tisdag 30 september 2008

Five Days


Brittiska kriminalserier varierar i kvalité. Det finns de som är genomtänkta, spännande och välspelade. Sen finns det serier som är massproducerade småputtriga galenskaper och de är flest till antalet. Five Days tillhör det absoluta toppskiktet och har fler dimensioner än de flesta andra kriminalserier. Det är en serie på fem avsnitt och serien är ett samarbete mellan HBO och BBC. Den visades i Storbritannien förra året och de senaste veckorna har den visats på SVT varje lördag. På lördag sänds det sista avsnittet, och många väntar spänt på upplösningen. Självklart har jag redan sett alla avsnitt och tänkte här dela med mig med mina reflektioner över serien, utan att spoila något för de som inte har sett slutet.

Five Days handlar om hur en kvinna, Leanne, försvinner spårlöst efter att hon stannat för att köpa blommor vid vägkanten. Hennes barn försvinner också, men de dyker snart upp igen. Ingen vet var Leanne har tagit vägen och den totala ovissheten varar fram till de sista minuterna av serien, och inte ens då är det riktigt självklart vad som har hänt. I Five Days är det dock inte deckargåtan som står i centrum. Istället läggs fokus på hur människorna i Leannes närhet reagerar och vilka följder hennes försvinnande får för dessa människor. Serien följer anhöriga, journalister, poliser och några andra under tre månader. Det är en väldigt ambitiös serie och den är väldigt lyckad. Nästan alla skådespelare är utmärkta i sina roller och det stora karaktärsgalleriet är verkligen imponerande. Det finns karaktärer från alla samhällsklasser och alla åldersgrupper och de är alla skildrade på ett trovärdigt sätt. Tempot i Five Days är ganska långsamt, och serien är befriad från cliff hangers, men man fastnar ändå snabbt i storyn. Det är fascinerande, spännande och väldigt gripande.

I Storbritannien visades serien under fem dagar med ett avsnitt varje kväll. Det är förmodligen det bästa sättet att se serien, för det är många karaktärer och trådar som man behöver hålla koll på för att riktigt hänga med i händelseförloppet. I Sverige har serien alltså visats med ett avsnitt varje vecka, och dessutom på lördagar som kanske är den sämsta TV-dagen. Men jag är ändå tacksam över att SVT tog hit serien överhuvudtaget. Five Days är absolut sevärd och kan rekommenderas till alla. Har du missat serien när den gick på TV finns den att köpa på import-DVD eller på internet för nedladdning.

söndag 28 september 2008

Om Nordpolen


Nordpolen är den nordligaste punkten på jorden. Det är också vad den 23-årige Pelle Hellström kallar sig när han gör musik. Första gången jag hörde talas om honom var för två år sedan när jag var nyinflyttad i Uppsala. Jag läste om honom i någon studenttidning och lyssnade därefter på någon av hans låtar, och sen tänkte jag inte mycket mer på Nordpolen. I veckan kom hans debutalbum, På Nordpolen, och det har hyllats i princip överallt. Just nu är Nordpolen det hippaste du kan lyssna på.

Jag är väldigt förtjust i gubbrock och gitarrer vilket till en början gjorde det svårt att uppskatta Nordpolens musik. Merparten av låtarna är technoaktiga och jobbigt elektroniska. Det är den typ av musik som jag vanligen undviker. Men utöver musiken och bakgrunderna finns förstås Pelle Hellströms sånger, och det är de som gör att jag trots allt har fastnat för hans musik. Många har jämfört hans sjungande med Håkan Hellström och det finns vissa likheter, speciellt i några låtar, men Nordpolen sjunger ganska rent och välartikulerat utan några lustiga ord som basiado.

Nordpolen är väldigt deppig i de flesta låtarna. Han vill inte gå upp, han har ångest, allt känns meningslöst och han borde söka jobb men orkar inte. På något sätt är det befriande och uppmuntrande, trots att han är så mörk. Det finns inget egentligt hopp i låtarna, men ändå blir man lite glad av dem. Han har satt ord på den studentrumsångest som jag tror nästan alla unga människor lever med idag, men som man tror att man är ensam om. Jag ser mig själv och bekanta i vissa textrader, och det är kanske därför jag gillar Nordpolen. ”Jag växte upp med fotbollskillar i Uppsala och gick på naturvetenskaplig linje. Det var inget vidare. Man fick alltid mothugg när man sade något.”, säger han i en artikel som publicerades i DN förra veckan. Dessutom är det förstås kul när det kommer något bra från Uppsala. Låtar som En Meter Under Marken och Vem Har Sagt känns självklara efter några lyssningar. Låttexterna är ganska välformulerade och musiken låter inte riktigt som något annat. Jag tycker gott och väl att alla borde testa att lyssna på Nordpolen, för det finns definitivt saker att hämta där.

fredag 26 september 2008

The Visitor


För några år sedan skrev och regisserade Thomas McCarthy den fantastiska filmen Station Agent. Det var en film jag tog till mig och nu när han är tillbaks med en ny film är jag förstås väldigt glad. Den nya filmen heter The Visitor och är, precis som Station Agent, en lågmält lysande film.

The Visitor handlar om den deprimerade collegeläraren Walter. Hans fru är död, hans undervisning är slentrianmässig och hans liv känns meningslöst. Han blir, lite motvilligt, ombedd att åka på en konferens i New York för att presentera en artikel. I New York har han en lägenhet som han inte har besökt på länge. Han blir väldigt förvånad när han märker att lägenheten är bebodd av två flyktingar, Tarek och Zainab. När den första chocken har lagt sig börjar Walter sakta utveckla en speciell relation till Tarek. De delar ett starkt musikintresse och Tarek lär Walter hur man spelar afrikanska trummor. När Tarek hotas av utvisning är Walter närvarande hela tiden och försöker hjälpa honom.

Walter spelas av Richard Jenkins, som tidigare mest har gjort biroller. Hans rollporträtt är fullständigt lysande och den stora behållningen med The Visitor är hans suveräna skådespel. De andra skådespelarna är också mycket bra. The Visitor är en film som verkligen berör. Den är lågmäld, gripande och lite upprörande. Slutet är ganska bittert och filmen är väldigt anti-Hollywood i sin uppriktighet. Filmen lyckas på ett bra sätt belysa det absurda i flyktingpolitik. Thomas McCarthy har lyckats igen, och även om The Visitor inte är en lika bra film som Station Agent, är det en väldigt bra film som jag kommer bära med mig länge.

The Visitor går upp på svenska biografer idag, men om du inte bor i en storstad kan det bli svårt att få se den på bio. Då känns det tryggt att filmen finns att ladda ner och att det är en sådan film som det går lika bra att se hemma i soffan som på bio. Det är en ytterst sevärd film som jag kan rekommendera till alla. Jag ser redan fram emot Thomas McCarthys nästa film.

torsdag 25 september 2008

Hiro och Ando är tillbaka!


För alla som har växt upp med serietidningar som Spider-man, Batman och X-Men är Heroes den ultimata TV-serien. Eller den första säsongen var åtminstone den perfekta TV-serien för alla superhjältefrälsta nördar. Sköna karaktärer, cliffhangers och en klassisk serietidningsstory fick mig att känna mig som ett litet, litet barn på nytt. Säsong två höll inte alls samma klass och den var också kraftigt nedkortad pga. manusstrejken. Nu har allstå säsong tre börjat och jag känner mig inte jättemotiverad, men tittar ändå.

Efter en ganska gräslig galaresumé drog säsong tre av Heroes igång med ett dubbelavsnitt. Det är två avsnitt nästan enbart bestående av cliffhangers och one-liners. Mohinder är kåt och jättestark. Hiro klantar till det. Peter Petrelli är fast i en superskurks kropp och istället går en Peter från fyra år in i framtiden (det händer hemska saker i framtiden) lös i nutiden. Claire känner ingen smärta. Skurkarna rymmer, Sylar och Linderman är tillbaka, Niki har bytt personlighet och Nathan Petrelli är en jesusfigur. Ni hör själva hur det låter. Rörigt och töntigt men samtidigt fascinerande och spännande. Syftet med de första avsnitten är förstås att sätta igång så många tankar som möjligt hos tittarna och därför blir det också väldigt intensivt. Det känns inte som att den tredje säsongen av Heroes kommer bli någon höjdare, men jag kommer nog sitta som fastnaglad framför TVn varje vecka i alla fall. Heroes är åtminstone bättre än True Blood och en dålig säsongsstart behöver inte nödvändigtvis betyda en dålig säsong. Dexter hade också en dålig säsongsstart, men jag hoppas ändå på en bra säsong för den serien. Eller så är det helt enkelt ett dåligt år för mina älskade cliffhanger-serier. Och om det är dåligt eller inte spelar inte alltid så stor roll när det gäller TV, för vi tittar ju i alla fall.

onsdag 24 september 2008

Bon Iver på Berns


Mina förväntningar var skyhöga inför den här spelningen. Under artistnamnet Bon Iver har Justin Vernon spelat in årets hittills bästa skiva For Emma, Forever Ago. Det är underbar Waldenpop som berör på djupet. Det är få nya skivor som jag lyssnar på passionerat mer än några veckor men For Emma, Forever Ago har följt med mig nästan varje dag sedan jag först kommer över den tidigt i våras. Jag älskar varje låt på skivan och sedan jag i juli fick höra att Bon Iver skulle komma till Stockholm har jag varit extremt förväntansfull.

Innan Bon Iver går på scenen spelar Anaïs Mitchell några låtar. Hon är charmig, sjunger fint och plockar duktigt på gitarren. Musiken är kanske inte tillräckligt unik för att man ska lägga henne på minnet, men hon fungerar väldigt bra som ”förband”. Trots att hon är ensam lyckas hon fylla upp scenen. Mest blir jag fascinerad av hennes fantastiska stövlar. Jag brukar vara rätt anti kombinationen tjejer och stövlar men Anaïs Mitchell har de kanske snyggaste stövlarna någonsin. Det är ett par gulbruna skinnstövlar som känns väldigt mycket vilda västern och är rejält ingångna.

Någon halvtimme efter att Anaïs Mitchell gått av scenen kommer Bon Iver in. Justin Vernon har med sig tre bandkompisar. De ger genast ett sympatiskt intryck. Justin Vernon själv är klädd i en urtvättad T-shirt, ganska fula byxor och Vans-skor, men ser ändå enastående bra ut. De öppnar väldigt starkt och effektivt med några av de bästa låtarna från For Emma, Forever Ago. Efter den suveräna inledningen trodde jag inte att det skulle kunna bli mycket bättre. Men det blev det. Bon Iver blandade nytt och gammalt material på ett effektivt sätt. Mitt i spelningen tar Vernon fokus från sig själv och strålkastarna hamnar istället på den duktiga bandmedlemmen Mike Noyce som sjunger en fin sång om att han är en ”simple man”. De må vara ”simple men” men samtidigt är det enkelheten som gör dem speciella och unika. De nya låtarna känns inte lika bra som de gamla, men det beror förmodligen på att man inte har hört dem tidigare. Tonvikten ligger på de starka låtarna från For Emma, Forever Ago och de låtarna fungerar utmärkt live. Ganska ofta gör Bon Iver oväntade turer åt noisehållet. Låtarna utvecklas till skramlig och skränig rock, det är ofta ordentlig rundgång och det känns ibland som att det är Thurston Moore och inte Bon Iver som står på scenen. Jag kan tycka att lite av den speciella skörheten hos musiken går förlorad när bandet spelar rock, men live fungerar det riktigt bra. Samtliga bandmedlemmar växlade mellan flera olika instrument under spelningen och de utgör ett tight och skickligt band. Musikaliskt var det en spännande och varierad spelning. Mellan låtarna körde Justin Vernon lite sympatiskt mellansnack. Han är ödmjuk och tacksam över publikens respons och det är omöjligt att inte älska honom. Framåt slutet drog Bon Iver igång en mäktig allsång på låten The Wolves (Act I and II) och det var verkligen en storslagen upplevelse. Hela publiken upprepade frasen ”What might have been lost”, först tyst och sedan högt så att hela Berns fylldes av de vackra orden. Under hela spelningen stod jag två-tre meter från Justin Vernon och det är en av de finaste konsertupplevelser jag någonsin har haft. Jag vet inte riktigt vad som skulle kunna slå det här.

Jag har aldrig varit på någon konsert på Berns Salonger tidigare, och blev väldigt positivt överraskad. Det var fina lokaler, schysst ljud, bra ljus och sympatiska biljettpriser. Jag kommer lugnt gå på fler konserter på Berns i framtiden. Efter spelningen och fram tills att den här bloggen publiceras har jag undvikit att lyssna på någon musik överhuvudtaget. Jag vill bevara känslan av den här fantastiska konserten så länge som det är möjligt. Men strax ska jag sätta på For Emma, Forever Ago igen.

Jag filmade några minuter av den fantastiska Blindsided. Klippet kan du se här nedan. Även om det inte är särskilt mycket tror jag att de som missade spelningen förstår vad de gick miste om när de ser videon.


Jag tog några bilder under kvällen som ni kan se ett urval av här nedan. Bilderna är tagna med en kompaktkamera och med de förutsättningarna är jag nöjd med resultatet.





Ikväll spelar Bon Iver på Pusterviksbaren i Göteborg och har du möjlighet att gå på spelningen ska du självklart göra det. Bättre än Bon Iver blir det inte.

måndag 22 september 2008

Tropic Thunder – Rolig kukhumor och träffsäker Hollywoodsatir


Ben Stiller hade betydligt högre ambitioner med Tropic Thunder än göra ännu en Hollywoodkomedi för idioter. Tropic Thunder är en film om en film. Det är smart och fyndigt, men Stiller undviker ändå inte klassisk kukhumor. Han har samlat ihop ett gäng skådespelare som gör Tropic Thunder till en mycket bättre film än vad jag hade väntat mig.

Tropic Thunder handlar om ett gäng typiska skådespelare från Hollywood som ska göra en Apocalypse Now-liknande film. De spelar in filmen i Vietman och bränner hela budgeten på några få dagar. För att få skådespelarna att fungera bättre tillsammans luras de ut i djungeln där de snart är indragna i ett mindre knarkkrig.

Innan filmen drar igång presenteras huvudkaraktärerna med roliga trailers från sina filmer. Ben Stiller har lyckats väldigt bra med att skildra olika Hollywooddivor. Själv gör han rollen som en actionskådespelare som har försökt att göra andra roller men misslyckats kapitalt. Robert Downey Jr är väldigt rolig som en flerfaldigt Oscarsbelönad skådespelare som påminner om Russel Crowe och förbereder sig inför sina roller på samma sätt som Daniel Day-Lewis. Jack Black gör rollen som en Eddie Murphy-liknande komiker med seriösa drogproblem och Brandon T. Jackson spelar Alpa Chino, en rapstjärna som försöker sig på att göra film. Jay Baruchel, som alla Judd Apatow-fans känner igen från Undeclared och Knocked Up, gör här sin första stora filmroll och gör en utmärkt prestation som en ung ambitiös skådespelare. Självklart uppstår det många stridigheter inom gruppen och Ben Stiller är rätt hård, och rolig, i sin satir och kritik över Hollywood. Ensemblen är fantastisk och alla skådespelarna är väldigt roliga. Dessutom dyker Nick Nolte och Tom Cruise upp i lysande biroller. Särskilt Cruise är grymt kul, och lite svår att känna igen. Det är nästan inga kvinnor i filmen och den är väldigt testosteronstinn på alla plan, men har man inga problem med det är det en av de absolut roligaste filmer du kommer att se i år.

Ofta går det lika bra att se komedier hemma som på bio, men Tropic Thunder är verkligen värd ett biobesök. Den är snyggare än de flesta andra komedier, och innehåller en del riktigt schyssta actionscener. Innan jag såg filmen hade jag läst mycket om att den skulle vara väldigt ojämn, men jag tycker faktiskt att den är kul från början till slut. Hollywood är, trots allt, fullt av roliga människor som vet hur man blandar billig humor med välskrivna karaktärer och en smart story. Det produceras många riktigt dåliga Hollywoodkomedier men ibland blir de oväntat bra, och så är fallet med Tropic Thunder. Under hösten och vintern kommer det komma flera intressanta komedier från Hollywood, så det finns en del kul att se fram emot. Tropic Thunder är en rolig, smart och välspelad komedi och jag hade väldigt roligt när jag såg den. Om du gillar roliga filmer kommer du gilla Tropic Thunder. Så enkelt är det.



Fler recensioner av Tropic Thunder hittar du på DN, Aftonbladet, SvD och Moviezine.

lördag 20 september 2008

En helvetes vinter – Daniel Woodrell


Ree Dolly är en väldigt hård och häftig sextonårig tjej, helt olik tjejerna från din gymnasieklass. Hon bor tillsammans med sin galna mamma och två småbröder i ett fallfärdigt hus i Ozarkbergen. Hela släkten lever på att tillverka och sälja knark, och de är extremt fattiga. När Ree blir lite äldre tänker hon lämna Ozarkbergen och familjen och ta värvning i armén där det finns disciplin och ordning. Rees pappa har varit borta några månader och har inte hört av sig. En dag kommer en polis förbi och berättar att Rees pappa ska infinna sig för rättegång om en vecka, och om han inte dyker upp kommer Ree och familjen förlora sitt hus och sin mark. Ree har inget annat val än att börja leta efter sin pappa…

En helvetes vinter är en hårdkokt bok. Författaren Daniel Woodrell kallar sina böcker för country noir, och det är en rätt passande beskrivning. Det är väldigt rått, hårt och sällan moraliserande. Språket är kortfattat och enkelt och kapitlen är korta. Jag gillar hur Woodrell uttrycker sig och den svenska översättningen av Eva Johansson är väldigt bra. Ingen av karaktärerna är särskilt sympatisk, men man hejar ändå på Ree och hoppas att allt ska gå bra för henne och familjen. Om man vill läsa en trevlig och upplyftande bok är En helvetes vinter helt fel, men om man inte räds brutalitet och råhet är det en intressant läsupplevelse. Jag tror att de som gillar Dennis Lehanes böcker och TV-serier som Deadwood och The Wire kommer gilla den här boken.

Mer intressant än berättelsen och karaktärerna är miljön som boken utspelar sig i. Jag hade aldrig hört talas om Ozarkbergen innan jag läste En helvetes vinter. Ozarkbergen är ett område som sträcker sig över delar av flera amerikanska delstater; Missouri, Arkansas, Oklahoma och Kansas. Jag har inte lyckats hitta någon information om hur utbredd kriminaliteten är i Ozarkbergen, men om man ska tro Daniel Woodrell är det ett laglöst område. Knarkhandel, mjukisbyxor i galna kulörer och husvagnsleverne hör till vardagen. Daniel Woodrell är uppvuxen i Ozarkbergen och bor fortfarande där så jag antar att området ändå inte är så fruktansvärt. Om inte annat är det ett väldigt vackert område med fin natur.

Jag avslutar den här bokrecensionen med att slumpmässigt slå upp En helvetes vinter och välja ett citat för att visa på bokens konsekvent råa språk:

Han tog ett steg bakåt, drog upp ett paket crank ur skjortfickan, skrapade upp en laddning med en lång fingernagel och snortade, och snortade igen. Han vred på nacken och gnuggade sig på näsan medan de svarta prickarna i hans ögon vidgades och mörknade. Han höll fram påsen mot Ree. ”Har du fått smak på det här än?”.


Fler bra recensioner av En helvetes vinter hittar du på DN och dagensbok.com.

fredag 19 september 2008

De fem bästa låtarna med Neil Young


Inom den amerikanska rockmusiken finns det tre giganter. Tre män som ingen rår på. De heter Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young och jag rankar dem i just den ordningen. Neil Young föddes i Kanada 1945. När han var 20-årsåldern flyttade han till Los Angeles och bildade bandet Buffalo Springfield som han spelade med några år. När Buffalo Springfield splittrades inledde Young sin framgångsrika solokarriär. Han slog igenom med ganska nedtonade och lugna låtar, men har under sin karriär provat på många olika genrer och stilar. Neil Young har en förmåga att vara väldigt pretentiös och tråkig, och verkar vara en betydligt mindre sympatisk person än Dylan och Springsteen, och ibland har jag lite svårt för honom. Det finns väldigt många Neil Young-album och enligt mig är många av dem inte särskilt bra. Om man vill börja lyssna på Neil Youngs musik gäller det att hitta rätt från början, och det har jag hjälpt dig med här. Jag föredrar Neil Youngs lugnare akustiska låtar, men kommer även tipsa om mer rockbetonade låtar. Neil Young är en mycket skicklig gitarrist och det vore synd att missa den aspekten. Klicka på låttitlarna för att se videos.

1. Heart of Gold
Mycket bättre än så här blir det inte. Heart of Gold är, om du bortser från några Dylansånger, den bästa akustiska singer/songwriter-låt som har spelats in. Texten, melodin och känslan i Neil Youngs sång är oslagbara och inte ens Neil Young har kommit i närheten av den här låten efter att den spelades in.

2. Old Man
Old Man var den första sången med Neil Young jag hörde och jag blev verkligen berörd. Låten gjorde mig intresserad av Neil Youngs musik och det är tack vare den du läser den här listan. Det är framförallt texten som gör Old Man till en fantastisk låt.

3. Like a Hurricane
Tydligen skrev Neil Young den här låten efter en hård natt med galna mängder kokain och när man hör den blir det tydligt att kokain kan leda till bra saker, trots allt. Gitarrerna är magiska och sången är perfekt.

4. Ohio
Den fjärde maj 1970 blev några studenter på Kent State University i Ohio som protesterade mot den amerikanska invasionen av Kambodja nedskjutna och dödade av Ohio National Guard. Inspirerad av den hemska händelsen skrev Neil Young den fantastiska låten Ohio. Det är en arg och upprörd låt som är både slagkraftig och smart. "Tin soldiers and Nixon coming. We're finally on our own. This summer I hear the drumming. Four dead in Ohio."

5. Cowgirl in the Sand
“It's the woman in you that makes you want to play this game.” Jag vet inte riktigt vad Neil Young menar med den frasen, men vad jag vet är att Cowgirl in the Sand är en väldigt vacker och fin låt som jag gärna lyssnar på om och om igen. Särskilt den akustiska liveversionen som man kan höra på albumet Live at Massey Hall 1971 är underbar.

Det där var alltså de fem bästa låtarna med Neil Young och nu vill du givetvis ha mer. Jag föreslår att du går vidare med Greatest Hits-skivan från 2004 som faktiskt ger en riktigt bra inblick i Neil Youngs musik. Därefter rekommenderar jag livealbumet Live at Massey Hall 1971 som gavs ut förra året. Det är en akustisk konsert och ett av de bästa livealbum jag någonsin har hört.

torsdag 18 september 2008

The Big Lebowski firar tio år


Idag är det tio år sedan The Big Lebowski hade premiär i Sverige. Tiden går verkligen fort, och jag minns första gången jag såg filmen som om det vore igår. Jag var rätt liten då och det tog emot att hyra filmen eftersom VHS-omslaget var ganska fult, men väl hemma och några minuter in i filmen insåg jag hur otroligt bra den var. Några dagar senare gick vi och bowlade, inspirerade av filmen. The Big Lebowski är en av mina absoluta favoritfilmer och tillsammans med den tecknade Robin Hood-filmen är det den film jag sett flest gånger.

Jag tröttnar inte på The Big Lebowski hur många gånger jag än ser den. Vad är det med The Big Lebowski som gör den till en bättre film än alla andra komedier? Det finns många svar på den frågan, men en avgörande grej är storyn, eller snarare avsaknaden på story. Där de flesta andra filmer har en story som är central och som man tröttnar på efter att ha sett filmen några gånger, hur bra filmen än är, är storyn inte det viktiga i The Big Lebowski. Storyn är snarare en ursäkt för att världens skönaste karaktärer ska få fritt spelrum. I huvudrollen ser vi Jeff Bridges som The Dude. Han lunkar sig fram genom livet, spelar bowling, röker på, dricker white russians, lyssnar på bra musik och är allmänt cool. Sen har vi Vietnamveteranen Walter som alltid är klädd i khakikläder och Donny som är snäll och tillbakahållen och alltid får höra ” Shut the fuck up, Donny! ” från Walter så fort han öppnar munnen. Utöver de här tre centrala karaktärerna är The Big Lebowski befolkad av många andra färgstarka och minnesvärda karaktärer.

The Big Lebowski är väldigt välskriven och dialogen är så suverän att man omöjligt kan tröttna på den. Alla skådespelare är lysande i sina roller, noirupplägget passar filmen perfekt och soundtracket är fullt av mästerliga låtar. Dessutom har filmen de snyggaste och roligaste drömsekvenserna jag någonsin har sett. Bröderna Coen har gjort många bra filmer men jag har svårt att se hur de någonsin skulle kunna toppa The Big Lebowski. Den senaste Coen-filmen, Burn After Reading, gick upp på bio i USA förra veckan och kommer under hösten gå upp även i Sverige. Tydligen ska Burn After Reading påminna lite om The Big Lebowski, och jag ser mycket fram emot att få se den. Det finns inget som är dåligt med The Big Lebowski. Jag älskar filmen på alla tänkbara sätt och ikväll tänker jag se den igen, och det uppmanar jag alla andra att också göra.

”The Dude abides. I don't know about you but I take comfort in that. It's good knowin' he's out there. The Dude. Takin' 'er easy for all us sinners. Shoosh. I sure hope he makes the finals.”

tisdag 16 september 2008

Hela härligheten – Woody Guthrie


Som många andra kom jag i kontakt med Woody Guthrie via Bob Dylan. Alla som börjar lyssna på Dylan och vill veta mer kommer förr eller senare i kontakt med Woody Guthrie och hans musik. Efter att ha sett den mästerliga Dylan-dokumentären No Direction Home för några år sedan bestämde jag mig för att läsa Hela härligheten för att komma ännu närmare Dylan och hans musik. Av någon anledning tröttnade jag efter några hundra sidor. Jag började läsa andra böcker och Hela härligheten hade snart fallit i glömska. För ett tag sen bestämde jag mig dock för att ta mig igenom hela boken och nu har jag läst färdigt.

Hela härligheten är Woody Guthries självbiografi där han berättar om sitt liv och sina många äventyr. Guthries liv utspelade sig i ett USA som inte finns längre. Ett USA fullt av oljetorn, arbetslösa och godståg. Det är en miljö som alltid har fascinerat mig och att läsa om en kille som verkligen ”var med” är väldigt intressant och den stora behållningen med boken. Guthrie växte upp med sin familj på den amerikanska landsbygden under oljerusherna då den amerikanska kapitalismen fick ett extremt uttryck i tidigare sömniga byar och småstäder. Innan Guthrie hade fyllt 20 inträffade den stora depressionen och ofattbart många människor gav sig ut på vägarna i jakt på arbete. Guthrie tar med sig sin gitarr och lever under många år ett fattigt och kringflackande liv. Han blir en man av folket, utvecklar sin musik och åker sjukt mycket tåg. Under Guthries resor blir hans politiska övertygelse starkare och han står alltid på de svaga och utsattas sida. Guthrie verkar ha varit naiv och lite halvknäpp, men han har onekligen rätt i mycket han säger och han lyckades få till mycket bra musik under sina år på vägarna.

Boken är översatt av Boo Cassel och enligt min pappa blev översättningen hyllad när boken först gavs ut på svenska för en massa år sedan. Själv tycker jag översättningen är ganska jobbig. Jag har inte läst originalet men jag antar att större delen av boken är skriven på talspråk. Cassel har översatt boken så att alla karaktärer talar som om de bodde i Småland – ”Utan någe stadit jobb. Dä gör en vrång som faen”. Det är visserligen skickligt gjort och man kommer in i språket efter ett tag, men de första hundra sidorna tar emot. Språket är överhuvudtaget inte särskilt bra i Hela härligheten. Allt känns väldigt enkelt, men det är väl också meningen.

Guthrie har själv illustrerat Hela härligheten. Det är svartvita och småfula teckningar som egentligen inte tillför något till boken, men ändå har en viss charm. Jag föreställer mig att Guthrie suttit på ett tågtak och tecknat i solen under en skakig tågfärd. Tydligen har Hela härligheten filmatiserats på 70-talet. Filmen regisserades av Hal Ashby, en regissör som gjort flera filmer jag älskar bl.a. Harold and Maude och Being There, och vann två Oscars. Filmen verkar vara lite svår att få tag på, men jag måste självklart se den någon gång.

Jag tycker inte att Hela härligheten är särskilt bra som bok. Däremot tycker jag att Guthrie och tiden han levde i är enormt intressanta, vilket gör att jag glatt fortsätter läsa. Bokens struktur känns rörig och fragmentarisk, och storyn är inte särskilt bra. Woody åker mycket tåg, spelar mycket gitarr, får uppleva lite romantik och blir vittne till stora orättvisor och rasism. Hela härligheten ses ofta som en föregångare till Kerouacs På drift och det är onekligen två böcker som har många gemensamma beröringspunkter, de är skrivna på samma sätt och utspelar sig delvis i samma miljö. Men Hela härligheten är bättre.

Gillar du Dylan eller har ett intresse för det forna USA är Hela härligheten en bok som jag varmt kan rekommendera. Delar du inte de intressena med mig borde du kanske leta efter en annan bok.

söndag 14 september 2008

Fyra nya och hyfsat sevärda filmer


Den här veckan har jag sett några filmer som jag tycker har varit rätt underhållande och som säkert kan intressera en del av er. De är för många för att jag ska orka skriva några ordentliga recensioner, men se det här som kortfattade minirecensioner. Klicka på filmtitlarna för att se trailers.

The Fall
Jag tror att The Fall kommer bli en sådan film som tonåringar runt om i världen kommer tipsa varandra om med orden: ”Den är bara så bra, och den bara så snygg och den är bara så djup”. Det är ganska svårt att beskriva filmen, men kortfattat handlar den om en deppig stuntman som ligger i en sjukhussäng och berättar fantasifulla sagor för en liten flicka som är inlagd på samma sjukhus. Han väver in de själva i sagorna och verkligheten färgar fantasierna. Filmen är väldigt snyggt filmad och ganska intressant. Framförallt relationen mellan den lilla flickan och stuntmannen är fin, och kärleken till sagor smittar av sig på tittaren. Bilden ovan är från The Fall.

Harold
En typisk high schoool-film med alla ingredienser en sådan film brukar ha, med undantaget att den 13-åriga huvudpersonen är exakt som en liten gubbe. Han är flintskallig och klär sig i gubbkläder. Jag tror alla hade någon lillgammal och gubbig kille i klassen när de gick i skolan men här är det drivet så långt som möjligt. Du tycker säkert det låter skitdåligt, och det trodde jag också att det skulle vara. Men filmen har en egen träffsäker ton som gör att den står över många andra high school-filmer. Vissa scener är väldigt roliga och hela idén är så bisarr och annorlunda vilket gör filmen sevärd om du gillar halvdålig humor, men man ska nog ändå inte förvänta sig något mästerverk. Filmen har sågats rätt hårt i USA, men jag tycker ändå den har en viss charm.

Snow Angels
En film som utspelar sig i en sömnig amerikansk småstad, och regissören har fått till småstadskänslan väldigt bra. Filmen har ett lugnt tempo och utvecklar sig till en ganska sorglig och hemsk historia. Casten består till stor del av skådespelare som man känner igen som biroller från andra filmer och TV-serier, bl.a. Junos tjejkompis, en skatare från Lords of Dogtown, lillebrorsan från Gossip Girl och självaste Griffin Dunne (se bloggen om After Hours) i en biroll. Snow Angels är helt okej, och gillar du småstadsfilmer kommer du nog gilla den här också.

Get Smart
Jag trodde verkligen inte att Steve Carells nya film skulle vara något att ha och såg den därför med extremt låga förväntningar. Den var inte jättebra, men bättre än vad jag hade väntat mig. Gillar du Steve Carell är risken stor att du gillar den här filmen också. Det är ungefär som om den 40-åriga oskulden skulle kombineras med James Bond. Jag skrattade flera gånger och tycker faktiskt att actionscenerna fungerade hyfsat de också. Om inte annat bör man se filmen för att Bill Murray dyker upp en kort stund som en agent som fått uppdraget att sitta inne i ett träd och spana, vilket verkar vara ganska långtråkigt.

lördag 13 september 2008

Acid Tongue - Jenny Lewis nya album är här


För snart tre år sedan satt jag och slötittade på MTV. Jag brukar sällan bli berörd av musiken som spelas på den kanalen, men helt utan förvarning visade de videon till Rise Up With Fists med Jenny Lewis and the Watson Twins. Jag hade aldrig hört talas om Jenny Lewis tidigare men fastnade direkt. Musiken var mysig amerikansk folkmusik blandat med rock och med en bra text. Och Jenny Lewis verkade vara en alldeles fantastisk person, helt olik de andra tjejerna som fick synas på MTV och trots att hon var ”indie” var hon också helt olik de svenska och skittråkigt uniforma indietjejerna som man hade vant sig vid. Hon verkade vara sympatisk, rolig, smart och lite bitter och hade världens kanske snyggaste hår. Rabbit Fur Coat var ett album jag lyssnade väldigt mycket på, och som jag fortfarande sätter på ibland.

Jenny Lewis är mest känd som sångerska i gruppen Rilo Kiley och förra året kom deras senaste album Under the Blackligt. Det var väldigt välproducerad pop som lät ganska mainstream men hade bra melodier och fina låtbyggen och texterna var ofta ganska mörka. Nu är Jenny Lewis tillbaka med sitt andra soloalbum, den här gången utan The Watson Twins. Albumet heter Acid Tongue och släpps i slutet av september, men redan nu kan du höra hela skivan på Jenny Lewis MySpace.

Har du lyssnat på Jenny Lewis tidigare kommer du att känna igen dig. Rösten är den samma, texterna är fortfarande riktigt bra och melodierna är vackra. Men soundet är ändå lite annorlunda. Jag tycker det är fascinerande att Jenny Lewis kan variera sin musik så mycket att hon aldrig blir förutsägbar men ändå håller sig inom vissa bestämda ramar. Musiken på Acid Tongue kan kategoriseras som indiefolkrock, och man kan säga att Jenny Lewis tillhör samma scen som t.ex. Conor Oberst och She & Him som också släppt bra album i år. Men på Acid Tongue känns Jenny Lewis mindre tillbakahållen än tidigare, soundet är lite råare och musiken går ofta åt soulhållet. Det är ganska oputsat och lite kantstött och det låter riktigt jävla bra. Jag gillar visserligen allt som Jenny Lewis gör men jag hade inte väntat mig att det nya albumet skulle vara så här bra. Det känns väldigt kul, och det här är garanterat den skiva som kommer spelas mest hemma hos mig de kommande veckorna.

Jenny Lewis har bjudit in flera stora namn från den amerikanska indierockeliten på skivan och har också spelat in en låt med Elvis Costello. Tillsammans sjunger de på låten Carpetbaggers och det låter fantastiskt. Jag tänker inte välja ut några favoritlåtar då allt känns riktigt bra. Om exakt en månad, den 13e oktober, kommer Jenny Lewis att spela på Kägelbanan i Stockholm. Jag planerar att gå dit, och jag kommer aldrig mer tvivla på Jenny Lewis kapacitet. Det kommer bli en fantastisk konsert.

fredag 12 september 2008

Generation Kill


Jag minns när USA invaderade Irak. Jag var 15 år gammal och samtidigt som det var hemskt och fruktansvärt kändes det lite spännande. Vi gav oss ut på gatorna och demonstrerade. Vi gick gata upp och gata ner skrikandes ”USA ut ur Irak!”. Det fanns ingen som gillade Irakkriget. Det kändes totalt onödigt då, och idag framstår det än mer onödigt. Vad åstadkom egentligen USA i Irak? Vad var meningen med kriget? Irakkriget blev min generations Vietnamkrig, om än i mindre skala, och plötsligt hade man fått något att verkligen tycka illa om. Något som det var värt att skrika sig hes över ute på gatorna.

Generation Kill har kanske fått mer publicitet i Sverige än i något annat land. Här blev den ordentligt hypad redan innan den hade haft premiär. Hypen bottnade i att Alexander Skarsgård hade landat sin första stora roll i en amerikansk produktion. Det är stort därför att det är sällan svenskar får något genomslag i Hollywood, och alla sådana händelser generar per automatik några sidor i Aftonbladet. Svenska medier diskuterade dock inte seriens handling utan all fokus lades på Skarsgård som person. Jag trodde inte att Generation Kill skulle vara något att ha, men efter att ha sett serien kan jag avslöja att jag sällan haft så fel.

Generation Kill handlar om hur USA invaderade Irak 2003. Vi får följa en grupp soldater och en Rolling Stone-journalist, Evan Wright, som följer med soldaterna för att få material till en reportageserie. Reportagen blev sedan boken Generation Kill som ligger till grund för TV-serien. Evan Wright har tillsammans med bl.a. manusförfattare från The Wire och lite annat creddigt folk skapat serien. Jag tycker de har lyckats väldigt bra. Det här är den bästa krigsskildring jag har sett på evigheter. Istället för att lägga fokus på striderna utspelar sig den större delen av serien i olika läger. Soldaterna har det tråkigt. Allt går att helvete och tristessen är total. Det blir mycket bögskämt, tjafs och allsång av mainstreamhits från det tidiga 2000-talet. Serien skildrar hur unga män från min generation beter sig i krig, och jag tror inte man kommer närmare verkligheten än så här. En del tycker att det är kul och häftigt att döda medan andra blir extremt desillusionerade och känner besvikelse och maktlöshet. Kontrasten mellan de här två typerna av soldater är väldigt intressant, och framåt slutet verkar det som att alla har insett att de egentligen inte har vunnit något.

Det kan vara lite svårt att komma in i serien. Tempot är långsamt och karaktärerna är många, och som tittare blir man ganska förvirrad till en början. Men ganska snart lossnar det och serien blir otroligt fascinerande. Alexander Skarsgård spelar Brad ”Iceman” Colbert, en av seriens huvudpersoner. Han har fått sitt smeknamn därför att han alltid är lugn – även i de mest pressade situationer behåller han lugnet, han klarar tom av att skita under extrem stress. Iceman är en av seriens mest sympatiska karaktärer och ju längre kriget pågår desto mer börjar han tvivla på krigets nytta och sin egen funktion. Alexander Skarsgård imponerar verkligen med den här rollen. Jag trodde inte att han kunde göra en sådan magnifik prestation, och jag kommer verkligen hålla ögonen på honom i framtiden. Faktum är att nästan alla skådespelare i Generation Kill gör väldigt bra prestationer, och det är sällan man ser en sådan stark grupp skådespelare i en TV-serie. Regin är även den mästerlig, och överlag är det alltså en väldigt bra serie.

Irakkriget var totalt meningslöst men något som kriget ändå har lyckats generera är flera riktigt bra film- och TV-produktioner. Efter att du har sett Generation Kill tycker jag att du omedelbart ska se filmerna In the valley of Elah och Stop-Loss. Det är två riktigt bra filmer som handlar om när soldaterna som har varit i Irak kommer hem till USA. Båda filmerna är upprörande, välspelade, spännande och engagerande. De känns som en direkt uppföljning på serien, och om ni gillar Generation Kill kommer ni förmodligen även gilla de här filmerna.

Det har skrivits en del bra grejer om Generation Kill, utöver intervjuer med Alexander Skarsgård, i svenska tidningar. Den bästa artikeln publicerades i Aftonbladet för en dryg vecka sedan och är skriven av Emil Arvidsson. Jag tycker han belyser det mesta som är bra med serien. Om du vill läsa ännu mer om serien finns det några läsvärda bloggar på Weirdscience.

onsdag 10 september 2008

De fem bästa låtarna med The Band


The Band är mest kända för att de var Bob Dylans kompband under Dylans mest banbrytande år, men de hade också en egen framgångsrik karriär under 60- och 70-talet. De blandade folkmusik och country med rock och RnB och utvecklade ett eget sound. Från början gick The Band under namnet The Hawks men när de började spela med Dylan blev de helt enkelt The Band. Deras debutalbum Music from Big Pink spelades in i ett stort rosa hus där bandet bodde och rankas av Rolling Stone Magazine som det 34e bästa albumet någonsin. Skulle jag ranka världens bästa album skulle Music from Big Pink hamna ännu högre upp på listan.

The Bands sista konsert filmades av Martin Scorsese och blev den bästa konsertfilmen någonsin, The Last Waltz. The Band hade bjudit in flera riktigt stora gästartister och under kvällen avverkades många klassiska låtar. Det finns mycket intressant och spektakulärt att läsa om The Last Waltz - så mycket att filmen förtjänar en egen blogg i framtiden. Alla filmklipp som jag länkar till – klicka på låttitlarna! – är hämtade från just The Last Waltz.

1. The Weight
Jag var ny i en ny stad. Jag kände inte en käft, jag hade ingen bostad, jag hade ingen ålder och ingen ungdom, men jag hade The Band och The Weight. Under flera veckor var The Weight den låt jag lyssnade mest på. Det är en perfekt låt. ”Hey mister, can you tell me where a man might find a bed?''
He just grinned and shook my hand, ``No'' was all he said.” Det finns få låtar som värmer lika mycket som The Weight de där ensamma och kalla kvällarna i en säng som inte är din. I den version av låten som framfördes under The Last Waltz backades The Band upp av The Staple Singers, och sann magi skapades.


2. The Night They Drove Old Dixie Down

“Now I don't mind choppin' wood, and I don't care if the money's no good.
Ya take what ya need and ya leave the rest,
But they should never have taken the very best.” Amerikansk folkmusik kombinerat med rock har aldrig låtit så bra som i den här låten. The Last Waltz-versionen av låten är helt fantastisk, med en cool blåssektion.


3. Stage Fright
Det har aldrig gjorts en bättre låt om scenskräck än Stage Fright. Texten, öset, glädjen och lite svärta gör det här till en av The Bands allra bästa låtar.


4. Up On Cripple Creek

En klassisk The Band-låt. Den är ”folkig”, svänger och har en riktigt bra text. Mer äkta än så här blir det inte.

5. The Shape I'm In
“Out of nine lives, I spent seven. Now, how in the world do you get to Heaven. Oh, you don't know the shape I'm in”. En bitter och fulländad låt som har allt det som gör att The Band är det bästa folkrockbandet någonsin.

En av mina absoluta The Band-favoriter är deras version av Dylans I Shall Be Released, men den fick inte vara med på den här på listan trots att de har gjort låten till sin ”egen”. I Shall Be Released var också den sista låten som framfördes på The Last Waltz och samtliga gäster delade scen med The Band. Att se Dylan, Neil Young, Van Morrison och många fler ta avsked av The Band med den här låten är bland det finaste men kan se på film. Efter låten säger Robbie Robertson några väl valda ord om musikerlivet och turnerandet, och det är faktiskt ganska rörande. The Band slutade när de var på topp och det är något jag beundrar. Det är få band av deras kaliber som inser att spelet är över. The Bands skivor lever dock kvar och så länge som Dylan hittar nya lyssnare kommer också många att upptäcka The Band och deras fantastiska musik.

måndag 8 september 2008

Wall-E


Jag har väntat på den här roboten. Jag har sett fram emot honom och förberett mig inför vårt första möte. Häromdagen såg jag om 2001, trots att jag tycker den är rätt tråkig, för att jag har hört att Wall-E ska droppa mängder av 2001-referenser. Jag har klandrat mig själv för att jag aldrig såg Ratatouille på bio, och bestämt mig för att alla Pixars kommande filmer är värda ett biobesök. Pixarfilmerna är så snygga och välgjorda att de förtjänar att ses på en riktigt stor duk, och ikväll var det alltså dags för mig att stifta bekantskap med Wall-E.

Kvällens visning av Wall-E är nog årets mest bisarra biobesök. En liten salong – bara lite större än porrbiografen i Taxi Driver – med hyfsat stor duk och mycket nördar i publiken. Sedan jag lärde mig att läsa filmtexter har jag undvikit dubbade filmer och tyvärr är animerade filmer med originalröster förpassade till små och trånga salonger, trots ett ganska stort intresse. Det var inte ett enda barn i publiken så det 15 minuter långa reklamsvepet med främst leksaksreklam kändes rätt onödigt, och helt emot filmens budskap. Innan Wall-E visades en riktigt bra och underhållande kortfilm från Pixar, Presto, om en liten trollkarlskanin som fått tag i trollkarlens magiska hatt. Kortfilmen var väldigt rolig och effektiv och nästan bättre än huvudfilmen.

Wall-E utspelar sig 800 år framåt i tiden. Jorden är en stor sopptipp där inget har växt på hundratals år och människorna lever på ett stort rymdskepp. Ensam kvar på jorden är Wall-E som städar undan allt skräp människorna har lämnat efter sig. En dag hittar han en liten växt. Ner från himlen kommer roboten EVE. Hon är utsänd för att söka efter något och hon träffar Wall-E som visar upp sin växt. De åker upp till människornas rymdskepp med växten, som ju är ett bevis för att det går att bebo jorden igen, och upplyser människorna.

Wall-E är Pixars mest vågade film hittills. Det är inte någon utpräglad barnfilm och många barn kommer säkert ha stora problem med att förstå filmen. Den första delen av filmen saknar någon egentlig dialog, och det är väldigt skickligt genomfört. Filmen har också ett samhällskritiskt budskap som är filmens röda tråd. Främst riktas stark kritik mot miljöförstörning – utöver att jorden är totalt förstörd drivs Wall-E enbart med solceller! – och känns som en mer effektiv och smartare variant av An Inconvenient Truth. Pixar är också kritiska till den moderna livsstilen. Alla människor sitter ner hela dagarna, de lever hela sina liv framför skärmar och uträttar aldrig något meningsfullt. Alla sysslor sköts av robotar som inte så lite påminner om HAL från 2001. I flera århundraden har också människorna styrts och kontrollerats av ett stort företag (Disney?). Wall-E får självklart människorna att öppna sina ögon, eller som kaptenen på rymdskeppet uttrycker sig ” I don't want to survive, I want to live! ”. Redan i Ratatouille vände sig Pixar bort från den traditionella barnfilmen och med Wall-E går de ännu längre. Jag tycker det hade varit intressant om Pixar hade gått hela vägen och gjort hela filmen utan någon dialog. Det ska bli spännande att se vad Pixar gör härnäst.

Karaktärsdesignen är det som imponerar mig mest med Wall-E. Trots väldigt simplel design lyckas robotarna förmedla hela känsloregistret. Speciellt EVE är väldigt imponerande som trots att det enda som ändras på henne är de få pixlar som hennes ögon är uppbyggda av är en ganska avancerad karaktär. Som vanligt när det gäller Pixar bjuder Wall-E på den allra snyggaste och nyaste animationen. Robotlätena är också extremt fascinerande och jag blir faktiskt berörd av robotarna. Den romans som utspelar sig mellan Wall-E och EVE är helt klart gullig och framkallade en kaskad av störande ”Awww!”-läten från den kvinnliga delen av publiken. Trots att robotarna är söta och smart designade föredrar jag gulliga djur i huvudrollerna i animerade filmer. För mig kommer alltid Remy stå högre i kurs än Wall-E.

Hittills har jag bara hyllat Wall-E men det finns en svaghet med filmen och det är att den ibland blir lite seg. Storyn är egentligen inte särskilt innehållsrik och känns ibland lite utdragen, vilket gör att det ibland kan vara lite svårt att fokusera på filmen. Men på det stora hela är det en rolig, smart och lite rörande film. Eftertexterna är också väldigt snygga – men inte i klass med eftertexterna från Ratatouille - så sitt kvar en stund efter filmen!

söndag 7 september 2008

Familjen betyder allt


Ibland längtar jag hem till familjen och för att lindra hemlängtan har jag den här helgen sett den mest familjeintensiva filmserien som finns, Gudfadern. För karaktärerna i Gudfadern är familjen det vikigaste och mest centrala i livet (även om pengar, makt och respekt ofta verkar vara minst lika viktigt). Och så ska det ju vara. Det finns förmodligen väldigt lite av innehållet i Gudfadern-filmerna som inte har behandlats tidigare men har jag lagt nio timmar på filmtittande känner jag att har rätt att skriva ner mina reflektioner.

Det var flera år sedan jag såg Gudfadern-filmerna senast och det var faktiskt väldigt kul att se de tre filmerna igen. Det finns en anledning till att filmerna har den status de har: de – åtminstone de två första filmerna – är fulländade filmer. Perfektion på alla områden. Lysande skådespel, grym regi, väldigt snyggt filmat och en otroligt fascinerande story. Jag föredrar del två då den faktiskt är bättre på alla områden än den första filmen, hur nu det är möjligt. Del tre kan inte mäta sig med de två första filmerna, men fungerar bra som en lång epilog.

När man ser om filmer upptäcker man ofta saker man inte såg tidigare, och i Gudfadern finns det mycket att upptäcka. Man kan fokusera på alla snygga bilder och detaljer, hur bra dialogerna är eller vilka fantastiska skådespelare Pacino, De Niro och Brando är. Jag kommer återvända till Gudfadern många gånger. Det är filmer som man inte är klar med efter att ha sett dem en gång eller två, utan filmer man ser om och om igen. Filmer där man alltid hittar nya saker att fascineras av, och även om man kan storyn utantill upphör filmerna aldrig att vara spännande och gripande.

De bästa scenerna i filmserien är enligt mig de avslutande scenerna i del ett och två. Speciellt slutet i del två är så bra och bittert att jag blir mållös och måste se om det flera gånger. Jag gillar också scenerna i den första och andra filmen när Michael (del ett) och Vito (del två) ”visar vad de går för” och begår sina första maffiarelaterade mord. Spana in Pacinos skådespel när han kommit ut från restaurangtoaletten med pistolen. Han bjuder på de kanske bästa ångestminer jag sett i en film.

Alla män i Gudfadern-filmerna är hårda, elaka och iskalla. Det finns väldigt lite värme och sympati i maffiamännens värld, och det är väldigt mystiskt att jag ändå kan identifiera mig så pass väl med karaktärerna. Trots att karaktärerna begår kallblodiga mord och beter sig som svin mest hela tiden kan man sätta sig in i familjerelationerna. Gudfadern är först och främst en väldigt fascinerande släktkrönika, och som sådan är den det bästa som någonsin har filmats. Jag antar att du redan har sett Gudfadern-filmerna – kanske flera gånger – men det är filmer som man inte kan få för mycket av, så jag rekommenderar dig att se dem igen. Utöver att du får se några av världens bästa filmer blir du också sysselsatt i ett ansenligt antal timmar.

lördag 6 september 2008

Om en vinternatt en resande – Italo Calvino


Det var bara några få veckor sedan jag recenserade böcker av Italo Calvino här senast, men nu är det dags igen. Den här gången har turen kommit till romanen Om en vinternatt en resande. Det är en, jämfört med de andra böcker jag läst av Calvino, ganska avancerad roman som säkert gjort Paul Auster grön av avund.

Om en vinternatt är en roman om böcker och läsning där Du, Läsaren, är huvudpersonen. Boken börjar med ”Du skall just börja läsa Italo Calvinos nya roman Om en vinternatt en resande. Slappna av. Koncentrera dig.” Men du hinner inte läsa mer än första kapitlet innan du märker att det är ett allvarligt fel på ditt exemplar. Du beger dig tillbaks till bokhandeln för att hämta ett nytt, felfritt, exemplar. Där träffar du Läsarinnan, Ludmilla, som också har samma problem. Ni får ett nytt exemplar av boken och utbyter varandras telefonnummer så att ni kan höra av er till varandra om det blir fortsatta problem med böckerna. När du kommer hem inser du att även den här boken endast innehåller ett första kapitel. Tillsammans med Läsarinnan ger du dig ut på jakt efter fortsättningen på böckerna, men ni hittar bara nya första kapitel och inga fortsättningar.

Om en vinternatt en resande innehåller tio första kapitel från tio olika böcker och mellan dessa kapitel letar Du, Läsaren, efter fortsättningarna på böckerna. Jakten tar dig till förlag, litteraturinstitutioner på universitet, översättare, författare och andra läsare. Italo Calvino har försökt skildra ”läsandets väsen”; vad det innebär att läsa, varför vi läser, vad läsningen ger osv. Calvinos humor är även central i den här boken och han får driva med akademiker och författare på ett ganska träffsäkert sätt, samtidigt som han får vara väldigt smart. Boken börjar väldigt bra och fångar mig direkt, men är tyvärr väldigt ojämn. Vissa passager är väldigt intressanta och underhållande, medan andra känns långtråkiga och omotiverade. Boken är trots det ett väldigt imponerande projekt, och även om den hade kunnat vara extremt rörig känns det aldrig som att man tappar tråden under läsningen. På något underligt sätt finns det en logik i bokens snabba och konstiga vändningar. Calvino har uppenbarligen intressanta saker att säga, och han får mycket tänkvärt sagt i den här boken.

Om en vinternatt en resande gavs ut på svenska 1983 i Bonniers Panacheserie. Jag hittade mitt exemplar på biblioteket, men boken går också att köpa som pocket i engelsk översättning. Om du är intresserad av att läsa något annorlunda och är intresserad av läsning överhuvudtaget är det värt att leta rätt på den här boken.

fredag 5 september 2008

De fem bästa låtarna med Olle Ljungström


Jag var åtta år gammal och mina bröder var ännu yngre. Skivan som spelades allra mest hemma hos oss var Tack med Olle Ljungström. Min ena lillebror lärde sig texten till Norrländska präriens gudinna utantill och min andra lillebror utvecklade en fascination för Olle som inte slocknat än. Det är sällan som den musik man lyssnar på när man är liten håller när man är vuxen, men Olle Ljungströms album är kanske bättre nu än någonsin. Det kanske beror på att Olle Ljungströms musik är väldigt långtifrån barnmusik. Men han sjunger på ett speciellt sätt och har ett sinne för ord och melodier som även kan få minsta barnunge att gå igång. Innan Tack hade Olle släppt flera andra bra album och ännu tidigare hade han frontat bandet Reeperbahn. Efter Tack gjorde han ännu fler hyggliga album men efter Syntheziser som kom 2002 - och sågades av många kritiker, men enligt mig inte är särskilt dålig – har det varit ganska tyst. Jag såg Olle live senast 2004 och det verkar som han har haft en rätt tuff tid sedan dess. Ska man tro vad man kan läsa om honom på nätet ska man nog vara glad att han fortfarande är i livet. Den senaste tiden har det dock börjat bli lite liv kring Olle Ljungström igen. Den ”svenska artisteliten” – dit man tydligen räknar bl.a. Jocke Berg – gör en hyllningsplatta där de tolkar olika Olle-låtar och det går också rykten om att Olle är på väg att göra comeback med en ny skiva. Jag hoppas att det här är ett positivt levnadstecken och att hyllningsskivan är en riktig ”hyllning” och inte en desperat insamling till en man på botten. Under hösten kommer det sändas en dokumentär om Olle Ljungström i K Special, SVT, och det tror jag kan bli väldigt intressant. Jag och mina bröder har väntat på Olles återtåg i många år och väntar förväntansfullt på det nya albumet. Till dess ger jag er de fem bästa låtarna med Olle Ljungström.

1. Nåt för dom som väntar
”Gud uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta mer”. Den här låten sammanfattar Olle Ljungströms genialitet på ett lysande sätt. Här har han lyckats fånga en känsla av hopplöshet, men ändå inte helt utan hopp. Allt klaffar; texten, sången, refrängen och melodin sitter perfekt.

2. Överallt
Den kanske ultimata svenska 90-talslåten. Även om det inte är ”Agnetor” man ser överallt nuförtiden fattar man ju precis vad Olle tänkte på när han skrev den här låten.

3. Tysk Indian
Bara sångtiteln avslöjar att det här är en jävligt bra låt. Poetiskt, lite komiskt och väldigt svängigt.

4. Norrländska Präriens Gudinna
Jag har redan berättat att min lillebror lärde sig den här låten utantill i unga år, och det räcker för att den ska ta sig in på den här listan. Det är en av de där Olle-låtarna som har det där extra som gör att den fastnar i minnet. Jag skulle ge mycket för att få höra min brorsa sjunga den idag. Tyvärr är sannolikheten försvinnande liten att jag någonsin kommer få höra honom sjunga igen överhuvudtaget.

5. Solens strålar
Olle Ljungström kan också göra underbara små visor vilket han visat bäst med den här låten. En jättefin sång som under flera år var den mest spelade ”här kommer våren”-låten hemma hos min familj.

Det där var svårt. Mycket svårt. Han har spelat in så mycket bra, den där Olle. För den som är intresserad av att börja lyssna på Olle Ljungströms musik är samlingsskivan Bäst från 2001 en bra utgångspunkt. Därefter kan man gå vidare med albumen Tack och Det stora kalaset. Jag måste också rekommendera b-sidan Vit som snö från 2002. Det är en underbar låt, som av någon anledning slarvades bort.

Olle, kom tillbaka!

torsdag 4 september 2008

Kabluey


Med internet har vi fått möjlighet att få tag i obskyra lågbudgetfilmer som vi aldrig hade sett annars. Filmer som varken du, jag eller någon annan någonsin har hört talas om eller kommer få höra talas om. De senaste åren har jag sett väldigt många filmer av den här typen, och ofta är det slöseri med tid. Det finns en anledning till att de här filmerna inte får någon publicitet. Men det händer också att man hittar riktigt bra filmer och de filmerna gör att det är värt att fortsätta leta. Häromkvällen såg jag filmen Kabluey och den överraskade mig ordentligt.

I en tråkig amerikansk småstad bor en kvinna spelad av Lisa Kudrow (från Vänner, du vet). Hennes man tjänstgör i Irak och hon är kvar hemma med sina två jobbiga söner. Hon är deprimerad, sur och otrevlig och för att få hjälp med barnen flyttar hennes svåger in i huset. Han är lite konstig, men är väldigt snäll och vill alla väl. Han får det rätt tufft med barnen och för att få in mer pengar till familjen tvingas han ta ett lågbetalt skitjobb. I en stor och klumpig maskotdräkt står han på en landsväg och delar ut flyers hela dagarna.

Kabluey är skriven och regisserad av Scott Prendergast, som också gör huvudrollen. Jag tycker han har lyckats bra på alla de områdena. Kabluey är en rolig och intressant film som också är otroligt bisarr. Stämningen i filmen påminner ibland om den i Napoleon Dynamite. Prendergast har också lyckats få med en del ganska träffande samhällskritik i sin film, vilket jag uppskattar mycket. Skådespelarna är genomgående ganska bra och Kabluey är en lite annorlunda filmupplevelse. För att vara en film som jag aldrig hade hört talas om tycker jag att den är väldigt bra. Den är verkligen sevärd, men bör nog ses med inte allt för höga förväntningar. Och den där dräkten kommer jag inte glömma i första taget.

onsdag 3 september 2008

De fem bästa låtarna med Morrissey (solo)


Morrissey är alla ensamma pojkars skyddshelgon. Han är en artist som betyder väldigt mycket för hans beundrare och vars musik har hjälpt många människor. Som ni säkert vet frontade Morrissey gruppen The Smiths under några år på 80-talet. Efter att The Smiths splittrades har Morrissey spelat in ett stort antal soloskivor. Jag tycker aldrig han har kommit i närheten av Smiths-magin på hans sologrejer, men det finns många fantastiska låtar på hans soloskivor. Det kommer dröja innan ni får se mig lista de fem bästa låtarna med The Smiths (svårt, svårt, svårt) men här kommer de fem bästa låtarna med Morrissey. Som vanligt kan du klicka på låttitlarna för att se trevliga videos.

1. The More You Ignore Me, the Closer I Get

Den bästa låten från den bästa Morrissey-skivan, Vauxhall and I. Vauxhall and I är full av bra låtar men just den här står ut. Den är underbar på alla sätt. Texten är bra, gitarren sitter perfekt och Morrissey sjunger som en gud.

2. Suedehead
Den första Morrissey-låten jag hörde. Jag var tretton år och anledningen till att jag hade skaffat en Morrissey-skiva var att den då färska Håkan Hellström lovordade honom i flertalet intervjuer. Ska man börja lyssna på Morrissey är det här en lysande utgångspunkt. Mycket mer Morrissey än i Suedehead blir det inte, och videon är mer Morrissey-romantisk än någon annan video. En fantastisk låt.

3. Everyday Is Like Sunday
I den här låten lyckas Morrissey fånga känslan av att livet står still på ett väldigt bra sätt. Texten är otroligt fin och kombinerat med Morrisseys röst är det här en passande theme song till ditt liv. Tragisk och vacker på samma gång.

4. Why Don’t You Find Out For Yourself
Den här låten ligger direkt efter The More You Ignore Me, the Closer I Get på Vauxhall and I och den tar över efter den låten på ett passande sätt. Det skulle vara omöjligt för mig att inte ha med den här låten på den här listan. En riktig Morrissey-klassiker med en av hans bästa öppningar någonsin: ” The sanest days are mad”. Tyvärr är videon jag länkar till väldigt medioker, men det får du leva med.

5. Alma Matters
”Varför ignorerar Finpop Morrisseys senaste skivor?” kanske du frågar dig efter att ha läst igenom listan. Det är inte det att jag tycker hans senaste album är dåliga, men jag tycker de har svårt att mäta sig med hans lite äldre soloskivor. Nummer fem på listan är låten Alma Matters från albumet Maladjusted (1997). Alma Matters har alla de ingredienser som gör en bra Morrissey-låt. Man känner sig lite starkare efter att ha hört den.

Vi har väntat länge på Morrisseys nästa album Years of Refusal och releasen har blivit uppskjuten flera gånger. Nu verkar det vara hyfsat klart att albumet kommer släppas tidigt i februari nästa år. Det känns säkert som en väldigt lång tid - alla Morrissey-fans vet ju att ”life is very long, when you're lonely” - men tiden tycks gå fortare nuförtiden och snart är Years of Refusal här.

måndag 1 september 2008

Nytt läsår, nya sår


Nu har det nya läsåret börjat för de allra flesta. När skolan tynger kan det vara bra att tänka på att det finns andra saker som betyder något utöver studierna. Film till exempel. För att göra dig, och mig, lite gladare presenterar jag här kortfattat några intressanta filmer som går upp på bio i Sverige under hösten. Ha i åtanke att hösten inte är någon vidare period för filmpremiärer i Sverige och att de riktigt bra filmerna vanligtvis går upp efter jul. Klicka på filmtitlarna för att se trailers. Inom parantes ser ni premiärdatumet.

September

Wall-E (5/9) – Pixars nya om en liten robot verkar väldigt lovande.
Patrik 1,5 (12/9) – Ella Lemhagen gör ny svennekomedi som kan vara sevärd och småmysig. Eller inte, men man ska nog hålla ögonen öppna.
Son of Rambow (12/9) – En riktigt fin film, som jag ju faktiskt har skrivit om tidigare.
Righteous kill (19/9) – Al Pacino och De Niro samarbetar igen vilket alltid lovar gott. Om filmen kommer vara särskilt bra återstår att se.
Tropic Thunder (19/9) – Ben Stillers bisarra satir om Hollywood-skådisar verkar riktigt rolig, men risken finns att den är väldigt ojämn.

Oktober
Somers Town (3/10) – Shane Meadows är tillbaka med en ny film. Eftersom hans This is England blev en så stor succé förra året förväntar sig nog filmbolagen att också den här filmen ska dra publik. Den lilla killen från This is England gör även huvudrollen i Somers town. Jag tycker Meadows är en väldigt överskattad regissör, och jag har själv inga större förväntningar på den här filmen.
Step Brothers (3/10) – Ibland är riktigt idiotiska komedier det bästa som finns. Step Brothers verkar väldigt lovande. Will Ferrel och John C Reilly kommer garanterat fungera bra tillsammans. Moviezine (enligt mig en av de bästa svenska filmsajterna) har lagt upp en recension där filmen hyllas. Jag väntar mig inget mästerverk, men tror mycket väl att det kan vara Ferrels bästa sen Anchorman.
The Pineapple Express (10/10)– Ännu en film som är obligatorisk för alla som gillar Freaks and Geeks och Apatow-produktioner. Seth Rogen och James Franco gör stoner-actionkomedi, och om de bara kan hålla nere på stonerhumorn kan nog filmen vara riktigt bra.
Burn after reading (17/10) – Bröderna Coens agentkomedi är redan omtalad, och då det mesta som de gör är sevärt tror jag även den här filmen kommer vara bra. George Clooney och Brad Pitt gör huvudrollerna och postern är väldigt snygg. Om filmen ens är i närheten av att vara lika kul som The Big Lebowski kommer den vara suverän.
Låt den rätte komma in (24/10) – Det finns väl nästan ingen som ännu inte har läst John Ajvide Lindqvists debutroman, och det är många som ser fram emot filmen. Den har varit färdig länge och kammat hem flertalet priser på olika filmfestivaler men har ännu inte gått upp på bio i Sverige. Jag misstänker att SF inväntat den mörka hösten innan de låter filmen få premiär, det blir ju kusligare så. Jag börjar känna mig otålig och tror att det här mycket väl kan vara en av de bästa svenska filmerna på länge.

Det är bara september och oktober som verkar vara någorlunda planerade, och vilka filmer som går upp i november och december är ännu ganska oklart. Därför får jag gå igenom november och decembers biopremiärer i en senare blogg.

En annan läsvärd grej som anspelar på skolstarten är en artikel från förra veckans DN där Henrik Arvidsson refererar en kul lista från en amerikansk tidning där de värsta lärarna från film och TV listas. Han avslutar med frasen som gett rubriken till den här bloggen, ”Nytt läsår, nya sår”. Ett smart konstaterande.

På bilden ovan ser ni läraren Caligula från den gamla svenska filmen Hets.