torsdag 30 december 2010

Min kamp – Karl Ove Knausgård

Helvete vad bra han skriver, Karl Ove Knausgård. När jag med viss tveksamhet började läsa Min kamp häromdagen förväntade jag mig inte att jag skulle se storheten i boken. Den har hyllats överallt och omslaget på den svenska utgåvan är prytt av tungt respektingivande ord från eliten av de manliga svenska litteraturkritikerna. För om det är något som står klart från första sidan är det att Min kamp är en manlig bok. Den handlar om hur det är att vara man, och om hur man blir en man. Inte under några som helst omständigheter hade den kunnat skrivas av en kvinna, och det är tveksamt om den ens är ämnad för kvinnor. Det börjar bra, kanske lite högtravande, men väldigt starkt och träffande. Men som alltid, när det gäller en unisont hyllad bok, känns det som att man ska bli besviken. Två dagar senare, när jag precis har lagt ifrån mig Min Kamp, känns det dock som att jag har varit med om en stor läsupplevlese. Min Kamp är en fantastisk bok, en framtida klassiker, och Karl Ove Knaussgård skriver bättre än alla andra. Språket är rakt och direkt med ett sanslöst flyt. Det här är bara den första av sex volymer av Min kamp och det inger en viss trygghet att det finns så mycket kvar. För även om det som den första boken handlar om är sorgligt och jobbigt känns det som att Knausgård har mer att säga än de flesta nutida författare. Jag är otroligt sugen på att få läsa fortsättningen.

Min kamp är omskriven. I Norge verkar det som att boken har skapat en otrolig mängd rubriker, men även i Sverige har det gått att läsa om den i tidningarna. Knausgård skriver nästan uteslutande om sig själv. Han skriver om sitt liv och om hur han blev den han är idag. Han förskönar ingenting och är ärlig och rak i skildringen av sina närstående. Många av hans släktingar har blivit upprörda och man kan diskutera om det är okej att på ett så öppet och naket sätt skriva om verkliga människor. Men Knausgård är knappast ödmjuk mot sig själv och vägrar att försköna sina mindre vackra sidor. Och det gör allt ännu mer komplicerat. Själv väljer jag att inte bry mig om det där. Min kamp är kanske en självbiografi, men den är skriven som en roman, och det är som en roman jag läser den.

Den första volymen handlar mycket om Knausgårds förhållande till den döda fadern och är uppdelad i två delar. Den första delen handlar om Knausgårds tonår. Det är en otroligt träffande och rörande ungdomsskildring, inte helt olik Torbjörn Flygts mästerverk Underdog. Det är inte en glad skildring av tonåren, och jag kan relatera starkt till det mesta som Knausgård skriver. Särskilt ett stycke där den 16-åriga Knausgård och hans bästa kompis ska fira nyårsafton, med allt vad det innebär, slår mig väldigt hårt. Den andra delen handlar om hur den vuxne Knausgård och hans bror städar upp efter sin döde far, som nyss dött av sitt alkolholmissbruk. Det är jobbig läsning och Knausgård är väldigt duktig på att få fram det vidriga, äckliga och ovärdiga i situationen. Det var länge sedan en bok väckte samma obehagskänslor hos mig. Samtidigt är sorgen efter fadern skildrad på ett så lysande sätt, kanske bland det bästa som jag någonsin läst, att det är omöjligt att inte bli berörd på djupet. Knausgårds pappa är den viktigaste figuren i den första volymen och även om Knausgård skriver om sig själv på ett väldigt ingående sätt, som vissa säkert skulle kalla självupptaget, är det farsan som dominerar boken totalt. Flera gånger går mina tankar till Thåströms Skebokvarnsv. 209 och när jag efter att ha läst den sista sidan tittar på författarfotot tycker jag att Knausgård plötsligt är väldigt lik Joakim Thåström. Min kamp är en riktigt bra bok. Jag väntar hungrigt på att nästa volym ska komma på svenska. I väntan på den ska jag ta mig an Knausgårds tidigare roman en Tid för allt. Om du har några som helst tvivel om Knausgård eller Min kamp gör du bästa i att släppa dem. Det här är utan tvekan en av vår tids bästa romaner och om man är det minsta intresserad av litteratur tycker jag att man ska läsa den. Om inte annat för att Knausgård skriver så jävla bra.

torsdag 23 december 2010

Aaron Neville – En kärleksförklaring

Det är jul igen. Förra julen tillbringade jag i New Orleans, och det känns inte riktigt som att en klassisk jul med den dysfunktionella Norrköpingsfamiljen kan leva upp till de fantastiska galenskaper som hände där. Nu sitter jag här och lyssnar på Aaron Neville och försöker komma tillbaka till NOLA i tankarna. Det har varit mycket Aaron de senaste månaderna. Hans låt Hercules, som utan tvekan är en av de skönaste r’n’b-låtarna som någonsin har spelats in i New Orleans, fick mig att vilja lyssna på mer av honom. Inte helt oväntat visade det sig att Aaron spelat in vansinniga mängder grymma låtar genom åren, och några av de största musikkickarna som jag har fått under hösten har varit från hans gamla 60-talsinspelningar. Aaron håller fortfarande på med musik, 69 år gammal, men man kan ganska lugnt konstatera att han storhetstid var under 60-talet. På 70-talet bildade han och brorsorna Art och Cyril det smått legendariska The Neville Brothers, som också gjorde en hel del sköna låtar. Det kommersiella musikklimatet på 80-talet gjorde att Aaron kunde tjäna feta pengar på sin fantastiska röst, men som med så många andra stora artister förstörde 80-talet hans sound och alla hans särdrag. När man vet vad Aaron är kapabel till blir man nästan gråtfärdig när man lyssnar på de Lugna favoriter-hits som han kom att spela in. Men det verkar som att Aaron har kommit in på rätt spår igen de senaste åren. Det glädjer mig. Det här blogginlägget är tänkt som en liten introduktion till dig som är obekant med Aaron och hans musik. Jag kommer berätta varför jag gillar honom och avsluta med en liten lista på hans mest fantastiska låtar.

Aaron Nevilles gestalt kan vara lite avskräckande. Hans högra ögonbryn pryds av det största födelsemärke som jag har sett utanför cancerkliniken och hans kropp är enorm. Redan på det fysiska planet fascineras jag av Aaron. Han är kul att titta på. Aaron Neville föddes 1941 i New Orleans. Han är en svart NOLA-kille med indianblod i ådrorna som belönades med en av världens skönaste röster. Skivdebuten kom 1965 med klassikern Tell It Like It Is som gjorde Aaron till en stor stjärna i r’n’b-världen. Det är en av de bästa låtar som jag någonsin har hört. Aaron Neville fick dock aldrig det där stora genombrottet som han förtjänade och skivkatalogen ekar oroväckande tom mellan det sena 60- och det tidiga 90-talet. Under 60-talet spelade han dock in många odödliga låtar. R’n’b-scenen i New Orleans blomstrade under 60-talet och ingen fick till lika schyssta låtar som Aaron Neville. Många av hans låtar från den tiden har belönats med coola texter, fantastisk sång, perfekta basgångar och enastående blås. Tillsammans med soundet på London Calling och Exile on Main Street har jag nog aldrig hört något som låter skönare, coolare och bättre än Hercules. Grejen med Aaron Neville är att han inte enbart har spelat in bra material, även på 60-talet spelade han in många halvdana låtar, men om man letar runt ett tag hittar man till slut några av den amerikanska söderns bästa låtar. Här kommer min lista över Aarons fem skönaste låtar, med en kort motivering för varje låt. Jag har samlat ihop låtarna på Spotify och om du vill ha mer rekommenderar jag att du tar en titt på samlingsskivan Hercules.

1. Tell It Like It Is
Den här låten är fantastisk på alla sätt. Den är oändligt vacker och det är tveksamt om någon, någonsin, har sjungit bättre än Aaron här. Ibland får låten mig att tänka på Håkan Hellströms mest storslagna låtar, och det finns onekligen vissa gemensamma drag mellan Aaron och Håkan.

2. Hercules
Inget låter coolare än Hercules. Den där basgången som drar igång låten är oslagbar och när Aaron börjar sjunga känns det som att han är häftigast i hela New Orleans. Det här är en av de bästa håll-huvudet-högt-låtar som någonsin har skrivits. ”Talk about me if you please but I must be Hercules”

3. How Could I Help But Love You
Aaron Neville har den perfekta rösten för kärlekslåtar. Han har så mycket attityd och feeling att varje ord låter sant, och det är omöjligt att inte bli berörd. How Could I Help But Love You är en av de finaste kärlekslåtar som jag har hört.

4. I’m Waiting At The Station
Det finns många grymma låtar om tåg och tågstationer. Så många att jag borde ägna ett blogginlägg åt tåglåtar. Då skulle den här fantastiska låten definitivt få vara med. Som de andra låtarna på listan har den ett skönt sound, en bra text och en fantastisk sångprestation från mr Neville.

5. The Greatest Love
Egentligen talar alla de här låtarna för sig själva. The Greatest Love är helt enkelt en jävligt bra låt. Den är väldigt medryckande och fin. Och whoandet i refrängen är det bästa någonsin.

onsdag 22 december 2010

Sunset Park – Paul Auster

Min dator kraschade förra veckan. Tidigare har jag alltid lyckats återuppliva den, men nu verkar det inte bättre än att den är död. Utan dator blev Uppsalatillvaron radikalt annorlunda. Samtidigt som det har varit frustrerande att inte kunna kolla mailen och ladda ned den dagliga skörden av TV-serier och filmer känns datorns frånvaro som en befrielse. Jag har kunnat strunta i Facebook och bloggar, och därmed känt mig lite mer avslappnad än vanligt. I helgen läste jag Paul Austers senaste bok, Sunset Park, och insåg återigen hur mycket jag älskar honom och hans böcker. Det är tur att Auster är så produktiv. Det är bara han och Joyce Carol Oates som klarar av att spotta ur sig grymma böcker i samma sinnessjuka takt. Det var inte längesen jag skrev om Austers näst senaste bok Invisible, som nyligen utkom på svenska. För att vara en Austerbok var den ovanligt jordnära och väldigt spännande. Jag älskade den. Sunset Park är kanske inte lika bra och tillfredsställande som Invisible, men än mer jordnära och vardaglig. Kanske har Auster tröttnat på sina eviga mindfucks?

Paul Auster älskar sitt New York, och särskilt gillar han Brooklyn. Sunset Park är ett halvfattigt område i västra Brooklyn som gränsar till den enorma Green-Woodkyrkogården. I ett utdömt hus har några fattiga, men intellektuella och begåvade, unga människor bosatt sig. Dit kommer bokens huvudperson, efter många år på flykt från sig själv och sin familj. Han känner sig skyldig över sin halvbrors tragiska död tolv år tidigare och har aldrig riktigt kunna släppa sina skuldkänslor. Olika omständigheter tvingar honom till slut tillbaka till New York och försiktigt börjar han ta kontakt med sina föräldrar. Sunset Park är en nedtonad och eftertänksam Austerroman. Mest påminner den om hans tidigare roman Dårskaper i Brooklyn (The Brooklyn Follies) och precis som den boken skulle Sunset Park kunna bli världens bästa indiefilm. Karaktärerna är starka och Auster får mycket vettigt sagt om skuld, relationer och kärlek. Han har samma flyt i språket som vanligt och Sunset Park är en mycket angenäm läsupplevelse. Austers storhet är att han kan skriva om svåra, jobbiga och konstiga saker på ett självklart och lättläst sätt. Jag har aldrig upplevt honom som pretentiös, bara som otroligt smart och intressant. I Sunset Park undviker han konstiga och oförklarliga händelser, men låter små sammanträffanden ha en viktig roll. Skildringen av Sunset Park och närliggande Brooklynområden är också mycket fin och Auster får mig att längta tillbaka till New York. Jag ser redan fram emot Austers nästa roman.

lördag 11 december 2010

Årets bästa skivor


Under det här året har jag ofta påstått att det är ett ovanligt bra musikår som vi har att göra med. Det känns som att det alltid har funnits nya grymma skivor att lyssna på. Men när jag nu i december sitter och tänker tillbaka på de senaste tolv månaderna känns det ändå rätt svårt att minnas vad som egentligen var så bra. Den senaste veckan har jag rotat i mina minnen, lyssnat på gamla Spotifylistor och undersökt min last.fm-statistik. Efter mycket hårt tänkande har jag lyckats göra en lista med de tio skivor som jag har haft mest utbyte av under året. Det här är skivorna som jag inte vill glömma bort, och som jag kommer kunna plocka upp om några år och fortfarande förstå deras storhet. Jag har recenserat samtliga album på listan tidigare, klicka på skivtitlarna för att läsa vad jag tyckte och kände då, och självklart har jag slängt in Spotifylänkar till alla album som finns att lyssna på där.

1. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy
Jag trodde att Håkan Hellström hade gjort årets bästa album. Det kändes så självklart. Ingen skulle kunna toppa det han gjorde på 2 steg från paradise. Men sen slog Kanye West till med sitt första renodlade hiphopalbum sedan han tog examen för dryga tre år sedan. My Beautiful Dark Twisted Fantasy överskuggar allt annat som har släppts det här året. Oavsett vilken genre man snackar om. Även om musiken kategoriseras som hiphop finns det ingen större rockstjärna än Kanye. Hans texter, melodier och refränger är bättre än någon annans. Kanye övertygar på alla sätt. För honom är det lika självklart att spela in årets tyngsta låtar som att göra en halvtimmeslång abstrakt konstmusikvideo. Han jobbar med både Rihanna och Bon Iver och får allt att kännas naturligt. My Beautiful Dark Twisted Fantasy är utan tvekan årets starkaste album. Ett mästerverk som fascinerar, förbryllar och rycker tag.

Spotify

2. Håkan Hellström - 2 steg från paradise
Håkan får alltså nöja sig med andra platsen på listan, men det kan han nog leva med. 2 steg från paradise är ett fantastiskt album som uppfyllde allt som jag hade hoppats på. Jag fick tag i skivan sent på kvällen dagen innan releasen och stannade uppe hela natten för att lyssna på låtarna om och om igen. Så fortsatte det hela dagen och på kvällen skrev jag ett lyriskt blogginlägg om skivan. Håkan Hellström är den artist som jag har lyssnat allra mest på under 2010. I våras var jag fortfarande på utbyte i Kanada och borta från Sverige fick den svenska musiken plötsligt en enorm plats och betydelse. Jag lyssnade på Håkan dag och natt och drömde om den nya skivan. 2 steg från paradise är inte Håkans bästa album, men kanske hans jämnaste. Alla låtarna är helgjutna. Texterna är otroligt välskrivna och Håkan sjunger fantastiskt. Jag kommer aldrig sluta lyssna på Håkans musik. Den fyller en allt för viktig funktion för att jag skulle kunna klara mig utan den.

Spotify

3. Janelle Monae - The ArchAndroid (Suites II and III of IV)
Janelle Monae har gjort årets bästa debutalbum. Dessutom är hon årets coolaste artist. Tyvärr är det ingen i Sverige som vill hålla med. Medan albumet hyllades i USA fick Janelle svala recensioner av de svenska kritikerna som mest verkade tycka att det var ”svårlyssnat”. Därmed slutade jag bry mig om vad svenska kritiker har att säga annat än om svenska artister. När det gäller utländsk musik finns det så många andra betydligt bättre kritiker. The ArchAndroid är en fantastisk skiva. Jag skulle kalla det för en Sgt. Pepper för alla som har växt upp med radio-r’n’b. Som konceptskiva fungerar den utmärkt och inte ens Gorillaz lyckades vara lika lekfulla och uppfinningsrika som Janelle det här året. Att lyssna på The ArchAndroid är roligt, spännande och rörande. Jag har aldrig brytt mig om storyn, men ändå känns det här som årets mest gripande album. Jag väntar spänt på fortsättningen.

Spotify

4. Woods – At Echo Lake
Ända sedan Tove Jansson lärde mig ordet ”melankoliskt” har det varit ett ord som jag ofta använder mig av i olika sammanhang. För mig är det melankoliska något ytterst positivt när det kommer till musik, film och litteratur. En småledsen och inåtvänd låtskrivare har i de flesta fall oändligt mycket mer att säga än en glad och lycklig person. 2010 lyckades ingen vara mer melankolisk än Jeremy Earl som till slut hittade hem med sitt Woods och gjorde ett fulländat album. På At Echo Lake fick Woods till den perfekta ljudbilden. Ljudmässigt är det årets bästa skiva. Det är lagom skramligt, Jeremy Earl sjunger fantastiskt med sin säregna röst och gitarrerna och trummorna låter otroligt bra. Dessutom är texterna fantastiskt bra och de säger väldigt mycket. Den totala speltiden är inte ens en halvtimme men få band lyckas få mig lika känslomässigt berörd som Woods.

Spotify

5. Wavves – King of the Beach
Ingen trodde väl att Wavves skulle existera någon längre tid. Nathan Williams första album som kom förra året lät så otroligt självdestruktivt och skramligt att man inte trodde att han skulle överleva den kommande natten. När han spektakulärt kraschade sin första turné i Barcelona var jag övertygad om att det var det sista som jag skulle få höra från honom. Men ett halvår senare var Nathan tillbaka – med årets bästa rockalbum. Borta var det allra skramligaste lofi-bruset och istället satsade Wavves på raka och effektiva rocklåtar. Och det lät sinnessjukt bra. Nathan Williams musik är essensen av rock på samma sätt som den unge Springsteen eller tidiga The Clash. Jag har lyssnat på King of the Beach varje gång jag känt mig lite nere och behövt den där extra energikicken för att klara av dagen. Förra månaden var jag i Stockholm och såg Wavves spela live. Nathan Williams lät lika intelligensbefriad live som han gör på skiva och succén var ett faktum.

Spotify

6. Best Coast – Crazy For You
Till en början var jag tveksam. Jag tyckte att hon lät lite väl naiv och det kändes som att samma låt spelades på repeat. Men sen lossnade det. Det började kännas som att låtarna om jobbig kärlek, tristess och weed hade en mycket större betydelse än vad jag först hade trott. Förälskelsen var ett faktum. Bethany Cosentino har årets häftigaste röst och hennes förrädiskt enkla rock gjorde Crazy For You till ett av årets mest uppfriskande album. Jag älskar Best Coast och deras sound och det är tveksamt om jag någonsin kommer tröttna. Missa inte heller julsången som Best Coast har gjort tillsammans med Wavves!

Spotify

7. MGMT - Congratulations
MGMTs framgångar bygger på några dansgolvsvänliga poplåtar som alla kan nynna och dansa till. Samtidigt har de där låtarna gjort att nästan alla har fått en felaktig uppfattning av bandet. På Congratulations finns det inga dansvänliga låtar och MGMT vågar äntligen löpa linan ut med skön psykedelisk pop i rakt nedstigande led från Television Personalities. Det är ett otroligt starkt album, och medan de flesta nya album läggs åt sidan för något annat har Congratulations fått följa med hela sommaren och hösten. Det var när jag bodde i det Brooklynhus där bandet startades som jag ändrade uppfattning om MGMT, och det är jag väldigt tacksam för. Congratulations är årets mest avslappnande album, samtidigt som det är lekfullt, smart och spännande.

Spotify

8. Laura Marling – I Speak Because I Can
Det var nära att jag glömde bort Laura Marling. När det kommer så mycket bra musik som det har gjort det här året är det lätt att man lägger allt annat åt sidan så fort som det kommer något nytt. Laura Marling tappades bort någon gång innan sommaren och det var först när jag började gå igenom gamla blogginlägg som jag mindes hur fantastiskt bra hennes andra album I Speak Because I Can faktiskt är. Jag knockades av Laura när jag såg henne live förra våren men trots att jag visste hur grym hon är blev jag ändå överraskad av kraften i hennes nya låtar. Laura Marling är bara 20 år gammal men överskuggar alla andra singer-songwriters som har släppt nya album i år. Hennes musik är storslagen, känslosam och otroligt gripande. Hon påminner mig om den unge Leonard Cohen. Jag är övertygad om att hon kommer utvecklas till något ännu större – som om hon inte vore stor nog. Lyssna på låten Alpha Shallows för att förstå vad jag pratar om.

Spotify

9. Dum Dum Girls – I Will Be
Det är svårt att inte älska Dum Dum Girls. En grupp tjejer som gör skramlig garagerock och nämner Iggy Pop, Ramones och Patti Smith som sina främsta influenser. Precis som Wavves fångar Dum Dum Girls essensen av rock. Deras låtar är korta, enkla och självklara. De låter väldigt övertygande och låter sig inte hindras av att de är tjejer. Bandets frontfigur Dee Dee är årets snyggaste rockstjärna, alltid iklädd världens coolaste strumpbyxor. Jag skulle hemskt gärna se Dum Dum Girls live. De lär låta fantastiskt och är enhetligt klädda i klassiskt svarta rockkläder. Det finns inget snyggare band. Deras musikvideor är också ruskigt snygga. Jag trodde att I Will Be skulle vara en skiva som jag skulle tröttna på ganska fort, men den har fått följa med genom hela året och har förgyllt många tråkiga dagar. Den avslutande Chercovern Baby Don’t Go kan vara årets vackraste låt.

10. Joel Alme - Waiting for the Bells
Svensk musik har aldrig mått bättre. Det finns otroligt många band och artister i det här landet som gör fantastisk musik. Ungefär en tredjedel av den musik som jag lyssnar på är svensk och det här året har det kommit nya svenska skivor varje vecka. Den ena bättre än den andra. Om jag ville skulle jag med behållning kunna lyssna uteslutande på svensk musik. Ändå är inte svensk musik representerad särskilt mycket på den här listan. Kanske för att den helt enkelt inte står sig om man ska jämföra med all annan västerländsk pop- och rockmusik. Men Joel Alme var ändå tvungen att få vara med på listan. Hans andra album Waiting for the Bells är kanske inte lika bra som den fulländade debuten A Master of Ceremonies, men Joel säkrade ändå sin plats som en av Sveriges starkast lysande artister. Han verkar vara otroligt sympatisk och hans musik innehåller många stora känslor, utan rädsla för att verka patetisk. Waiting for the Bells är årets mest storslagna svenska album. Joel Almes röst är en av de finaste jag vet och han skriver väldigt vackra låttexter. Till skillnad från Håkan tror jag att han kan fortsätta för evigt.

Spotify


2010 var som sagt ett riktigt bra musikår, och det är många bra album som inte fick plats på den här listan. Därför har jag gjort en matig Spotifylista med många av mina favoritlåtar från året. Lyssna på den.

lördag 4 december 2010

Terriers

Jag tittar aldrig på TV nuförtiden. Det har gått dryga tre månader sedan jag flyttade tillbaka till Uppsala men jag har ännu inte ställt in kanalerna på TVn. När jag började leva själv för fyra år sedan slutade jag samtidigt att se på TV. Åtminstone i vanlig bemärkelse. Istället började jag ladda ned allt som jag ville se. Jag hade aldrig följt lika många TV-serier tidigare och istället för att ligga i soffan att slözappa mellan de olika kanalerna blev varje program som skulle ses ett aktivt val. Jag bestämde exakt vad jag ville se och exakt när jag ville se det. De vanliga TV-kanalerna blev överflödiga. Jag kunde se alla TV-serier som folk snackade om och det var lätt att bli engagerad. Samtidigt var det nästan uteslutande amerikanska serier som sågs och efter några år har det börjat kännas lite tröttsamt. Det är mer eller mindre samma sak som visas, år efter år. Men nu är det omöjligt att gå tillbaka till de vanliga TV-sändningarna. Den här hösten har det inte funnits särskilt många sevärda amerikanska serier att följa. Sons of Anarchy, den serie som jag längtade efter mest, hade en riktigt dålig säsong som först tog sig under de två sista avsnitten. Dexter håller fortfarande och erbjuder skön spänning för stunden, med visst psykologiskt djup. Men de som har räddat TV-hösten är framförallt privatdetektiverna. Först i underbara Bored to Death som hade en andra säsong som var vida överlägsen den första. Därefter i Terriers, en riktigt bra serie som handlar om två coola privatdetektiver i San Diego. Det är en serie som lyckas vara spännande, rolig, angelägen, mysig och cool på samma gång. Flera gånger kommer jag att tänka på min favoritfilm The Big Lebowski. Terriers är som en mindre pårökt och mycket allvarligare TV-version av den filmen.

San Diego verkar vara en häftig stad, ruffigare och coolare än de flesta andra städer i Kalifornien. Staden ligger precis på gränsen till Mexiko och man kan ta sig till Tijuana, en av Mexikos mest problemfyllda städer, med stadsbussarna. Dessutom verkar San Diego ha en speciell strandcommunity och vill man träffa utflippade surfare och flummiga människor är det där man ska vara. Att Terriers utspelar sig i San Diego bidrar till att serien är tuffare, mer avslappnad och coolare än allt annat som har visats på TV den här hösten. Huvudpersonerna är två tillbakalutade privatdetektiver. En av dem har varit polis tidigare men förlorade jobb, äktenskap och allt annat till följd av sin alkoholism. Nu är han nykter och tar sig an alla tänkbara fall. Till sin hjälp har han en tidigare inbrottstjuv som han har tagit under sina vingar. De är ett riktigt skönt par, skäggiga och klädda i flanellskjortor och slitna munkjackor, och dialogen dem emellan är suverän. I de första avsnitten löser de flera olika fall, men snart har serien börjat kretsa kring ett större fall som blir allt mer allvarligt för varje avsnitt. Terriers är väldigt spännande. Det är en ganska våldsam serie och alla fall som detektivduon tar sig an känns angelägna och tänkvärda. Samtidigt är den väldigt mysig och trevlig. Karaktärerna är enormt älskvärda och man börjar omedelbart känna för dem. Terriers är en av årets största TV-överraskningar och jag hoppas verkligen att serien kommer få en fortsättning, även om säsongsavslutningen slutade på ett ovanligt tillfredsställande sätt. Om du vill drömma dig bort från snön och kylan är Terriers ett säkert kort.

måndag 29 november 2010

Air Doll

När jag har sett en japansk film eller läst en japansk bok tänker jag ofta att japanska regissörer och författare har mycket mer att säga om vardagen än sina västerländska kollegor. Även om vardagen i japanska filmer och böcker ofta är absurd, surrealistisk och smått vansinnig känns det som att mer blir sagt. Jag tror att det kan bero på att den japanska kulturen är annorlunda i grunden. Det verkar inte som att de tycker att det är farligt att skildra vardagstristess och melankoli. När amerikanska filmskapare och författare ska göra samma sak slutar det ofta med att de slänger in en massa drogreferenser och malplacerade romanser och resultatet blir ganska platt. Japanerna vågar ofta ta tristessen på allvar. Och då blir det nästan per automatik otroligt bra. Ikväll har jag sett den japanska filmen Air Doll som får mina argument att väga ännu tyngre. Det är en bisarr nutidssaga som har förvånansvärt mycket att säga om ensamhet, vardagen och liven vi lever. Storyn är lika enkel som absurd: en sexdocka hittar ett hjärta och vaknar till liv. På dagarna vandrar hon runt på stan och hittar snart ett jobb i en liten videobutik. Hon lär känna flera människor som är lika tomma och vilsna som henne. Men till skillnad från dem har hon nyss börjat leva och har ännu inte hunnit gå sönder. En smart användare på Filmtipset beskriver filmen som en blandning mellan Lars and the Real Girl och Pinocchio, och det är en väldigt träffande beskrivning. Air Doll är stundtals riktigt mörk och lite jobbig att titta på. Man blir varken glad eller hoppfull av att se filmen. Samtidigt känns den mångbottnad och väldigt sann. Filmiskt är den nästintill fulländad med vacker scenografi, passande soundtrack och bra skådespelare. Doona Bae är fantastisk i huvudrollen som sexdockan som sakta lär sig mer och mer om världen som hon vaknat upp i. Hon lyckas nollställa sina uttryck på ett fantastiskt sätt och ser faktiskt ut som en riktig docka i vissa scener. Air Doll rör sig långsamt och eftertänksamt framåt mot det oundvikliga slutet. Det är en tänkvärd, insiktsfull och mycket vacker film om hur sorgliga och fantastiska våra liv kan vara. Se den.

torsdag 25 november 2010

Little Marbles briljerar

Håkan Hellström var med i SVTs Robins förra veckan och som vanligt sade han många smarta saker. Bland annat att i princip alla kan göra bra musik om de verkligen vill och får möjlighet att utvecklas. Jag tror faktiskt att det är så. Mitt bevis är Little Marbles. Jag kommer som bekant från Norrköping och nästan alla som sysslar med musik där får utrymme i de lokala tidningarna och får spela på olika tillställningar. För några år sedan dök Little Marbles upp. De såg helt vansinniga ut, i sinnessjukt färgglada hippiekläder och knäppa frisyrer, och dessutom var de väldigt unga – två saker som garanterade att de skulle få ganska mycket utrymme i staden som annars bara kan skryta om Eldkvarn och Markus Krunegård. Jag såg dem live för några år sedan och hade inget positivt att säga. De var nästan provocerande kycklinggulliga och deras nonsenstexter kändes bara meningslösa. De hade attityd, men det var allt. Några år senare känns det helt fel att dissa två småtjejer som försöker göra musik, men jag ursäktar mig med att jag inte heller var särskilt gammal. Lite oväntat fortsatte Little Marbles att göra musik. De harvade runt och blev ganska snabbt upptäckta av Stefan Sundström som använde dem som förband. Ibland när jag är hemma i Norrköping kan jag se tjejerna på stan. Deras färgglada kläder livar upp den tråkiga Drottninggatan och det är omöjligt att inte småle. I somras hörde jag en låt på P3 som var riktigt bra och verkligen ryckte tag. Det är sällan jag känner så när jag lyssnar på radio. När jag sedan fick höra att det var Little Marbles som hade gjort låten, som heter Jag hoppar och trampar på ditt hjärta, blev jag väldigt förvånad. Den här hösten har jag helt och hållet ändrat uppfattning om Little Marbles vilket till slut har lett fram till den här hyllningsbloggen.

Jag hoppar och trampar på ditt hjärta är en fantastisk låt. Jag skulle nog kalla det för en av årets bästa låtar. Den har verkligen allt. Och det är smått förbluffande att Little Marbles har gjort den. Melodin, sången och texten är otroligt bra och medryckande och trots att jag lyssnat på den i flera månader har jag inte tröttnat än. Låten finns med på duons senaste album Vi slutar när vi är klara. Också albumet i sin helhet är förvånansvärt bra. Little Marbles har lyckats utvecklas till något helt eget. De är unika på den svenska popscenen, och de enda som de skulle kunna jämföras med är First Aid Kit som också består av två tjejer i samma ålder. First Aid Kit är kanske mer begåvade musikaliskt, men eftersom Little Marbles skriver sina låtar på svenska känns det som att deras musik träffar hårdare. Texterna är i de flesta fall riktigt bra. Trots att det fortfarande finns en del barnsliga inslag – och det ska det fanimej göra när det är två ungdomar som har skrivit låtarna – känns det mestadels som att det är två smarta och insiktsfulla tjejer som man har att göra med här.

Vi slutar när vi är klara är också oväntat spännande rent musikaliskt. Det är utan tvekan Jag hoppar och trampar på ditt hjärta som är skivans bästa låt, men det finns flera riktigt bra låtar att hämta. Ta min ungdom känns som Lily Allen på svenska medan den fina En galning på stan känns som en Jens Lekman-schlager. Och på Du får mig att förlora får de till ett riktigt skönt Beatles-psykedeliskt gung. Låten Svart Katt är svängig och gripande, med en riktigt bra text. Tjejernas sångröster har också utvecklats och nu sjunger de bättre än de flesta svenska poptjejer. Jag är helt enkelt otroligt imponerad och tycker att alla borde lyssna. Det här är kanske Little Marbles höjdpunkt, jag är tveksam om konceptet kommer fungera när de blir äldre, men med den här skivan har de fått min eviga respekt och beundran.

Spotify

söndag 21 november 2010

My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Det är många som förvånat har höjt på ögonbrynen när jag öppet deklarerat min kärlek till Kanye West. Men faktum är att han är en av mina favoritartister. Jag har lyssnat intensivt på honom sedan jag fick tag i demon till The College Dropout när jag var 16. Jag tycker inte han har spelat in en enda ointressant låt. Han är mer rock än någon annan rappare och hans storhet har gjort det möjligt för honom att experimentera mer än någon annan. Han är vår tids största rockstjärna. Jag älskade hans förra album 808s & Heartbreak där han gjorde nedtonad musik som satte standarden för alla autotunade hits som har följt efteråt. Det var dryga tre år sedan Kanye gjorde ett renodlat hiphopalbum senast och den långa väntan har gjort att förväntningarna har växt sig enorma. När singeln POWER släpptes i somras började snacket om det nya albumet på allvar. POWER är en fantastisk låt och förväntningarna blev ännu högre. I början av hösten drog Kanye igång sitt G.O.O.D. Fridays-projekt där han släpper en ny låt varje vecka. Det är en galen blandning av kreddiga gästartister, oväntade samplingar, grymma beats och medryckande rap. För en månad sedan kom den halvtimmeslånga musikvideon till den senaste singeln Runaway och jag tappade andan helt och hållet. Runaway-videon är otroligt häftig, konstig och snygg. Kanye West har gjort sitt bästa för att bygga upp musikhistoriens största hype kring sitt nya album. Och nu är det äntligen här. Titeln My Beautiful Dark Twisted Fantasy talar för hela albumet. Kanye har gjort en vacker och väldigt utflippad skiva. Han håller inte tillbaka på något sätt. Och han knockar all konkurrens.

Kanye är störst. Det är inget att diskutera, och han vet om det själv. Hans storhet gör att han ibland gör och säger dumma saker. Men jag bryr mig inte om det där. För framförallt resulterar det i alldeles fantastisk musik. Kanyes storhet ligger i hans känsla för musiken. Han vet vad som funkar och han vågar tänka utanför de typiska hiphopmallarna. Redan på The College Dropout blev det uppenbart att ingen skulle kunna vinna över honom. Medan de två första albumen var renodlade hiphopalbum med visst nytänkande har han de senaste åren nått en plats där han kan göra vad fan han vill. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy exploderar han i kreativitet. Samplingarna är vilda och sträcker sig över ett enormt spektrum. Storslagen klassisk musik blandas med hårda hiphopbeats och Bon Ivers autotunelåt Woods. Det är mäktigt, kul och otroligt bra. Kanyes fingertoppskänsla för genren och insikten att han inte alls behöver hålla sig inom genrens ramar gör My Beautiful Dark Twisted Fantasy till ett fantastiskt album.

Tillsammans med 2 steg från paradise är det här den överlägset bästa skivan som jag har hört i år. Musiken är så varierad och gripande att jag har svårt att tro att jag någonsin skulle kunna tröttna. Blivande radiohits samsas med lågmälda och konstiga låtar och helhetsupplevelsen blir jämn och häftig. Kanye är ett geni. Förmodligen ett galet sådant. Hans musik är oavbrutet fascinerande och intressant. Jag intresserar mig främst för musiken men det är omöjligt att inte också fascineras av Kanye som person. Han är en produkt av vår tid mer än någon annan artist. På My Beautiful Dark Twisted Fantasy verkar det som att han öppnar upp lite ibland. Han verkar kritisera sig själv och är uppenbarligen inte stolt över en del händelser, men samtidigt hymlar han inte med vetskapen om sin egen storhet. Kanye är komplicerad, och precis så ska det vara. Det finns ingen annan modern artist som är lika intressant. Jag lyssnar fortfarande på The College Dropout och det skulle inte förvåna mig om jag sitter och lyssnar på My Beautiful Dark Twisted Fantasy om tio år. Oavsett vad som händer med populärmusiken kommer den här skivan leva kvar som det mästerverk den är.

söndag 14 november 2010

Håkan Hellström på Hovet

Jag har varit ganska glad och förväntansfull de senaste dagarna. 2 steg från paradise känns fortfarande som årets bästa skiva och jag har inte tröttnat på någon av låtarna än. Jag har lärt mig låttexterna utantill i väntan på den stora dagen då jag äntligen skulle få höra de nya låtarna live. Och igår var det dags. Håkan spelade inför ett fullsatt Hovet och jag var där. Jag kom några timmar innan spelningen och fick äran att trängas med svettiga och lyckliga tonårstjejer längst framme vid scenen. Tidigare har jag aldrig riktigt förstått vad småtjejerna ser hos Håkan och varför de älskar hans musik så intensivt, men nu börjar jag faktiskt förstå. Det verkar som att alla (bortsett från några få haters, som blir allt färre till antalet) älskar Håkan. Han skulle kunna förena hela det svenska folket. Och beroende på vem man är hittar man självklart olika saker hos honom. Jag tror inte att jag har samma relation till Håkan som de unga tjejerna. Men jag respekterar dem och har inget emot att stå och hoppa framme vid kravallstaketet tillsammans med dem. Det var länge sedan jag såg Håkan senast och mina förväntningar på den här spelningen var förstås extremt höga, men Håkan och bandet lyckades infria alla mina förhoppningar. Det var en fantastisk spelning och de dryga två timmar som bandet höll på kändes som ett kort euforiskt ögonblick.

Håkan är stor. Helt sinnessjukt stor. När man sitter hemma och lyssnar på Håkans skivor känns han väldigt nära och relationen till honom blir ganska intim. Det är först när man ser honom live som man förstår hur stor han faktiskt är. För mig har det alltid varit problematiskt att dela mina idoler med andra människor, men när det gäller Håkan måste man försöka lägga det åt sidan. Alla älskar honom. Gensvaret från publiken är nästan bisarrt. Håkans samspel med publiken kan bara jämföras med Bruce Springsteen, fast det är mer intensivt och kärleksfullt än vad bossen har kunnat åstadkomma de senaste 30 åren. Det verkar som att alla i publiken kan alla Håkans låttexter utantill. Håkan älskar gensvaret och låter publiken sjunga varannan textrad. Det är väldigt häftigt och mäktigt, men samtidigt tar det lite fokus från bandet och Håkans egen sånginsats. För Håkan är det relationen till publiken som är det centrala. Han älskar oss och vill ge tillbaka av all den kärlek som vi har gett honom de senaste tio åren. Han upprepar flera gånger att det är tack vare oss som han står där. När spelningen är över sätter han sig på scenkanten och tittar på oss och ler.

Håkan och hans fantastiska band spelade en skön blandning av de bästa låtarna från den nya skivan och gamla favoriter. Jag fick höra nästan alla låtar som jag ville höra och jag kan inte tänka mig en bättre låtlista. Håkan sjöng riktigt bra och mellansnacket var sympatiskt. Hans ödmjukhet blir nästan provocerande i sammanhanget. Det känns fel att någon ska stå och vara så snäll och eftertanksam inför en fullsatt arena. Men Håkan är inte som alla andra och det är omöjligt att inte älska honom. Det var en fantastisk spelning på alla sätt. Ändå tycker jag att Håkan gör sig bättre på skiva. Jag har svårt att få ihop den Håkan som jag lyssnar på när jag är hemma med den Håkan som springer runt på Hovets scen. Det gör bara min bild av honom alltmer komplicerad. När Håkan på sina skivor framstår som något unikt och livsviktigt känns Håkan live mer som Sveriges svar på Bruce Springsteen. Det är inget fel med det, den här spelningen var bättre än någon Springsteenspelning som jag någonsin kommer få se, men samtidigt känns det som att något går förlorat när låtarna spelas inför den enorma publiken. Låtarna får en annan karaktär – de blir inte sämre, men annorlunda. Det känns inte längre som att budskapet är detsamma. Men framförallt är det kul att få se Håkan så glad och lycklig. Egentligen borde han förbjudas att spela River en vacker dröm. Bland rökmaskinerna och konfettiregnet blir det uppenbart att Håkan inte har nått sin högsta punkt än. Han är störst, men ändå känns det som att det här bara är början.

lördag 6 november 2010

The Moviegoer – Walker Percy

För tio månader sedan var jag i New Orleans. När jag tittar på bilderna därifrån fylls jag av en konstig känsla av både sorg och glädje. Det var en fantastisk resa, på många sätt märklig och fylld av oväntade händelser samtidigt som vissa dagar var helt händelselösa. Jag känner att jag måste tillbaka till New Orleans någon gång innan jag dör. Det finns ingen annan stad som har fått mig att känna och tänka på samma sätt. För att tänka mig tillbaka till de där veckorna i Louisiana brukar jag lyssna på musik därifrån. Den här hösten har jag varit besatt av Aaron Nevilles tidiga inspelningar. Den senaste veckan har jag dessutom förlorat mig i en väldigt fascinerande roman som utspelar sig i New Orleans, nämligen Walker Percys The Moviegoer. Boken är en amerikansk klassiker och vann National Book Award 1962. Tillsammans med den betydligt lättsammare Dumskallarnas sammansvärjning är det den mest kända och älskade romanen som utspelar sig i NOLA. Jag kommer alltid hålla Ignatius J. Reilly vansinniga äventyr närmare hjärtat än den existentiella vandring genom New Orleans gator som Walker Percy erbjuder, men The Moviegoer är onekligen en riktigt bra bok som tvingar läsaren att tänka jobbiga tankar.

The Moviegoer är en av de mest melankoliska böcker som jag någonsin har läst. För att kunna uppskatta den måste man nog ha tänkt en del deppiga tankar om livet, framtiden, kärleken och meningen med allting. Walker Percy sätter stämningen för boken genom att inleda med ett tungt Kierkegardcitat om hopplöshet: ”the specific character of despair is precisely this: it is unaware of being despair”. Huvudpersonen Binx Bolling har ett stabilt jobb och bor i en trygg New Orleans-förort. Han var med i Koreakriget och hans rika familj har en massa problem. Binx börjar närma sig 30 år och vet inte riktigt vad han ska göra med sitt liv. Han alienerar sig och spenderar sina lediga stunder framför filmer – dåliga eller bra, det spelar ingen roll – på New Orleans olika biografer. Binx ser inte värdet i sitt eget liv och påstår att hans finaste och mest värdefulla minnen kommer från de filmer som han har sett. Han lever i ett vakuum och är rätt nöjd med det. Trots att han inte lider känner han att något saknas och börjar leta efter detta i New Orleans med omnejd. Han vandrar genom de kvarter där jag befann mig i början av året och letar efter detta något. Som alla andra som har gett upp nästan allt hopp om sina liv har han ingen aning om vad han letar efter. ”What is the nature of the search? you ask. Really it is very simple; at least for a fellow like me. So simple that it is easily overlooked. The search is what anyone would undertake if he were not sunk in the everydayness of his own life." Det hade kunnat bli tungt, men Walker Percy skriver på ett lätt och elegant sätt, och ibland blir det sorgliga ganska roligt. Eftersom jag också är en ”moviegoer” hittar jag många beröringspunkter med Binx och hans tankar om jakten efter mening känns därför oerhört intressanta och angelägna. Jämfört med John Kennedy Tooles levande skildring av New Orleans i Dumskallarnas sammansvärjning är Percy ganska kylig och distanserad när han skildrar världens mest spännande stad. Hos honom bär hela staden ett dystert skimmer. Det är en utmärkt plats för grubblande, melankoliska vandringar. The Moviegoer handlar om de tyngsta frågorna och om hur man aldrig kommer kunna hitta svaren på dessa. Men den handlar också om att allt inte är förlorat. Att alla kanske kan hitta sin plats ändå.

tisdag 2 november 2010

PS. Lycka till ikväll


Jag har tappat räkningen på alla intervjuer som jag har sett och läst med Håkan Hellström den senaste månaden. Trots att han säger samma sak i varje intervju känner jag ändå för att läsa mer. Håkan lyckas alltid vara underhållande, ett proffs på att intervjuas. Han lyckas släppa in utan att släppa in alls. Det känns som att jag känner honom men egentligen känner jag honom inte alls. När jag lyssnar på Håkans låtar känns det som att jag kommer otroligt nära honom. Varje gång jag lyssnar på Bara dårar rusar in känns det som att Håkan öppnar dörren, räcker mig en öl och berättar sina innersta hemligheter. Jag vill gärna tro att jag vet allt om honom, att hans låtar är den absoluta sanningen. Men så är det förstås inte. Samtidigt som han skriver extremt personliga låtar har han lyckats stänga ute stora delar av sitt privatliv från strålkastarljuset. Det ska han ha respeket för. I sina låtar har han byggt upp en mytologi om knarkare, förlorare och romantiker – och för lyssnaren är det förstås omöjligt att skilja på myt och sanning. Och egentligen ska man väl inte nödvändigtvis behöva göra det. En bra låt är en bra låt, och det räcker egentligen så. Men Håkan känns otroligt intressant som person och det finns ett sug hos mig att få veta mer om honom. Därför är Håkans egen bok PS. Lycka till ikväll högintressant. Det är en märklig blandning av personligt fotoalbum och självbiografi. För första gången skriver Håkan om sig själv och några korta stunder känns det faktiskt som att man kommer riktigt nära honom.

PS. Lycka till ikväll består mestadels av fotografier på Håkan, hans vänner, föräldrar, barn och fans. De flesta av bilderna känns väldigt personliga och det känns lite konstigt att titta på bilder av Håkan som bebis och som full tonåring. Det är en naken inblick i min stora idols liv och det tar ner honom bland alla andra människor. Samtidigt är det alltid självklart att Håkan inte är som alla andra. I bokens förord skriver han – ödmjukt som vanligt – att han bestämde sig för att göra den här boken för att hans barn ska kunna se att han ”var något en gång” när de växer upp. Det är en väldigt fin bok och det är kul att bläddra mellan de olika bilderna. Att Håkan frivilligt visar de här fotografierna för sina fans förstärker bara bilden av honom som Sveriges snällaste och mest sympatiska popartist. Samtidigt finns det ingen annan svensk artist som hade kunnat göra en bok av den här typen. Han är helt enkelt det största vi har i det här landet. Bilderna i PS. Lycka till ikväll är kanske inte de bilder som fansen helst hade sett utan de bilder som betyder mest för Håkan. De symboliserar stunder i hans liv som han minns med värme. Händelser och personer som har betytt mycket för honom: Henrik Berggren, pappan, Daniel Gilbert och tonårstjejer i sjömansskjortor. PS. Lycka till ikväll värmer min trötta själ i höstmörkret.

Det som är mest intressant med PS. Lycka till ikväll är dock de självbiografiska texter som Håkan har skrivit för att beskriva vad som syns på bilderna. Det här är inte någon överdrivet utlämnande självbiografi eller Håkans motsvarighet till Bob Dylans Memoarer, men som läsare får man precis det man vill ha. Håkan skriver ödmjukt om sig själv, sin uppväxt, kärleken till musiken och karriären. Många av de historier som ryms här har jag hört tidigare men det är fint att få höra dem direkt från Håkan och inte omskrivna av någon journalist. Rörande berättelser från barndomen blandas med pinsamma avslöjanden som att Håkan sket på sig på scen under en spelning i Eskilstuna sommaren 2001. Han erkänner också att han rökte en hel del gräs när han var i Brasilien och skrev För sent för edelweiss. Jag tycker knarkdiskussionen om Håkan är ganska bajsnödig – och jag är lite förvånad över att han väljer att skriva om sitt drogbruk här. För konstigt nog känns det fortfarande som att Håkan inte riktigt släpper in. Ibland vaggar han in mig i tron om att jag verkligen ska få lära känna honom. Men efter att jag har läst klart PS. Lycka till ikväll känns det fortfarande som att han är en ganska mystisk och avlägsen popstjärna. Håkan kommer förmodligen aldrig att prata om sina låttexter. Och egentligen är det nog bäst så. För alla som älskar Håkan och hans musik är dock PS. Lycka till ikväll än väldigt värdefull bok. Det är kul att bläddra i den när man lyssnar på hans fantastiska musik. ”När tiden är rätt ska jag plocka upp dig och ta dig långt härifrån”.

söndag 31 oktober 2010

Scott Pilgrim vs. the World


I den mörkaste vintern började nördar över hela världar hetsa upp sig över en film som snart skulle uppfylla alla deras halvvåta drömmar. Dålig humor, oräkneliga TV-spelsreferenser, vansinniga slagsmål och karaktärer som de kunde relatera till utlovades. Seriefiguren Scott Pilgrim skulle bli film. Jag blev själv rätt exalterad. Jag såg de trailers som släpptes jättemånga gånger och började räkna dagarna till premiären. I väntan läste jag alla Bryan Lee O’Malleys seriealbum om nördhjälten Scott Pilgrim. Jag var lite splittrad till serien och gillade egentligen mest det faktum att den utspelade sig i Toronto, och att många kända landmärken och lokala företeelser fick utrymme i serien. Det kändes kul. Serien förlorade dock mycket på sin värdelösa story – och sin ännu sämre humor. Men det verkade som att filmen skulle bli mycket bättre än serien. Den skulle ju ha färg, musik och Michael Cera i huvudrollen. Ju fler gånger jag såg trailern desto mer kändes det som att filmen skulle bli fantastisk. Jag ville snabbspola mig igenom sommaren så att jag äntligen skulle få se filmen. Men självklart skulle vi i Sverige behöva vänta flera månader längre än resten av världen för att få se den i våra små biografsalonger. Samma dag som filmen hade premiär dök dvdrippen upp på Piratebay. Men med förväntningarna på topp tog jag mig ändå till biografen för att se Scott Pilgrim vs. the World .

Tillsammans med Zack Snyders filmatisering av Watchmen – som faktiskt är en av mina största filmupplevelser de senaste åren – är Scott Pilgrim vs. the World den seriefilm som är mest trogen sin förlaga. Regissören Edgar Wright har följt Bryan Lee O’Malleys serie slaviskt. Har man läst serien känner mig igen sig. Hela tiden. Och det är förstås på gott och ont. Om man inte tyckte att Scott Pilgrim var särskilt rolig som serie kommer man inte skratta högt när man får höra skämten igen - även om replikerna levereras av ett duktigt gäng skådespelare. Micheal Cera var förstås det självklara valet för huvudrollen. Han är som gjord för rollen och precis som Scott Pilgrim är han kanadensare. Här får han göra samma roll som vanligt (är det inte dags att pensionera honom snart?) och han gör den lite sämre än vad han har gjort den i Superbad, Paper Heart och Youth in Revolt. Men han gör ändå rollen på ett bra sätt och lyckas blåsa lite liv i den ganska genomskinliga karaktären. Annars är det birollerna som gör filmen sevärd. Kieran Culkin, söta Aubrey Plaza och Jason Schwartzman har riktigt sköna roller. Storyn i Scott Pilgrim vs. the World förtjänar inte någon längre genomgång. Pojke möter flicka och måste slåss mot hennes tidigare älskare. Det är en rätt tråkig story och den har blivit rejält mycket sämre i filmen än vad den var i serien. I serien fick alla karaktärer mer utrymme och skildringen av unga människors vardag, med tristess och vanliga problem, var det som gav mig mest. I filmen har sex seriealbum komprimerats till en effektiv långfilm. Allt sker i ett väldigt raskt tempo och det känns väldigt fluffigt och innehållslöst. Men allt är genomfört på ett spektakulärt sätt.

Scott Pilgrim vs. the World är vansinnigt snygg. Även de nedtonade vardagsscenerna har imponerande bildlösningar och serieestetiken har överförts till filmen på ett ovanligt lyckat och effektivt sätt. Tillsammans med den syrefattiga luften och lukten av svettiga nördarmhålor i biografsalongen blir det en väldigt stark upplevelse – som dock inte lämnar mycket mer än tomhet efter sig. Serien Scott Pilgrim var väldigt kanadensisk på många sätt. I filmen får inte det kanadensiska lika mycket utrymme, även om jag ibland känner igen mig i Torontomiljöerna. Däremot måste den Ontariobaserade pizzakedjan Pizza Pizza vara väldigt nöjda – de kommer förmodligen aldrig synas i en storfilm igen. Av någon anledning lät Bryan Lee O’Malley nästan samtliga av sina karaktärer spela i häftiga band och det genomförs på ett rätt snyggt sätt i filmen. Det var väl egentligen meningen att banden skulle vara fullständigt värdelösa, men det fungerar mycket bättre i en serietidning där man slipper lyssna på musiken. I filmen låter banden riktigt bra. Beck, Broken Social Scene och andra kreddiga artister har hjälpt till med soundtracket och deras musik bidrar till att Scott Pilgrim vs. the World blir en ganska lyckad filmupplevelse. Och nördarna lär vara oerhört belåtna.



DN, SvD, Aftonbladet

fredag 29 oktober 2010

Underdog – Torbjörn Flygt

Den här fredagen tipsar jag om en nästan tio år gammal bok. Det hör inte till vanligheterna - mestadels är det rätt färska företeelser som jag skriver om här på Finpop. Men i fallet Underdog känner jag att en blogghyllning ändå är berättigad. Det finns säkert fler än jag som har missat den. Jag borde egentligen ha läst Underdog för längesedan. Boken belönades trots allt med Augustpriset 2001 och mina föräldrar har pushat stenhårt för den. När jag de senaste nio åren har frågat dem om något bra att läsa har de sagt ”Läs Underdog, du kommer älska den!”, men av någon anledning har det aldrig blivit av. När jag var hemma i förra helgen och försökte vila upp mig (”framför TVn, slickar såren, Norrköping är drogavvänjning”) och inte hade något att läsa plockade jag till slut upp Underdog. Och redan efter några få sidor var jag fast. Torbjörn Flygt är en av de bästa svenska författare som jag har läst. Han skriver talspråk på ett sätt som aldrig blir pratigt och fult. Hans formuleringar är otroligt slagkraftiga och ibland så effektiva att jag nästan tappar andan, som efter ett hårt slag i magen. Underdog är tillsammans med David Mitchells Black Swan Green den bästa barn- och ungdomsskildringen som jag någonsin har läst. Att det dessutom finns en stark klasskänsla genom hela boken gör den bara ännu starkare.

Underdog handlar om att växa upp i ett höghusområde i Malmö på 70- och 80-talen. Huvudpersonen ser som vuxen tillbaka på uppväxten tillsammans med den ensamstående morsan, systern och kompisarna. Hela boken präglas av en ganska bitter ton, mycket av det som skildras måste ha upplevts av författaren själv, och han vägrar att se sin barndom genom att romantiserat nostalgifilter. Det finns utrymme för kärlek och glädje, skildringen av den fantastiska mamman är så fin att jag vid flertalet tillfällen nästan börjar gråta, men det är ändå det mörka och jobbiga som tar mest plats. Torbjörn Flygt ger svinen, översittarna och de frånvarande stort utrymme. Ibland är han väldigt rolig och han får mig att flina flera gånger varje kapitel, men jag sätter nästan alltid skrattet i halsen. Underdog utspelar sig som sagt under 70- och 80-talen och även om boken är en tidsskildring med många tydliga tidsmarkörer känns det ändå som en tidlös bok. Får jag som jag vill kommer den här boken läsas i flera hundra år. För bokens centrala frågor kommer aldrig gå ur tiden. Jag kan identifiera mig väldigt starkt med både huvudpersonen och hans syster genom stora delar av boken. Underdog känns som en väldigt politiskt laddad bok. Det är en skildring av arbetarklassen och de som alltid kommer underifrån. Torbjörn Flygt skildrar den dåliga självkänslan och det usla självförtroendet på ett otroligt träffsäkert sätt. Underdog hade kunnat handla om mig eller mina bröder, och den hade ändå sett likadan ut. Bokens titel säger egentligen allt. Samtidigt är boken en spark i röven på hela översittarsamhället. Det är de som kommer underifrån som är bokens hjältar, de kanske aldrig kommer vinna, men det är de som är vackrast och har hjärtat på rätt ställe.

Underdog är en riktigt bra bok. Kanske den bästa svenska roman som jag någonsin har läst. Språkligt vet jag ingen som kan ta Torbjörn Flygt. Hans språk är lekfullt, smart och snyggt. När han drar in citat ur Eldkvarn- och Springsteenlåtar blir han för några minuter världens bästa författare. Det känns lite pinsamt att det skulle ta mig nio år att slutligen läsa Underdog. Om du inte heller har läst den har du verkligen något att se fram emot. Nu hade jag tänkt ta tag i Åsa Linderborgs Mig äger ingen, så att jag slipper skämmas för den också.

tisdag 26 oktober 2010

The Trotsky

Jag gillar ungdomar som brinner för något. Ungdomar som har åsikter, och står för dessa. Eller, egentligen gillar jag bara unga människor med vänsteråsikter – högerkids är det äckligaste som finns. När jag gick jag på högstadiet var jag väldigt naiv och vänster (det är jag fortfarande) och jag var inte heller rädd för att göra mig impopulär hos mina klasskamrater. Det känns fint med tonåringar som bryr sig om saker och ting. Tyvärr är det alldeles för många tråkiga ungdomar som får utrymme i ungdomsfilmer. Därför är jag otroligt glad och exalterad efter att ha sett The Trotsky – årets utan tvekan skönaste ungdomsfilm. Huvudrollen görs av Jay Baruchel som jag blev smått förälskad i efter att ha sett Undeclared och Knocked Up, och som senaste imponerade i She's Out of My League, årets sötaste romantiska komedi. I The Trotsky spelar han Montrealtonåringen Leon Bronstein som är fullständigt övertygad om att han är en reinkarnation av den store Leon Trotsky (född Bronstein). Han tror att det är hans öde att återupprepa Trotskys liv och att han liksom honom ska vara revolutionär och bli mördad senare i livet. I början av filmen leder han en strejk för arbetarna på hans pappas företag. Han tycker inte att de har schyssta arbetsvillkor och som straff för strejken flyttas han från den fina friskolan till en kommunal skola. Redan den första skoldagen visar sig den nya skolan vara ett ställe fullt av orättvisor och Leon startar krig mot den fascistiska rektorn. Han sitter kvar efter skolan av solidaritet med de som blivit bestraffade med kvarsittning, leder strejker och anordnar en skoldans med temat ”Social Justice”, dit klasskamraterna kommer utklädda till revolutionärer, black panthers, maobönder och Barbarella (!). Men hans främsta ambition är att organisera studenterna i en inflytelserik ”student union”. Det visar sig dock vara svårt att få studenterna att bry sig om något överhuvudtaget – och frågan är om de är apatiska eller bara uttråkade? För om de bara är uttråkade är Leon övertygad om att han kan väcka dem ur deras slummer. Samtidigt som han försöker väcka de andra elevernas intressen försöker han få ihop det med en äldre kvinna, i Trotskys fotspår.

The Trotsky är en rolig, knäpp och underhållande film. Samtidigt vågar den vara allvarlig. Det är inget tjafs och filmen känns hela tiden väldigt egen. Manuset är välskrivet och som high school-film betraktad känns The Trotsky ovanligt genomtänkt och smart. Självklart röks det stora mängder gräs (filmen utspelar sig trots allt i Montreal), men den politiska diskussionen är ändå central och när det börjar droppas Ken Loach-referenser är det svårt att inte smälta helt. Jay Baruchel är förstås fenomenal i huvudrollen och han lyckas göra den knäppa rollfiguren både trovärdig och älskvärd. The Trotsky är en film som kommer leva sitt eget liv på nätet och det är upp till dig om du ska se den eller inte. Och självklart ska du sen, för om du läser den här bloggen är du inte en av de där apatiska ungdomarna som inte bryr sig om någonting. There is power in a union!

måndag 25 oktober 2010

Facebookfilmen

Filmåret 2010 känns som ett av de sämsta någonsin. Som filmnörd är det här en hemsk tid att leva i. Jag spenderar flera timmar varje vecka med att spana efter nya spännande filmer men det här året har utbytet varit minimalt. Jag blir alltmer frustrerad och konstaterar gång på gång att filmbranschen är i kris. Det görs nästan inga spännande filmer längre och jag blir alltmer uttråkad. När jag precis hade flyttat hemifrån och hade ett oändligt antal ensamma kvällar och helger framför mig spenderade jag min fritid framför TV- och datorskärmen. Jag såg två filmer varje kväll och betade av hela filmhistorien. Det har resulterat i att jag är begränsad till nya filmer idag. Och de flesta nya filmer är ganska värdelösa. Jag drog en djup suck när recensionerna av The Social Network – "den jävla Facebookfilmen" – började trilla in. Det snackades om Oscarsmaterial och årets starkaste film. Några jämförde den med Citizen Kane. Det här händer bara 2010, tänkte jag. Filmbranschen måste komma på något nytt. Det här funkar inte. Men när The Social Network gick upp på de svenska biograferna skyndade jag mig förstås dit. Och jag är ganska imponerad ändå.

Jag vet inte hur kul The Social Network hade varit om jag inte hade haft ett Facebookkonto. Då hade det varit som vilken rättsprocessfilm som helst – om än väldigt snyggt genomförd. Hela filmens framgång bygger ju förstås på att den handlar om Facebook. Och att alla har ett komplicerat förhållande till sajten. Det är intressant att få veta mer om de människor som har lyckats styra våra liv på ganska brutala sätt. De människor som skildras i The Social Network har faktiskt förändrat samhället mer effektivt än några politiker eller myndigheter hade kunnat lyckas med. Och det är inblicken i deras liv som gör The Social Network till en angelägen film. Storyn bakom Facebook är inte så anmärkningsvärd egentligen. Det börjar på Harvard: en nörd i fleecetröja med sårad självkänsla får utlopp för sin kreativitet och börjar skriva koden för den sajt som kommer förändra många människors liv. Han får hjälp av en kompis och några andra. Napstergrundaren – lysande gestaltad av Justin Timberlake – kommer in i bilden med några riktigt stora idéer i bagaget. Och sen bråkar de om vem som har rätt till pengarna som sajten generar. David Fincher har regisserat, vilket ger filmen tyngd och proffsighet. Det pratas oavbrutet genom hela filmen, dialogen är väldigt rapp och de smarta nördreplikerna avlöser varandra i ett sinnessjukt tempo – och detta matchas med en riktigt effektiv klippning och ett imponerande användande av filmmusiken. Jag blev nästan andfådd av The Social Network och den känns mer adrenalinstinn än vilken speedad actionfilm som helst. Det är en snygg och underhållande film men vad som gör att filmen överhuvudtaget lämnar något avtryck är Jesse Eisenbergs imponerande gestaltning av Facebookskaparen Mark Zuckerberg. Eisenberg blir bättre för varje film som jag ser honom i och här gör han verkligen en fantastisk rollprestation. Han känns väldigt övertygande som den kyliga och smarta nörden vars drivkrafter aldrig riktigt går att förstå. Zuckerberg är en intressant figur och det är meningen att vi ska hata honom. Han utmålas som ett osympatiskt svin genom hela filmen. Men jag kan inte låta bli att sympatisera med honom. För även om han ofta beter sig ganska vidrigt kan jag identifiera mig med rollfiguren. Det känns som att de unga arga männen har fått en plattform som de aldrig tidigare har haft. De allra flesta kommer förstås att utplåna sig själva i sina ensamma lägenheter och studentrum men några kommer bli mer betydelsefulla än våra mest inflytelserika politiker. Det går att förändra världen på många sätt - utan att nödvändigtvis bli lycklig på kuppen. Och därmed blir The Social Network en viktig och aktuell film.

måndag 18 oktober 2010

Rubicon

Minns du när HBO var det häftigaste som fanns? Alla pratade om deras serier och skulle man vara häftig gällde det att ha koll på Sopranos, The Wire och Curb Your Enthusiasm. HBO var den drivande motorn i den stora TV-revolutionen som gjorde TV-serierna till vad de är idag. Nuförtiden verkar det som att de flesta bryr sig mer om TV än film, och HBO var de som bidrog mest till det. Men sedan vet jag inte vad som hände. De slog knut på sig själva och hade svårt att komma på något nytt. Bortsett från Treme, som är fullständigt lysande, har inte HBO haft något spännande att erbjuda i form av TV-drama på länge. True Blood och Boredwalk Empire känns som allt annat än fräscht. Den stora förändringen skedde för dryga tre år sedan när kanalen AMC började visa sin första egenproducerade dramaserie. Mad Men. Därefter kom Breaking Bad, och HBO hade hamnat rejält på efterkälken. Det är kul att hylla en underdog istället för en överskattad kabeljätte och det bidrog givetvis till den stora framgången för AMC. Parallellt med den senaste säsongen av Mad Men har AMC visat sin nya serie Rubicon – som inte helt oväntat visade sig vara en av årets stora TV-händelser. AMC utmanar tittarnas tålamod och i utbyte mot lite engagemang får man den mest spännande serien sedan Damages. Med Rubicon tar AMC tillbaka konspirationsteorin som fenomen från Dan Brown och usla svennedokumentärer och gör Konspirationen till det häftigaste som den här hösten har haft att erbjuda. Igår sändas säsongsavslutning av Rubicon och den var förstås outhärdligt spännande.

Rubicon är en ganska komplicerad serie. Handlingen kretsar kring en grupp analytiker som jobbar med att försöka förhindra eventuella terroristattacker genom att hitta mönster, trender och konstigheter. En av dem kommer något mycket märkligt på spåren när en nära vän och kollega dör på ett mystiskt sätt. Det blir snabbt uppenbart att vännen har blivit mördad för att han visste för mycket. Men för mycket om vad? Det är upptakten på en väldigt spännande historia som rör sig långsamt framåt och aldrig avslöjar mer än nödvändigt. Det är först efter dryga tio avsnitt som det börjar bli tydligt vad det faktiskt handlar om. Just det långsamma tempot var något som Rubicon kritiserades för till en början. Manusförfattarna ska tydligen ha inspirerats av politiskt laddade 70-talsthrillers som Tre dagar för Condor och Alla presidentens män både när det gäller tempo och dramaturgi. Som TV-tittare är man inte van att se en serie som avslöjar så lite och är så långsam som Rubicon. Jag tycker mest att det är uppfriskande. Det börjar bli tröttsamt med alla TV-serier där det ska hända saker hela tiden. Rubicon känns därför som något helt nytt. Även om det i stort är en uppdatering av gamla 70-talsfilmer är det något som aldrig har gjorts i en TV-serie tidigare och det fungerar alldeles utmärkt. För även om Rubicon är långsammare än de flesta andra TV-serier känns det som att tiden går betydligt fortare när man tittar på den. Spänningen är på topp genom varje avsnitt och det blir aldrig tråkigt eller segt. Jag gillar att se serien i ovisshet om vad som händer och kommer hända. Rubicon känns aldrig förutsägbar eller klyschig. Karaktärerna är årets mest levande TV-roller och skådespelarna gör ett utmärkt jobb med att gestalta dem. Det är ofta de små scenerna, som inte har något med den större storyn att göra, som är allra bäst och mest gripande. Jag bryr mig verkligen om karaktärerna i Rubicon och det är mer än vad jag kan säga om nästan alla andra TV-serier. Rubicon utspelar sig dessutom i New York och de häftiga miljöerna utnyttjas på ett lysande sätt. Tillsammans med Bored to Death - som är det bästa HBO har att erbjuda nuförtiden - är Rubicon den snyggaste New York-serien som har gjorts på evigheter. Överlag känns det som en otroligt välgjord, fängslande och imponerande TV-serie och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir en fortsättning. För slutet var det enda som inte var helt tillfredsställande.

söndag 17 oktober 2010

Efter Håkan

Vid det här laget har jag lyssnat igenom 2 steg från Paradise över 30 gånger. Det är onekligen en fantastisk skiva. Håkan har gjort årets album. Men samtidigt börjar jag känna behov av annan musik också. Det går inte längre att lyssna på 2 steg från Paradise på repeat dygnet runt och jag har sakta börjat släppa in några andra skivor i mitt liv igen. Ikväll hade jag tänkt tipsa om två skivor som jag har lyssnat mycket på de senaste veckorna, och som har växt mycket med varje lyssning. Det är två nya album som borde gillas av alla som gillar 2 steg från Paradise och bra rockmusik.

The Walkmen – Lisbon
Jag vet inte varför, men det senaste halvåret har jag känt mig väldigt sugen på att åka till Lissabon. Det är en stad som jag inte har någon som helst relation till. Jag har aldrig lyssnat på ett band från Lissabon, aldrig sett en film inspelad där eller läst en bok om staden. Jag vet nästan ingenting om Portugal som land. Men Lissabon framstår ändå som en mysig, lite mystisk och flummig stad. Jag skulle kunna tänka mig att fly dit en vecka eller två och inte göra någonting. Släntra runt, sova utomhus, träffa konstiga människor och äta god mat. Några andra som gillar att drömma om Lissabon är New York-bandet The Walkmen som har döpt sitt senaste album efter staden. The Walkmen är ett riktigt grymt band. Jag hade bara hört enstaka låtar med dem innan Lisbon men med den här skivan kan jag känna att en lång och kärleksfull relation har tagit sin början. De första lyssningarna vägrade låtarna på Lisbon att fastna. Det lät mest New York-skramligt och flummigt. Sedan började texterna och melodierna utkristallisera sig och jag började se fram emot att få höra deras låtar igen och igen och igen. De som gillar Håkan Hellströms mer trasiga och skeva sidor kommer älska Lisbon. The Walkmen behärskar det halvtrasiga soundet på ett mästerligt sätt och lyckas dölja sina fantastiska poplåtar på ett snyggt sätt som kräver en dedikerad lyssnare för att knyta upp knutarna och lösa gåtorna. Låtar som Angela Surf City, Blue as Your Blood och All My Great Designs känns löjligt självklara efter några lyssningar. The Walkmen låter så äkta att det nästan gör ont att lyssna. När jag till slut hamnar i Lissabon kommer det vara till tonerna av det här fantastiska bandets musik.

Spotify

Deerhunter – Halcyon Digest
Hylcyon Digest var mitt första möte med Deerhunter och jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Jag blev därför väldigt förvånad när jag första gången lyssnade igenom skivan. Det börjar med riktigt flummig och fuzzig, nästan meditativ, pop för att snart övergå i skramligt skön rock i de fantastiska Don’t Cry och Revival. Sedan kommer den vackra och melankoliska Sailing som får mig att tänka på Woods (ett av mina absoluta favoritband från de senaste åren) där det sorgset sjungs att ”you learn to accept whatever you can get”. Sedan kommer de riktigt stora överraskningarna med två snyggt orkestrerade poplåtar och det känns nästan som att man har med ett annat band att göra. Skivan fortsätter lika varierat och trevligt som den har börjat och framåt slutet får vi till och med höra lite blås. Det hela avslutas med den fantastiska, sju minuter långa, He Would Have Laughed som står sig som en av årets starkaste låtar. Den är nästan lika mäktig som 2 steg från Paradise-finalen. Jag har nu levt ganska nära med Halcyon Digest i tre veckor och har hunnit smälta hela skivan. Och jag älskar den. Det var först efter några genomlyssningar som jag till fullo kunde börja uppskatta det här ganska komplicerade albumet. Nu framstår Deerhunter som ett väldigt ambitiöst band som verkligen vill något med sin musik. Det är omöjligt att inte bli berörd. Deerhunter gör musik för alla som vill, och vågar, lyssna. Ge dem lite tid och du belönas med ett av årets mest spännande rockalbum.

Spotify

Double Fantasy Stripped Down

Jag har lyssnat väldigt mycket på The Beatles, men nästan inte alls på John Lennons soloskivor, även om han är den Beatle som jag gillar allra mest. Jag har försökt, men aldrig riktigt fastnat för hans sololåtar. Mycket beror det nog på Yokos inverkan och medverkan, och en halvtaskig produktion på många av låtarna. Häromveckan skulle Lennon ha fyllt 70. Det firas med en storslagen nyutgivning av alla hans skivor. På min pappas inrådan började jag lyssna på Double Fantasy Stripped Down – som innehåller enkla, akustiska demoversioner av låtarna på Lennons sista album, Double Fantasy, som släpptes tre veckor innan han blev mördad. ”Skippa låtarna med Yoko så får du en av världens bästa skivor”. Och det stämmer. Jag blir väldigt berörd av Double Fantasy Stripped Down och vill bara lyssna på den om och om igen.

Den enda låten från Double Fantasy som jag hade hört tidigare var Watching the Wheels, som användes på ett fantastiskt sätt i Judd Apatows underskattade Funny People. Annars är Double Fantasy en helt ny upplevelse. Och ska jag vara ärlig hade jag aldrig fastnat för albumet om den här avskalade versionen inte hade släppts. För när jag lyssnar på den skiva som faktiskt släpptes 1980 känner jag inte alls på samma sätt. Den tillkrånglade produktionen gör att låtarna inte når och berör mig som de enklare arrangemangen på Stripped Down. John Lennon ska tydligen ha hatat sin egen röst och därför ha producerat bort allt det som berör. Känslorna försvann, men nu får de komma fram igen. Det är Yokos initiativ att låtarna släpps i de här versionerna, och det ska vi vara väldigt tacksamma för. När man lyssnar på Double Fantasy Stripped Down känns det som att John Lennon har återuppstått och sångerna låter lika äkta och nära som om Håkan hade sjungit dem. I’m Losing You, Beautiful Boy (där Lennon konstaterar att “Life is just what happens to you, while your busy making other plans”) och Watching the Wheels hör till det bästa som jag har hört i år. Double Fantasy Stripped Down växer för varje lyssning och hade det inte varit för Håkan hade det här mycket väl kunnat vara årets bästa album. John Lennon lever igen.

Spotify

onsdag 13 oktober 2010

2 Steg Från Paradise

Den senaste tiden har allt varit skit. Jag har tappat livslusten och har ingen lust att gå upp på morgnarna. Livet är tungt, slitigt och grått och framtiden lovar bara mer av samma sak. Ljuset i tunneln har dock varit 2 steg från Paradise. Jag har längtat och räknat dagar och nu när den äntligen är här känner jag faktiskt hur stegen har blivit lite lättare. Som så många gånger tidigare är Håkans musik det som behövs för att jag ska orka med. Jag är oförmögen att säga något dåligt om Håkan Hellström. Han verkar genomsympatisk, snäll och modig. Hans musik är den bästa som finns och den har styrkan att rädda liv. Håkan är Sveriges starkast lysande stjärna och inte ens han själv kan ändra på det. Det finns ingen musik som får mig att känna på samma sätt som Håkans. Som får mig att känna lika starkt och lika mycket.

Egentligen är det sällan som jag verkligen lyssnar på musik. Ofta gör jag något annat medan jag lyssnar. Men med Håkan är det annorlunda. När jag lyssnar på 2 steg från Paradise släpper jag verkligen allt och sveps med av musiken. Fullständigt. Texterna och Håkans sätt att sjunga kräver det, och bandets fantastiska groove gör det omöjligt att göra något annat samtidigt. Jag blir absorberad och fängslad. Och väldigt berörd. Jämfört med Håkans tidigare album är 2 steg från Paradise mer enhetligt och jag vill helst höra hela albumet i ett svep.

Håkan har kickstartat alla sina album. Både Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss drog igång med två otroligt starka och gripande låtar som kändes väldigt filmiska. 2 steg från Paradise börjar inte riktigt lika starkt, men Det här är min tid känns nästan mer filmisk. Man känner omedelbart att det är början på något stort. Melodin är fantastisk och tvärflöjten som snart dyker upp bjuder in till både äventyr och misär. Jag vet inte om Håkan verkligen tycker att det här är hans tid. Något får mig att tro att han också hellre hade levt på 60-talet. Låten sätter stämningen för 2 steg från Paradise på ett utmärkt sätt. Det är en melankolisk låt om vänner som försvunnit och ett liv som redan har hänt. Och sen kommer Saknade Te Havs – en fantastiskt gubbrockig poplåt med stort hjärta. Håkan har ofta legat nära Eldkvarn i sina texter men det här kunde nästan ha varit en regelrätt Eldkvarnlåt.
Jag älskar den och fortsätter hoppas på det stora samarbetet mellan Håkan och Plura.

Det tredje spåret, Shelley, fortsätter lite på samma bana. Det är en nervig rocklåt om att vara trasig och förlorad. Vad jag älskar hos Håkan är att hans låtar nästan alltid är sorgsna och uppgivna, men att hoppet alltid finns där trots allt. Han har alltid haft något att säga och Shelley är en sådan låt som kommer lyfta mig de pissigaste av pissiga dagar. Därefter kommer River en vacker dröm som är en ganska märklig låt. Den är fantastisk på alla sätt och raden ”en vän är en vän hur taskigt livet än gått” kommer alltid stanna hos mig, men den ger en intressant bild av Håkan – och hans självbild. Vi har alla hört historien om hur han gjorde låten enkom för Way Out West men sen inte kunde lägga den åt sidan. ”Den var för viktig”. I låten sjunger han om sitt tveksamma förhållande till sig själv och artistlivet. Man får intrycket av att han är väldigt ödmjuk och visserligen är det väl bra att han inte har blivit ett uppblåst svin efter tio år på stjärnhimmelen. Men både han och vi vet att han kommer stanna för alltid. Det finns inga haters som kan få Håkan att gå av scenen.

Titelspåret 2 steg från Paradise är en av Håkans svängigaste låtar någonsin. Det är omöjligt att sitta still när man lyssnar på den. Texten är fantastisk men det är framförallt groovet och Håkans sätt att sjunga den som griper tag och gör det här till en av skivans starkaste låtar. När den sinnessjuka tvärflöjten dyker upp igen är jag i himmelen. 2 steg från Paradise är en fantastisk fras och en underbar titel på albumet. Det finns ingen annan än Håkan som hade kunnat komma på en sådan titel. Därefter kommer Jag vet vilken dy hon varit som var den låt som träffade mig hårdast första gången jag lyssnade igenom albumet. Det känns som att Håkan alltid menar varje ord han sjunger, men här blir det nästan läskigt påträngande och nära. Jag blir otroligt berörd varje gång jag lyssnar på den här låten. Den är fantastisk, vacker och kommer nog aldrig släppa taget. Genomgående känns texterna på 2 steg från Paradise otroligt välarbetade och Håkan säkrar återigen sin position som vår starkaste författare av poptexter. Inte ens Thåström eller Plura kommer i närheten här.

Dom där jag kommer ifrån är helt otrolig. Håkan har nämnt Stone Roses och Madchestertrummor som influenser för det här albumet och det är framförallt på den här låten som de gör sig påminda. Beatet träffar där det ska, men starkast av allt är texten. Den här låten skulle kunna få mig att lämna det äckliga Uppsala för Götet. Min favoritrad är den om white trash-familjen. Håkan har min respekt för evigt. ”Filosofiskt missnöjd, ekonomiskt bortskämd.” Dom där jag kommer ifrån är en ny Klubbland och vi kommer alla få höra den till förbannelse. Det ska jag se till.

Det dom aldrig nämner är en lite klurig låt – inte bara i det att den är skriven som en gåta. Det var först efter några lyssningar som den gjorde något större intryck på mig. Men då slog den till hårt. Jag har läst och sett många intervjuer med Håkan den senaste tiden, och tillsammans med den fantastiska PSL-intervjun där Håkan går igenom albumet låt efter låt är det Nöjesguiden-intervjun som har gjort starkast intryck på mig. Där poängteras att Håkan, som för många framstår som någon som står utanför allt vad politik heter, tar ett tydligt politiskt ställningstagande i många av sina låtar. Håkan tar alltid parti för de svaga och det är egentligen det enda ställningstagande som behövs – Det dom aldrig nämner (och alla andra låtar på albumet) känns som ett bra exempel på det. Därefter kommer Vid protesfabrikens stängsel. Jag älskar verkligen titeln. Hade det varit någon annan än Håkan hade det lätt kunnat bli krystat och pretentiöst – men det är två ord som aldrig kommer kunna användas om honom. Vid protesfabrikens stängsel är en tårdrypande vacker låt och den ”nedlagda hamnstaden, full av misstro och ohållbarhet” kunde lika gärna ha varit Norrköping. Och det är trots allt där han möter sin kärlek.

I den näst sista låten bjuder Håkan på sanningarnas sanning: Man måste dö några gånger innan man kan leva. Jag känner mig som killen med solglasögonen varje dag, och varje dag blir det allt mer uppenbart att man faktiskt måste falla och slå sig – riktigt hårt – emellanåt för att livet ens ska vara värt att leva. Mörkret är därför inte bara dåligt och destruktivt, utan nödvändigt. Den avslutande låten Du är snart där tillhör det bästa som Håkan har skrivit och knyter ihop albumet på ett fantastiskt sätt. Jag vill så gärna tro att det bästa inte har hänt än. För att leva måste man ändå hoppas på det – och de fantastiska Free Bird-gitarrerna gör att hoppet växer sig starkare. Oavsett om man är 36 eller 23 har man lång tid kvar. Vi kan inte ha peakat än. Håkan har flera fantastiska album kvar att göra, och jag har ett liv ett leva. Ljug för mig.

Det där var alltså mina tankar om 2 steg från Paradise. Men de kommer säkert förändras. Håkans musik har alltid haft en förmåga att bli bättre ju mer man lyssnar på den. 2 steg från Paradise känns som en tydlig fortsättning på Ett kolikbarns bekännelser och För sent för edelweiss, Håkans två starkaste album, och tillsammans utgör de tre skivorna en fantastisk trilogi och ett trollbindande porträtt av den största artist som det här landet har sett. Jag kommer lyssna på 2 steg från Paradise flera gånger i veckan tills nästa album kommer. Det ska bli otroligt kul att höra de här låtarna live – vi ses om en månad på Hovet!

Min yngsta lillebror var mer besatt av Håkan än jag när det begav sig. Då när mamma tagit med sig den nyutgivna Känn ingen sorg-singeln hem var det han som älskade Håkan mest. Jag blir lite avundssjuk när han berättar om hur han som åttaåring gick till en folktom skivsignering där Håkan satt själv. Håkan uppmuntrade honom tydligen att fortsätta spela klarinett. Den där klarinetten ligger nedpackad i sitt fodral sedan många år tillbaka och med Håkan har det hänt mycket. Han har blivit Sveriges genom tiderna största rockstjärna och fått det svenska folket att ta till sig låtar om knarkare och losers. Han är störst och samtidigt mest osannolik och kreddig. Det går en röd tråd genom alla hans skivor. Håkan har aldrig spelat in något dåligt och han kommer aldrig tillåta sig att släppa en dålig skiva. Han är här för att stanna och jag kommer aldrig släppa taget om hans musik.



DN, SvD, Aftonbladet

lördag 9 oktober 2010

Tinkers – Paul Harding


Häromdagen utsåg alltså Svenska Akademien årets Nobelpristagare i litteratur - och jag kunde inte vara mindre intresserad. Jag älskar verkligen litteratur och jag är alltid på jakt efter nya och spännande läsupplevelser. Länge har jag försökt hålla mig uppdaterad när det gäller Nobelpristagarna. Jag har läst rätt många av dem. Men nu har jag nästan slutat bry mig. De senaste åren har jag hoppats på att Haruki Murakami ska belönas. Mamma brukar hoppas på Joyce Carol Oates. Men det tjänar inte längre något till att hoppas. Även om de brukar vara förhandstippade favoriter finns det ingen direkt chans att någon av dem ska få Nobelpriset. Jag tror att de är alldeles för populära. Kanske är jag för ung för att kunna uppskatta tyngden i Nobelpristagarnas böcker, men det är ganska ofta som jag har funnit dem torra och ganska ointressanta. Det här året känns inte pristagaren särskilt angelägen heller. Jag har inte läst, och kommer förmodligen inte heller läsa, någon av hans romaner. Ett pris som däremot alltids känns intressant, angeläget och viktigt är Pulitizerpriset. Många av mina favoritromaner från senare år har blivit belönade med priset och det känns alltid som att det är väldigt spännande författare och böcker som blir utsedda. Pulitzerpriset skiljer sig väsentligt från Nobelpriset eftersom det först och främst är en bok, och inte ett författarskap, som blir belönat och böckerna är alltid nyutgivna. Det är därför ett roligare och betydligt fräschare pris. Årets pristagare heter Paul Harding och han har blivit belönad för sin debutroman Tinkers – en kortroman med ett otroligt rikt innehåll. Att döma av titeln hoppades jag först på en bok om tinkers – det irländska resandefolket. Men har används ordet ”tinker” om en person som driver runt och gör diverse ströjobb. Som nästan alla andra Pulitizerprisvinnare skriver Paul Harding om det amerikanska samhället och det amerikanska folket. Tinkers är en stor roman i ett litet format – en riktigt häftig läsupplevelse av en författare som på ett väldigt stilsäkert sätt leker med form och konventioner. En författare som aldrig kommer få Nobelpriset, men som återigen bevisar att Pulitzerpriset är det viktigaste (och i min värld det finaste) litterära priset idag.

George har levt ett långt och förhållandevis lyckligt liv. Sedan han gick i pension har han jobbat som klockreparatör. På dödsbädden börjar han tappa kontrollen över tiden och kastas fram och tillbaka mellan olika minnesbilder. I den ena stunden lever han i nuet för att några minuter senare slungas tillbaka till barndomen i Maines djupa skogar. Hans pappa är den tinker som titeln anspelar på. Han åker omkring med sin kärra i skogarna och utför jobb och tjänster åt människor som lever nästan helt isolerade. Där finns skogshuggare, eremiter och mystiska indianer. Jag får starka Dan Andersson-vibbar när jag läser den fascinerande skildringen av de fattiga människorna i skogen. Paul Harding skriver på ett väldigt levande, och samtidigt intelligent och reflekterande, sätt som fångar mig som läsare. Georges pappa är epileptiker och riskerar därför att hamna på mentalsjukhus. Det är bokens dramatiska kärna, för annars händer det inte särskilt mycket. Paul Harding knyter ihop Georges liv med faderns och hinner på vägen diskutera några existentiella frågor. Ofta får jag känslan av att de flesta lyckade författare lägger mycket av sig själva i sina karaktärer, men när det gäller Paul Harding känns det som att hans karaktärer är ordentligt skilda från honom själv. Bortsett från det faktum att han också verkar ha bra koll på klockor.

Tinkers är inte ens 200 sidor lång, men på det begränsade utrymmet lyckas Harding få med mer än de flesta författare hade lyckats med. Innehållet är väldigt rikt och det känns nästan som att jag behöver läsa boken flera gånger för att verkligen ta till mig allt. Det är intressant att Tinkers är den 43-åriga författarens debutroman. För det är framförallt språket som imponerar med boken. Harding skriver verkligen fantastiskt bra. Hans språk är poetiskt, snyggt och eftertänksamt. Romanens struktur är också mycket imponerande. Det är fascinerande hur Harding låter de olika minnesbilderna avlösa varandra. Jag föreställer mig att han har kommit rätt nära känslan av att faktiskt ligga och vänta på döden. Om jag inte visste att det var ett första verk skulle jag tro att det var formtoppen på en lång och framgångsrik författarkarriär. Det ska bli oerhört intressant att se vad Harding gör efter Tinkers. Kanske öppnar vi DN Kultur på morgonen om 30 år och ser att han har vunnit Nobelpriset?