söndag 29 augusti 2010

Det är inte jag, jag svär!

Finpop är en blogg där jag skriver ganska långt och uttömmande om skivor, böcker och filmer. Jag skriver bara när jag känner att jag har något att säga. Det är sällan jag har skrivit om saker som jag inte älskar. Jag försöker ha målsättningen att fylla ett A4 med text inför varje blogginlägg. Det är mer än nästan alla andra bloggar jag läser. Ibland känns det dock inte som att jag har riktigt så mycket att säga. Jag ser, lyssnar och läser en hel del som jag aldrig tipsar om här - bara därför att jag inte förmår mig att skriva riktigt så mycket som jag har gjort till standard. Det är fånigt. Det här är en blogg och egentligen ska det inte finnas några regler. Jag måste kunna styra fritt. Och därför har jag bestämt mig för att skriva kortfattade (med Finpop-mått mätt) recensioner och tips emellanåt. Syftet med Finpop är ju framförallt att få tipsa om bra filmer, böcker och skivor som annars hade gått er förbi. Hädanefter kommer jag varva de längre texterna med kortare inlägg. Det kan vara bra träning för mig att uttrycka mig någorlunda kortfattat. Förhoppningsvis kommer det också innebära att bloggen kommer uppdateras mer regelbundet än vad jag har gjort det senaste året. Här följer det första korta Finpop-inlägget!

Det är omöjligt att förstå vilka utländska filmer som får distribution i Sverige. Det är onekligen rätt mycket skit som går upp på biograferna medan många lysande filmer aldrig tar sig hit. Ikväll såg jag en riktigt bra film som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Den heter C'est pas moi, je le jure! (It's Not Me, I Swear! på engelska) och har aldrig visats i Sverige. Inte ens på filmfestivaler. Det är obegripligt, eftersom det är en av de absolut bästa filmer som jag har sett de senaste åren. Någon vänlig själ (veckans hjälte!) har dock översatt filmen till svenska och spridit den på nätet. C'est pas moi, je le jure! är en kanadensisk film som utspelar sig i en förort någonstans i Québec på 60-talet. I fokus står en tioårig kille som växer upp i en väldigt dysfunktionell familj. Det är uppenbart att killen inte mår särskilt bra av familjeförhållandena. Han försöker gång på gång ta livet av sig. Han fördriver sitt sommarlov med att göra inbrott hos grannarna i vars hus han gör en hel del utflippade grejer. När mamman lämnar familjen blir allt ännu värre. C'est pas moi, je le jure! är fantastisk. Barnskådespelarna är de bästa jag har sett på flera år och storyn känns annorlunda och väldigt angelägen. Det är en smart och viktig film som verkligen tar barn på allvar. Särskilt rörande tycker jag det är att se storebrodern i familjen, som kämpar för att allt ska vara som vanligt. Jag kan delvis identifiera mig med honom. Dessutom är det en otroligt snygg film, med imponerande kameraarbete och en vacker färgpalett. C'est pas moi, je le jure! är en stark och gripande film som jag tycker alla borde se. Du hittar den efter en enkel Google-sökning.

fredag 27 augusti 2010

Att leva och dö som Joe Strummer – Marcus Birro

Jag gick det första året på De Geer-gymnasiet i Norrköping. De som var intresserade – det var inte så många, aulan var nästan folktom – kunde slippa eftermiddagens lektioner för att lyssna på poeten Marcus Birro. Han stod på den lilla scenen och snackade om samma saker som han alltid har snackat om. Som 16-åring tyckte jag att han var ganska tröttsam. En förvuxen låtsasrebell med en otroligt god förmåga att marknadsföra sig själv. Jag föredrog brorsan Peter Birro, som jag tyckte hade belägg för sitt beteende. När Marcus stod där i aulan vet jag inte riktigt vad han tänkte. Han var nyinflyttad i Norrköping. Snart skulle han ha lyckats uppfylla alla sina drömmar. Han skulle synas överallt, men det visste han förstås inte då. Där och då var det aulan på De Geer som gällde. Jag tror det var kärleken som tog honom till Norrköping. Han blev tillsammans med en av mina gamla teaterledare och några år senare kunde man läsa rätt mycket om dem och deras kamp att få ett barn i kvällstidningarna. Jag är splittrad till Marcus Birro. Jag har läst hans ganska meningslösa bloggar emellanåt, jag har förvånats över hans vilja att synas tillsammans med Kristdemokraterna, jag har kallat honom mediahora, jag har gillat honom för att han har pratat gott om Norrköping och jag har tyckt att han har sagt sköna saker. Och det är omöjligt att hata någon som älskar Thåström. När Marcus för några år sedan berättade att hans nästa bok skulle heta Att leva och dö som Joe Strummer blev jag misstänksam. Jag älskar Joe Strummer. Han är en av mina största hjältar och att missbruka hans namn är uppenbarligen inte OK. Därför har jag hållit ögonen på Marcus Birro lite extra och jag kastade mig över Att leva och dö som Joe Strummer så fort jag fick möjlighet. Jag bestämde mig för att försöka läsa boken utan några förutfattade meningar. Till min stora förvåning är den faktiskt ganska bra.

Att kalla en bok Att leva och dö som Joe Strummer är lite konstigt, och i sammanhanget inte helt lyckat. Det är en titel som garanterat kommer locka läsare, och jag hade förmodligen inte läst den om det inte vore för titeln. Och jag är glad över att jag har läst den. För Marcus Birro har en del vettigt att säga, och han får det sagt på ett bra sätt. Men samtidigt har inte boken så mycket med Joe Strummer och hans leverne att göra. En av bokens centrala karaktärer dör av ett medfött, men icke känt, hjärtfel - precis som Joe Strummer. Och där tar likheterna slut. Marcus Birro kommer nog alltid lämna mig splittrad. Bortsett från titeln är det ändå en rätt bra roman vi har att göra med här. Birro skriver som den bloggare han är. Ibland känns det slappt och ogenomtänkt. Som ett kåseri. Men samtidigt är det omöjligt att förneka flytet. Jag läser boken i två sittningar och får rätt mycket utbyte av läsningen. Huvudpersonen och berättaren är bosatt i Norrköping. Han kommer från Göteborg och är i 40-årsåldern. De senaste tio åren har han varit på flykt från hemstaden och det förflutna. Han försöker isolera sig och på så sätt stanna tiden. Han lever på socialbidrag, dagarna går långsamt och han uppnår något slags halvbehagligt vakuum där han slipper tänka på någon eller något. När en av hans gamla vänner dör Joe Strummer-döden bestämmer han sig för att åka tillbaka till Göteborg för att närvara på vännens begravning. Resan tillbaka till hemstaden är också en resa genom minnena från ungdomen. Marcus Birro skriver mer eller mindre om sig själv. Huvudpersonen är någon han hade kunnat vara och det förflutna är definitivt självupplevt. Mycket av boken kretsar kring Göteborgs underjordiska klubbscen i skarven mellan 80- och 90-talen. Marcus Birro verkar hata 40-talister och tycker att hans ungdoms band är lika viktiga som 60-talets ikoner. Det är givetvis skitsnack, men också typiskt Birro. Den fylla, förvirring och tråkiga rockmusik som får mycket utrymme här kanske ter sig kul i backspegeln men jag tycker mest det känns sorgset och meningslöst. Bortsett från vurmandet för det förflutna är Att leva och dö som Joe Strummer en ganska vettig bok. Marcus Birro har tänkt mycket på de svåra frågorna genom åren och jag tycker att han känns väldigt insiktsfull och smart emellanåt. I ena stunden verkar han vara en fullständig idiot men i andra stunder verkar han onekligen vara farligt nära sanningen. Att leva och dö som Joe Strummer är en bok om hur man hanterar det förflutna och hur man kan gå vidare. En liten handbok i levandets ädla konst, med ett lite olyckligt val av titel. The future is unwritten.

Leader of the Pack


Is she really going out with him? Well, there she is. Let's ask her.
Betty, is that Jimmy's ring you're wearing?
Mm-hmm
Gee, it must be great riding with him
Is he picking you up after school today?
Uh-uh
By the way, where'd you meet him?


Jag tillbringade nyligen några alldeles fantastiska dagar hos en kompis på den skotska landsbygden. En morgon drog jag igång iPoden på shuffle i jakt på den perfekta morgonlåten. Av alla tusentals låtar var det The Shangri-Las underbara Leader of the Pack som började spelas. Jag hade förälskat mig i den filmiska 60-talslåten tidigare, men det var länge sedan jag hade hört den senast. Att återförenas med Shangri-Las var riktigt trevligt. Jag älskar Leader of the Pack och skulle vilja hävda att det är en av världens bästa låtar. Den låter riktigt bra, ljudeffekterna fungerar ypperligt, strukturen är intressant och tjejerna sjunger bättre än nästan alla andra. Det är en låt som verkligen står ut, även 46 år efter att den spelades in. Få band har lyckats berätta en lika stark historia på samma självklara sätt.

I met him at the candy store
He turned around and smiled at me
You get the picture? (yes, we see)
That's when I fell for (the leader of the pack)


The Shangri-Las var en tjejgrupp som rönte stora framgångar i USA under några i mitten av 60-talet. De kom från en ganska tuff del av Queens och hade rykte om sig att vara ett gäng hårda tjejer. De spelade en del på det ryktet, men om man ser foton på gruppen ser de otroligt oskyldiga ut. Jag blir alltid glad av att titta på bilder med Shangri-Las. De ser rätt roliga ut. På ganska många bilder ser de identiska brunettvillingarna ut som transor. Det tycker jag är kul. Men de är ganska söta också. Väldigt långt ifrån hur dagens kvinnliga popstjärnor ser ut. Shangri-Las och deras dramatiska låtar väcker onekligen särskilda känslor till liv.

My folks were always putting him down (down, down)
They said he came from the wrong side of town
(whatcha mean when ya say that he came from the wrong side of town?)
They told me he was bad
But I knew he was sad
That's why I fell for (the leader of the pack)


Det där är nog den bästa biten av Leader of the Pack. De där raderna säger oss som lyssnar rätt mycket. Hennes föräldrar gillar honom inte, man anar något slags borgerligt klasshat hos föräldrarna, och man kan verkligen höra hur ledsen hon är. Här etableras gängledaren som en komplicerad figur med ett hårt yttre men med ganska många sorgsna känslor på insidan. Det är inte svårt att föreställa sig honom som James Dean i Ung Rebell eller MC-Brando. Jag tycker att det är väldigt fint och hjärtegripande. Sen fortsätter låten med:

One day my dad said, "Find someone new"
I had to tell my Jimmy we're through
(whatcha mean when ya say that ya better go find somebody new?)
He stood there and asked me why
But all I could do was cry
I'm sorry I hurt you (the leader of the pack)


Det börjar kännas riktigt sorligt här, och fortsättningen känns väldigt oväntad och tragisk:

He sort of smiled and kissed me goodbye
The tears were beginning to show
As he drove away on that rainy night
I begged him to go slow
But whether he heard, I'll never know

Look out! Look out! Look out! Look out!


Motorcykeln krashar!

I felt so helpless, what could I do?
Remembering all the things we'd been through
In school they all stop and stare
I can't hide the tears, but I don't care
I'll never forget him (the leader of the pack)


Den oväntade vändingen gör låten väldigt stark och gripande. Det är omöjligt att inte beröras. Leader of the Pack är en lysande berättelse som berättas på ett kortfattat och effektivt sätt. Det är få band och artister som har klarat av att göra samma sak. Leader of the pack är cool, svängig och fantastiskt medryckande. Det är inte konstigt att band som New York Dolls, Blondie och The Horrors har hyllat Shangri-Las. Det har aldrig funnits något tjejband som dem. När Leader of the Pack ebbar ut i de finaste tänkbara Beach Boys-harmonier kan jag känna hur tårar rinner nedför min kind.

The leader of the pack - now he's gone
The leader of the pack - now he's gone
The leader of the pack - now he's gone
The leader of the pack - now he's gone

Black Swan Green – David Mitchell

Det mesta har en tendens att te sig ganska fint och bra i backspegeln. När man ser det förflutna genom ett nostalgiskt skimmer verkar det som att allt det som var dåligt, outhärdligt och fruktansvärt aldrig hände. Istället är det de bra dagarna och de fina stunderna som gör sig påminda. Livet som sög ter sig rätt bra ändå. Förmodligen är det någon slags försvarsmekanism som vi använder oss av för att klara av att leva. Men om jag anstränger mig riktigt hårt kan jag delvis komma ihåg hur det faktiskt var att vara 13 år. Det var inte kul. Det finns otroligt många ungdomsskildringar skrivna av vuxna författare. De allra flesta lyckas dock inte nå fram. De skriver om ungdomen som den ter sig i minnet och inte hur den var. David Mitchell – som jag har hyllat på bloggen tidigare – har med Black Swan Green lyckats besegra nostalgin. Han tränger sig in hos den 13-åriga Jason Taylor och som läsare kastas man tillbaka till sin egen barndom. Man tvingas komma ihåg hur det faktiskt var att vara 13. Black Swan Green är den bästa uppväxtskildring som jag någonsin har läst. Den är otroligt stark, insiktsfull och välskriven. Varje kapitel är en fascinerande resa dels genom mina egna minnen och dels till en liten engelsk by där en pojke sakta växer upp.

Black Swan Green är ett litet samhälle. Året år 1982 och Margaret Thatcher styr och ställer i England. New wave-musik pumpas på radiostationerna och i högstadieklasserna är allt som det brukar vara. David Mitchell låter oss följa Jason Taylor och hans tankar genom hans 13:e år. Jason försöker passa in. Han beter sig som han ska, säger och gör de rätta sakerna. Han vill inte vara någon tönt. Och det är han inte heller. Men han har ett stort problem med stamning och skriver dikter i hemlighet. Om det skulle komma ut skulle han garanterat bli mobbad. Så han försöker spela spelet. David Mitchell är lagom mörk i sin skildring av det lilla samhället. Falklandskriget finns där i bakgrunden, Thatchers fascistpolitik gör sig ofta påmind och alla är rädda för zigenare. Jason är en otroligt fängslande berättare och jag ser mitt 13-åriga jag i honom. Han är en vanlig kille som försöker överleva det tuffa skollivet. Han är ganska maktlös och kan inte påverka vad som händer omkring honom. När hans familj börjar krackelera kan han bara se på. David Mitchell har skrivit en otroligt trovärdig och ärlig skildring av livet mellan 13 och 14. Varje kapitel är en mindre litterär sensation och framåt slutet kändes det väldigt tufft att behöva skiljas från Jason. Tydligen ska boken delvis vara självbiografisk - det måste nästan vara självupplevt för att det ska vara så här bra och drabbande - och det måste ha varit jobbigt att återuppleva många av de minnen som boken utgår ifrån. Likt de andra böcker som jag har läst av Mitchell har Black Swan Green en snygg, men okomplicerad, struktur. Kapitlen står för sig själva, en månad i taget, och när Mitchell knyter ihop den här boken med hans tidigare roman Cloud Atlas känns det otroligt mäktigt. David Mitchell är årets litterära fynd och Black Swan Green är den hittills starkaste roman som jag har läst i år. Det känns som en roman som kommer stanna kvar hos mig en lång tid. Jag har bara läst ett fåtal romaner som har fått mig att känna på samma sätt och självklart skulle jag vilja uppmana er alla att läsa den. Det blir inte mycket bättre.

måndag 16 augusti 2010

One Day – David Nicholls


Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en recension av en bok vars omslag pryds med ett stort Marian Keyes-citat. Men nu sitter jag ändå här och recenserar One Day. Keyes tycker att den är ”incredibly moving”. Men det är inte bara hon som tycker det. Det verkar som att alla britter, inklusive den betydligt mer kreddiga Nick Hornby, älskar David Nicholls senaste bok. Och jag är beredd att hålla med. One Day är den perfekta semesterboken: lagom lättsam och lättläst, samtidigt som den är ganska rörande och vågar diskutera några av livets svåra frågor. Jag hade ingen direkt relation till David Nicholls innan One Day. Jag hade sett den halvdana filmatiseringen av hans debutroman Starter for Ten, vilket inte gav någon direkt mersmak. One Day följde med av bara farten när jag lade en större bokbeställning i början av sommaren. Det var tveksamt om jag ens hade tänkt läsa den. Och när jag väl började läsa den var det med ganska låga förväntningar – trots alla lovord. Böcker som är mainstream och unisont hyllade gör mig misstänksam. Jag satt och letade fel och anledningar till att sluta läsa One Day ändå tills att jag hade passerat 200 sidor. Därefter kapitulerade jag och lät mig förföras av den fina, och på många sätt tragiska, berättelsen.

Emma och Dexter har båda pluggat i Edinburgh i flera år, men de lär känna varandra kvällen efter att de har tagit examen. Dagen efter börjar deras "riktiga" liv och de ska bege sig åt olika håll. De bestämmer att de ska hålla kontakten med varandra. Vi som läser One Day förstår att de är det perfekta paret och är beredda på att få läsa en brittisk När Harry mötte Sally-berättelse med lyckligt slut. Men One Day är en ganska sorglig och ledsam bok. När Emma och Dexter träffas är det den 15e juli 1988. Sen får vi träffa dem den där dagen varje år som följer. Varje kapitel skildrar ett nytt år, och det känns som ett rätt kul grepp som David Nicholls hanterar väldigt väl. Vi får följa Emma och Dexter genom 20 år av framgångar och misslyckanden, dåliga relationer, populärkultur och droger. De tappar aldrig kontakten med varandra och boken rör sig oundvikligt mot deras slutliga förening. Nicholls är lika gammal som sina huvudpersoner och skildrar de olika åren på ett trovärdigt och roligt sätt. Han har lyckats fånga de tankar om framtiden som rör sig i alla unga människors huvuden på ett väldigt fint och sympatiskt sätt. Jag känner väl igen mig i huvudpersonernas oro och förväntningar inför framtiden, som senare visar sig styras av ganska små händelser som inte går att styra. Nicholls sätt att skriva påminner mycket om Nick Hornby. Det känns väldigt brittiskt och samtidigt som det är melankoliskt och dystert är det också ganska mysigt och fint. Man kommer huvudpersonerna väldigt nära och det känns lite jobbigt att lämna dem när boken tar slut. One Day kommer nog bli film eller TV-serie förr eller senare. Världen skriker efter sevärda brittiska mysfilmer och ett bättre manus än One Day hittar man inte. Jag föreställer mig typ Felicity Jones (från tokmysiga Cemetery Junction och kommande SoulBoy) och Jamie Bell i huvudrollerna, ett skönt soundtrack med gammal britpop och fina Londonbilder. Gillar man London är nämligen One Day ett måste. Dexter och Emma rör sig i Brixton, Camden, Soho och alla andra häftiga stadsdelar. Jag är själv på väg dit väldigt snart - jag åker till London imorgon och kommer sedan röra mig uppåt Skottland framåt helgen. Jag är tillbaka i Sverige någon gång nästa vecka och har förhoppningsvis en spännande reseberättelse i bagaget. I väntan på nya Finpop-inlägg tycker jag att ni ska läsa One Day!

tisdag 10 augusti 2010

Två veckor med Bethany Cosentino

De senaste två veckorna har man kunnat höra mig gå omkring och sjunga nonsensrader som ”Ever since I was a little girl my mama told me there’d would be boys like you” . Jag har blivit helt förtrollad av Bethany Cosentino och hennes skramliga band Best Coast. Låtarna har fastnat och dyker upp i tankarna hela tiden. Men när jag först hörde Best Coast blev jag inte överdrivet imponerad. De lät mest som det kvinnliga Wavves-liknande band som den hyllande Pitchfork-recensionen utlovade. Best Coast lät väldigt skönt, trött och somrigt. Till en början kändes skivan Crazy For You som en enda lång låt. Låtarna påminner väldigt mycket om varandra. Soundet är lite monotont och släpigt. Och de flesta låtar handlar om pojkvänner, tråkiga dagar och weed. Det kändes rätt platt. Men i brist på annan bra sensommarpop fortsatte jag lyssna. Och en dag i förra veckan lossnade allt. Jag cyklade till jobbet med Bethany Cosentino i öronen. Jag var halvdöd och Norrköping låg öde och grått. Plötsligt kändes det som att jag fattade allt. Det kändes som att det fanns oändligt mycket mer bakom Best Coasts ganska tunna texter. Någon slags svärta och en insikt om hur det verkligen är att vara ung. Sedan dess har Bethany varit min bästa kompis.

Crazy For You är en fantastisk skiva. Bethany och hennes gamla barnvakt, den långhåriga Bobb Bruno, har satt ihop en skön samling låtar som verkligen definierar sommaren och Kalifornien som idé. Utan att för den sakens skull vara någon lycklig solskensmusik. Att döma av de intervjuer som jag har läst med Bethany verkar hon faktiskt vara den halvgalna stonertjej som hon framstår som i sina texter. Men när man har lyssnat på Crazy For You några gånger blir det uppenbart att hon är mycket mer än så. Om hon bara satt hemma och rökte på hade den här skivan aldrig blivit till. De flesta låttexterna känns löjliga vid första anblicken, men efter några lyssningar känns de ärligare och mer uppriktiga än den mesta popmusik som görs idag. Best Coast har dessutom hittat ett perfekt sound. Jämförelserna med Wavves är förståeliga och det verkar som att de två banden gillar varandra. Bethanys sätt att sjunga påminner ganska mycket om Dee Dee i det underbara, och lika skramliga, tjejbandet Dum Dum Girls. Hennes röst är helt perfekt och skänker låtarna flera dimensioner. Annars ekar alla Best Coasts låtar av all den odödliga musik som spelades in på 60-talet med Kaliforniens oändliga stränder som främsta inspirationskälla. I en intervju erkänner dock Bethany att hon sällan går till stranden – precis som Beach Boys där ju bara en av medlemmarna faktiskt var surfare. Istället handlar det om någon slags sinnebild av stranden och Kalifornien som något slags paradis. Men när man lyssnar på Best Coast blir det uppenbart att man inte kommer hitta paradiset där heller. Best Coast framstår lite som ett jordnära och ärligt She & Him och Bethany Cosentino har snabbt blivit en ikon för unga popnördar. Hon är en osminkad Zooey Deschanel och finns det någon rättvisa blir hon så stor som hon förtjänar. Bethany är en naturlig Californa Girl och känns som en sund motbild till många av de tjejer som dominerar topplistorna. Eller som Best Coast twittrar: ”Oh I hate Katy Perry so much, you do not represent California girls, bitch”. Jag är lite förälskad. When I’m With You är min absoluta favoritlåt för tillfället och jag spelar den på repeat hela kvällarna. Men egentligen är alla Bethanys låtar jävligt bra. Textrader som “I lost my job, I miss my mom, I wish my cat could talk” borde älskas av alla. Alla trevliga tjejer gillar katter. Och det gör onekligen Bethany. Crazy For You är ett av årets bästa album och skivomslaget är helt klart årets sötaste:

söndag 8 augusti 2010

Atmospheric Disturbances – Rivka Galchen


Väder är viktigt. Viktigare än vad man kan tro. Särskilt på sommaren blir jag påmind om vädrets betydelse. Den här sommaren har varit märklig vädermässigt. Den extrema hettan tog plötsligt slut och ersattes av något grått och fuktigt. Jag sitter inomhus, tittar ut genom fönstret och lyssnar på Best Coast. Och tänker lite på vädret. Innan jag förseglade min framtid och började plugga kemi funderade jag ibland på att bli meteorolog. Väder är fascinerande och kan ha en stor betydelse för hur människor mår, tänker och beter sig. Det gör vädret spännande både som psykologisk och fysikalisk vetenskap. Och som all annan vetenskap kan meteorologi göra en fullständigt galen. Meteorologi och väder är bidragande faktorer till den galenskap som Rivka Galchen skildrar i sin debutroman Atmospheric Disturbances. Det är en riktigt spännande och underhållande bok, och galenskapen skildras på ett nära sätt som gör att den känns väldigt påtaglig och riktig. Under läsningen behöver jag ibland ta små pauser för att kontrollera mitt förstånd.

Dr Leo Liebenstein är psykolog. Han umgås med galna och instabila människor hela dagarna och därför - tycker han - borde han ha ett bra grepp om sitt eget psyke. När han får för sig att hans fru har försvunnit och blivit ersatt med en kopia tvivlar han därför inte en sekund på sitt eget förstånd. ”Allt” tyder på att kvinnan som bor i hans lägenhet och utger sig för att vara hans fru är en bedragare. Hon blir förtvivlad, men inget kan rubba hans övertygelse. Han börjar leta efter sin försvunna fru i New York men lyckas inte hitta några ledtrådar. Snart får han för sig att han borde leta efter henne i hennes hemland Argentina och beger sig dit. Tillsammans med en av sina förrymda patienter, som tror sig vara en hemlig agent som kan styra över vädret, driver Leo runt i Buenos Aires och försöker hitta någon ledtråd till sin hustrus märkliga försvinnande. Det går inte särskilt bra. Men Leo blir alltmer övertygad om att han har med en bedragare att göra. Och vädret och meteorologin får en allt större och viktigare roll.

Atmospheric Disturbances är berättad av Leo, och läsaren får uppleva allt som han ser det. Han är en otroligt väl sammansatt och välskriven karaktär och det är kul att följa hans resonemang och tankebanor. Som läsare förstår man att något är fel, och hans galenskap är uppenbar från den första raden, ändå kan man aldrig vara säker på någonting i Atmospheric Disturbances. Det är ju Leo som berättar och som läsare är allt man kan göra att ta del av hans tankar och gärningar. Allt tyder på att han har gått och blivit galen och de andra karaktärernas reaktioner på det som Leo säger och gör är mycket intressanta. Här får vi följa en man som tappar greppet om verkligheten, men aldrig inser det själv, och det finns en försvinnande liten möjlighet att han faktiskt har rätt. Det kan faktiskt vara så att hans fru är försvunnen och att han får leva med en bedragare – i romanen är allt möjligt. Och enligt Leo är det ju faktiskt så det ligger till. Vem är jag att säga att han har fel och att han har blivit galen? Rivka Galchen skriver otroligt bra. Hon vaggar in läsaren i Leos galenskap på ett sätt som får den att nästan kännas hemtrevlig. Jag gillar Leos resonemang. Jag vill att han ska ha rätt och sympatiserar med honom i hans jakt på sanningen. Galchen verkar ha bra koll på både psykologi och meteorologi och Atmospheric Disturbances känns därför intressent på flera plan. Det blir aldrig pretentiöst eller torrt, istället är det ständigt underhållande och fartfyllt. Storyn är enkel att följa och den blir alltmer fascinerande. Slutet känns otroligt snyggt. Stilmässigt påminner det lite om Haruki Murakami och Paul Auster, men Galchen står helt klart stadigt på sina egna ben. Det ska bli kul att se vad hon hittar på härnäst. Atmospheric Disturbances är en av de bästa böcker som jag har läst om galenskap – och definitivt den bästa boken som tar upp meteorologi. Kanske kommer jag tänka på vädret på ett annorlunda sätt i fortsättingen.

torsdag 5 augusti 2010

The Good Guys


När jag var i den åldern då jag precis hade lärt mig att läsa undertexter till filmer var det actionkomedier som gällde. Jag tycker fortfarande att en bra actionkomedi kan vara riktigt underhållande, även om jag inte längre blir särskilt upphetsad när en ny actionkomedi lanseras. Actionkomedin som genre är faktiskt ganska fascinerande. Karaktärerna ska vara roliga, småklumpiga och samtidigt hjältemodiga. Storyn ska vara lagom spännande och ge utrymme för förvecklingar, galenskaper och roliga händelser. Actionscenerna ska dessutom vara spektakulära och häftiga. Det måste alltså vara svårt att göra en bra actionkomedi och det verkar som att det blir allt svårare. Actionkomediernas två kungar Eddie Murphy och Jackie Chans storhetstider är över sedan länge, men ingen har tagit över tronen. Till viss del har superhjältefilmen tagit över efter actionkomedin. Pineapple Express är den mest lyckade nyare actionkomedin, och den lever upp till de klassiska filmerna i genren, men den är också ett undantag. För de flesta nya actionkomedier är urusla. Det är 80-talsfilmer med minimalt omskrivna manus och nya skådespelare. Ett exempel på en katastrofal nygjord actionkomedi är förra årets Sherlock Holmes-spektakel. Actionkomedin som genre känns mer eller mindre död och därför känns det faktiskt lite glädjande att den TV-serie som har glatt mig mest i sommar är en tvättäkta actionkomedi enligt konstens alla regler. The Good Guys är sommarens överlägset skönaste TV-serie och den har roat mig när det annars har varit väldigt torrt på TV-fronten.

The Good Guys gör alla rätt för att vara en actionkomedi. De bästa actionkomedierna är nästan alltid baserade på det simpla, men svårbemästrade, ”omaka par”-konceptet. Det omaka paret i The Good Guys är den skönaste duon sedan Eddie Murphy drev runt med Nick Nolte i 48 timmar. Dels har vi den unga ambitiösa snuten som försöker följa regelboken. Han spelas av den alltid lika sympatiska Colin Hanks, Tom Hanks son som du kanske känner igen från den fina ungdomsfilmen Orange County. Dels har vi föredettingen från 80-talet - en snut som bara lever på gamla meriter, stöter på alla kvinnor och nästan aldrig följer regelboken. Tänk dig Gene Hunt från brittiska Life on Mars och skruva den karaktären några extra varv. Resultatet blir en sinnessjukt rolig och bisarr kille med sunkig look och fantastiska repliker. De här två poliserna fungerar perfekt tillsammans – åtminstone på det komiska planet. De jobbar för polisen i Dallas och står otroligt lågt i polishierarkin. Varje avsnitt börjar med att de ska utreda något litet och löjligt brott. Det kan vara en krossad fönsterruta i ett villaområde eller liknande. Men de blir alltid indragna i stora och explosiva fall. I den första säsongens avsnitt har det handlat om storartade bankrån, knarksmugglare, methkokare, hotade vittnen och mycket annat. Manusförfattarna har en fantastisk känsla för vad som fungerar i en actionkomedi. Varje avsnitt är riktigt roligt och mysigt, samtidigt som det faktiskt är ganska spännande emellanåt. De kriminella känns sällan som de karikatyrer de brukar göra i liknande TV-serier och filmer, utan de är också fungerande – och roliga – karaktärer. Jag har nog aldrig sett en TV-serie om poliser där det faktiskt fungerar att ha fristående avsnitt med avslutade fall, men i The Good Guys flyter allt på väldigt bra. Varje avsnitt är en riktigt bra actionkomedi där allt kretsar kring det sköna samspelet mellan de två poliserna. The Good Guys är en av årets bästa nya serier och jag hoppas verkligen att det blir en säsong till. För jag är inte klar med de här Dallassnutarna än.