söndag 31 maj 2009

Jag älskar I Love You, Man


Den här bloggen handlar uteslutande om saker som jag gillar. Jag skriver om populärkultur med utgångspunkt i mig själv och mitt liv. De som har följt Finpop ett tag har en ganska bra bild av vem jag är och hur jag tänker. De vet att jag kan förlora mig i svåråtkomlig ”finkultur” men att jag också är ett stort fan av billig amerikansk humor. Jag älskar verkligen de senaste årens välgjorda och smarta grabbkomedier från Hollywood. Judd Apatow är lite av en gud för mig. Att jag skulle gilla I Love You, Man var inte oväntat. Den är visserligen inte regisserad av Apatow men två av mina favoriter, Paul Rudd och Jason Segel, gör huvudrollerna. Bromance, liksom. Men att jag skulle älska den som jag faktiskt gjorde hade jag inte väntat mig. Jag log oavbrutet under hela filmen. Jag delade salong med ett par som måste ha tyckt att jag var en väldigt konstig kille. Det var länge sedan jag skrattade så mycket på bio och I Love You, Man blir genast en ny favorit. Trots ett lite slätstruket slut.

Paul Rudd spelar Peter Klaven. Det är en typisk Rudd-roll och han gör den verkligen perfekt. Han är ännu bättre här än vad han var i den älskvärda Role Models. Peter Klaven ska snart gifta sig. Han har en snygg tjej och ett hyfsat mäklarjobb. Men inga kompisar. Han har inte reflekterat över sin brist på vänner tidigare men plötsligt blir det uppenbart hur ensam och utanför han alltid har varit. Folk ser snett på honom. Peter gör några desperata försök att hitta en kompis och går på några roliga – och sjukt pinsamma – mansdejter. När han gett upp kompisletandet snubblar han över Sydney Fife, som spelas av den underbare Jason Segel. Sydney är lika ensam som Peter men också hans raka motsats. Han röker på, bor i ett coolt inrett garage med dedikerad runkhörna och plockar inte upp efter sin hund. En cool kille helt enkelt. Lite oväntat blir Sydney och Peter riktigt tighta vänner och upplägget leder till det roligaste som Hollywood har spottat ur sig sen Knocked Up och Superbad - ”mästerverken” i genren.

Jag gillar verkligen att samma skådespelare återkommer i alla filmer av det här slaget. Eftersom filmerna produceras i ett raskt tempo har man ganska snabbt utvecklat en relation till skådespelarna. Att de också är så älskvärda gör att man ser fram emot att få se de nya filmerna. På ett mycket märkligt sätt har det blivit som att träffa gamla polare. Då spelar det inte så stor roll att filmerna inte alltid blir jättebra. Men I Love You, Man överraskar. Att döma av trailern hade jag väntat mig en hyfsat underhållande film med sköna skådespelare. Men den är så mycket mer. Jag skulle nästan gå så långt att kalla den för den perfekta Hollywoodkomedin. Den är visserligen konventionell och man har självklart sett liknande filmer många gånger tidigare. Publiken får vad den vill ha. Men med de förutsättningarna har man ändå gjort en grym film. Den är rolig nästan hela tiden och skämten håller en förvånansvärt hög kvalité. Manuset är fantastiskt välskrivet och fyndigt. Som i de flesta andra liknande filmerna får inte de kvinnliga rollerna mycket plats. De finns mest med för att de måste och hela filmen är extremt grabbig. Paul Rudd och Jason Segel gör några av sina bästa roller någonsin. De har perfekt kemi och det är uppenbart att de har haft kul under inspelningen. Dessutom är de flesta birollerna smått makalösa. J.K. Simmons och Andy Samberg gör två träffsäkra roller och när självaste Lou Ferrigno dyker upp som sig själv är jag nära att dö av lycka. Älska är ett starkt ord. Men jag kan inte göra annat än att älska den här filmen. I love you, man!



DN, SvD, Aftonbladet

lördag 30 maj 2009

C'est une chanson avec Iggy Pop


Iggy Pop har alltid funnits där. Men det har varit svårt att utveckla någon speciell relation till honom och hans musik. Jämfört med de andra amerikanska rockhjältarna från samma tid har han aldrig känts lika angelägen. Även om musiken ofta har varit fantastisk. The Stooges var ett grymt band och alla deras skivor rockar rätt hårt. Hans sologrejer, särskilt Lust for Life, har för det mesta också varit riktigt bra. Men ändå har Iggy på något sätt alltid känts avlägsen och svåråtkomlig. Som en rollfigur i en film snarare än som en rockstjärna. Sedan jag läste Please Kill Me har min relation till Iggy varit blandad av fascination och äckel. Ska jag vara ärlig har jag inte brytt mig det minsta om den musik som Iggy har gjort de senaste 20 åren. Jag har ingen egentlig koll alls och att jag skulle ha ignorerat den nya skivan Préliminaires känns ganska sannolikt. Om det inte hade varit för ett alldeles fantastiskt skivomslag.

Omslaget till Préliminaires är tecknat av Marjane Satrapi. Iggy gjorde en av rösterna i den engelskspråkiga versionen av Persepolis, filmen som baseras på en av 2000-talets bästa serier, och jag antar att hon var skyldig honom en gentjänst. Marjane verkar inte kunna göra något fel. Jag tror inte hon har förmågan att göra en dålig teckning och det här skivomslaget är verkligen perfekt. Den gröna bakgrunden, den lite skeva texten, tidernas coolaste skelett och den snyggaste tecknade kvinnorygg jag någonsin har sett bidrar alla till att göra årets snyggaste omslag. När man ser omslaget kan man inte bli annat än sugen på att höra musiken på skivan. Lyckligtvis är musiken också väldigt tilltalande. Ju fler gånger jag lyssnar på Préliminaires desto mer känns det som att Iggys nya riktning är ett genidrag. Det svänger och berör.

Iggy har låtit sig inspireras av en bok av den franska och kontroversiella författaren Michel Houellebecq när han har gjort musiken till Préliminaires. Jag har inte läst boken och jag har ingen tanke på att göra det heller. Men som utgångspunkt för ett album känns det ändå väldigt intressant. Hade det varit någon annan än Iggy hade det säkert känts väldigt pretto. Men Iggy är inte Lou Reed. Han har alltid känts äkta och om han låter sig inspireras av en roman känns det snarare som en kul grej. Préliminaires övertygar från den första låten. Det är en klassisk fransk låt, Les Feuilles Mortes, som har sjungits av legender Yves Montand och Edith Piaf. Jag blir otroligt imponerad av Iggys franska. Det låter sinnessjukt bra och övertygande. Efter Les Feuilles Mortes är jag fast och albumet lunkar på ett skönt tempo. Men det är en annan lunk än den man kan höra på Dylans senaste album. Iggy kommer alltid vara rock’n’roll. Rocken finns i hans själ och han kommer aldrig kunna frångå den helt. Därför blir mötet mellan hans rockiga röst och den New Orleans-aktiga jazz han försöker sig på här väldigt intressant. Jag har ofta väldigt svårt för jazz. Men det här soundet är perfekt. Låtarna är korta och svävar aldrig ut i några tråkiga ytterligheter. Det är rakt på hela tiden. Jag älskar det.

Vad Iggy gör härnäst är svårt att förutsäga. Préliminaires är en väldigt intressant skiva och den innebär en ny riktning för hans musik. Han skulle kunna göra nästan vad som helst efter det här. När vi om några tiotal år ser tillbaks på Iggys liv och hans karriär kommer Préliminaires minnas med glädje. ”C'est une chanson qui nous ressemble. Toi tu m'aimais et je t'aimais.”

fredag 29 maj 2009

Finpop och Dustin Hoffman räddar helgen!

Du gillar honom, jag älskar honom. Dustin Hoffman är en av tidernas största skådespelare. Han har gjort många suveräna rolltolkningar och har visat att han fungerar lika bra i lättsamma komedier som i tunga dramer. Nästa vecka går Last chance Harvey upp på de svenska biograferna. Det är en ganska tråkig film som riktar sig till medelålders kvinnor. Men Dustin Hoffman är bra som vanligt. Dustin hade uppenbarligen sin storhetsperiod på 70-talet men han fortsätter göra bra och intressanta roller. Här listar jag de fem filmer där jag tycker han är som bäst. Fem filmer som får mig att häpna och fascineras även om det är sjätte gången jag ser dem.


1. The Graduate (Mandomsprovet, 1967)

Trots att Dustin Hoffman spelade nästan tio år yngre än vad han faktiskt var är det få (ingen) som har gjort lika trovärdiga porträtt av unga vilsna män. Benjamin har nyss tagit sin collegeexamen och flyttar hem till föräldrarna igen. Där blir han hyllad som en hjälte och alla har stora planer för hans liv. Men själv vet han inte riktigt vad han vill göra. Han vill inte vara som alla andra. Hans melankoli gör honom mottaglig för milfarnas urmoder Mrs. Robinsons kåta blickar. Det lindrar smärtan till en början men har snart slagit sönder hans liv. Dustin är otroligt bra i huvudrollen. Det här var hans stora genombrott och sedan dess har han gjort den ena mäktiga rollen efter den andra. Men ingen roll har var lika imponerande som den vilsne Benjamin. Simon and Garfunkel gjorde det fantastiska soundtracket som idag är mer känt än filmen.


2. Midnight Cowboy (1969)

Joe Buck trodde att alla hans drömmar skulle förverkligas i New York. Att kvinnorna skulle stå i kö för att få ligga med honom att han dessutom skulle tjäna stora pengar på denna drömsysselsättning. Men allt går åt helvete. Han är pank, staden är kall och ogästvänlig och det finns ingen som bryr sig om honom. Förutom Ratso Rizzo, en handikappad och utfattig man som bor i en rivningskåk. De lär känna varandra och utvecklar den finaste vänskap som någonsin har gått att se på film. Midnight Cowboy är en av mina absoluta favoritfilmer. Den har verkligen allt. Framförallt har den en grym story och en enastående Dustin Hoffman i rollen som Ratso. Han känns väldigt trovärdig och äkta och det är omöjligt att inte falla för honom. Liksom The Graduate har Midnight Cowboy ett grymt soundtrack, och framförallt låten Everybody's Talkin' som återkommer flera gånger gör filmen ännu mer gripande. Midnight Cowboy visar ärligt upp en kall och hård värld där ingen egentligen bryr sig om någon annan, men där saker som vänskap ändå kan uppstå.


3. Little Big Man (1970)

“Was either the most neglected hero in history or a liar of insane proportion! “ Little Big Man påminner mycket om Forrest Gump. Fast den är ännu bättre och gjordes mer än 20 år tidigare. Det är också en av de bästa westernfilmer som någonsin har spelats in. Dustin Hoffman spelar en gammal gubbe på 121 år som berättar historien om sitt liv. Han växte upp bland indianer och hann under sitt liv göra det mesta som gick att göra i Vilda västern. Little Big Man är en vild skröna som stundtals är galet rolig. Dustin gör en fantastisk roll och att han klarar av att ändra läge i sitt skådespel så många gånger under filmens gång är väldigt imponerande. Samtidigt som filmen är extremt tokig är den också gripande i sitt skildrande av hur indianerna utrotades. Det är en samhällskritisk film som alltid kommer vara aktuell och som säger mycket om USA. Little Big Man är en film som håller att se många gånger och man fastnar för nya saker varje gång.

4. Rain Man (1988)
-Everybody knows you never go full retard.
-What do you mean?
-Check it out. Dustin Hoffman, 'Rain Man,' look retarded, act retarded, not retarded. Counted toothpicks, cheated cards. Autistic, sho'. Not retarded.
Kirk Lazarus vet vad han snackar om. Rain Man är en bra film men den kan inte mäta sig med någon av de andra filmerna på den här listan. Däremot är Dustin Hoffmans prestation i filmen oerhört bra. Varenda gest och min känns genomtänkt och ingen har klarat av att spela ”not retarded” på samma övertygande sätt. Dessutom får man se Tom Cruise göra en av sina bästa roller, och han fungerar verkligen perfekt tillsammans med Dustin.

5. Lenny (1974)
Robert De Niro har Raging Bull och Dustin Hoffman har Lenny. Lenny Bruce var en legendarisk komiker som upprörde och berörde med sin humor. Hans humor var nyskapande och samhällskritisk och han levde ett destruktivt liv med mycket droger. Han dog av en heroinöverdos på ett toalettgolv. Dustin Hoffman spelar Lenny med en fantastisk inlevelse. Varenda scen är en imponerande uppvisning i stort skådespel. Filmen är också estetiskt fulländad och berättartekniken fascinerar. Jämfört med alla biopics som görs idag känns Lenny många gånger fräschare och mer vågad.


Om Du vet vilken film bilderna högst upp i inlägget kommer ifrån ska du få något slags hedersomnämnande på bloggen!

onsdag 27 maj 2009

Nytt från Brooklyn


Efter The Horrors omvälvande Primary Colours som släpptes för tre veckor sedan har ingen ny musik känts särskilt kul. Peter Dohertys skiva står sig fortfarande som årets bästa och den nya Jamie T-låten har spelats om och om igen. Jag fruktar att sommaren kommer bli tråkig när det gäller musik. Det kändes som att förra året var ett taskigt och svagt musikår och att artisterna och banden väntade med att släppa sina nya skivor till det nya 2009. Men nu känns det som att det mesta redan har släppts. Hur ska Pete överhuvudtaget kunna överträffas? Kanske borde man ta sitt pick och pack och flytta till Brooklyn. Det verkar som att det är där det händer och förmodligen finns det ingen bättre plats för oss som alltid är på jakt efter det senaste inom musik. Om det bara inte vore för alla jävla hipsters som envisas med att bo där.

När det gäller indiemusik finns det ingen annan sajt som har samma inflytande som Pitchfork. De brukar vara rätt snabba med att ringa in vad som är nytt och hett. Har man inget att lyssna på brukar man alltid kunna få lite inspiration genom att kolla in deras ”Best New Albums”-avdelning. Obehagligt många av banden som hyllas kommer från just Brooklyn. Två nya skivor som ter sig som små indiefynd har också sitt ursprung där. Musiken är hipp och alternativ. Så hipp att man inte kan hitta någon info om den på Wikipedia. Men också väldigt bra och värd att lyssna på. Actor med St. Vincent och Songs of Shame med Woods har blivit två sena majfavoriter.

På albumomslaget till Actor ser St. Vincent oändligt skör och vacker ut. Lite som jag föreställer mig att min farmor såg ut i hennes glansdagar. Att döma av omslaget kan man få för sig att man har en trött Regina Spektor-kopia att vänta. Men icke. St. Vincent gör spännande popmusik som tar ut svängarna ordentligt. Utan att för den sakens skull vara en trött Björk-kopia. Hon gör sin egen grej och framstår från första till sista låten som väldigt sympatisk. St. Vincent verkar vara trevlig och intressant. Jag skulle vilja dricka te med henne. Jag gillar hur hon blandar drömska och mysiga partier med röjig rock. Hon sjunger fint och hennes röst är gripande. Den inledande The Strangers, som går att höra på hennes MySpace, är talande för hela albumet. Det börjar med vacker sång i lugnt tempo till ett grymt beat och snart har hon börjat riffa loss med sin elgitarr. Det är varierat, annorlunda och medryckande utan att lämna det intima och småskaliga. Jag är övertygad om att det är en skiva som jag kommer spela mycket i sommar.

Album med harmoniska och gröna naturfoton på omslaget har en förmåga att vara bra. Det har kommit rätt så många sådana album de senaste åren och tankarna förs direkt till Waldenpop och mysiga gitarrer från skogen. Woods har också valt ett grönskande naturfoto till sitt omslag. Men det är något som är fel. Kortet är vikt och skevt och i himlen svävar ett fult inklippt öga. Musiken är lika skev och konstig. Ibland känns det som att Woods är Bon Ivers borttappade småsyskon. Det är folkigt och de sjunger i harmonier. Men samtidigt låter det bisarrt och förbryllande. Som om Wavves hade gillat Fleet Foxes och M.Ward istället för skramlig punk. Det är utpräglad lo-fi och bandets motto verkar vara ”ju skevare desto bättre”. Som om äktheten kommer ur distorsionen. Ibland fungerar det mottot otroligt bra och några av bandets låtar är det ärligaste jag har hört på länge. Andra låtar känns bara fel. De låtar som finns uppladdade på deras MySpace är alla riktigt bra. Särskilt Rain On berör på djupet. Det ska bli intressant att se hur Woods går vidare med sin musik efter den här skivan. De är ett av få band som inte skulle gynnas det minsta av att utvecklas musikaliskt.

söndag 24 maj 2009

Party Down


När det gäller komedier är det ofta birollerna som är mest minnesvärda. En av mina favoriter i Freaks and Geeks, världens bästa TV-serie, var Bill Haverchuck som spelades av Martin Starr. Han var charmig och väldigt rolig men har till skillnad från många av de andra skådespelarna från den serien inte gjort några stora roller sedan dess. I en av årets roligaste filmer, Role Models, står birollsinnehavarna Ken Marino och Jane Lynch för filmens roligaste scen. De roar sig åt en french hot dog som förs in och ut ur brödet. En annan skön biroll är den sviniga brorsan i Step Brothers som spelades av Adam Scott. I den nya komediserien Party Down är de alla samlade. Det är birollernas egen TV-serie och de får alla chansen att lysa. Bitvis blir det riktigt, riktigt kul.

Party Down bygger vidare på The Offices framgångsrecept men känns ändå egen. Ska man jämföra den med någon annan serie känns den som en blandning mellan The Office och Extras. Fast mer vulgär och betydligt mer påtänd. Serien handlar om ett cateringföretag och varje avsnitt utspelar sig på en ny fest där de står för maten och passar upp. Det utspelar sig i Los Angeles och alla som jobbar på företaget är misslyckade Hollywood-drömmare. De vill bli komiker, skådespelare och manusförfattare. Men de är alla ganska misslyckade och tvingas jobba för minimilön och passa upp på de som lyckats med att lyckas. Serien börjar med att en kille som länge har försökt slå igenom som skådespelare men efter en serie misslyckanden återvänder till sitt gamla jobb på företaget. Det blir ofta extremt pinsamt och nästan alltid slutar det i katastrof. Den enda som verkar trivas är chefen Ron. Men även han har drömmar om ett bättre liv. Han vill öppna en snabbmatsrestaurang.

Skådespelarna i Party Down är alla riktigt bra. De klarar av att göra sina karaktärer på ett trovärdigt sätt och ofta känns det mer realistiskt än vad amerikanska The Office har gjort den senaste tiden. Det finns inget som är mysigt eller trevligt i Party Down. Allt är åt helvete och snart har det blivit ännu värre. Serien skildrar på ett roligt sätt hur fåfänga och egocentriska de flesta människor är idag. Ibland resulterar alla pinsamheter och missöden i stor komik. Då känns serien helt fantastisk. Men ibland känns den också ganska värdelös och intetsägande. Den stora behållningen med serien är att få se skådespelare som man gillar sedan tidigare göra något bra. Det är kul att alla skådespelarna är utpräglade birollsskådespelare som fått möjlighet att göra något större än vad de brukar göra. För de som gillade Veronica Mars finns det mycket att se fram emot då nästan alla som var med i den serien dyker upp i små biroller. Formatet med en fest per avsnitt känns väldigt smart och det känns häftigt att allt som händer i serien utspelar sig på dessa fester. Att det är nya miljöer och människor i varje avsnitt öppnar upp för korta inhopp av olika skådespelare. Har man sett mycket film och TV de senaste åren känner man igen flera ansikten varje avsnitt. Party Down är en ojämn serie men nu när de flesta serier har slutat för säsongen kan det vara något att kolla upp. Bara att få se Haverchuck igen gör serien sevärd.

fredag 22 maj 2009

De fem bästa låtarna med Jimi Hendrix


Jag hade tagit gitarrlektioner i flera år vid det laget. Men det var något som inte lossnade. Det gjorde ont i fingrarna, jag kunde inte hålla takten, jag hade inte blivit populärare bland tjejerna och framförallt var det tråkigt. Min gitarrlärare var en dryg jävel. Han lät mig aldrig spela något kul eller rockigt. Istället satt jag vecka efter vecka och harvade skalor och jullåtar. För en tolvårig pojke med rockdrömmar kunde det ha varit dödsstöten. Men gitarrläraren blev sjukskriven och in steg en ny lirare. Han hade betydligt bättre smak och förstod vad en ung grabb ville lära sig. Den första lektionen drog han igång Purple Haze med Jimi Hendrix. Jag hade aldrig hört något liknande. Hendrix spelade gitarr som ingen annan. Jag fick med mig noterna till introt i läxa till den kommande veckan. Plötsligt var det kul att spela gitarr. Jag har den där gitarrläraren att tacka för mycket.

Innan Jimi Hendrix lyssnade jag bara på nyare musik. Han var den första riktiga rockstjärna som jag fick upp ögonen för. Förutom all inspiration till gitarrspelet var det en helt ny värld som öppnade sig. En värld som bestod av LSD, pistoler, överdoser, brinnande gitarrer och 27-årsdöden. Jag var fast. Under några år var Jimi Hendrix den största av de största. Jag var aldrig i närheten av att kunna ta mig igenom någon av hans låtar från början till slut men om jag fixade ett intro blev jag otroligt glad. Jimi Hendrix är tidernas största gitarrist. Han lade grunden för allt som skulle komma senare och hittills har ingen kunnat överträffa honom. Att han dessutom – under två synnerligen intensiva år – lyckades spela in tre album som alla blev tidlösa rockklassiker får mig att fundera på vad som hade kunnat hända sen. Jag är övertygad om att Hendrix dog på rätt sätt och vid rätt tid, men om han hade levt idag hade han nog fortfarande briljerat. Det här är mina fem Hendrixfavoriter. Klicka på låttitlarna för att se YouTube-klipp med låtarna eller lyssna på listan med Spotify!

1. Purple Haze
Det finns ingen bluesigare rocklåt och inte heller någon rockigare blueslåt än Purple Haze. De två inledande tonerna ekar fortfarande i mitt huvud och den lycka jag kände när jag för första gången lyckades ta mig igenom hela introt var obegränsad. Purple Haze-introt är fortfarande det stycke jag spelar om jag ska visa någon vad jag går för på gitarr. Trots att det var nio år sedan jag lärde mig det. Purple Haze är den bästa gitarrlåten som någonsin har spelats in. Den har verkligen allt. När jag var tretton år och skulle översätta en låt på engelska till svenska valde jag självklart Purple Haze. ”Lila dimma” fick den heta och jag tror engelskaläraren blev lite imponerad av låtvalet. Att någon låt skulle kunna vara bättre än Purple Haze är en omöjlighet. Kanske lika bra. Men inte bättre.

2. Little Wing
Little Wing är det vackraste som någon har fått ut ur en gitarr. Det är det sömnigaste och finaste som jag någonsin har hört. Jag skulle kunna ha den på repeat medan jag sover för att jaga bort elakartade drömmar. Sedan jag var tolv år har jag inte kunnat få nog av Little Wing. Den är lite av Purple Hazes motsats men har ändå samma styrkor som den låten. Direkt efter Little Wing gillar jag att följa upp med den nästan lika vackra Castles Made of Sand som tyvärr inte får plats på den här listan. Tillsammans visar de upp en mjuk Hendrix som ingen kan ogilla.

3. All Along the Watchtower
All Along the Watchtower är en av Bob Dylans bästa låtar. Den har en fantastisk text (jag har flera gånger påstått att den skulle vara världens mest välskrivna låt) och en magisk melodi. Jimi Hendrix cover är ännu bättre. Han förvandlade låten och gjorde den till sin egen. Varenda ton sitter där den ska. Hendrix sjunger låten nästan ännu mer övertygande än Dylan och gitarrspelet är perfekt. Jag hörde Hendrix version av låten flera år innan jag hörde originalet och det känns fortfarande som den rätta versionen. ”No reason to get excited, the thief he kindly spoke”. Det är den bästa cover som någonsin har spelats in och att överträffa Dylan är något som få klarar av. Jimi Hendrix var den enda.

4. Voodoo Child (Slight Return)
”Well, I stand up next to a mountain, and I chop it down with the edge of my hand.” Voodo Child (Slight Return) är ett destillat av det bästa ur den femton minuter långa och väldigt febriga Voodoo Chile. Här får Hendrix visa upp vad han går för. Det är den låt jag skulle spela för de som tvivlar på att Jimi skulle ha varit världens bästa gitarrist. Det finns nämligen ingen annan som hade klarat av Voodoo Child. Jag har hört den säkert hundra gånger men förundras fortfarande av alla underliga läten som Hendrix får fram ur gitarren. Det är en fascinerande låt som också låter otroligt bra.

5. Hey Joe
I flera års tid trodde jag att Jimi sjöng ”Hey Angel” även om det inte på något sätt gick ihop med vad som uppenbarligen stod på skivomslaget. Nu hör jag att han sjunger ”Hey Joe”. Det är en ganska lugn låt, med ett fantastiskt intro och ett magiskt solo. Att den är så lugn och avslappnad gör att den känns ännu coolare och hårdare. Det är ju trots allt en rätt rå text. Ingen gangstarappare har någonsin klarat av att leverera en lika kylig historia på Jimis tillbakalutade sätt. Han skrev inte låten själv men liksom "Watchtower" gjorde han den till sin egen. Jimi Hendrix hade mer attityd än någon annan rockstjärna.

onsdag 20 maj 2009

Jag har aldrig läst något liknande


Vad är en grafisk roman? Jag hör begreppet ganska ofta men det känns lite osäkert vad som menas. Ofta används det av människor som inte vill erkänna att de läser serietidningar. För i de flesta fall är grafiska romaner just gamla serietidningar samlade i en volym. Men det är uppenbarligen finare att säga att man läsa grafiska romaner än serietidningar. Det låter tungt, avancerat och häftigt medan ordet ”serietidning” för tankarna till Bamse och Fantomen. Inte fullt lika coolt. Jag vet inte riktigt om jag gillar begreppet ”grafisk roman”. I helgen läste jag däremot en bok som inte kan beskrivas på något annat sätt. En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret av Brian Selznick är helt unik och liknar ingenting som jag har läst tidigare. Formen fascinerar och bilderna berättar lika mycket som texten. Från den första teckningen är jag fast och jag blir väldigt berörd av den ganska sentimentala, men intressanta, berättelsen.

Hugo Cabret är ensam. Han lever på centralstationen i Paris. Efter att hans pappa dog och hans farbror försvann finns det ingen som bryr sig om honom eller ens vet att han existerar. Året år 1931 och Hugo lever ett hemligt liv på tågstationen. Han kommer från en släkt av urmakare och han jobbar i smyg med att skruva upp stationens alla klockor. Det enda han har kvar från sin pappa är en konstig automat som pappan hittade på vinden på ett museum. Automaten ser ut som en liten människa och är en komplicerad apparat som påminner om en klocka med kugghjul och fjädrar. Den är trasig sedan många år tillbaka men Hugo är övertygad om att automaten har ett meddelande från den döde fadern. Ett meddelande som kommer ge honom förståelse och mening med livet. För att laga automaten stjäl han kugghjul från en liten leksaksaffär på tågstationen. Den gamle mannen som jobbar där verkar först vara en uttröttad och deprimerad gubbe, men visar sig snart vara mycket mer.

Brian Selznick har inspirerats av gamla svartvita filmer och stora delar av boken består av mörka och grova blyertsteckningar med stark filmkänsla. Det är väldigt snyggt och imponerande och i flera stycken låter Selznick bilderna berätta allt. Antalet bilder är stort och med tanke på hur detaljerade och välgjorda de är måste det ha tagit evigheter att färdigställa boken. Selznick behärskar formen totalt och gör något helt eget. Estetiskt är allt perfekt. Mängden text på varje sida känns genomtänkt, antal bilder och deras komposition fungerar perfekt i samklang med texten och har man väl öppnat boken är det svårt att lägga den ifrån sig. Boken är över 500 sidor lång men tar inte många timmar att läsa igenom. Allt berättas med en väldig fart och ett gripande flyt. Berättelsen hade inte berört lika mycket om den hade presenterats på ett annat sätt. För i sig är det en rätt enkel historia om ett föräldralöst barn som hittar en mening med sitt ensamma och dystra liv. När berättelsen börjar ta form och visar sig handla om den gamla filmpionjären George Méliès och hans filmer blir det väldigt intressant och rörande. Jag känner flera gånger att det är svårt att hålla tillbaka tårarna. Framåt slutet blandas teckningarna med vackra svartvita fotografier och filmbilder som passar historien perfekt och En fantastisk upptäckt av Hugo Cabret framstår mer och mer som ett litet mästerverk. Jag tänker förskräckt på hur nära det var att jag missade den. Boken marknadsförs som en barnbok och har ett fult omslag. Dessutom ges den ut av B. Wahlströms, ett förlag som jag försöker undvika bäst det går. Men jag är tacksam över att jag fick läsa den. Det är en roman som inte riktigt påminner om något som jag har läst tidigare. En film i bokform, en grafisk roman.

måndag 18 maj 2009

20 säsonger gult


The Simpsons har alltid funnits där. Under hela min skoltid brukade jag slappna av efter skolan tillsammans med den gula familjen. Det finns avsnitt som jag har sett över tio gånger. Det var på den tiden innan nedladdning av TV-serier ens förekom och man tittade på det som sändes. Och det fanns ingenting som var i närheten av att vara lika bra och roligt som The Simpsons. I år fyller The Simpsons 20 år och igår sändes säsongsavslutningen av den 20e säsongen. Det finns många som påstår att The Simpsons de senaste tio åren bara har varit ett tunt gult skal av vad serien en gång var, men jag håller inte med. The Simpsons är en stor industri men det är fel att påstå att The Simpsons bara fortsätter för att serien generar enorma summor pengar. Det är den komediserie som har visats längst och jag vet inte hur en värld utan The Simpsons skulle se ut. Serien har blivit en institution som åtminstone jag tar för given. Det finns ingen annan serie vars karaktärer har blivit en så etablerad del av populärkulturen och de flesta unga människor kan namedroppa bifigurer som bara dyker upp några få gånger per säsong. Min favoritinvånare i Springfield har till exempel alltid varit den efterblivna polissonen Ralph Wiggum. Jag är otroligt imponerad över att The Simpsons fortsätter att leverera efter så många år. Det är fortfarande den bästa tecknade komediserien.

Family Guy har knappt gått att se utan att må illa de senaste åren och South Park blir sämre och sämre för varje avsnitt. Men The Simpsons lyckas på något sätt ligga på en jämn nivå. De teman som de olika avsnitten kretsar kring känns alltid genomtänkta och humorn ligger för det mesta på en hög nivå. The Simpsons har alltmer blivit en komediserie som riktar sig till hela familjen. Det ska finnas något för alla att skratta åt. Jag har inget emot det konceptet, men för en publik som är vana vid absurditeterna från Family Guy och South Park kan det ibland kännas lite väl tamt. De senaste säsongerna har varit underhållande men ganska intetsägande. Under den 20e säsongen tycker jag att man har kunnat se en vändning på den trenden. Satiren är mer träffsäker än vad den har varit på flera år och de bisarra inslagen växer i antal. Bortsett från några meningslösa avsnitt av det klassiska Simpsonsformatet ”vi kom inte på något tema den här veckan och berättar därför flera korta och tråkiga historier baserade på klassiska sagor och filmer” har den här säsongen varit riktigt rolig.

Jag får känslan av att det stora teamet som gör The Simpsons har hittat hem igen. De vågar ta ut svängarna mer och tangerar fler gränser än tidigare. Ibland har The Simpsons varit mycket grövre än vad Family Guy och South Park brukar vara under den senaste säsongen. Men tonen är en helt annorlunda i The Simpsons. Det har alltid känts som en väldigt sympatisk serie. Det är kul och mysigt att titta på The Simpsons och jag ser fram emot nästa säsong. Som det ser ut nu kommer serien fortsätta i många år. Det känns tryggt. Vad skulle jag göra utan familjen Simpsons?

söndag 17 maj 2009

Välgjord Parisporr


Paris ligger högt på listan över de platser som jag helst vill besöka. Jag pluggade franska i sex år och har romantiserat den franska huvudstaden hela mitt liv. Ändå har jag aldrig varit där. Det känns lite konstigt och jag antar att det börjar bli hög tid att packa väskan. Tills jag faktiskt åker finns det många filmer som utspelar sig i Paris. Ofta bjuder dessa filmer på fantastiska bilder som gör det lätt att drömma sig bort. Den nya filmen Paris är den snyggaste Parisfilm jag har sett på evigheter och det är nästan så att jag bokar en flygbiljett direkt när eftertexterna börjar rulla. Det är väldigt snyggt filmat och för en Parisromantiker känns det nästan onödigt porrigt. Men Paris är också ett väldigt fängslande drama som försöker säga något om dagens Paris och de människor som bor där. Det är en hyllning till staden, och bitvis en ganska bitter sådan.

En ung dansare får beskedet att han har ett allvarligt hjärtfel och att han är döende. Hans ensamstående syster flyttar in i hans takvåning med utsikt över Eiffeltornet, tillsammans med sina tre barn, för att hjälpa den sjuke dansaren. De har haft dålig kontakt med varandra de senaste åren men sjukdomen gör att de kommer nära varandra. På andra sidan gatan bor en vacker ung kvinna som pluggar historia. Hennes lärare genomgår någon slags livskris efter att hans pappa har dött. Han börjar skicka gubbsjuka anonyma sms till studenten som leder till mer än vad han hade väntat sig. Akademikerns bror är en välbärgad arkitekt som också genomgår en livskris och börjar tvivla på sig själv. Dessutom får vi stifta bekantskap med några torghandlare. I Afrika säljer en ung man allt han äger och börjar resa mot Paris där hans bror bor.

Paris skildrar väldigt många olika människor. De olika berättelserna är oberoende av varandra, även om karaktärerna stöter på varandra ibland. Till en början är jag övertygad om att jag inte kommer kunna hålla isär karaktärerna. De är för många och filmens upplägg är för rörigt. Men efter en kvart har den känslan släppt helt och jag är indragen i en väldigt fascinerande film. Den är klippt på ett snyggt sätt och det är aldrig svårt att hålla reda på vem som är vem. Regissören Cédric Klapisch har full kontroll och filmens upplägg och form imponerar stort. De olika öden som skildras är alla intressanta och Klapisch försöker visa upp många sidor av sin älskade stad. Att han också skildrar den illegala invandraren ger filmen extra styrka. Paris är en väldigt gripande och ofta vacker film. Skådespelarna är alla mycket bra. Jag har fruktansvärt dålig koll på franska skådespelare och den enda jag känner igen i Paris är Juliette Binoche. Hon är fantastisk i sin roll och återupprättar sig själv efter förra årets amerikanska snedsteg Dan in Real Life. Tillsammans med de suveräna Fjärilen i glaskupan och Naissance des pieuvres är Paris den bästa franska film jag har sett de senaste åren. Den är vida överlägsen andra kärleksförklaringar till staden som Paris, je t'aime och 2 dagar i Paris. Jag är övertygad om att min gamla franskalärarinna hade älskat den här filmen. Det är en sådan film som hon skulle kunna visa för sina elever flera gånger varje kurs de kommande tjugo åren. Om du gillar fransk film och Paris är det här en av årets allra bästa filmer.

lördag 16 maj 2009

Coraline är årets häftigaste bioupplevelse


Det var många år sedan jag läste Neil Gaimans Coraline, men jag minns den väldigt starkt. Det är en sådan barnbok som så sällan görs idag. Gaiman tar verkligen barn på allvar och boken var otäck och gripande. Den bisarra berättelsen påminde om Alice i Underlandet, Momo och Det blåser på månen. Det var stor litteratur skriven för barn. När Coraline kom var jag ett stort Gaimanfan och jag gillade allt han skrev, men Coraline var det bästa han hade skrivit. Aldrig tidigare hade Gaiman fått en berättelse att fungera så bra och de absurda och otäcka inslagen passade perfekt. Jag rekommenderade Coraline till min lillebror och han älskade den också. Han har läst få böcker pärm till pärm men han pratar fortfarande varmt om Coraline. Filmversionen av Coraline har dröjt länge. Till en början var jag otroligt förväntansfull men efter flera år av väntan hade förväntningarna sjunkit ordentligt. När jag gick till biografen väntade jag mig mest en snygg film. Jag hade ingen aning om att jag skulle bli så tagen som jag faktiskt blev. Coraline berör och fascinerar och tillsammans med Watchmen är det årets främsta filmupplevelse. Henry Selicks filmversion gör definitivt Gaimans förlaga rättvisa. Ibland är till och med filmen bättre än boken.

Coralines föräldrar är arbetsnarkomaner som aldrig har tid för sin dotter. Familjen har nyligen flyttat till en ny stad och Coraline fördriver dagarna ensam och förbisedd. I den mystiska villa de har flyttat in i bor det också en excentrisk östeuropeisk akrobat som tränar cirkusmöss och två åldrade skådespelerskor. Där finns också en katt och Coraline förföljs av en udda grannpojke. En dag hittar Coraline en liten dörr i huset. Den leder till en alternativ värld där allt är bra. Där är hennes föräldrar kärleksfulla och bryr sig bara om henne. Men något är fel. Istället för ögon har alla i den alternativa världen fastsydda knappar. Coraline inser snart att den alternativa världen inte är så perfekt som hon först hade trott. Hennes andra mamma är i själva verket en ondskefull häxa och det blir allt svårare för Coraline att ta sig tillbaka till den verkliga världen.

Coraline är riktigt otäck. Boken var hemsk och skrämmande, men på ett bra och spännande sätt. Förmodligen är Coraline mer obehaglig ju äldre man är. Barn är onekligen inte rädda för samma saker som vuxna. Filmen blir aldrig riktigt lika läskig som boken. Det beror mycket på stilen. Filmen är regisserad av Henry Selick, stop motion-geniet som också regisserade klassikern The Nightmare Before Christmas. En film som Tim Burton har fått all kredd för. Men Coraline är många gånger bättre än den filmen. Coraline har nämligen substans och djup, vilket The Nigthmare Before Christmas saknar. Dessutom är den snyggare och mer tekniskt imponerande. Coraline är helt fantastisk. Jag förbluffas hela tiden över hur otroligt snyggt den är. Karaktärsdesign, miljöer, koreografi och effekter är fulländade. Animerad film blir inte snyggare än så här. Om man dessutom ser filmen i 3D får man ett djup i bilden som tar det mesta. Jämfört med Monsters vs Aliens utnyttjar inte Coraline 3D-möjligheterna på samma sätt med häftiga effekter utan här är det istället känslan som man får genom djupet som är det centrala. Konstnärligt är Coraline mer intressant än de flesta animerade filmer som går upp på bio. Det är den bästa animerade film som jag har sett sedan den fantastiska Ratatouille. Blandningen av stop motion och dataanimering fungerar riktigt bra och det är skönt att se en animerad film som inte känns massproducerad. Atmosfären och känslan som Selick har fått till är unik. Den förstärks av duktiga röstskådespelare och ett passande soundtrack. Coraline är en udda och egen film. Den berör och griper tag. Det är en av de bästa filmerna jag har sett i år. Jag tror inte att man lillebror kommer bli besviken.



DN, SvD, Aftonbladet

torsdag 14 maj 2009

Hur kommer det sluta?


Med gåshud och uppspärrade ögon har jag suttit framför TVn nästan varje torsdag den här våren. Jag har häpnats, fascinerats och berörts. En av veckans höjdpunkter har varit att se LOST. Idag såg jag säsongsavslutningen – ett fantastiskt dubbelavsnitt – av den femte säsongen av tidernas mest förbryllande och fascinerande TV-serie. Jag är mållös och försöker greppa vad jag har sett. Jag vet inte hur mycket jag kan skriva om det som händer. Det vore fel att förstöra för er som ännu inte har sett klart säsongen. Mamma är en av många som följer LOST på svensk TV och hon ligger flera månader bakom mig. Men något måste jag ändå skriva. Det här är trots allt en av de bästa saker jag har upplevt den här våren. LOST är kanske bättre nu än någonsin och jag är otroligt glad och tacksam över att jag har fått följa med så här långt.

Den femte säsongen började bra. Under några avsnitt togs de tidigare trådarna upp och historien utvecklades på ett fascinerande sätt. Snart hade det hänt väldigt mycket. Viktiga karaktärer dog, stora avslöjanden gjordes och man fick reda på saker som man alltid hade undrat. I mitten av säsongen var LOST i helt fantastisk form. Avsnitten var underbart komponerade och som tittare tvingades man att tänka. Det var otroligt givande och belönande att se serien. Jag ser sällan avsnitt av TV-serier flera gånger samma vecka men med den här säsongen av LOST har de flesta avsnitten setts flera gånger. När man inte trodde att det kunde bli bättre påbörjades den sista fasen av säsongen. Allt kulminerade i säsongsavslutningen som var mästerlig TV.

En av drivkrafterna bakom den femte säsongen av LOST är känslan av att slutet är nära. Vi vet att det bara är en säsong kvar. De flesta frågor och mysterier kommer förmodligen besvaras. Under den femte säsongen har det hela tiden känts som att serien håller på att avrundas. Allt som kändes löst och konstigt tidigare känns plötsligt självklart. Man inser hur genomtänkt LOST faktiskt är och att det inte finns en enda detalj som saknar syfte. Dessutom har serien blivit ännu mer känslomässigt engagerande. I säsongsavslutningen var det känslorna och inte förnuftet som påverkade allt som hände. Efter de här åren har man lärt känna karaktärerna rätt bra. Det finns ingen som jag inte gillar och att följa deras äventyr genom tiden och ön har hela tiden varit djupt gripande. Jag har inte varit så engagerad i en fiktiv värld på evigheter och när serien har slutat vet jag inte hur jag kommer klara mig utan Locke och de andra.

Det är inte slut än. Fortfarande kan mycket hända. Ingenting är egentligen självklart. Det kommer det nog aldrig vara. Tid och verklighet är lösa begrepp. Det enda jag vet säkert är att LOST är bland det bästa som någonsin har sänts och att den sjätte och avslutande säsongen kommer vara allt – och lite till – som jag vill att den ska vara. Vad ligger egentligen i skuggan av statyn?

onsdag 13 maj 2009

Stjärnträck


Jag har aldrig fastnat för Star Trek. Med tanke på att jag har snöat in på nästan alla andra företeelser som anses nördiga känns det lite konstigt. Star Trek känns ju som den ultimata nördgrejen. Om man vill kan man fastna och aldrig ta sig upp igen. Man kan sy sin egen Star Trek-dräkt och åka runt på konvent och träffa andra Trekkies. För folk som har svårt att trivas och passa in i ”normala” sammanhang kan Star Trek bli en komplett livsstil. Det skulle kunna passa mig. Men det var något som tog emot med Star Trek redan från början. Till skillnad från Star Wars, som jag alltid har älskat, kändes Star Trek aldrig spännande eller upphetsande. Star Wars var coolt, fartfyllt, dammigt och väldigt engagerande. Star Trek kändes istället segt, stelt och fruktansvärt tråkigt. Dessutom var det svårt att sätta sig in i de olika TV-serierna för ett oinvigt barn. Jag dyrkade Harrison Ford och Chewbacca istället. Jag är fortfarande rätt nördig. Annars skulle jag inte skriva den här bloggen. Men jag snöar sällan in på olika TV-serier och fenomen som jag gjorde när jag var yngre. Jag känner mig inte som ett fan längre. Det finns ingen som helst risk för att jag skulle kunna fastna för något som Star Trek idag. Mitt intresse för sci-fi är helt dött. Sen kommer J.J. Abrams och bestämmer sig för att liva upp Star Trek. Abrams är lite av en förebild och han är en av de personer som har sett till att nörden inom mig nästan alltid är tillfredsställd. Han största bedrift är LOST och även om Star Trek alltid har känts tråkigt fick hans namn mig att vilja se filmen. Jag känner mig inte helt övertygad. Men Abrams vet vad han sysslar med och Star Trek är en underhållande sci-fifilm.

Jag har aldrig riktigt fattat vad Star Trek handlar om. Att det utspelar sig i rymden är ungefär vad jag har kunnat ta till mig. Lyckligtvis är J.J. Abrams Star Trek-film perfekt för mig som inte har några som helst kunskaper i ämnet. Han börjar från scratch och berättar med ett modernt och fartfyllt tempo hur den mänskliga Kapten Kirk och halvmänniskan-halvvulcanen Spock lär känna varandra. Storyn är egentligen ganska tråkig, men mycket lustigare än vad jag kan minnas att Star Trek någonsin har varit tidigare. Det är en modernt fläskig Hollywoodaction där allt händer snabbt. Abrams kan sina grejer och han får det hela att flyta på väldigt bra. Det är svarta hål, sköna slagsmål, roliga aliens och lustiga konflikter mellan Kirk och Spock hela tiden. Star Trek blir aldrig helt tråkigt. Det händer något kul och spektakulärt varje minut. Effekterna och rymdskeppen är grymt snygga och visuellt blir jag imponerad. Att se filmen hemma på TVn kommer garanterat vara en helt annan upplevelse. Då är det tveksamt om den ens är sevärd, men på bio gör sig Star Trek väldigt bra. Ibland önskar jag att mina spretiga fingrar kunde göra Vulcanhälsningen. Det var kanske därför som jag inte kunde bli en Trekkie?

Star Treks största tillgång har alltid varit Spock. Den karaktären är en ikon av nästan samma rang som Yoda eller Darth Vader. Det finns mycket att gilla med Spock. Dels är öronen festliga men frisyren är ännu festligare. Den här gången spelas han av Zachary Quinto, eller Sylar, som vi snarare känner honom. Zachary är en av de få anledningarna till att jag fortfarande ser Heroes. Jag tyckte först att det lät konstigt att Sylar skulle spela Spock. Men efter att ha sett filmen känns han som ett helt självklart val. Han gör Spock med bravur och han är helt klart det bästa med nya Star Trek. Annars är det inte många kända ansikten i filmen. Det är en klar fördel och jag tycker de flesta av skådespelarna gör ett hyfsat jobb. Simon Pegg dyker upp i en biroll och gör sin bästa och roligaste prestation på flera år. Han har ett litet alien som sidekick som flera gånger framkallar ”Aaw”-läten hos den kvinnliga delen av publiken. Men han är faktiskt rätt söt den där lilla utomjordingen. När jag går ut från biografen känns filmen redan suddig och när jag en timme senare sitter hemma och skriver det här kommer jag egentligen inte ihåg så mycket. Star Trek är en underhållande actionfilm för alla som gillar rymdskepp och spetsiga öron. Men jag kan fortfarande inte förstå att det finns människor som fastnar för det här. Det känns obegripligt och konstigt. Chewbacca är ju så mycket coolare.



DN, SvD, Aftonbladet

måndag 11 maj 2009

Relapse med Marshall Mathers


När jag var tretton år hatade jag Eminem. Jag hatade honom verkligen. Den musik han gjorde var inte min hiphop. Det var de jobbiga översittarkidsens hiphop. Jag var inte tillräckligt gammal för att kunna ta till mig texterna och Eminem framstod mest som en påfrestande idiot. Självklart smyglyssnade jag på Stan lika mycket som alla andra. Det var (och är) en fantastisk låt. Hiphop när den är som bäst. Med den låten visade Eminem hur otroligt skicklig han var både som rappare och textförfattare. Det var omöjligt att inte gilla honom och hans förmåga att berätta en bra historia. Sen kom 8 Mile. Det var där det vände för mig. 8 Mile fick mig att förstå och omvärdera Eminem. Han spelade sig själv och gjorde en fantastisk roll. 8 Mile var nedtonad, rå och väldigt älskvärd. Och Lose Yourself var en enastående låt. Beatet jagar mig fortfarande. Marshall Mathers tog den där möjligheten. Han blev större än vad han någonsin hade kunnat ana. Eminem har gjort många värdelösa låtar och den bild media ger av honom får honom att framstå som en förvirrad och trashig stjärna. Men han har också gjort mycket bra grejer. Många av hans låtar är gripande och han har alltid rappat bättre än de flesta. Det finns inte många som överträffar Ems förmåga att droppa konstiga rim. Jag är lika splittrad till Eminem som artist som Slim Shady är till sig själv.

Den senaste Eminemskivan, Encore, kom 2004. Sedan dess har Marshall Mathers haft det tufft. Planen var ett ta en paus från Slim Shady och fokusera på att producera musik istället. Men saker kom i vägen. Han blev beroende av sömntabletter och missbrukade sådana rätt hårt. Han gifte sig med sin gamla fru, Kim, igen. De skiljde sig efter elva veckor. Ungefär samtidigt blev Marshalls bästa polare och kollega DeShaun "Proof" Holton skjuten till döds utanför en nattklubb i Detroit. Marshall blev förkrossad och tog till pillren igen. Relapse. Nu är han dock tillbaka. Och han satsar hårt. Den nya skivan Relapse bjuder på en Eminem i högform. Senare i år kommer Relapse 2.

Valium, valium, valium. Eminem har varit nere. Nu är han uppe igen. På Relapse får vi mer av den Eminem som vi har lärt känna de senaste tio åren. Han provocerar och driver med de flesta. Ibland får han till det och samhällskritiken känns träffsäker. Eminem har alltid dissat kändisar och det fortsätter han med här. På singeln We Made You, som svänger rätt hårt, känns han både smart och plump. Men det funkar. Bäst blir det dock när han vågar vara introvert och tar upp sina egna problem och tankar. Då blir jag faktiskt lite berörd. Jag gillar ju Eminem. Han har hängt med länge och jag tror han kommer vara på topp länge till. Han var borta ett tag men nu tror jag det kommer krävas rätt mycket för att han ska lämna scenen. Relapse släpps den 19e maj men albumet sprids redan på nätet. Hypen är stor och Relapse kommer garanterat sälja bra. Eminem är på något sätt alltid aktuell. På det snygga albumomslaget ser man en mosaik av piller som bildar Marshalls ansikte. Bilden sätter tonen för albumet. Dr. Dre har producerat, beatsen känns och Eminem är rapp i käften. Det är ett ojämnt album som innehåller några typiska ”idiotlåtar” som jag inte kommer orka höra många gånger. Men skrapar du lite, testar ett annat piller, kommer du hitta något du gillar. Det här är Eminem och han har något att ge till alla. Även om du inte tror det.

söndag 10 maj 2009

Finpop läser årets Pulitzerprisvinnare


Pulitzerpriset är det finaste som finns. När det gäller skönlitteratur finns det ingenting som väger tyngre. Nobelpriset är inte ens i närheten av att vara lika respektingivande som Pulitzerpriset. Många av de senaste årens starkaste läsupplevelser - Kavalier & Clays fantastiska äventyr, Middlesex, Vägen och Oscar Waos korta förunderliga liv - har belönats med Pulitzerpriset. Det är böcker som genast blev nya favoriter och som jag skulle kunna tänka mig att läsa flera gånger. Juryn som utser vinnaren av Pulitzerpriset för skönlitteratur har onekligen en fantastisk känsla för vad som är stor litteratur. Det har fått mig att betrakta Pulitzerpriset som det viktigaste litteraturpriset. När en bok belönas med Pulitzerpriset generar det automatiskt en stor publik och skapar möjligheter till fler fantastiska romaner. För några veckor sedan utsågs den senaste Pulitzervinnaren. Jag hade inte hört talas om boken tidigare och utan att veta något om den lade jag genast en beställning. Att boken har fått det mest prestigefyllda pris som finns räcker som anledning till att läsa den. Olive Kitteridge av Elizabeth Strout är som väntat en riktigt bra bok.

Olive Kitteridge är en pensionerad högstadielärare som bor i den lilla kuststaden Crosby i Maine. Hon är stor och kraftig och har en stor passion för att äta munkar. Ibland är hon sorgsen och oroar sig för hennes deprimerade son och hennes man som är inlagd på ett vårdhem. Olive framstår ibland som en otroligt stark och sympatisk kvinna, men andra gånger verkar hon vara synnerligen kall och otrevlig. Det händer inte särskilt mycket i hennes liv. Dagarna går och livet är aldrig lätt. Ingenting blir lättare för att man blir äldre. Snarare tvärtom. Men det finns alltid saker som gör livet värt att leva. Även om de sakerna ibland är väldigt små och kan verka obetydliga. Som att äta munkar.

Olive Kitteridge kan ses som både en roman och en novellsamling. Varje historia utgör en fristående berättelse men de bör läsas i följd. Helheten ger en fascinerande bild av Olive Kitteridge och staden hon bor i. Olive är hela tiden den centrala karaktären som berättelserna kretsar kring men det är sällan hon har huvudrollen i de olika historierna. De handlar istället om människor som på något sätt har haft kontakt med eller påverkats av Olive. Det myllrar av människor i den här boken. Som läsare är det svårt att hålla isär alla karaktärer men Elizabeth Strout skriver på ett sätt som gör att ingenting blir rörigt. Allt känns självklart och den lilla kuststaden blir väldigt levande. Jag imponeras av Elizabeth Strouts förmåga att skildra så många olika typer av människor. Hon har en förmåga att se, observera och känna som alla författare önskar att de kunde ha. Oavsett om det är en anorektisk tjej, en självmordsbenägen man eller en sorgsen pensionär känns Strouts karaktärer levande och riktiga. Hon skriver på ett enastående sätt med ett fantastiskt flyt. Språket lever sitt eget liv och alla meningar känns självklara. Formen med de olika berättelserna känns genomtänkt och det fungerar väldigt bra. Alla människor påverkar varandra och även om Olive Kitteridge kanske inte har så höga tankar om sig själv har hon påverkat många av människorna i den lilla staden. Olive Kitteridge är en värdig vinnare av Pulitzerpriset och att läsa den på engelska är en fantastisk upplevelse. Det är den första Pulitzervinnare som jag läser i original och det är något som jag verkligen kan rekommendera.

Jag hade aldrig läst Olive Kitteridge om det inte hade varit för att den hade vunnit Pulitzerpriset. Då hade den gått mig förbi och jag hade förmodligen inte brytt mig. Bokens målgrupp är egentigen vemsomhelst, men jag tror att den främst marknadsförs för medelålders kvinnor. Det är lite synd för Olive Kitteridge är en bok som alla kan ha glädje av. Därför är det utmärkt att just Olive Kitteridge fick årets Pulitzerpris!

Medan tidigare Pulitzerprisvinnare som Oscar Wao och Middlesex hade ett perfekt anslag som berörde mig personligen och verkligen grep tag handlar Olive Kitteridge om saker som jag känner mig helt främmande inför. De flesta av bokens karaktärer är äldre människor och det handlar mycket om att förlora någon man älskar och att åldras. Sorg och saknad är de teman som alla bokens berättelser kretsar kring. Jag kan omöjligt identifiera mig med bokens karaktärer. Men jag uppskattar att läsa om dem och tycker att de känns väldigt intressanta. De är skildrade på ett mänskligt och sympatiskt sätt. Elizabeth Strouts styrka är att skildra vanliga människor som lever vanliga liv. Människor som inte har några stora förhoppningar och inte förväntar sig särskilt mycket av livet. Elizabeth Strout ser både de fina och dåliga sidorna hos människor. Hon ser och hon förstår. Och resultatet blir fantastisk litteratur. Egentligen händer det inte särskilt mycket i Olive Kitteridge. Historierna berättas i ett långsamt tempo. Ofta finns det en mörk hemlighet som uppenbaras några sidor in i berättelserna. Även om det inte händer mycket rymmer berättelserna om kuststaden så mycket liv och så många människoöden att jag känner mig helt överväldigad när jag har läst den sista sidan.

fredag 8 maj 2009

Två generationer av rockdockor


Alla klär ut sig. Några mer än andra. Jag har alltid gillat band som ser tuffa ut. Om ett band har en cool attityd och stil kan man ibland överse med att musiken inte är så jättebra. Det finns många stilar och utstyrslar som jag inte klarar av. Som jag mår illa av. Jag klarar till exempel inte av fåniga hårdrockare iklädda läder och kedjor. Sen finns det stilar som jag gillar av hela mitt hjärta. Jag har alltid varit svag för androgyna rockmän som leker med sina feminina drag utan att förlora manligheten. Min pappa introducerade mig för många år sedan till hans gamla favoritband New York Dolls. David Johansen och Johnny Thunders var några av de coolaste – och samtidigt töntigaste – figurer som jag någonsin hade sett på ett LP-omslag. Att musiken dessutom rockade gjorde att jag föll hårt. New York Dolls var min inkörsport till 70-talets New York-scen och det var de som senare fick mig att vilja lyssna på Television och Patti Smith. Trots att det bara är David Johansen och Sylvain Sylvain som fortfarande lever så fortsätter dockorna göra ny musik. Tidigare i veckan kom bandets senaste skiva, Cause I Sez So. Om det inte hade varit för att den förra skivan, One Day It Will Please Us to Remember Even This, som släpptes för tre år sedan också var bra hade jag blivit förvånad över att de slitna gubbarna fortfarande låter så övertygande. Det verkar som om ingenting någonsin kommer kunna få David Johansen att stänga sin enorma mun. Han överlever det mesta och ur tidernas största käft flödar sann rock’n’roll.

New York Dolls är inte unga längre. Ändå låter de väldigt vitala och de sprudlar av energi. De har tagit hjälp av producenten Todd Rundgren som producerade den första Dollsskivan. Tillsammans har de gjort ett trevligt rockalbum. Det är precis så här jag vill ha New York Dolls. Jag misstänker att de inte är så kul att se live men på skiva låter de fortfarande ganska unga. Helheten imponerar och de flesta låtarna svänger bra. Lite överraskande innehåller albumet en nedtonat reggaegungande version av Trash – en av de bästa låtarna på bandets mästerliga debut – som av någon anledning berör mig väldigt mycket. Det känns som en given låt på alla sommarens blandskivor. 2009 års upplaga av New York Dolls kommer aldrig kunna leva upp till hur bandet såg ut och lät 1973 men med tanke på vad som har hänt sedan dess är det ändå häpnadsväckande att de fortfarande existerar. Att de också låter bra känns overkligt.

När New York Dolls klädde upp sig gjorde de något som ingen hade vågat tidigare. Deras betydelse för punk och sleazigt leverne kan inte överskattas. De inspirerade många stora artister. Morrissey älskar dem. Efter Dolls har man kunnat se det mesta på en scen. Ingenting är för vulgärt eller konstigt längre. För några år sedan upptäckte jag The Horrors. De var ett brittiskt band som spelade lättlyssnad gothig rock. På Wikipedia klassas deras första album, Strange House, som ”Zombie Garage”. Vad som menas med det vet jag inte riktigt. Jag är inte säker på att jag vill veta. Det låter bara dumt. Men Strange House var ändå en bra skiva. Jag lyssnade en hel del på den men framförallt var det bandmedlemmarnas sköna utseende som fick mig att öppna ögonen för bandet. De var smala, svartklädda och hade perfekta Robert Smith-frisyrer. Albumomslaget till Strange House såg ut som en hyllning till New York Dolls debut. De var helt enkelt väldigt älskvärda. Men inte tillräckligt bra för att jag skulle orka bry mig någon längre tid. Nu är de tillbaka. Det nya albumet Primary Colours hypas sönder i Storbritannien. De hyllas överallt och när jag börjar lyssna är jag lite skeptisk. Men jag inser direkt att The Horrors har utvecklats. Det här är inte samma band som jag lärde känna för några år sedan. De har gått vidare. Och de låter fantastiskt bra. Primary Colours är det enda tänkbara soundtracket för maj. Trots att det är en mörk och mulen skiva.

Att Primary Colours skulle slå så hårt som den faktiskt gör var helt oväntat. Och den slår på helt rätt ställen. Varje låt har ett syfte, arrangemangen är annorlunda och texterna har en innebörd. Jag kommer att tänka på mina favoriter Television och Talking Heads. Många gör liknelser med Joy Division men enligt mig är The Horrors mycket bättre än vad Ian Curtis och Manchesterpojkarna någonsin var. De har något mer. Den här fredagen hade varit fruktansvärd om det inte hade varit för The Horrors. Jag var ensam, trött och allmänt besviken. Men The Horrors tog bort de känslorna. Jag vill inte lyssna på något annat och skivan går på repeat genom natten mot lördagen. Melodierna fastnar, gitarrfigurerna naglar sig fast och sångerna berör. The Horrors kan inte hyllas nog. De skiter fullständigt i de mönster och schabloner deras landsmän har fastnat i och kör sitt eget race. Primary Colours fascinerar. Det är den skiva som jag har väntat på. Den typen av album som släpps alldeles för sällan. Särskilt i våra tider. Hoppa på tåget innan det är för sent.

torsdag 7 maj 2009

Better Off Ted


Jag älskar komediserier. Faktum är att det finns få grejer som jag gillar lika mycket. De flesta vardagskvällar är jag förhållandevis hjärndöd och klarar inte av avancerade tankar. Jag ligger på soffan, spelar lite halvhjärtat på gitarren och vill skratta åt något. Det är där komediserierna kommer in i bilden. Jag försöker följa åtminstone fem-sex komediserier åt gången och återkommer ofta till mina gamla favoriter. På det sättet finns det alltid något kul att titta på. De senaste åren har varit fantastiska när det gäller komediserier. Jag tycker att TV-humor har fått ett rejält uppsving och det finns nästan alltid någon aktuell komediserie som är rolig och sevärd. Jag är svag för amerikanska komediserier, särskilt de som inte använder sig av skrattmaskiner. Min senaste komedikärlek heter Better Off Ted. Det är en serie som förmodligen inte kommer överleva särskilt länge men som inbjuder till skratt och bisarra tankar.

Better Off Ted framstår efter de första minuterna som en löjlig och otroligt töntig komediserie. Det första avsnittet är inte särskilt bra och det dröjde flera veckor och många långtråkiga kvällar innan jag bestämde mig för att ge serien en andra chans. Det är jag väldigt glad över nu. Better Off Ted har räddat flera meningslösa kvällar och jag har börjat gilla de skruvade karaktärerna väldigt mycket. Serien utspelar sig på ett företag, Veridian Dynamics, som sysslar med forskning och utveckling av olika produkter. Det finns ingen som helst verklighetsanknytning och de två genier – seriens skönaste karaktärer – som jobbar i företagets forskningslab kan göra vad som helst. Deras vetenskapliga kunnande vet inga gränser och de utvecklar häpnadsväckande metoder och tekniker som bara en otroligt nördig manusförfattare kan komma på. Serien följer också några anställda på företaget med viktiga och ansvarstagande jobb. Däribland finns huvudpersonen, Ted. Han är en snäll och sympatisk ensamstående pappa som försöker få alla på företaget att trivas. Dessutom har han kåtat ner sig totalt i en av de anställda, men för sin dotters skull undviker han att göra några moves. Det händer alltid något kul på Veridian Dynamics och Ted finner sig avsnitt efter avsnitt indragen i bisarra situationer.

Better Off Ted känns ganska avancerad jämfört med många andra komediserier. Mycket av humorn ligger i absurda detaljer och konstiga one-liners. Hittills har det känts som en välskriven och genomtänkt serie. Varje avsnitt är visserligen fristående men för att hänga med krävs det nog att man följer serien. Karaktärerna utvecklas och en del händelser har betydelse för kommande avsnitt. Det bästa med serien är manusförfattarnas förmåga att på roliga och träffsäkra sätt skildra det absurda i många vanliga sociala situationer. Man känner igen sig i det mesta och lider och känner med karaktärerna. Det är skruvat, intelligent och för det mesta väldigt, väldigt roligt.

Två av mina favoritkomediserier från de senaste åren är Arrested Development och 30 Rock. Det är två serier som jag verkligen älskar och som jag utan problem kan se flera gånger. Slår man ihop de två serierna och lägger till nördigare karaktärer får man kanske Better Off Ted. Det är lätt att den här typen av serien slår över och blir för nördiga. Jag klarar inte av serier som The Big Bang Theory men lyckligtvis erbjuder Better Off Ted en nästan lika nyanserad bild av vetenskapsmän som Breaking Bad. Fast med en helt annan ton. Seriens skapare Victor Fresco är av komediälskare betraktad som ett geni. Han skapade också den numer klassiska serien Andy Richter Controls the Universe som blev alltför kortlivad. Det är en komediserie som jag har velat se under en längre tid men jag har aldrig fått möjlighet att se alla avsnitt. För några veckor sedan kom en DVD-box med hela serien och äntligen är det dags för mig att få sjunka ner i en av tidernas märkligaste komediserier. Min helg är räddad.

onsdag 6 maj 2009

En skiva som växer


Första gången kändes den inte särskilt speciell. Jag lyssnade, nickade gillande och gick vidare till nästa nya album som jag kände mig tvungen att lyssna på. Mitt största problem med den moderna musikkonsumtionen är att det finns så mycket att höra. Det kommer ny spännande musik hela tiden och samtidigt finns det oändligt många äldre album som jag aldrig har hört. Och allt är tillgängligt. Jag kan omöjligt lyssna på allt och det är mycket som går mig förbi. Nästa kick finns alltid runt hörnet och jag letar ständigt efter nya band och album. Det är mycket bra musik som inte får den uppmärksamhet den förtjänar. De krävande albumen som kräver inlyssning sorteras lätt bort. Det var ett öde som hade väntat The Decemberists ambitiösa The Hazards of Love om jag inte hade glömt kvar den i mina föräldrars bil för några veckor sedan. Jag hade inte någon tanke på att lyssna på den igen men i brist på annat började jag lyssna på den i helgen när jag var hemma hos föräldrarna igen. Under de här veckorna har det hänt något. Skivan har mognat och växt. Eller så är det jag som har mognat och växt. Jag var redo att öppna mig och de senaste dagarna har jag insett att jag faktiskt älskar The Hazards of Love.

Jag har lyssnat på The Decemberists tidigare. För några år sedan hade jag en period då jag spelade deras skivor ganska mycket. Men när The Hazards of Love landade för någon månad sedan hade jag nästan glömt bort dem. De har alltid varit ett band som imponerat med sköna melodier och smarta texter, men som kanske har försvunnit i mängden. The Hazards of Love är deras mäktigaste och mest ambitiösa projekt hittills. Det har kallats för en rockopera. Vad som egentligen menas med en rockopera har jag aldrig riktigt förstått. Jag tänker på The Who och The Kinks och svunna tider. Det är ett ord som bygger upp förväntningar om något storartat och sammanhållet. Och det är främst helheten med The Hazards of Love som imponerar. När man lyssnar på albumet från början till slut känns det nästan som att man lämnar verkligheten och följer med bandet på en fantastisk resa. En resa till djupa skogar. Låtarna går in i varandra och övergångarna sker så smidigt och smärtfritt att hela albumet känns som en enda lång låt. Det finns någon slags story som ramar in hela albumet. En berättelse om kärlek, skogar och olycka. Vad det handlar om är kanske inte så viktigt. Det som är viktigt är att det fungerar väldigt bra och att man som lyssnare rycks med och fascineras.

Musikaliskt är The Hazards of Love väldigt imponerande. Genrer blandas på ett överraskande sätt som känns helt självklart. Mysig folkmusik samsas med Black Sabbath-riff och melodierna fascinerar. En del melodier och fraser återkommer vilket binder ihop låtarna och förstärker känslan av att albumet är en enhet. Bandets frontfigur och låtförfattare Colin Meloy har gjort något storartat som mycket väl skulle kunna leva vidare som en klassiker. Jag är också smått förälskad i Jenny Conlee som sjunger några av låtarna på albumet och bidrar till albumets stora variation. Hela bandet imponerar och att få se The Hazards of Love live från början till slut skulle garanterat vara en oslagbar konsertupplevelse.

Jag hade fortsatt mitt liv som om ingenting hade hänt. Ett band mer eller mindre spelar kanske inte någon större roll. Men att jag faktiskt insåg att The Hazards of Love är en fantastisk skiva känns viktigt. Det är album som du inte kommer klara dig utan när du väl har hittat det. Jag tycker att det är en av de bästa skivorna som har släppts i år. Att moderna popband gör ambitiösa och sammanhållna album känns ovanligt och The Decemberists har därför min fulla respekt. The Hazards of Love är en modern Quadrophenia. För de som orkar och tar sig tid finns det mycket att älska här.


Lyssna på The Hazards of Love med Spotify!

tisdag 5 maj 2009

Ängelns lek - Carlos Ruiz Zafón


När jag tänker på Barcelona tänker jag på gayklubbar, skateparker och marijuana. Det är det moderna Barcelona. För hundra år sedan var det en mer intressant och otäck stad. Åtminstone enligt Carlos Ruiz Zafón. Under några vinterdagar för tre år sedan läste jag hans roman Vindens skugga och blev helt trollbunden. Idag minns jag inte särskilt mycket av den boken. Mer än att den var bra. Jag kommer ihåg att jag fick lust att åka till Barcelona och gå omkring i de labyrintlika kvarteren och fascineras av atmosfären. För några månader sedan kom Zafóns nya roman, Ängelns lek, på svenska. Den utspelar sig i samma mystiska Barcelona fast några decennier tidigare än Vindens skugga. Jag var otroligt förväntansfull när jag började läsa Ängels lek. Först blev jag besviken, men sedan tog sig berättelsen. Jag finner mig återigen vandrandes på Barcelonas gator. Jag försöker ta in alla intryck och lukter. Konstiga saker händer och inget är vad det verkar. De bortglömda böckernas gravkammare står kvar där jag lämnade den senast. Historiens eko hörs överallt.

Berättelsen är allt och där har Zafón mycket att komma med. Ängelns lek är hela tiden fascinerande och intressant och som berättelse är den helgjuten. David Martín är en ung man från fattiga förhållanden som med lite tur får visa vad han går för som författare. Hans rykte växer och under pseudonym skriver han en serie pulpromaner. Det är dock svårt att leva som författare och när David får ett mycket lockande uppdrag har han svårt att tacka nej. Men det uppdrag han har accepterat visar sig vara mystiskt och förbryllande. Förläggaren är smått overklig och när David börjar rota i sitt liv och det projekt som han har påbörjat inser han att har blivit indragen i något som är mycket större än livet. Gränsen mellan verkligt och overkligt suddas ut. Människor i Davids närhet dör under mystiska och blodiga omständigheter. Kärleken dör och historien gör sig hela tiden påmind. Galenskap och olycka väntar. Och natten är inte slut än.

Det är ett genidrag av Zafón att förlägga sina romaner i det gamla Barcelona. Det är en fascinerande miljö som passar de mörka historierna perfekt. Ängelns lek är en hårdkokt noirsaga och som sådan fungerar den utmärkt. Zafón kan alla genrens grepp och vet hur han ska göra för att förvåna och engagera. Ibland kan jag tycka att Ängelns lek slår över till en vanlig deckare men innan jag hinner börja tvivla på Zafóns förmåga att berätta twistar han till sin berättelse. Han berättar inte allt och det finns mycket här som aldrig får någon förklaring. I hans Barcelona händer saker som inte har med verkligheten att göra. Han lånar från skräckgenren och ibland påminner hans sätt att skriva om 1800-talets skräckromantik. Jag blir fascinerad och berörd. Epiloger brukar ofta kännas överflödiga men här är det ett nödvändigt avslut som gör läsupplevelsen mycket starkare.

Till en början har jag svårt att greppa karaktärerna. De har alla de drag som jag brukar sympatisera med. Huvudpersonen är fattig, ambitiös, smart och har ett gott hjärta. Jag vill älska honom men Zafón skriver på ett sätt som får honom att verka overklig. Det känns som att karaktärerna har fastnat i boken och inte får tillräckligt mycket luft för att leva sina egna liv. Det tar tid innan jag fastnar i historien. Men när jag väl fastnar gör jag det ordentligt. Då blir det svårt att sluta läsa och Zafóns labyrintlika berättelse blir väldigt medryckande.

Jag minns inte Vindens skugga som en språkligt dålig bok. Istället tyckte jag att den var välskriven och snyggt översatt. Därför blir jag förvånad när jag flera gånger under läsningen av Ängelns lek reagerar på att översättningen inte fungerar. Konstiga meningar och ordval översvämmar sidorna. Översättaren, Yvonne Blank, gjorde också översättningen av Vindens skugga och vad som har hänt här vet jag inte. Kanske har jag blivit kräsen sedan jag läste Vindens skugga? När man läser boken längre stunder spelar dock inte översättningen någon större roll. Berättelsen är tillräckligt stark för att svepa med mig till en plats där ordval och formuleringar inte spelar någon större roll.

Om du också gillade Vindens skugga tycker jag att du ska läsa Ängels lek. Carlos Ruiz Zafón är en skicklig författare med en egen ton. Hans Barcelona är en av de häftigaste platser man kan besöka som romanläsare. Det skulle förvåna mig om Zafón inte återvänder dit så snart han får möjlighet. Han har förmodligen mycket mer att berätta om sin skymningsstad.



SvD, DN

måndag 4 maj 2009

Andrew Bird på Strand


Det är en kväll av överraskningar. Magin ligger och trycker i luften och att något stort är i görningen är uppenbart. Efter tidernas tråkigaste tågresa (då jag bland annat gjorde bort mig genom att i flera minuter vänta på att få komma in på en toalett med en tydlig ”Ur funktion”-skylt) och en nervig tripp med tunnelbanan stiger jag in på Strand med min enorma ryggsäck. Jag dumpar ryggsäcken i garderoben och ser mig om efter de jag skulle möta upp där. De är inte där än. Jag köper en öl och sätter mig för att studera människor. Till min stora förvåning ser jag flera människor jag känner igen. Från både Uppsala och Norrköping. Det händer sällan när jag går på spelningar i Stockholm. Men så är det här inte vilken spelning som helst. Det är ju Andrew Bird som ska spela. Jag ska inte ljuga och påstå att jag är något av hans hardcorefans. Jag har faktiskt inte hört så mycket av hans musik. När Noble Beast kom i vintras blev jag lite kär och den gick på repeat några veckor. Men mer än så har det inte blivit. Jag har gått vidare med andra skivor och även om jag förväntade mig en bra spelning var jag inte på något sätt beredd på det som jag fick se när Andrew och hans band gick på scenen. Det var årets hittills bästa spelning och jag tvivlar på att jag kommer få se något bättre.

Innan Andrew Bird spelar Laura Marling. Jag har bara hört en låt med henne tidigare och har ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Laura Marling är född 1990 och har fått mycket kredd för sin singer-songwritermusik. Jamie T såg en av hennes första spelningar och lät henne vara förband åt honom. Och Jamie T har aldrig fel. Redan efter den första låten är jag beredd att ge allt för den här tjejen. De låtar hon spelar den här kvällen går rätt in i hjärtat. Hon har en fascinerande röst och sjunger på ett gripande sätt. Jag blir väldigt berörd. Det känns alltid kul när man upptäcker nya artister live och Laura Marling känns som ett riktigt fynd. Jag ska lyssna mycket mer på henne. Efter att ha hört Laura Marling känns det nästan som att jag kan gå hem. Det kan omöjligt bli mycket bättre än så här. Men så kommer Andrew Bird in på scenen och gör en fullständigt mindblowing spelning. Jag vet inte om jag någonsin har hört så fantastisk livemusik tidigare.

När jag har lyssnat på Andrew Bird tidigare har jag aldrig reflekterat över hur han gör sin musik. Jag hade självklart insett att han är en otroligt skicklig musiker, med mer talang än de flesta som sysslar med popmusik. Men när han går upp på scenen och börjar spela in korta fragment av sin musik och sen börjar sampla sig själv blir jag förvånad. Det är hur coolt som helst och att det låter så bra är överraskande. Snart kommer Andrews band in på scenen. Bandet består av tre jävligt begåvade killar på trummor, bas och gitarr. Bassisten plockar ibland upp en klarinett eller saxofon för att briljera ytterligare. Andrew tar av sig skorna och använder tårna för att spela in sig själv och bandet. Musiken ter sig matematisk och teknisk och trots att bandet bara är fyra man starkt låter de väldigt mäktigt. De tappar aldrig groovet och musiken låter nästan för perfekt. Andrew visslar, spelar fiol på ett enastående sätt och ibland riffar han loss på sin gitarr. Dessutom sjunger han fantastiskt. Jag blir otroligt imponerad och absorberas totalt av musiken. Andrew framstår som en väldigt sympatisk man och mellansnacket är både charmigt och roligt. Han är otroligt smal och jag tycker han känns väldigt androgyn i sin framtoning. Att temperaturen inne på Strands är olagligt hög och att alla svettas floder gör bara upplevelsen starkare. Syrebristen gör publiken höga och flummiga. Det finns inget som inte kokar över den här kvällen. Alla tittar på Andrew och ingen vill att spelningen någonsin ska ta slut. Och Andrew och bandet gör sitt bästa för att den här fantastiska kvällen inte ska sluta. Spelningen pågår nästan i två timmar och när den är slut känner jag mig lycklig och överrumplad. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara så bra.

Andrew Bird känns som en artist som ska upplevas live. Det är först nu som jag verkligen förstår hans storhet. Han framstår som ett geni och det finns inget med honom som inte imponerar. Jag kommer leva länge på den här spelningen. Den var ett perfekt avslut på några riktigt bra dagar. Nu väntar hårdare tider men snart är sommaren här. Och Andrew Bird finns alltid där för att muntra upp med sin musik.

söndag 3 maj 2009

Wolverine och jag


Jag försökte hålla förväntningarna nere. Men när jag sitter där i biografen och väntar på att filmen ska börja inser jag att jag faktiskt är otroligt laddad. Klorna är vässade och polisongerna är vaxade. Musklerna är spända. Wolverine och jag har känt varandra länge. Han var den mest intressanta av X-männen och under en lång period av mina tonår var läsningen av X-Men-serier det bästa jag visste. Att öppna den där serietidningen som landade varannan månad gav en känsla av ren lycka. Serierna var komplicerade, välskrivna och otroligt snygga. För en kille som inte hade så många verkliga kompisar var mutanterna de bästa tänkbara vännerna. Det är få böcker och filmer som har gett mig samma kick som att läsa serier om X-Men. Det var en fascinerande berättelse som aldrig tog slut och där man verkligen kom nära karaktärerna. Wolverine var favoriten. Trots att vi kanske inte hade så mycket gemensamt kändes det som att vi hörde ihop. Han var en vilsen ensamvarg som försökte hitta sin plats i en kylig värld. Dessutom var han manligheten personifierad. Wolverine må vara kort men han har mer kroppsbehåring och attityd än de flesta.

Det är svårt att göra bra film av bra böcker. Det krävs rätt mycket av regissören och filmteamet för att göra den litterära förlagan rättvisa. Ofta går det åt helvete. Tänk dig hur svårt det måste vara att göra en långfilm baserad på en seriefigur som har funnits i dryga 30 år. Det har skrivits jättemycket om Wolverine. Han blev snabbt en av de mest populära X-männen och under de senaste 20 åren har han fått väldigt mycket utrymme och uppmärksamhet. Många av de berättelser om Wolverine som har gjorts genom åren har varit tråkiga och dåliga, men förvånansvärt mycket har också varit bra och engagerande. Hur gör man en sådan figur rättvisa på film? Vad väljer man att berätta? Och hur ska man undvika att göra fansen upprörda och besvikna? En stor del av charmen med karaktären Wolverine var att man inte visste särskilt mycket om hans förflutna. Tillsammans med Wolvie gav sig läsaren ut på en resa i dunkla och dolda minnen. För några år sedan – efter X-filmernas stora genomslag – valde Marvel att öppna dörren och släppa ut Wolverines bakgrund. Det blev spännande serier som också dödade lite av spänningen. Den nya filmen X-Men Origins: Wolverine skildrar med ett högt tempo hur Wolverine blev den han är.

Wolverine är gammal. Filmen börjar på 1800-talet i Kanada och vi får se hur pojken James Howlett inser vem och vad han är. Därefter följer en snabb – och sjukt snygg – genomgång av Wolvies insats i amerikanska inbördeskriget, andra världskriget och Vietnamkriget. Men Wolverine är egentligen en schysst kille och han vill inte vara delaktig i mer meningslöst dödande. Han tar sin tillflykt till de kanadensiska Klippiga bergen där han lever ett lugnt och stilla liv. Istället för att döda människor hugger han ved och hittar kärleken. Livet leker. Men inte så länge. Det är ju trots allt en intensiv actionfilm där ingenting är lugnt längre än 30 sekunder. Plötsligt är klorna ute igen och Wolverine morrar.

Jag gillar Hugh Jackman. Jag har visserligen inte sett Australia än men jag tycker till och med att han gjorde en stabil insats i Kate & Leopold. Jag och min mamma har sett den säkert fem gånger. Han är en duktig skådis och som Wolverine är han onekligen perfekt. Bara Jack Nicholson hade kunnat göra rollen bättre, men han är för gammal för att kunna leverera samma muskelaction. Jackman har den tyngd som behövs för att kunna skildra Wolverine. Dessutom har han den perfekta jeansröven, vilket kanske är Wolverines viktigaste attribut. Tyvärr bjuder inte Wolverinefilmen på de inåtvända och filosoferande stunderna som var centrala i serierna. Wolverine är en väldigt komplicerad och intressant person men det märker man inte mycket av här. Det här är en film där allt sker väldigt snabbt. Jag kan tycka att det är lite synd och jag hade gärna sett en timme till. Men samtidigt gillar jag filmen. Det är snygg och effektiv action och ibland blir jag barnsligt lycklig av alla klor och allt morrande. Wolverine är oväntat bra. Den sitter där den ska.

Det är svårt att läsa X-Men utan att ryckas med fullständigt. Läsandet blir mer än bara läsning. Man engagerar sig på ett konstigt sätt och lär sig alla karaktärers namn och bakgrundshistorier. Min X-period är över sedan några år tillbaka, men jag minns den med glädje. Och den här filmen väcker fina minnen till liv. Marvel är inte rädda för att vara nördiga när de gör filmer av sina hjältar. De hyllar fansen och har med många töntiga vinkningar till de trogna läsarna. Alla fans kommer förstås inte bli belåtna. Det går inte att tillfredsställa alla och jag kan tänka mig att många lite besviket muttrar ”rape” när de får se vad de har gjort med Deadpool i filmen. Men jag förstår att de måste ändra på en del saker och jag har ingenting emot det. För mig räcker det med att en viss figur ska dyka upp i några få bildrutor för att jag ska bli glad och upprymd. Förutom Hugh Jackmans Wolverine är den tuffaste figuren i den här filmen Gambit. Det var Gambit som fick upp mina ögon för cajunkulturen och New Orleans. Innan X-Men hade jag inget intresse för sådant. I serierna var han otroligt cool. Han hade tidernas coolaste stil och snackade franska. Jag älskade honom. Att han i filmen är en hunkig kille med mittbena utan fransk accent känns lite tråkigt. Men jag gillar honom ändå.

När jag borstar tänderna spänner jag mig lite extra framför spegeln. Med tandkrämsskum i munnen morrar jag. Men jag är inte Wolverine. Hade jag varit det hade jag strimlat spegeln med mina långa adamantiumklor. Snikt! Men jag låter bli och går och lägger mig istället. Med ett leende på läpparna. Den blev rätt bra ändå, Wolverine.



DN, SvD, Aftonbladet

fredag 1 maj 2009

1a maj och Promoe


Det första jag fick lära mig var att aldrig lita på en moderat. Slagord som ”internationell solidaritet” och ”krossa USA-imperialismen” var en central del av min barndom. Under många år släpade min mamma med mig på demonstrationer. Jag blev aldrig tvingad att följa med – mina brorsor stannade alltid hemma – utan jag tyckte det kändes kul och viktigt att demonstrera. Det brukade dyka upp några angelägna demonstrationer varje år och vi gav oss skrikandes ut på gatorna. 1a maj har alltid varit en viktig dag. Då brukade vi demonstrera tillsammans med en pinsamt liten grupp människor med skägg och Fjällrävenryggsäckar. Fanorna var röda och Norrköpings gator låg öde. De som demonstranterna vill ska lyssna ligger och sover efter Valborgsmässaaftonens omåttliga supande. När de går gatorna upp och ned med banderoller i motvind skriker de för sovande öron. Ingen bryr sig egentligen men illusionen av att man gör något betydelsefullt och står upp för sina ideal överskuggar allmänhetens ignorans. Upp till kamp och stå upp för de svaga! Efter demonstrationen blir det glass.

Jag har alltid gillat musik som tar upp samhällsfrågor och politik. Självklart finns det gränser för vad jag tycker är kul, det känns inte helt angeläget med en revival för 70-talets svenska proggvåg. Men i lagom doser kan politiskt laddad musik vara just det som behövs. Jag tycker det görs alldeles för lite svensk musik som har något uttalat politiskt budskap. Därför blir jag glad när band som Florence Valentin engagerar sig i samhällsfrågor och skildrar ett Sverige som ingen vågar se. När jag var yngre lyssnade jag nästan uteslutande på hiphop. Särskilt svensk sådan. The Latin Kings, Looptroop och Advance Patrol var hjältar. De skildrade det Sverige som jag växte upp i och kände till. Ett Sverige där segregation, undanskymda klassklyftor och arbetslöshet var minst lika centrala delar som Melodifestivalen och välfärd. Där alldeles för många är hemlösa och där klasskamrater mot sin vilja skickas tillbaka till sina hemländer mot en säker undergång. I skuggan av den blågula flaggan finns bara skit. De svenska rapparna var inte särskilt gangsta utan lade krutet på att lysa upp problemen. De ljög inte och hade något att säga. Det görs fortfarande bra svensk hiphop men det var många år sedan som jag verkligen lyssnade på den. Den här veckan har Promoes första svenskspråkiga album Kråksången landat i skivställen och på nätet. Efter den första ambivalensen efter att ha hört den kommande sommarplågan Svennebanan inser jag att Promoe faktiskt är jävligt bra. Det är lätt att förkasta honom som en konstig kille med stort skägg och skabbigt hår, men Mårten har mycket att säga. Och han formulerar sig bra.

Promoe har aldrig låtit lika övertygande. Han har ju rappat på svenska tidigare, bland annat på min gamla favoritskiva Ordkrig: Svensk hiphoprevolution (jag älskar fortfarande titeln), men aldrig med samma flow som här. Svenska rappers vinner ofta mycket på att rimma på modersmålet. Timbuktu var långt ifrån lika grym på engelska som han är på svenska och detsamma gäller Promoe. Kråksången är ett grymt album. Introverta låtar samsas med dystra och politiska texter. Det är kul med svenska musiker som vågar vara samhällskritiska. Promoe slår hårt mot många. Svennebanan handlar förstås om alla vanliga svennar och deras förljugna och ohållbara livsstil. Låten kommer bli en succé utan att någon tar in texten. Efter några lyssningar sitter den men den känns tyvärr lite för mycket Markoolio för att den ska kännas helt kul. De andra låtarna är bättre. Mårten har vettiga saker att säga och han säger dem på ett bra sätt. Jag rycks med och engagerar mig. Ibland känns det som att Promoe har genomskådat det svenska samhället på riktigt. ”Medmänsklighet rimmar illa med vinstintresse.” Favoriten blir dock den nostalgiska Mammas gata där Promoe backas upp av gamla polare som Timbuktu och Supreme. Den svänger ordentligt. Självklart går det att lyssna på Kråksången i sin helhet på Promoes MySpace. Att lyssna på hans låtar får bli mitt sätt att fira 1a maj. ”Dina problem är mina problem. Mina problem är deras problem. Deras problem är våra problem.” Internationell solidaritet (arbetarklassens kampenhet)!



Extramaterial: Har du Spotify kan du dagen till ära lyssna på fem (som i månad #5) av mina favoritkampsånger!


DN, SvD