tisdag 29 september 2009

Tre år på last.fm

Ända sedan jag för första gången öppnade en webbläsare har interaktionen med andra användare känts som det viktigaste som internet har att erbjuda. I tio år har jag chattat, skrivit av mig på olika forum och bloggar och träffat mängder av människor som jag aldrig hade träffat om det inte vore för internet. Idag är det tre år sedan som jag blev medlem på last.fm.

Jag gjorde min första termin i Uppsala och hade åkt hem till Norrköping över helgen. De första månaderna i Uppsala hade jag ingen egen bostad utan bodde i källaren hos en äldre akademiker. Hon hade inte internet och ville inte på några som helst villkor skaffa en uppkoppling. De helger som jag spenderade hemma hos föräldrarna i Norrköping tillbringades därför till stor del framför datorn. En kompis tipsade om en musikcommunity som han gått med i. Men det var mer än en community. Med hjälp av ett litet program som man hade på i bakgrunden registrerades alla mp3or som spelades. På sin profilsida kunde man – och alla andra! – se vilken musik som man lyssnade på. Utifrån sin musiksmak fick man tips på nya band, spelningar och människor med samma smak. Jag blev besatt av last.fm. Tre år senare har jag samlat på mig dryga 80 000 spelade låtar och listor som kanske avslöjar lite för mycket om vem jag egentligen är. Det går inte en dag utan att jag kollar till min profil och mina listor.

Musik är en av de viktigaste sakerna i mitt liv. Jag identifierar mig väldigt starkt med vissa band och min last.fm-profil ger förmodligen den sannaste bilden du kan få av Henrik Carlsson. Det betyder mycket när någon skriver en kommentar och berömmer min smak. Det visar att de förstår. Jag har lärt känna många fantastiska människor via last.fm. En del av dem har fått komma ganska nära. Last.fm är en viktig mötesplats för alla som är intresserade av musik. Jag har fått ut väldigt mycket av att hänga där. Det är möjligt att det finns en baksida av fenomenet eftersom det är lätt att bli beroende av sajten. Även om det är interaktionen med likasinnade som är det roligaste med last.fm är det en högst självcentrerad sysselsättning. Jag bryr mig väldigt mycket om hur mina listor ser ut och har flera gånger blivit orimligt upprörd när någon använt min dator för att lyssna på ”skitmusik” som synts på profilen. Om inte last.fm läggs ner kommer jag fortsätta hänga där. För evigt.






Lär dig att scrobbla låtar från din iPod med supersmidiga Lastpod!

måndag 28 september 2009

Årets bästa höstmedicin


Jag antar att hösten har anlänt till Uppsala. Att det blir mörkare och kallare för varje dag. Att ångesten växer. Det brukar vara så den här tiden på året. Och det är likadant här i Ontario. Hösten är både mysig och otäck. Samtidigt som den är vacker och fascinerande är den obarmhärtig och kan trycka ner vem som helst. Man behöver bra musik för att överleva. Den bästa höstmusiken är alltid enormt melankolisk och ångestladdad. Förra hösten var det Nordpolen som gjorde mig sällskap genom de grå och ensamma veckorna. Den här hösten ser det ut att bli Richard Hawley och [ingenting] som får ta det största ansvaret för min överlevnad. De har gjort årets hittills bästa höstdeppskivor och med deras hjälp kommer jag ta mig långt.

Richard Hawleys senaste skiva, Lady's Bridge, kom för två år sedan. En av mina bästa last.fm-vänner blev alldeles till sig och jag blev uppmanad att lyssna. Jag lyssnade och uppskattade det jag hörde. Men 2007 var ett alldeles för bra musikår för att Richard Hawley skulle få min odelade uppmärksamhet. Jag hade snart gått vidare till annat och glömde bort Hawley. Men nu är han tillbaks med en ny skiva, Truelove's Gutter. Jag vet inte om den i någon mening är bättre än föregångaren men den här gången lyssnar jag på ett annat sätt. Jag låter Richard Hawley svepa in mig i sina dandyfiltar och ta med mig på promenader på den brittiska landsbygden. På 90-talet var Richard en av de största britpopparna och han har gjort rätt mycket imponerande grejer under sin musikaliska karriär. Men av britpoppen finns det inga som helst spår på hans två senaste soloalbum. Den musik han gör nuförtiden är mycket mer elegant. Det är melankoliskt och mycket gripande. Låtarna är långa, drömska och litterära. Det finns mycket att gilla med Richard Hawleys sätt att göra musik. Särskilt en höst som denna. Truelove's Gutter är ett album som man helst lyssnar på från början till slut. Det är ett album som fungerar lika bra på den långsamma söndagspromenaden som hemma i sängen. För den som vill bli absorberad av något smakfullt och brittiskt är Truelove's Gutter det enda vettiga valet den här hösten.

[ingenting] har fått rätt mycket uppmärksamhet av mig de senaste månaderna. Ända sedan jag hörde Halleluja! i juli har jag gått omkring med känslan av storverk och bomber. Men ändå har det tagit lite tid att smälta deras musik. Tomhet, idel tomhet har varit ute några veckor men det är egentligen först nu som jag har kunnat ta in hela albumet. Jag har insett hur otroligt bra det faktiskt är. Till en början tyckte jag att det lät för mycket Kent om [ingenting]. Den känslan har släppt helt nu, och istället gör jag jämförelser med storheter som Anna Järvinen och Olle Ljungström. Ljudbilden är perfekt på nästan alla låtar. Christopher Sanders låttexter träffar precis där de ska. Det är väldigt rörande och medryckande. Förutom Halleluja! har jag blivit besatt av låtarna Satans högra hand och Dina händer är fulla av blommor. På Satans högra hand använder sig bandet av ett barn i refrängen. De lyckas där med något som Kent aldrig kunde få till. Det låter sinnessjukt bra och effektfullt. På Dina händer är fulla av blommor tar bandet hjälp av Sibille Attar. Det är första gången som jag hör något med henne, men jag räknar redan låten som en av de bästa nya låtar som har släppts i år. Sibelle känns som en rakare Anna Järvinen och jag hoppas verkligen att hon kommer göra flera låtar på svenska. Även om de nämnda låtarna står ut så är hela Tomhet, idel tomhet ett riktigt bra album. Det finns inte en dålig låt där. Det är deppigt och grått, och det är precis vad som behövs för att stärka mig. Vi går aldrig ensamma.



Lyssna på Truelove's Gutter på Spotify.

Lyssna på Tomhet, idel tomhet på Spotify.

lördag 26 september 2009

Ensam fredag med Matt Damon


Den andra skolveckan vid Queen’s University är avklarad. Det är inte alls som hemma i Uppsala. På gott och ont. Men mest ont. Det känns som att jag är tillbaks på gymnasiet. Jag läser fem kurser parallellt. Nivån är inte särskilt hög, men den information som föreläsarna trycker in i sina 50 minuter långa föreläsningar är oöverskådlig. Jag irrar runt på campusområdet och känner mig allmänt omtumlad. I hörlurarna hörs [ingenting]s fantastiska Satans högra hand. Häromdagen gick jag med i universitets outdoor-klubb. De praktiserar vildmarksliv. I helgen ska jag följa med dem ut och campa vid en sjö. Bortsett från att ha sovit i ett tält på tomten till ett radhus för 15 år sedan har jag aldrig varit i närheten av att campa. Men jag vill se mer än asfalt när jag är i Kanada. Det är mycket asfalt här. Jag har haft en klassisk ensamfredag. Jag var på fest igår och imorgon ska jag åka ut i skogen tidigt på morgonen, så den här kvällen ville jag ta det lugnt. Men det är lättare att smita undan och gömma sig i Uppsala. Här är det människor överallt. De spelar flip cup och går på keggers. Det är precis som i en collegefilm. I rimliga mängder är det småkul (med betoning på 'små'). Men ikväll orkade jag inte och tog min tillflykt till stadens centrum, där tiggare och haschpipor slåss om utrymmet. Först hamnade jag på ett thaiställe med oväntat bra mat och oväntat otäck gratisefterrätt. Sen hamnade jag på en biograf för att se filmen The Informant! och sist hamnade jag på The Beer Store.

Jag visste inte mycket om The Informant! innan jag såg den. Jag visste att Matt Damon gjorde huvudrollen och jag visste att Steven Soderbergh hade regisserat. Och jag hade sett den skitsnygga postern. Det lovade gott. Men där jag hade väntat mig något tokroligt visade det sig istället var en mycket märklig film. The Informant! är genuint konstig. Det är en blandning mellan komedi och thriller, men är varken särskilt rolig eller spännande. Dessutom bygger den på verkliga händelser vilket får det hela att kännas ännu märkligare. Filmen utspelar sig till stora delar under den första halvan av 1990-talet. Det är något som Steven Soderbergh har tagit fasta på. Filmen är nog det fulsnyggaste som jag har sett på flera år. Kläder, frisyrer och möbler är hiskeligt fula och tråkiga men Soderbergh får det ändå att kännas vackert och eftertraktansvärt. Matt Damon bär hela filmen på sina axlar. Han gör en alldeles fantastisk rollprestation. När jag hade räknat ut Damon för gott gör han en roll av den här kalibern och får mitt intresse för honom att växa enormt. Han spelar en bipolär biokemist som har en hög position i stort företag i livsmedelsbranschen. En serie konstiga händelser får honom att infiltrera företaget för FBIs räkning. Saken är bara den att han inte är helt sanningsenlig. Han ljuger och håller viktiga fakta dolda. Han står i centrum i nästan varje scen och vi som ser filmen får en intressant inblick i hans tankevärld. Det är en minst sagt underlig man, med bisarra tankar och en förmåga att dra lustiga slutsatser.

Steven Soderbergh måste vara en av de mest intressanta regissörerna i Hollywood. Senast gjorde han de omdiskuterade filmerna om Che Guevara och innan dess gjorde han de tre superkommersiella Ocean’s-filmerna. Att förutse hans nästa drag är omöjligt. Han kan göra precis vad som helst och verkar behärska många olika stilar. Det är ganska sällan som det blir helt lyckat. The Informant! är mest märklig och är främst sevärd om man vill se Matt Damon briljera som aldrig förr. Hans skådespel gjorde ett stort intryck på mig.

Imorgon är det alltså dags för camping. Jag har fått se de flesta djur som jag ville se här i Kanada men om jag får se en bäver imorgon är min lycka gjord.

tisdag 22 september 2009

Monsters Of Folk


För några år sedan gjorde Conor Oberst och hans följeslagare Mike Mogis, M. Ward och Jim James från My Morning Jacket några spelningar tillsammans där de spelade varandras låtar. En av de spelningarna filmades och det är en av de bästa filmade konserter som jag har sett. Conor framförde sina låtar med otrolig inlevelse och känsla. Det var omöjligt att inte bli berörd på djupet. Jag är en stor beundrare av både Oberst och Ward och de är om möjligt ännu bättre när de samarbetar. Nu har samma gäng gjort en skiva tillsammans under bandnamnet Monsters Of Folk. Självklart blev jag väldigt upphetsad av nyheterna om det här skivsläppet, och resultatet blev faktiskt bättre än vad jag hade väntat mig. Det var ingen tvekan om att albumet skulle bli bra men särskilt Conor har släppt många skivor på kort tid med varierande kvalité och risken fanns att Monsters Of Folk-skivan skulle kännas som ett hastigt hopplock från de olika bandmedlemmarnas skrivbordslådor. Men så blev det inte. Monsters Of Folk är en varierad och intressant skiva med många bra och gripande låtar. Som tur är begränsar sig inte bandet till folkrock utan vågar ta ut svängarna emellanåt. Det känns som att de har gjort en skiva med längre livslängd än det mesta som släpps idag.

Den inledande låten, Dear God (sincerely M.O.F.), låter inte alls som jag hade förväntat mig. Den är förföriskt vacker, okomplicerad men ändå ovanlig och märkligt beroendeframkallande. Där når Monsters Of Folk höjder som de inte riktigt kommer nära igen. Men de resterande fjorton låtarna är absolut inte dåliga. De olika sångrösterna avlöser varandra på ett bra sätt, de olika stilarna passar bra ihop och helheten känns väldigt naturlig och självklar. Det är uppenbart att kreativiteten har flödat och att samarbetet har fått bandmedlemmarna att nå väldigt långt. De kompletterar varandra på ett utmärkt sätt. Monsters Of Folk är ett matigt album laddat med många välskrivna texter och fina melodier. Ibland är det finstämt och lågmält, ibland slagkraftigt och intensivt. Det här är en supergrupp som är mer än en kul grej. Jag har fastnat ordentligt. Albumet ligger på samma nivå som M. Wards fantastiska Hold Time som kom i början av året, och när det gäller Conor Oberst är det här det bästa som han har gjort på flera år. Han gör en låt som heter Man Named Truth som är helt sinnessjukt bra. Monsters Of Folk spelar sig varma i min iPod och kommer få en hedersplats när det är dags att summera musikåret i december.

måndag 21 september 2009

Peep Show är tillbaka!


Sommaren är över. Som vanligt är det bästa tecknet på höstens ankomst invasionen av alla TV-serier som måste ses. Efter flera månader av torka blir det en liten omställning. Det känns både kul och jobbigt. Jag har ofta känt mig stressad av alla serier som ska ses. Men mest är jag glad. Nu finns det något att fylla döda kvällar med. Inom de kommande veckorna kommer de flesta av mina favoritserier ha påbörjat sina nya säsonger. En av de TV-serier som jag längtat allra mest efter är den brittiska komediserien Peep Show. I England visas den på Channel 4, som med grymma komediserier som Mighty Boosh och Inbetweeners och högkvalitativa dramaserier blivit en av mina absoluta favoritkanaler. Peep Show hör till de roligaste TV-serier som jag någonsin har sett. Den här helgen hade den sjätte säsongen premiär i England, men i Sverige har serien aldrig fått någon uppmärksamhet. Det är konstigt för jag tycker Peep Show är en suverän serie som borde ha en given plats i SVTs tablå. I England har serien en välförtjänt kultstatus. Manuset är otroligt fyndigt och välskrivet och komikerduon David Mitchell och Robert Webb som har gjort serien och spelar huvudrollerna är betraktade som genier. Det var över ett år sedan den femte säsongen avslutades och jag har varit otroligt spänd på att få veta vad som har hänt med de bisarra karaktärerna sedan dess.

Peep Show kretsar kring två vänner som bor tillsammans. De är varandras direkta motsatser och kommer sällan överens. Ändå är de bästa vänner. Mark är den blyga, töntiga typen som sköter sig på jobbet och som egentligen hade levt ett väldigt tråkigt liv om det inte hade varit för Jeremy som är arbetsskygg, kåt och drogliberal. Serien utspelar sig i en grå brittisk vardag där det ofta händer sjuka och absurda grejer. Titeln, Peep Show, anspelar på att man ofta får titta in i de två huvudpersonernas huvuden och se saker med deras ögon och höra deras tankar. Det är ofta tankarna och det osagda som är det roligaste i serien. Ibland händer det inte särskilt mycket men Peep Show är ändå en av de mest bisarra och galna serier som någonsin har visats på TV. Jag tycker att hela serien är extremt rolig. Det tog ett tag att ta sig in i serien men nu är jag helt fast. Avsnitten är inte fristående och man får verkligen lära känna karaktärerna. Förutom Mark och Jeremy finns det några återkommande bifigurer. En av dem är den pundiga och oberäknelige musikern Super Hans som ofta bidrar med stor humor. Som med de flesta andra brittiska komediserier är säsongerna föredömligt korta med sex halvtimmeskorta episoder. Jag skulle rekommendera alla som gillar annorlunda humor att se Peep Show. Det är inte en serie som passar alla, men jag är övertygad om att många kommer älska den.

söndag 20 september 2009

Tvättbjörnar, kanadensisk indie och Niagarafallen


I fredags kväll tittade jag ut genom fönstret och fick se två tvättbjörnar ta sig ned för husets brandtrappor med rultande gång. Jag är väldigt förtjust i djur och tvättbjörnar har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Det här var första gången som jag sett vilda tvättbjörnar och det var obeskrivligt stort. Hjärtat hoppade till, och jag öppnade fönstret och följde efter de söta djuren nedför brandtrapporna. Nere på gräsmattan kom jag väldigt nära en av dem. Det var häftigt. Tydligen hade någon haft ett fönster öppet på övervåningen och tvättbjörnarna hade gjort ett besök i huset. Kanadensarna anser att tvättbjörnar, ekorrar och murmeldjur är skadedjur men jag håller alltid fönstret öppet med förhoppningen om finbesök.

Annars har den senaste veckan varit krävande. Jag tampas med det kanadensiska skolsystemet, som saknar all organisation och logik, och har haft den värsta förkylningen på flera år. Ibland kan det kännas lite hopplöst. Jag lyssnar mycket på musik och har börjat värdera min 120 gigs iPod som ett av de bästa köp jag någonsin gjort. Kanadensarna är småtråkiga och än har jag inte träffat någon med ett brinnande intresse för film eller musik. De flesta verkar lyssna på radioanpassad skit, men så är det ju visserligen i Sverige också. En intressant iakttagelse är att det inte finns subkulturer här. Alla ser exakt likadana ut. Det finns en frisyr för killar och alla bär foträta och praktiska skor. Tjejerna ser lika skittråkiga ut. Här finns inga popkillar och ingen har någonsin hört talas om Weekday eller modebloggar. I Sverige kan jag bli oerhört trött på all ytlighet och tomhet, men som läget är här skulle jag ge varje popkille med Cheap Monday-jeans och slitna Converse en varm och utdragen kram. Dessutom är alla provocerande vita. Det finns en liten minoritet asiater, men det är allt.

Jag trodde att jag hade hamnat i ett musikaliskt wasteland, men i fredags hände något mycket oväntat. Ett kvarter härifrån, på ett ställe som heter The Mansion, spelade fyra riktigt grymma liveband. På bottenvåningen satt män i flanellskjortor och grova kängor och söp och lyssnade på Lynard Skynard, men på övervåningen var det bara indie som gällde. De fyra banden hade kraftigt olika stilar, men var alla riktigt tajta och roliga att titta på. Det var punk, goth, funk, indiemanskörer, galenskaper, schyssta riff och trevliga rytmer. Jag kommer tyvärr bara ihåg namnen på två av banden, Spiral Beach och Two Hours Traffic, och även om de säkert gör sig bäst live är de värda att kolla in. Det finns uppenbarligen bra indiemusik i Kanada, men det kan vara lätt att glömma det när man tvingas se de tråkiga och uniforma universitetsstudenterna hela dagarna.

Det kanadensiska band som jag gillar mest just nu är det Montrealbaserade Elephant Stone. Namnet har de förstås tagit från en av The Stone Roses bästa låtar och med ett sådant bandnamn blir det nästan skitbra per automatik. Elephant Stone gör den vackraste pop som jag har hört sedan Grizzly Bears Veckatimest. Deras debutalbum The Seven Seas finns att lyssna på i sin helhet på bandets MySpace. De inledande låtarna Bombs Bomb Away och How Long är små mästerverk som jag inte kan sluta lyssna på. Bandet använder sig rätt mycket av det indiska stränginstrumentet sitar (tänk på de mest flummiga Beatleslåtarna!) och ibland fungerar det väldigt bra. Ibland blir det dock lite för mycket, och det enda som gör att The Seven Seas inte blir ett fulländat popalbum är de utdragna sitarsessionerna.

Igår var jag vid Niagarafallen. Det var helt sinnessjukt mäktigt. Jag blev mer imponerad än vad jag trodde att jag skulle bli. Jag blev helt hypnotiserad av allt vatten och det var inga problem att spendera flera timmar vid fallen. Men ska jag vara ärlig så var nog tvättbjörnarna lite häftigare ändå.

tisdag 15 september 2009

En ny Office Space?


Det finns få filmer som jag har sett lika många gånger som Office Space. Det är en av de komedier som aldrig känns tråkiga eller uttjatade. Den är inte bara rolig utan säger också något om livet och samhället. Manuset är otroligt välskrivet och skådespelarna är perfekta i sina roller. Humorn är egen och filmens kultstatus är motiverad. Klassiska scener som kopiatormisshandeln samsas med fantastiska repliker som ”So I was sitting in my cubicle today, and I realized, ever since I started working, every single day of my life has been worse than the day before it. So that means that every single day that you see me, that's on the worst day of my life”. Office Space är helt enkelt en personlig favorit. Regissören Mike Judge hade aldrig gjort någon spelfilm innan Office Space men hade med tecknade TV-serier som Beavis and Butt-Head och King of the Hill fått ett rykte som en rolig jävel. Filmen blev bättre än vad någon hade kunnat hoppas och den har bara blivit bättre med åren. Man hade kunnat tro att Mike Judge med en succé som Office Space bakom sig skulle fortsätta göra spelfilm, men bortsett från superfiaskot Idiocracy har det varit väldigt tyst från honom. Han har fortsatt med tecknade TV-serier som inte särskilt många ser och som jag inte finner speciellt roliga. Att han skulle göra en ny spelfilm var något som jag hade slutat hoppas på. När jag i förra veckan vandrade uppför Kingstons smått smaklösa gågata blev jag därför väldigt förvånad – och glad! – när jag såg en affisch för en ny film från Mike Judge. Extract heter den, och självklart har jag gått och sett den. Filmen lever tyvärr inte upp till mina förväntningar och är inte särskilt rolig. Men inte heller särskilt dålig. Det är bara inte en ny Office Space – vilket alla självklart hade hoppats på.

Extract och Office Space har egentligen ganska mycket gemensamt. De utspelar sig båda i tråkiga småstäder och handlar om människor som har fastnat i olika hopplösa positioner. Människor som går utanför lagen för att försöka ändra sin situation, varpå roliga, konstiga och jobbiga saker händer. Men där Office Space lyckades på alla områden haltar sig Extract fram. Huvudrollen spelas av Jason Bateman, som har fått ett rejält uppsving de senaste åren. Han spelar en kemist (!) som har kommit på ett sätt att smaksätta mat med olika extrakt (exakt vad affärsidéen går ut på är aldrig helt uppenbart) och har byggt en fabrik och ett företag kring konceptet. Men han hatar sitt jobb. Även hans privatliv suger och hans fru vägrar att ligga med honom. En dag börjar en mystisk (=kriminell och attraktiv med lömska avsikter) tjej jobba på fabriken och den sexuellt frustrerade Bateman får för sig att han vill ligga med henne. Men för att lindra sitt dåliga samvete vill han först att hans fru ska vara otrogen mot honom och anlitar – under påverkan av ett bedövningsmedel för hästar - en gigolo som ska ligga med henne. Som brukligt går förstås allt åt helvete. Ute på fabriksgolvet förlorar en av arbetarna en testikel i en bisarr olycka och företaget riskerar att falla samman.

Det låter ju skitkul, eller hur? Men av någon anledning fungerar det inte. Även om många av skådespelarna är grymt begåvade (J.K. Simmons!) och gör sitt bästa med materialet är det ändå något som fattas. Jag skrattar alldeles för sällan och jag bryr mig inte riktigt om människorna på duken. Det kan vara så att Extract saknar hjärta. Förväntningarna var förstås orimliga och jag kan verkligen förstå varför Mike Judge väntade så många år med att göra något nytt. Resultatet är inte dåligt, men ganska mediokert. Jag skulle inte förvänta mig att ni kommer få se Extract på bio i Sverige. Det känns som en flopp som kommer dyka upp i reabacken hos din närmaste bensinmack om något år. Kan du komma över filmen tycker jag ändå att du ska se den. Men förvänta dig inte för mycket.

fredag 11 september 2009

Jazz-Magnus


Högst upp på min önskelista står det ”en ny svenskspråkig skiva med Magnus Carlson”. Weeping Willows-sångarens två soloalbum från det tidiga 2000-talet, Allt är bara du, du, du och Ett kungarike för en kram, är två av mina favoritalbum och bland det bästa som någonsin har spelats in på svenska. De två skivorna är helgjutna och innehåller bara starka låtar. Magnus Carlson var nästan mer Morrissey än Morrissey själv. Hans låtar om olycklig kärlek, tomhet och alltings jävlighet blir bara bättre ju mer man lyssnar på dem. Jag lyssnar fortfarande på de båda skivorna regelbundet och har alltid önskat att Magnus ska göra flera album på svenska. Men det tror jag inte kommer hända. Han steg åt sidan för Håkan. Även om Håkan är den starkast lysande stjärnan som ingen egentligen kan jämföras med tycker jag att Magnus fyllde något slags tomrum. Det hade funnits plats för de båda. Jag förstår hans val att ge upp den svenskspråkiga musiken och han kommer alltid ha min fulla sympati. Magnus verkar vara en genuint snäll person med en äkta och brinnande kärlek till den popmusik som han alltid har vårdat så ömt. Ändå tycker jag att Moz-poppen på svenska var hans rätta element.

Efter några år är nu Magnus Carlson tillbaka med en ny soloskiva. Det är inte svenskspråkigt och han har inte ens skrivit låtarna själv. Men Magnus Carlson är Magnus Carlson och Magnus Carlson är alltid jävligt bra, så jag har all anledning att vara upphetsad och exalterad. Det han gör på Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet påminner lite om det man har kunnat se på de spelningar som har gjort med Sigge Hill och hans band, bland annat i Norrköping, de två senaste somrarna. Fast ännu bättre, och mer sofistikerat. Bara en vecka innan releasen av albumet släpptes en skiva där Willie Nelson gjorde jazzcovers. Den skivan fick lysande recensioner, men jag tycker att Magnus gör samma grej bättre. Han närmar sig jazzen på ett mer spännande, och definitivt roligare, sätt. När jag lyssnade på Magnus Carlson & The Moon Ray Quintet de första gångerna för snart två veckor sedan var det några låtar som kändes fantastiska medan jag var lite ljummet inställd till helheten. Efter ytterligare lyssningar och lite tid har albumet växt och jag har sakta börjat tycka att det är suveränt album. Min längtan efter svensk musik är större nu än någonsin, när jag bor utomlands, och Magnus röst lindrar hemlängtan mer effektivt än något annat. Arrangemangen är snygga och proffsiga, låtarna är aldrig onödigt utdragna utan håller sig runt tre-fyra minuter och Magnus sjunger fantastiskt. Han verkar älska de låtar som han tolkar, och jag tycker faktiskt att han lyckas göra något eget av materialet och samtidigt hedra originalen. Skivan ger mersmak och jag hoppas verkligen att Magnus och bandet ger sig ut på turné med materialet. Låtvalet känns genomtänkt och att Magnus inte bara håller sig till uråldriga jazzlåtar utan bland annat ger sig på The Zombies Time Of The Season – en av de låtar som jag älskar mest – känns kul och uppfriskande. Andra låtar som står ut är de fantastiska If You Live och Sea Lion Woman. Jag fick inte en ny svenskspråkig Magnus Carlson-skiva men det spelar inte någon större roll. Magnus gör vad som känns rätt för honom och så länge som han gör det kan inget gå fel. Kärleken till musiken lyser igenom i allt han gör, och hans musik träffar allt rätt i hjärtat.



Spotify, Aftonbladet, DN, SvD

måndag 7 september 2009

(500) Days Of Summer


Finns det någon musikintresserad kille som inte drömmer om att träffa drömtjejen genom sin musiksmak? För de flesta musikintresserade killar personifierar Zooey Deschanel den absoluta drömtjejen och när hon i trailern för (500) Days Of Summer säger att hon älskar The Smiths till den sympatiska Joseph Gordon-Levitt som står i hissen med There Is A Light That Never Goes Out i lurarna föll jag så jävla hårt. Det verkade som att (500) Days Of Summer kunde vara den perfekta romantiska komedin. Det är nästan tio år sedan High Fidelity - en av mina absoluta favoritfilmer - hade premiär och det var dags för en ny relationskomedi som utgår från en känslig kille med bra musiksmak. (500) Days Of Summer är den filmen. Det dröjer innan den går upp på bio i Sverige men här i Kanada har den visats ett tag. Ikväll gjorde jag mitt första biobesök i Kingston. Det var inte någon större skillnad jämfört med hemma i Sverige förutom att man slipper undertexter och att det var rätt mycket folk på en film som hade setts av ett fåtal hemma. Gillar du den här bloggen och de grejer jag skriver om kommer du älska (500) Days Of Summer.

(500) Days Of Summer försöker från första scenen vara en annorlunda romantisk komedi för en publik som aldrig skulle se en film med Kate Hudson. Det fungerar oväntat bra. Kärleken tas på allvar, och det känns som att viktiga och centrala frågor vidrörs och ifrågasätts. Det är inte en kärlekshistoria med ett uppenbart lyckligt slut och filmen berättas inte kronologiskt. Vi får redan från början veta att hjärtan kommer krossas. Joseph Gordon-Levitt spelar en popnörd som gett upp sina arkitektdrömmar och jobbar med att skriva gratulationskort. Han tror på kärleken och vet att han inte kommer bli fullständigt lycklig förrän han har hittat den rätta. När han hittar henne – och hon spelas förstås av Zooey – visar det sig att hon inte har samma syn på kärleken. Hon är inte ute efter något seriöst och tror inte att kärlek existerar. Ändå påbörjar de en relation. Som förstås är dömd att gå åt helvete.

Joseph Gordon-Levitt är mest känd för sin roll i TV-serien Tredje klotet från solen som gick på TV4 för rätt så många år sedan. Sedan dess har han växt upp till en riktigt skicklig skådespelare. Han har gjort flera bra roller de senaste åren, och han är perfekt som huvudrollen i (500) Days Of Summer. Han är trovärdig som den snälla killen som drömmer om den stora kärleken och lyssnar alldeles för mycket på pop. Att filmen berättas helt ur hans perspektiv och inte från tjejens känns väldigt uppfriskande. De tjejer som ser filmen tycker säkert synd om honom men killarna i publiken kan nog känna igen sig och beröras på ett annat sätt. (500) Days Of Summer är en romantisk komedi för blyga killar som du och jag. Killar som aldrig skulle kunna få någon som Zooey Deschanel, men ändå drömmer om det.

(500) Days Of Summer är riktigt rolig och underhållande. Manuset är välskrivet och träffande och skämten sitter där de ska. Samtidigt är det en gripande film, och det icke-kronologiska berättandet bidrar till att filmen berör ännu mer. Regissören Marc Webb använder flera intressanta grepp som får filmen att stå ut. När huvudpersonen är lycklig och nykär är filmen som en solskensmusikal med dansande människor på trottoarerna och när han är nere går han på bio och ser en deppig svensk film med sig själv i huvudrollen. En rolig scen utspelar sig på Ikea. När huvudpersonen ska träffa drömtjejen efter ett längre uppehåll delas bilden i två delar där vi dels får se vad han hade förväntat sig och dels vad som faktiskt händer. Det är både snyggt, effektivt och skickligt utfört. Dessutom är soundtracket så perfekt som det kan bli. (500) Days Of Summer är en av de bästa nya filmer som jag har sett i år. Jämfört med nästan alla andra romantiska komedier är den faktiskt tänkvärd. En film för oss.

söndag 6 september 2009

Kings & Queens


Jag har nyss börjat min andra termin i Uppsala. Jag har inga egentliga kompisar, känner mig ensam och utsatt och undrar vad livet går ut på. Det mesta känns hopplöst. Musik och film är det som får mig att fortfarande vara glad. I den stunden träder min räddare och följeslagare fram. Han är ett år äldre, kommer från London och verkar känna likadant. Dessutom delar han min musiksmak. Hans debutalbum blir uppkallat efter en instruktionskassett som hans mamma har gett honom med syftet att lindra hans panikkänslor. Panic Prevention blir min favoritskiva och Jamie T börjar kännas som en nära vän. Jag lyssnar nästan oavbrutet men kan inte förmå mig att lyssna sönder skivan.

Nu är det september 2009. Jamie Ts nya album, Kings & Queens, är äntligen här. Det är det album som jag har längtat mest efter någonsin, och mina förväntningar har varit skyhöga. Att göra en värdig uppföljare till Panic Prevention måste vara otroligt svårt, men jag har aldrig tvivlat på att Jamie inte skulle klara av det. Det har aldrig varit helt tyst från Jamie T. Under det senaste året har han släppt flera nya låtar, varav många inte finns med på Kings & Queens. Han har varit schysst mot fansen och vårdat sin karriär på ett snyggt sätt. Hypen inför det nya albumet har sakta byggts upp till något enormt. I januari kom det officiella mailet om det nya albumet och vi fick höra en ny låt. I slutet av juni kom den första singeln från albumet, Sticks’n’Stones, på en EP med tre andra låtar. För en vecka sedan kom den andra EPn, Chaka Demus EP, med en till singel och tre nya låtar. Jag har följt Jamie med spänning och nu när albumet faktiskt är här känns det smått overkligt. Att det dessutom är så bra som det faktiskt är gör att jag nästan kokar över av lycka.

Panic Prevention innehöll så många infall och inspirationskällor att Jamie utan problem hade kunnat få Kings & Queens att låta hur som helst. Han påverkas av både gammal rockmusik och nyare musikstilar och resultatet är ett helt eget sound. Det finns en härlig Sandinista!-galenskap i hans sätt att komponera musik. När Joe Strummer dog tog Jamie över. Kings & Queens är lika varierad som Panic Prevention. Här finns potentiella hits, lågmälda singersongwriterlåtar, rap och roliga rytmer. Jamie behärskar allt och han gör allt jävligt bra. Han sjunger om selfish sons, punks och om att åka till Kuba innan Castro dör. Jamie gör den bästa musiken för unga vilsna män. Jag har lyssnat på Kings & Queens ett tiotal gånger och kommer fortsätta lyssna på den en lång tid framöver. Det är för tidigt att jämföra Kings & Queens med Panic Prevention. Jag tror inte att det nya albumet kommer få samma personliga betydelse för mig som Panic Prevention, men det är utan tvekan en stark – och värdig – uppföljare.

Både Lily Allen och Jack Peñate har släppt sensationella uppföljare till sina debutalbum i år, men de kan inte mäta sig med Jamies nya skiva. Jag har inte ett ont ord om Kings & Queens. Det är högsta betyg på alla områden. Texterna sitter där de ska, Jamie sjunger med fantastisk inlevelse och känsla och produktionen är fascinerande. Jag är enormt imponerad av Jamie. Han är utan tvekan 2000-talets största artist. Det känns som att han kan gå vilken väg som helst efter det här. Jag har fullt förtroende för att allt Jamie gör kommer bli bra. Jag kommer alltid följa honom och kommer nog aldrig sluta lyssna på Panic Prevention och Kings & Queens. I den mån man kan göra klassiska album idag är det här superklassiker. Det går inte att tröttna på den stilsäkert varierade musiken. Jag hittar alltid något nytt och jag blir alltid väldigt berörd så fort som Jamie öppnar käften. Från den inledande 368 till den avslutande Jilly Armeen sitter jag på helspänn. Min kärlek till Jamie kommer aldrig ta slut. Jag älskar honom.



Jag antar att en del av er är intresserade av hur de första dagarna i Kanada har varit. Det är för tidigt för att jag ska kunna ge en rättvis rapport. Jag har inte riktigt samlat mig än, och det första intrycket har varit väldigt blandat. Jag överlever och känner mig ganska optimistisk. Det är ekorrar överallt och igår såg jag ett murmeldjur rota i soporna framför fönstret. Det kändes stort.