund inom den europiska seriescenen vilket märks omedelbart och verkligen sticker ut i en amerikansk Vertigoserie. Hans teckningsstil känns som hämtad från fransk-belgiska albumserier för vuxna och är mycket råare och grövre än det mesta man är vad vid att se i amerikanska serietidningar. Färgläggningen är också mycket enklare än i de flesta moderna serietidningar, ofta i en ganska strikt brunaktig färgskala som verkligen förstärker den smutsiga stämningen. Med allt våld och de grova teckningarna påminner Scalped om de våldsamma vuxenserier som fanns på biblioteket när jag var liten, som jag alltid brukade bläddra i men aldrig vågade låna hem, och som ofta gav upphov till mardrömmar. När Scalped nu har blivit avslutad och går att läsa i sin helhet bestämde jag mig för att ta mig an serien och när jag väl hade börjat var det svårt att släppa den. Scalped är en väldigt snyggt berättad serie som för tankarna till TV-serier som The Wire och Sons of Anarchy.

I David Simons TV-serier The Wire och Treme är det städerna Baltimore och New Orleans som är de verkliga huvudpersonerna, snarare än de människor som skildras, och på samma sätt är det indianreservatet Prairie Rose i South Dakota som allt kretsar kring i Scalped. Reservatet är baserat på de verkliga South Dakota-reservaten Pine Ridge och Rosebud och tar sitt avstamp i historiska händelser och verkliga fakta. På reservatet bor indianer ur siouxstammen lakota och fattigdomen är extrem och alkoholismen utbredd, trots hårda alkoholförbud. Misären är total och det en gång så stolta folket tvingas leva under hemska förhållanden. Jason Aaron adresserar många viktiga frågor och verkar ha ett stort samhällsengagemang, men vad som får Scalped att kännas mer som ett utflippat avsnitt av Sons of Anarchy än ett lugnt och sansat The Wire är allt våld och vansinne som allt är kryddat med. Storyn kretsar kring en hemkommande ung man, helt förstörd och vilsen efter ett tungt liv, som av FBI tvingas att infiltrera den grupp kriminella indianer som styr över reservatet och snart ska öppna ett stort casino. Trots mycket action rör sig storyn ganska långsamt framåt och den röda tråden är tydlig genom hela serien. Tidigt i serien introduceras många karaktärer, alla splittrade och med mer eller mindre allvarliga psykiska problem, som kommer vara viktiga för handlingen. Alla karaktärer är välskrivna och intressanta, men aningen svåra att sympatisera med. Scalped vilar på en tung och snyggt konstruerad story som verkligen griper tag. Ibland överskuggar det ofta extrema våldet det som är bäst med serien, nämligen karaktärerna och deras relationer och skildringen av reservatet, och det känns som att teamet bakom serien jobbat lite väl hårt med de barnförbjudna inslagen. Man ska nog vara vuxen och ganska härdad för att klara av Scalped, för även utan våldet är det en sorglig och jobbig serie. De flesta karaktärerna är rakt igenom tragiska och det står tidigt klart att slutet knappast kommer vara lyckligt.

Scalped gavs ut över fem år men för mig tog det bara tre dagar av intensivt läsande att ta mig igenom serien. Jag orkar inte längre vänta på lösnummer, särskilt inte när de amerikanska serietidningar bara är runt 20 sidor långa, och föredrar att läsa avslutade serier på samma sätt som jag läser en roman. Scalped fungerar oerhört bra att sträckläsa och känns aldrig så episodiskt uppdelad som många andra amerikanska serier. Scalped är menad att läsas från början till slut och man måste ha haft en otrolig tilltro till läsarna under seriens utgivning. Det finns många indianserier, och även om jag alltid kommer föredra den gulliga och fredliga Yakari, känns Scalped som en given klassiker i genren. Seriens helhet får den att framstå som ett mästerverk och jag tror det är en sådan serie som kommer väcka många vuxna läsares serieintresse. Som all annan bra litteratur ger Scalpled mersmak och efter att jag läst klart serien har jag fascinerat klickat mig runt på Wikipedia bland indianstammar och olika reservat. Indianerna tilltalar något inom mig. De symboliserar på något sätt den fullständiga friheten, men också den ultimata orättvisan och i deras historia och behandling ryms så många känslor att en bra indianberättelse alltid kommer beröra mig på djupet.  

lördag 3 november 2012

Årets rocklöfte: Mac DeMarco

Emellanåt dyker det upp nya talanger som verkligen har känsla för det här med rock’n’roll. Artister som verkligen lyckas fånga rockens essens i sin musik och som får oss att inse att rocken inte är död trots allt. Unga män och kvinnor som inte behöver några poser och får allt att kännas äkta och bra. De är inte många och det här året har vi inte haft nöjet att stifta bekantskap med särskilt många nya lovande rocksångare. De flesta unga artister har övergett den klassiska rocken till förmån för stilar och sound som lämpar sig bättre för sovrummet och den lilla hemmastudion. Men det finns de som vägrar göra musik utan en elgitarr runt halsen och det är alltid de som kommer få mitt varmaste välkomnande. Med Mac DeMarco, en ung kanadensare som nämner Jonathan Richman som sin största inspirationskälla, tar det inte många låtar förrän jag är redo att dra igång med stora ord och hyllningar. DeMarcos låtar är småknäppa men raka och ärliga och han får mig att verkligen tro på och ta till mig det han sjunger. Oavsett vad han sjunger, hur banalt och meningslöst det än först verkar, känns det hela tiden som att det han gör är på riktigt. Som med alla andra rockstjärnor värda namnet känns det som att Mac DeMarco gör musik för att det inte finns några andra alternativ. Förutom Jonathan Richman tycker jag mig höra ekon av Pete Doherty, Girls och forna tiders gitarrhjältar i DeMarcos låtar men framförallt känns de väldigt egna.

Mac DeMarco verkar ha haft en typisk kanadensisk medelklassuppväxt i någon typisk kanadensisk villaförort, vilket har inspirerat honom till flertalet lysande låttexter. Efter att ha spelat i några olika band bestämde han sig för att flytta till Montreal och satsa på sin egen musik. Det är i Montreal det verkar hända grejer nuförtiden. Det är där den hyllade unga filmregissören Xavier Dolan gör sina filmer (grabben är född 1989 och har redan tre hyllade långfilmer på meritlistan) och det är också där årets kanadensiska popsensation Purity Ring (som kan skryta med ett av årets snyggaste skivomslag och några av årets mest effektiva poplåtar)  kommer ifrån. Mac DeMarco verkar vara en väldigt rolig kille som jobbar hårt på sin image som knasig knäppskalle som skriver märkliga låtar om vardagsföreteelser och alldagliga tankar. I år har han varit väldigt produktiv och släppt två skivor. Den första, Rock and Roll Night Club, släpptes i våras och innehåller en samling skramliga och smått bisarra rocklåtar av ganska ojämn kvalitet Det är en bra skiva som tål att lyssnas på flera gånger men hade det inte varit för uppföljaren, med den självklara titeln ”2”, som släpptes här i veckan hade jag aldrig fastnat för Mac DeMarco och hans musik. Efter några lyssningar har DeMarcos andra skiva växt till en väldigt trevlig samling låtar. Låtarna har alla en väldigt enkel struktur, uppbyggda kring enkla men snygga riff och DeMarcos oväntat mogna röst. DeMarco är en riktigt skicklig gitarrist och det musikaliska hantverket känns skickligt och genomtänkt, även om det förstås är tänkt att det ska ge ett slappt intryck. Jonathan Richman-inspirationen gör sig hörd på flera av låtarna, bland annat på de svängiga Cooking up something good och Freaking out the neighborhood. Texterna är helt fria från pretentioner och man får känslan att DeMarco bara vill skriva låtar om saker han verkligen känner till, och som bekant blir det oftast bäst då. ”2” känns äkta och ärlig från början till slut och när man lyssnat klart känns det faktiskt som att man lärt känna Mac DeMarco på riktigt. Förhoppningsvis fortsätter han vara lika produktiv, för jag gör gärna några fler besök i hans hemtrevliga verklighet.  
  

onsdag 31 oktober 2012

Finpop läser Moa Martinson

Jag måste ha gått förbi Moa Martinson-statyn nere vid strömmen i Norrköping hundratals gånger utan att skänka den gamla författaren många tankar. Som alla som växt upp i Norrköping har jag förstås vetat vem hon var och vad hon gjorde sedan jag var liten, men jag har aldrig tidigare fått för mig att läsa någon av hennes böcker. Jag hade nog fått för mig att hon inte hade något att säga mig och att hennes böcker skulle vara ganska tråkiga. Trots att böckerna alltid stått snyggt uppradade i bokhyllan hemma hos mina föräldrar hade jag aldrig gjort minsta ansats att öppna någon av dem. Förra helgen när jag var hemma i Norrköping var jag ute och promenerade med en gammal kompis. Det var en grå och tråkig söndag och staden var helt död. Av någon anledning gick vi mot hamnen och hamnade i ett deppigt industriområde när min kompis frågade om jag ville se Moa Martinsons trappa. Jag hade ingen aning om vilken trappa han snackade om men efter några minuters promenad bland nedgångna lagerlokaler hittade vi den till slut, trappan som ledde oss upp till Syltenområdet, som nuförtiden är helt dött men tydligen var platsen för en stor världsutställning 1906. På den tiden jobbade tydligen Moa Martinson på ett café där uppe på kullen. Allt detta stod att läsa på en sliten skylt och när jag läste det där insåg jag plötsligt att det var hög tid för mig att läsa Moa Martinsson. Det som tidigare känts tråkigt och avlägset kändes plötsligt angeläget och högintressant. När jag kom hem till mina föräldrar några timmar senare berättade jag för mamma om min lust att bekanta mig med Moas författarskap och hon plockade entusiastiskt fram Mor gifter sig och sade åt mig börja där.

Mina förväntningar på Moa Martinsons författarskap hade gått från väldigt låga till höga efter att jag hade gått uppför den där gamla trappan och redan i förordet blev jag fullständigt knockad av hennes förmåga att uttrycka sig slagkraftigt. ”Behövde min mors liv, mitt eget och miljoner andra anonymas liv i vårt land vara så hårt och svårt trots djupaste fred, trots hårt arbete och ivrig, aldrig upphörande jakt efter arbete som knappast gav mat för dagen? Jag ställer frågan med full rätt i min mors, mitt eget och två tredjedelar av folkets i Sverige namn”. Pow! Moa Martinson föddes 1890 och i Mor gifter sig skildrar hon sina tidiga levnadsår. Boken slutar när hon fyller nio år och ger en väldigt gripande inblick i hur det var att växa upp i förra sekelskiftets Sverige. Mor gifter sig är en självbiografisk roman, Moa kallar sig Mia och har utelämnat en del ”allt för trista saker” men poängterar noggrant att det är sanningen som hon berättar. Det är oerhört fascinerande från början till slut. Den riktiga huvudpersonen i boken är kanske Moas mamma som hankar sig fram med sin dotter i en obeskrivligt tuff tid. Det är lika skrämmande som spännande att läsa om livet för den svenska arbetarklassen i slutet av 1800-talet. Fattigdomen är total, det finns knappt pengar till mat, barn dör som flugor och vintrarna är kolsvarta. Det är svårt att föreställa sig att det här var vardagen för vanligt folk för bara tre generationer sedan. Mor gifter sig väcker många tankar och får mig att verkligen inse vilka enorma framsteg som gjordes under 1900-talet, men gör mig också rädd och orolig inför framtiden, för ibland känns det onekligen som att vi slutat gå framåt och snarare är på väg tillbaka.

Moa Martinson skrev Mor gifter sig 1936 och den följdes av flera självbiografiska romaner. Jag hade väntat mig att hennes språk skulle kännas föråldrat och segt men faktum är att språket i Mor gifter sig har åldrats mycket väl. Det är rakt och enkelt med ett oväntat flyt, som under läsningen flera gånger förde tankarna till Karl Ove Knausgård, den självbiografiska romanens odiskutabla mästare. Inlevelsen är total och Moa skildrar sin mamma och människorna de möter på ett väldigt levande och hjärtligt sätt. Moa Martinson är den första av de svenska proletärförfattarna som jag läser och mitt intresse för tiden hon skildrar steg något enormt under läsningen av Mor gifter sig. Jag kommer självklart läsa Moas övriga självbiografiska romaner och jag känner mig också sugen på att kolla upp några av de andra stora proletärförfattarna. Men det känns tveksamt om någon av dem kommer kunna slå Moa Martinson. Förutom det unika kvinnoperspektivet är det ju också kul att läsa om ett Norrköping som är helt olikt den stad där jag växte upp. För några veckor sedan hade jag aldrig trott att jag skulle läsa något av Moa Martinson, men nu känns det som att jag har gjort en av mina stora litterära upptäckter. Nästa gång jag går förbi den där statyn kommer jag stanna några minuter och verkligen betrakta den.  

söndag 14 oktober 2012

The Casual Vacancy – J.K. Rowling

Jag kommer alltid minnas Harry Potter som något stort. Jag kanske inte minns särskilt många specifika händelser från böckerna men känslan av att läsa dem och den förväntansfulla längtan efter de kommande böckerna kommer jag aldrig kunna glömma. För många som är några år äldre än mig kan det säkert vara svårt att förstå hur betydelsefulla Harry Potter-böckerna faktiskt var, men för mig som var tolv när den första boken kom på svenska blev Harry Potter något stort och viktigt som följde mig genom hela min tonårstid. När Harry Potter-böckerna och J.K. Rowling diskuteras i framtiden kommer det nog inte heller vara böckerna i sig som man fokuserar på utan den effekt som de hade på en hel generation. Det är tveksamt om någon serie böcker kommer få samma enorma genomslag igen. Harry Potter fick tusentals svenska barn och ungdomar att kasta sig över tjocka böcker på engelska och läsarna var ofta ännu mer hängivna än de mest insnöade Tolkiennördarna. Det som var så fantastiskt med Harry Potter var att det inte bara var hype och masshysteri utan i grunden också riktigt bra böcker. J.K. Rowling fick till en perfekt ungdomsskildring med sina sju Harry Potter-böcker och det hon skrev kändes alltid ärligt och äkta. Språket var enkelt med ett fantastiskt flyt och den värld hon målade upp var egentligen aldrig särskilt olik vår egen, trots alla trollkarlar och häxor. Harry Potter var aldrig en kommersiell produkt utan kändes hela tiden väldigt riktig.  Oavsett vad man tycker om böckerna så måste man hålla med om att Harry Potter var en litterär sensation som inte riktigt går att jämföra med något annat. Viktigast av allt var dock kanske att J.K. Rowling, helt på egen hand, fick en hel generation barn att läsa och älska böcker i en tid då böckerna riskerade att glömmas bort.

Hur går man som författare vidare efter att man har skrivit något som Harry Potter? Det är drygt fem år sedan den sista Harry Potter-boken gavs ut och jag hade inte väntat mig att höra något från J.K. Rowling så snart. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle ta en längre paus, om hon överhuvudtaget skulle skriva något igen, och att hon i sådana fall kanske valt att skriva under pseudonym. Namnet J.K. Rowling för med sig galna förväntningar som ingen kan leva upp till. Oavsett vad hon skriver kommer det att bedömas utifrån Harry Potter och hon kommer aldrig kunna skaka av sig trollkarlsstämpeln. J.K. Rowling har så pass mycket pengar att hon inte behöver tjäna något alls på sina kommande böcker, utan kan skriva vad hon vill och hade det varit jag hade jag nog valt att skriva under annat namn. Samtidigt garanterar hennes namn fler läsare än någon annan författare och känner hon att hon verkligen har något vettigt att säga, och vill tjäna ännu mer pengar, är det ju helt rätt att köra på med sitt eget namn. Hursomhelst blev jag förvånad när tidningarna började skriva om The Casual Vacancy och jag fick reda på att det skulle bli en fantasyfri samhällsskildring för en vuxen publik. Under förhandssnacket kring The Casual Vacancy var jag dock aldrig skeptisk - en bok som bär J.K. Rowlings namn på omslaget kan omöjligt vara dålig.

The Casual Vacancy börjar med ett oväntat och plötsligt dödsfall. Barry Fairbrother, en omtyckt och respekterad man i 40-årsåldern, faller ihop och dör på en parkeringsplats i den lilla byn Pagford. Med Barry död står en stol tom i byrådet och omedelbart efter begravningen börjar kandidaterna till hans tidigare plats komma fram. På svenska kommer The Casual Vacancy heta just ”Den tomma stolen” (släpps den 22e november) och det är kring kampen om platsen i byrådet som J.K. Rowling sakta börjar bygga upp sin roman. The Casual Vacancy skulle kunna beskrivas som en kollektivroman. Karaktärerna är många och det tar nästan hundra sidor innan Rowling har hunnit introducera alla viktiga roller. I princip kretsar det kring ett antal familjer, av olika samhällsklass och ställning, och barnen och de vuxna får ta lika mycket plats. Efter att ha läst Harry Potter vet vi att Rowling är lysande på att skildra ungdomar och deras problem. Här får hon vara allvarligare och mörkare än tidigare. Visserligen kunde Harry Potter ha det ganska jobbigt emellanåt han också men för ungdomarna i The Casual Vacancy finns det inga ljusglimtar i tillvaron i form av chokladgrodor och mysiga kvällar med skäggiga halvjättar. Pagfordkidsen är nedstämda och nästan allihop verkar må ganska dåligt. Rowling radar upp alla klassiska ungdomsproblem utan att vara alltför klyschig. Hon hinner med mobbning, ungdomssex, självskadebeteende, experimenterande med droger och tonårsångest och det mesta känns ganska trovärdigt. Föräldrarna har i sin tur problem med sina äktenskap och sina liv i allmänhet. Ingen är riktigt lycklig och alla är för upptagna av sig själva och sitt eget lidande för att de ska kunna hjälpa varandra.  

Ingen hade kunnat gissa att J.K. Rowling skulle skriva en bok som The Casual Vacancy direkt efter Harry Potter. Hennes enkla och lättlästa språk känns förstås igen, liksom hennes varma och mänskliga sätt att skildra sina karaktärer, men annars finns det inte många likheter mellan Pagford och Hogwarts. The Casual Vacancy är inte en spännande bok som Harry Potter. Storyn är inte särskilt tydlig och det är människorna som står i fokus istället för handlingen. The Casual Vacancy är en hyfsat stark samhällsskildring som tar upp många viktiga samhällsfrågor. Det har alltid varit tydligt att J.K. Rowling har fina värderingar men här blir det ännu mer självklart, då de på ett annat sätt än tidigare tillåts stå i centrum. Hennes sätt att skildra klassmotsättningar och samhällsproblem är kanske inte i klass med de bästa socialrealisterna men för mig är det väldigt fascinerande att just J.K. Rowling har valt att skriva den här boken. Hon hade kunnat skriva vad som helst, men istället för att tillfredsställa Harry Potter-fansen har hon gjort något som hon tror på och skrivit en bok där hennes åsikter i olika viktiga frågor blir ganska tydliga. Det är dessutom kul att hon kommer få en massa ungdomar som mest läser Twilight och Hunger Games annars att läsa en riktig bok.

The Casual Vacancy är en bra bok. Det är inget litterärt mästerverk som jag kommer gå omkring och tänka på någon längre tid framöver men helt klart en gripande och tillfredsställande roman. J.K. Rowling skriver riktigt bra med ett fint flyt och trots att karaktärerna är många är det aldrig svårt att hänga med i handlingen. The Casual Vacancy lär inte vara den första boken i en lång serie utan känns ganska avslutad som den är och det ska bli oerhört spännande att se vad J.K. Rowling skriver härnäst. Nu har hon lyckats befria sig från Harry Potter och är friare än någonsin att skriva vad hon verkligen vill. 



torsdag 4 oktober 2012

Tonårsångest på stranden

Australien är ett land som aldrig gjort mycket väsen av sig. Om jag skulle behöva diskutera australiensisk populärkultur skulle det snart uppstå en pinsam tystnad. Det finns helt enkelt inte så många minnesvärda filmer, skivor eller böcker från det soliga landet – åtminstone inte många som letat sig hit och fått något genomslag. När det gäller australiensisk TV kommer jag att tänka på ett antal barn- och ungdomsserier som jag fann spännande när jag var liten och Chris Lilleys fantastiska komediserier, där Summer Heights High står ut som det självklara mästerverket. Egentligen är det bara Chris Lilleys humor som inte fått mig att döma ut Australien som ett kulturellt efterblivet land. Det känns helt enkelt inte som att de har så mycket att komma med. Därför är det en stor överraskning att årets överlägset bästa nya TV-serie är australiensisk. 

Tonårsdramat Puberty Blues bygger på en roman av kompisarna Gabrielle Carey och Kathy Lette, skriven av dem tillsammans som tonåringar, från 1979. I Australien är boken en kultklassiker känd för sina frispråkiga sexskildringar och raka språk, men jag tvivlar på att många har hört talas om den på vara breddgrader. Serien, som också utspelar sig under det sena 70-talet, består av åtta avsnitt och handlar om hur två tonårstjejer försöker ta sig in i det coola surfargänget och de konsekvenser det får. Det är en oväntat naken och brutal ungdomsskildring som inte ryggar för något. Där andra ungdomsserier hade slätat ut allt som är jobbigt går Puberty Blues hela vägen och visar upp de allra skitigaste och otäckaste sidorna av de populära ungdomarnas leverne. Det är oavbrutet gripande och fantastiskt välgjort rakt igenom. Skådespelarna imponerar och när avsnitten tar slut skriker man efter mer.

Jag älskar som bekant starka ungdomsskildringar. Även om det börjar bli längesedan jag lämnade tonåren bakom mig känner jag fortfarande en stark dragningskraft till tonårsskildringar i böcker, filmer och TV-serier. Uppväxten är speciell och viktig och görs det på rätt sätt blir det aldrig tråkigt och tjatigt med uppväxtskildringar. Det finns så mycket att berätta och så många viktiga vändpunkter och formande ögonblick att behandla att jag aldrig tycks tröttna. Skulle jag själv skriva en bok någon gång skulle det sannolikt bli någon slags uppväxtskildring. Med det sagt kräver jag ganska mycket av en ungdomsskildring för att jag ska fastna. Det krävdes dock bara några minuter av Puberty Blues för att jag skulle inse att det var något storartat jag hade att göra med.

När jag själv var tonåring var jag ganska säker på min egen coolhet och hade aldrig någon önskan att vara med i något av de ”coola gängen”. Jag insåg redan då att de inte var särskilt coola, snarare tvärtom. Men för många andra tonåringar verkar önskan att tillhöra det ”coola gänget” väldigt stark och de skulle göra mycket för att hitta en plats och identitet där. Många överger sina egna värderingar för att andra ska uppfatta dem som häftiga och populära och jag tror att det sällan leder till något gott, men samtidigt klandrar jag dem inte. Puberty Blues handlar om två tonårstjejer, Debbie och Sue, som är bästa kompisar. De gör allt tillsammans och när ingen ser dem kan de vara befriande barnsliga och charmigt avslappnade. Men när de är i skolan är önskan att passa in i det tuffa surfargänget som hänger på stranden stark. De börjar anstränga sig för att tjejerna och killarna i gänget ska få upp ögonen för dem och snart får de, till sin stora glädje, börja hänga med gänget på stranden. Debbie och Sue är överlyckliga över sin nyvunna popularitet och snart har de blivit tillsammans med varsin surfarkille. Killarna beter sig dock som fullständiga svin och flera gånger under serien känns det som att man skulle behöva omdefiniera sexismbegreppet efter att ha sett hur de behandlar sina flickvänner. Tjejerna ska passa upp på dem och alltid ställa upp på sex. De fullständigt oromantiska sexscenerna känns ovanligt autentiska för en serie vars främsta publik är ungdomar och har förstås önskad effekt på oss som tittar. Ju längre serien pågår desto värre blir utnyttjandet och svineriet och man hoppas att tjejerna ska inse vilka vidriga killar de har att göra med.

Puberty Blues gör allt rätt. Alla roller är perfekt castade och skådespelarna gör fina och känsliga porträtt av de trovärdiga karaktärerna. Manuset är otroligt välskrivet, kryddat med en massa australiensisk 70-talsslang som jag inte riktigt kan förstå, och det finns inte en enda scen som inte känns fullständigt äkta. En av de saker som serien gör allra bäst är att skildra gränsen mellan barn- och vuxenvärlden. När tjejerna är själva och med varandra är de inte mycket mer än barn, som leker, skrattar och har barnsliga samtal och tankar, men tillsammans med gänget och killarna blir de utsatta för en väldigt hård och grym verklighet som de omöjligt kan vara beredda för. Puberty Blues får mig att tänka lite annorlunda på de tuffa tjejerna på högstadiet. Som uppväxtskildring är Puberty Blues perfekt men serien nöjer sig inte med det utan ger också tjejernas föräldrar och familjer mycket utrymme. Vi får ta del av föräldrarnas mer eller mindre lyckliga förhållanden och problem och det känns nästan lika intressant som att följa tonårstjejerna. Dessutom finns en tredje huvudperson i form av en vilsen surfarkille som är ganska schysst innerst inne men mår mycket dåligt på grund av sin pappas otrohetsaffär med en mycket yngre kvinna. Helheten får mig att tänka på Silvia Avallones fantastiska roman Stål som har mycket gemensamt med Puberty Blues. Den handlar om två italienska tjejer (och deras familjer, precis som i Puberty Blues) som också hänger mycket på stranden och också blir utnyttjade av äldre killar innan de hunnit finna sig själva. Precis som Stål har Puberty Blues ett starkt feministiskt budskap och ambitionen att vara mycket mer än en vanlig ungdomsskildring.

Puberty Blues är den bästa TV-serie om ungdomar som jag har sett sedan Freaks and Geeks, en av mina absoluta favoritserier. Lustigt nog utspelar sig båda serierna under samma period, med allt vad det innebär av bra musik och fulsnygga kläder och frisyrer. Freaks and Geeks var visserligen en serie med mycket allvar men Puberty Blues känns flera gånger mörkare än Judd Apatows charmiga skildring av ungdomar i det tidiga 80-talets Detroit. Puberty Blues närmar sig ofta riktigt jobbiga och tunga frågor, men nästan alltid på ett fjäderlätt sätt och med en lustig lillebrorsa som komisk stämningshöjare. Puberty Blues är verkligen en helt fantastisk serie och jag blev väldigt entusiastisk när jag fick höra att en andra säsong har fått klartecken. Efter att jag hade sett säsongsavslutningen fick jag för mig att kolla in en tidigare filmatisering av Puberty Blues, från 1981. Manuset var nästan detsamma som i serien, inte så konstigt när de är baserade på samma förlaga, men den taffliga produktionen och de förvuxna skådespelarna i skoluniformer fick mig att skratta och återigen inse hur bra serien faktiskt är och hur få riktigt bra TV-serier om ungdomar som faktiskt gjorts. Puberty Blues känns som en nutida TV-klassiker och precis som med Freaks and Geeks tror jag att det är en serie som jag kommer återkomma till många gånger.