Det kommer aldrig va över för mig. Och så är det nog. Det är
snart 13 år sedan jag hörde Håkan Hellström för första gången och sedan dess
har han gått från klarhet till klarhet. Lysande album utan svaga låtar,
fantastiska livespelningar och en skön personlighet har gjort honom till
Sveriges enda riktiga rockstjärna. Periodvis har hans musik betytt väldigt
mycket för mig och enskilda textrader har lyft och burit mig genom jobbiga
dagar. Den absoluta höjdpunkten var skivorna Ett kolikbarns bekännelser och
För sent för edelweiss där Håkan nådde oväntade höjder både textmässigt och
musikaliskt. Kolikbarnet står sig som det bästa svenska rockalbumet någonsin, i
jämn konkurrens med Thåströms Skebokvarnsv. 209. Jag dyrkar Håkan på alla sätt
och därför känns det lite konstigt att yttra sig om hans nya skiva. Det känns
nämligen obekvämt att erkänna att jag inte alls tycker att den håller
samma nivå som hans tre senaste album. Att den inte, vare sig när det gäller
texterna, sångerna eller melodierna, får mig att känna på samma sätt som de
tidigare skivorna. Att jag kanske håller Hästpojkens nya skiva närmare hjärtat.
Det känns som förräderi att ens påstå något sådant.
När jag fick tag på 2 steg från paradise, via en
Flashback-länk sent på kvällen innan releasedagen, upplevde jag känslor av
fullständig lycka. Jag stannade uppe halva natten, hoppade i sängen och
lyssnade på skivan om och om igen. Det kommer aldrig va över för mig framkallar
inte samma känslor, vilket visserligen inte är särskilt oväntat. Det senaste
året har jag inte lyssnat lika mycket på Håkan som tidigare. Texterna berör mig
inte riktigt på samma sätt som de gjorde för några år sedan. Kanske har jag
blivit vuxen, kanske har musiken spelat ut sin roll. Att förhålla sig till
Håkans nya skiva är svårt. Det är en riktigt bra skiva, men med Håkan Hellström
måste man säga mer än så. Jag känner inte att jag kan slentrianhylla skivan på
samma sätt som nästan alla kritiker har gjort. Som med alla stora artister som
hållit på ett tag är det oundvikligt att inte jämföra allt Håkan gör med det
som han gjort tidigare, och det är då jag börjar se svagheter med det nya
albumet.
Mitt största problem med Det kommer aldrig va över för mig
är soundet. Det är som Håkan bytt favoritband. Det sound jag älskade, och
förknippade med honom – Eldkvarndrivet, Springsteeneuforin och Dylanskevheten –
dominerar inte längre. Istället är det mer producerat, och därmed fulare och
tråkigare, än tidigare. Jag trodde att Håkan och jag hade ungefär samma
uppfattning om hur bra musik skulle låta men på förvånansvärt många låtar på
nya skivan vänder han de gamla rockidealen ryggen och prövar något nytt. Det är
inte dåligt, han har aldrig gjort en dålig låt, men kan omöjligt mäta sig med
de tidigare skivornas rockperfektion. Istället för drivande melodier och
medryckande rytmer är det synthar, tråkiga trummor och 80-talets mest hemska
damkörsång som gäller den här gången. När Dylan gjorde Empire Burlesque kunde
han skylla på det rådande 80-talet, och det vansinniga musikklimat som också
drog ned Springsteen och Leonard Cohen i skiten, men vad ska Håkan skylla på?
Tillfälligt hjärnsläpp? Jag saknar nerviga låtar som Dom där jag kommer från från förra skivan, och i brist på annat har mina favoritlåtar på Det kommer aldrig
va över för mig blivit titelspåret och den syntiga Pistol, just för att de har
rytm och driv. Det finns några låtar som hade kunnat passa in på Kolikbarnet
eller Edelweiss men varken musikaliskt eller textmässigt håller Valborg eller
Det tog så lång tid att bli ung samma nivå som Håkanklassiker som Jag har varit
i alla städer och Gårdakvarnar och skit. Kanske är det orättvist att jämföra,
men det är tyvärr oundvikligt.
En av många anledningar att älska Håkan Hellström är hans
fantastiska texter. Trots alla klassiska ingredienser – tvivel, ångest, dåligt
självförtroende och korta men intensiva lyckorus – når han inte samma nivåer
som tidigare på det området heller, även när han namedroppar Morrissey och min
lillebrors idol Kaspar Hauser. Vanligtvis gör hans låtar ett direkt och
kraftigt intryck på mig, vissa fraser fastnar omedelbart och växer till
odödliga citat. Sådana textrader finns på Det kommer aldrig va över för mig
också – ”Ett år går fort mellan höghusen, men det kommer gå fint om du hänger
med.” – men de är inte lika ofta förekommande och starka som på de tidigare
albumen. Jag tycker uppenbarligen att det här är Håkans sämsta album, vilket
inte är kul att konstatera, särskilt inte när det ändå är en bra skiva. Håkan är
fortfarande Sveriges största artist och jag kommer lyssna på den här skivan
resten av våren. Inför nästa album hoppas jag dock att han går tillbaka till
ett rockigare sound och hittar ny inspiration till sina låttexter. Kanske kan
han ta intryck av Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Eldkvarns Limbo och börja
skriva lite vuxnare och mer reflekterande låtar. Håkan har trots allt växt upp,
en gång för alla, och det ska bli spännande att se hur han hanterar att passera
40.