lördag 20 april 2013

Finpop tycker till om Håkans nya skiva

Det kommer aldrig va över för mig. Och så är det nog. Det är snart 13 år sedan jag hörde Håkan Hellström för första gången och sedan dess har han gått från klarhet till klarhet. Lysande album utan svaga låtar, fantastiska livespelningar och en skön personlighet har gjort honom till Sveriges enda riktiga rockstjärna. Periodvis har hans musik betytt väldigt mycket för mig och enskilda textrader har lyft och burit mig genom jobbiga dagar. Den absoluta höjdpunkten var skivorna Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss där Håkan nådde oväntade höjder både textmässigt och musikaliskt. Kolikbarnet står sig som det bästa svenska rockalbumet någonsin, i jämn konkurrens med Thåströms Skebokvarnsv. 209. Jag dyrkar Håkan på alla sätt och därför känns det lite konstigt att yttra sig om hans nya skiva. Det känns nämligen obekvämt att erkänna att jag inte alls tycker att den håller samma nivå som hans tre senaste album. Att den inte, vare sig när det gäller texterna, sångerna eller melodierna, får mig att känna på samma sätt som de tidigare skivorna. Att jag kanske håller Hästpojkens nya skiva närmare hjärtat. Det känns som förräderi att ens påstå något sådant.

När jag fick tag på 2 steg från paradise, via en Flashback-länk sent på kvällen innan releasedagen, upplevde jag känslor av fullständig lycka. Jag stannade uppe halva natten, hoppade i sängen och lyssnade på skivan om och om igen. Det kommer aldrig va över för mig framkallar inte samma känslor, vilket visserligen inte är särskilt oväntat. Det senaste året har jag inte lyssnat lika mycket på Håkan som tidigare. Texterna berör mig inte riktigt på samma sätt som de gjorde för några år sedan. Kanske har jag blivit vuxen, kanske har musiken spelat ut sin roll. Att förhålla sig till Håkans nya skiva är svårt. Det är en riktigt bra skiva, men med Håkan Hellström måste man säga mer än så. Jag känner inte att jag kan slentrianhylla skivan på samma sätt som nästan alla kritiker har gjort. Som med alla stora artister som hållit på ett tag är det oundvikligt att inte jämföra allt Håkan gör med det som han gjort tidigare, och det är då jag börjar se svagheter med det nya albumet.

Mitt största problem med Det kommer aldrig va över för mig är soundet. Det är som Håkan bytt favoritband. Det sound jag älskade, och förknippade med honom – Eldkvarndrivet, Springsteeneuforin och Dylanskevheten – dominerar inte längre. Istället är det mer producerat, och därmed fulare och tråkigare, än tidigare. Jag trodde att Håkan och jag hade ungefär samma uppfattning om hur bra musik skulle låta men på förvånansvärt många låtar på nya skivan vänder han de gamla rockidealen ryggen och prövar något nytt. Det är inte dåligt, han har aldrig gjort en dålig låt, men kan omöjligt mäta sig med de tidigare skivornas rockperfektion. Istället för drivande melodier och medryckande rytmer är det synthar, tråkiga trummor och 80-talets mest hemska damkörsång som gäller den här gången. När Dylan gjorde Empire Burlesque kunde han skylla på det rådande 80-talet, och det vansinniga musikklimat som också drog ned Springsteen och Leonard Cohen i skiten, men vad ska Håkan skylla på? Tillfälligt hjärnsläpp? Jag saknar nerviga låtar som Dom där jag kommer från från förra skivan, och i brist på annat har mina favoritlåtar på Det kommer aldrig va över för mig blivit titelspåret och den syntiga Pistol, just för att de har rytm och driv. Det finns några låtar som hade kunnat passa in på Kolikbarnet eller Edelweiss men varken musikaliskt eller textmässigt håller Valborg eller Det tog så lång tid att bli ung samma nivå som Håkanklassiker som Jag har varit i alla städer och Gårdakvarnar och skit. Kanske är det orättvist att jämföra, men det är tyvärr oundvikligt.

En av många anledningar att älska Håkan Hellström är hans fantastiska texter. Trots alla klassiska ingredienser – tvivel, ångest, dåligt självförtroende och korta men intensiva lyckorus – når han inte samma nivåer som tidigare på det området heller, även när han namedroppar Morrissey och min lillebrors idol Kaspar Hauser. Vanligtvis gör hans låtar ett direkt och kraftigt intryck på mig, vissa fraser fastnar omedelbart och växer till odödliga citat. Sådana textrader finns på Det kommer aldrig va över för mig också – ”Ett år går fort mellan höghusen, men det kommer gå fint om du hänger med.” – men de är inte lika ofta förekommande och starka som på de tidigare albumen. Jag tycker uppenbarligen att det här är Håkans sämsta album, vilket inte är kul att konstatera, särskilt inte när det ändå är en bra skiva. Håkan är fortfarande Sveriges största artist och jag kommer lyssna på den här skivan resten av våren. Inför nästa album hoppas jag dock att han går tillbaka till ett rockigare sound och hittar ny inspiration till sina låttexter. Kanske kan han ta intryck av Thåströms Skebokvarnsv. 209 och Eldkvarns Limbo och börja skriva lite vuxnare och mer reflekterande låtar. Håkan har trots allt växt upp, en gång för alla, och det ska bli spännande att se hur han hanterar att passera 40.   

onsdag 10 april 2013

Canada – Richard Ford

Varför läser vi böckerna vi läser? För att de tilltalar oss, på något sätt, förstås. Något med böckerna väcker vår uppmärksamhet och gör oss intresserade. Ofta är det en positiv recension eller effektiv marknadsföring. Emellanåt tycker jag det är intressant att tänka kring det här, för även om jag läser mycket finns det alltid många fler böcker som jag inte läser, som jag av någon anledning väljer bort. Med Richard Fords roman Canada var det bara titeln som behövdes för att jag skulle vilja läsa den. De som har läst Finpop en längre tid kommer kanske ihåg att jag för tre år sedan var utbytesstudent i Ontario, och sedan dess har jag ett särskilt intresse för Kanada. Att kalla en roman Canada är modigt, särskilt när det visar sig att bara halva boken utspelar sig där och handlingen egentligen inte har så mycket med Kanada att göra, och borgar för kvalitet. Jag hade aldrig hört talas om Richard Ford tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Nu vet jag att han är en etablerad och ofta hyllad amerikansk författare som blivit belönad med ett Pulitzerpris (för romanen Independence Day som jag planerar att läsa nu i vår) och andra fina utmärkelser. Canada är en lysande roman som med ett långsamt och reflekterande tempo skildrar en ung killes hastiga uppväxt under plötsliga och våldsamma omständigheter.

Canada börjar med full kraft när huvudpersonen Dell Parsons i två meningar klarar av bokens huvudsakliga händelser. Dels att hans föräldrar rånade en bank, dels att det därefter följde flera mord. Läsarens intresse väcks förstås omedelbart och de följande dryga 400 sidorna handlar om hur Dells liv förändrades för alltid när hans föräldrar bestämde sig för att vända upp och ner på allt. Dell ser som vuxen tillbaka på sitt liv och försöker förstå varför saker blev som de blev. Dells pappa var yrkesmilitär och familjen, Dells mamma och hans tvillingsyster, flyttade runt mycket under hans uppväxt. De hann aldrig riktigt slå sig ned någonstans och fick aldrig några vänner. 1956, när Dell är 15 år gammal, kommer familjen till den lilla staden Great Falls i Montana. Dells föräldrar verkar, åtminstone utåt sett, vara helt normala men de båda bestämmer sig, av någon anledning som Dell försöker förstå många år senare, för att råna en bank. Självklart åker de fast, och för att slippa bli omhändertagen flyr Dell, med hjälp av sin mammas enda väninna, till den närliggande kanadensiska provinsen Saskatchewan där han får jobba på ett hotell i en ödslig stad, medan han brottar med alla jobbiga tankar och känslor kring sina föräldrar och sin egen framtid.

Man inser omedelbart att man har med en fantastisk författare att göra när man börjar läsa Canada. Språket är lika sparsmakat som titeln, med enkla och effektiva meningar och ett sällan skådat flyt. Handlingen är genial i all sin enkelhet och det är imponerande hur Richard Ford lyckas bygga en så tänkvärd och smart bok kring ett klumpigt och dåligt planerat bankrån. Känslorna och tankarna hos den 15-åriga Dell som ser sin värld rasa samman är det centrala i Canada, och som uppväxtskildring är den suverän. Det är en fantastisk bok på alla sätt och vis och jag kan varmt rekommendera den till alla som gillar bra litteratur. Till min stora glädje ser jag att boken är på väg i svensk översättning, på Brombergs förlag, och jag hoppas att översättningen gör Richard Fords mäktiga språk rättvisa. Själv ska jag läsa fler av hans böcker, varav flera finns på svenska, för om resten av hans böcker är lika bra som Canada kan han mycket väl bli en ny favoritförfattare. 

tisdag 2 april 2013

Mars revisited

Ännu en månad har passerat och trots det ovanliga ljuset håller vintern ut ovanligt länge. Nyss hemkommen från påskfirande hos min flickväns föräldrar i Finland hade jag tänkt sammanfatta de skivor, böcker, filmer och TV-serier som gällde för mig i mars.


Förutom Nordpolen och Hästpojken, som gjorde månadens två bästa skivor som fortfarande växer för varje lyssning, var det två tjejer födda 1987, samma årgång som mig, som tävlade om mina öron i mars. Först ut var Waxahatchee, en ny bekantskap som egentligen heter Katie Crutchfield och kommer från Alabama, som kom med sitt andra album Cerulean Salt. Tidigare har hon spelat i olika punkband, bland annat ett med det roliga namnet P.S. Eliot. Waxahatchee, som är ett soloprojekt, är singer-songwritermusik med en punkig och rockig nerv. Hon påminner mig lite om Billy Bragg (som också kom med en ny skiva i mars, som inte är lika dålig som vissa påstår) och efter några lyssningar började jag gilla hennes musik riktigt mycket. Hon har en bra röst och texterna går rätt in i hjärtat, utan omvägar. Den andra jämngamla tjejen är Kate Nash som nyligen släppte sin tredje skiva Girl Talk. Kate Nash har aldrig varit någon av mina stora favoriter, hon har alltid hamnat i skuggan av Lily Allen, men jag har följt henne sedan första albumet. Min pappa och jag såg henne faktiskt live redan innan den första skivan släpptes, och hon har alltid framstått som snäll och sympatisk. På Girl Talk är hon lite tuffare än tidigare, med ett punkigare och råare sound än det tidigare Regina Spektor-soundet, och det är en välkommen förändring. När skivbolaget inte gillade det nya punkiga soundet bestämde sig Kate för att dumpa dem och startade upp ett eget skivbolag och finansierade inspelningen av skivan med donationer från fans på internet (så kallad crowd funding, som blir allt vanligare, inte minst bland utvecklare av TV-spel). Det är alltså en coolare, vuxnare och hårdare Kate Nash vi möter på Girl Talk men oavsett hur hårt hon jobbar på sin nya image skiner hennes snälla, söta och sympatiska sidor igenom och det blir ofta ett lite konstigt möte mellan hårt och mjukt, men lite oväntat är det den här lite falska konfrontationen som gör skivan värd att lyssna på. Liksom hennes tidigare skivor är Girl Talk en ganska ojämn samling låtar, med en längre speltid än de flesta nya album, men efter några lyssningar känns helheten ändå riktigt trevlig och jag har lyssnat på den oväntat många gånger. Min favoritlåt är utan tvekan den punkiga Sister som helt klart är en av årets skönaste låtar. Förra veckan var det också dags för en ny skiva från den gamla Finpop-favoriten Wavves. Nathan Williams har blivit några år äldre sen sist, men är fortfarande lika dum i huvudet. På den tredje Wavves-skivan Afraid of Heights bjuder han på Nirvana-refränger, surfharmonier och dryg attityd. Det är svängigt intelligensbefriat, och som vanligt är det lika omöjligt att sympatisera med honom som det är omöjligt att inte älska hans musik.       

Månadens största läsupplevelse var Eyvind Johnsons mäktiga Romanen om Olof - en riktigt stark serie böcker som utan tvekan hör till det bästa som skrivits på svenska. Det tog ett tag ett ta sig igenom den, men jag har också hunnit plöja några andra trevliga böcker i mars. En riktigt mysig bok som jag tror alla skulle gilla är Carol Rifka Brunts charmiga debutroman Tell the Wolves I’m Home. Den utspelar sig i slutet av 80-talet i en New York-förort där en ganska udda tjej 14-årig förlorar sin älskade homosexuella morbror till AIDS. Efter begravningen blir hon uppsökt av en man som visar sig vara morbrorns partner, men som familjen hållit hemlig och dessutom beskyller för morbrorns död. I hemlighet börjar de umgås och inser att de har mycket gemensamt. För att vara en mainstreambok är Tell the Wolves I’m Home suverän – den är välskriven, rörande och oväntat intressant med en del tänkvärda frågor om familj, vänner och livet i största allmänhet. Förhoppningsvis kommer den på svenska, för med rätt marknadsföring är det en bok som borde göra succé överallt. Lite tyngre är den DN-hajpade Primo Levi-samlingen Tre böcker som nyligen getts ut på svenska, med ett bra förord av Göran Rosenberg (som ju vann Augustpriset förra året). I de tre böckerna (Är detta en människa?, Fristen och De förlorade och de räddade) går italienaren Levi igenom sina upplevelser under och efter sin tid i Auschwitz, och hur han förhåller sig till koncentrationslägren. Det är hela tiden mycket sakligt, lugnt och behärskat i beskrivningarna av alla hemskheter och jag skäms lite över mig själv när jag inte berörs så mycket som jag kanske borde. Trots att jag tagit del av mängder av förintelseskildringar, i böcker, filmer och serietidningar, är det här den första självbiografiska koncentrationslägerskildringen jag läser och att Primo Levi aldrig riktigt förmår att gripa tag i mig som läsare, trots alla fruktansvärda hemskheter, har nog mer med hans sätt att skriva än att jag blivit avtrubbad att göra. Han skriver bra och böckerna är fulla av intressanta tankar och iakttagelser, Primo Levi var uppenbart oerhört intelligent och förståndig, men böckerna är snarare relevanta som vittnesmål över en av historiens smutsigaste händelser än som litteratur. Jag rekommenderar alla att läsa hans böcker, men man ska inte läsa dem för att man vill tillgodogöra sig stor litteratur, för det är inte vad det handlar om. Bäst är den andra delen, Fristen, där man får en inblick i det kaosartade Europa direkt efter kriget och får ta del av Levis långa resa hem. En desto roligare läsupplevelse får man om man läser den vansinniga The Teleportation Accident av Ned Beauman. Där får vi följa en sexuellt frustrerad scenarbetare i 30-talets Berlin som i jakten på mutta lämnar Berlin, först för Paris och sedan för Los Angeles. Boken innehåller sinnessjuk dialog, en massa snusk, knäppa bedrägerier, verklighetsfrånvända fysiker, en massa namedropping av gamla författare och har en riktigt skön story befolkad av konstiga och osympatiska karaktärer som man konstigt nog lär sig att älska. The Teleportation Accident är en på flera sätt ovanlig bok och när man väl kommit in i den vill man inte att den ska ta slut. Den har dessutom förra årets kanske snyggaste omslag.


Jag såg också några trevliga filmer i mars och här hade jag tänkt tipsa om månadens tre bästa filmer. För alla som gillar råa brittiska ghettofilmer har de senaste åren varit fantastiska. Det har kommit många sevärda filmer om skitjobbiga unga killar i träningsoveraller, som langar knark och beter sig som svin men ändå känns ganska sympatiska. Sally El Hosainis debutfilm My Brother the Devil är dock bättre än den genomsnittliga engelska ghettofilmen. Här får vi följa två egyptiska bröder och deras liv i ett betongområde i London. Den äldre brodern langar knark med det lokala gänget medan den yngre brorsan, som självklart ser upp till storebrorsan och hans kompisar, fortfarande går i skolan. Båda bor kvar hemma hos föräldrarna och delar sovrum.  På många sätt är det en förutsägbar film, men skådespelarna är lika bra som regin är tight och frågorna filmen ställer tidlösa. My Brother the Devil är en riktigt bra film som verkligen berör. En annan väldigt rörande film är den holländska familjefilmen Kauwboy om den tioåriga pojken Jojo som tar sig an en liten fågelunge. Kauwboy är en fullständigt fantastisk liten film som verkligen tar barn och deras känslor på allvar. Den lilla killen i huvudrollen är suverän, fotot är otroligt snyggt och manuset är lågmält och fint. För alla som sett Ken Loachs klassiker Kes är det oundvikligt att inte jämföra de två filmerna, men för 2010-talet är Kauwboy faktiskt en bättre film. Alla borde se den. En annan film som verkligen förstår sig på barn är den brittiska Broken, regisserad av Rufus Norris, där vi får lära känna den 11-åriga tjejen Skunk. Hon är hur charmig som helst och fantastiskt skådespelad av det lilla stjärnskottet Eloise Laurence. Broken är baserad på en roman vilket märks väldigt tydligt då filmen är ganska splittrad och försöker hinna med lite för mycket på den korta speltiden, men det är ändå en väldigt bra och intressant film som blandar både humor och det djupaste allvar.


När det gäller TV-serier var den största höjdpunkten i mars den fantastiska My Mad Fat Diary som jag bloggade om i ett eget inlägg. Annars var Girls, vars andra säsong avslutades för två veckor sedan, den enda nya serie jag kollade på. Jag tycker den andra säsongen var betydligt bättre än den första, och gillar hur de tog ut svängarna i berättandet ordentligt. Att nästan alla karaktärer skulle flippa ur totalt framåt slutet av säsongen var väldigt oväntat, men det kändes modigt och helt rätt. Det ska bli spännande att se hur serien fortsätter nästa år. Jag har äntligen tagit mig samman och börjat om med Boardwalk Empire, och började nyss se den tredje säsongen (som visades på HBO i höstas). Första gången jag försökte mig på serien, när den precis hade börjat sändas, orkade jag bara med fem-sex avsnitt innan jag bestämde mig för att sluta titta. Då tyckte jag den var tråkig, ointressant och seg. Under hösten började jag dock intressera mig för serien igen, efter att flertalet ”säkra källor” lovordat den. Nu när det inte visas så många andra spännande serier bestämde mig till slut för att ge den en ny chans, och den här gången älskar jag verkligen serien. Jag kan inte riktigt förstå vad som inte föll mig i smaken för drygt två år sedan. Nu känns serien spännande och angelägen, och jag njuter av hur välgjort och maffigt allt är. Skådespelarna är riktigt duktiga och de flesta av karaktärerna känns väldigt intressanta. Det känns som ganska många dömde ut Boardwalk Empire innan den första säsongen hade avslutats och om du liksom jag gav upp serien då tycker jag du ska ge den en ny chans. Jag har svårt att tro att någon som verkligen ger Boardwalk Empire en ärlig chans inte skulle gilla den. Det är kvalitets-TV på alla sätt.